Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Välkommen till Sveriges stora Tolkienforum! Klicka här för att gå till förstasidan.
Aktuellt datum och tid: fre aug 14, 2026 2:46 pm

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme [ Sommartid ]




Ny tråd Svara på tråd  [ 375 inlägg ]  Gå till sida Föregående  1 ... 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16 ... 25  Nästa
Författare Meddelande
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: ons mar 02, 2005 7:39 pm 
Offline
Lord of the Mark
Användarvisningsbild

Blev medlem: mån okt 11, 2004 9:51 pm
Inlägg: 2678
Ort: Djurgården
Aderyn skrev:
Jag kom på mig att ha använt fel ord. Jag sökte ett ord som ska betyda innemänniskor. Inte som maktutövare, eller något annat i den stilen. Förlåt mig om felet orsakde vissa tvivel. Men eftersom det stycket var enbart ämnat som en liknelse till det nästkommande stycket, bör det enbart bli sedd som det.
Nja Elit kan man såsom du gör definiera. Krögare vill ha eliten hos sig för att dom vanligtvis slösar med pengar och lockar till sig folk. Innemänniskor är inte samma sak. Bara för att någon är populär så vill inte krögarna ha dit dem. Det är ett alldeles för svårt att definiera så det är i grunden omöjligt.

Aderyn skrev:
Eftersom jag inte är bland de 50 senaste aktiva medlemmarna, väljer jag att inte känna mig träffad. Eftersom jag på något sätt lockar fram diskussioner, behöver jag inte absolut inte känna mig träffad.
Nej du ska inte känna dig träffad, du deltar i diskussioner och försöker övertyga folk. Det enda jag skulle önska från din sida vore att du inte är så ursäktande jämt. Diskussioner ska leda till heta känslor annars är det ingen bra debatt.

_________________
Snart så är det fredag då försöker vi igen


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: ons mar 02, 2005 7:53 pm 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: fre jan 02, 2004 1:32 pm
Inlägg: 1817
Ort: Vid Aver Peddrolocs skogar
Theoden skrev:
Det enda jag skulle önska från din sida vore att du inte är så ursäktande jämt. Diskussioner ska leda till heta känslor annars är det ingen bra debatt.


Okej. Ursäkta mig!

Skämt åsido. Jag är trött just nu. Behövde skriva något för att lätta upp tröttheten. Men jag måste erkänna att det rycker i mig. Sinnet vill skriva; "[...]om det inte gör något". Men eftersom jag diskuterar med dig, KÄNNS det bäst att gå med på dina önskemål.

Jag klarar inte av heta känslor. Sådana diskussioner konsumerar mer energi än vad jag får tillbaka. Flera diskussioner kan intyga det. Till och med diskussioner, som min slump- och silmarillbibeldiskussion, konsumerar en enorm energimängd. Men det är inget att vara ledsen. Det är minst lika roligt att läsa de heta diskussioner som jag inte deltar i.

Jag håller mig mest vid förstå-förstå-, vinna-vinna- och/eller lika-för-lika-diskussioner. Anledningen gäller, som alltid, den energimängd som jag får tillbaka. Att vara psykisk energilös är bland det värsta jag vet. Ryser.

Eftersom jag hällre ursäktar mig, än att gå på utan någon hänsynslöshet, (att hällre vara försynd/mild hearted), får du nog se ett fortsatt ursäktande av mig. Om det inte gör nåt (det var reflexmässigt)

_________________
Jag sällar mig till hjältarna som gör och inte tycker

Åt samma håll - Lars Winnerbeck


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: mån mar 07, 2005 9:55 pm 
Offline
Master of Doom

Blev medlem: tor dec 11, 2003 5:03 pm
Inlägg: 5431
Ort: Stockholm
Är någon intresserad av att läsa en fantasy-novell jag skrev på svenskan? Isf kan jag lägga upp den här...


Upp
 Profil Skicka e-post  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: mån mar 07, 2005 9:59 pm 
Offline
The Magnificent

Blev medlem: lör jun 12, 2004 3:00 pm
Inlägg: 2563
Ort: Norrköping
Gärna! Vore kul att läsa lite "eget-skrivet" ibland.


Upp
 Profil Skicka e-post  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: mån mar 07, 2005 10:10 pm 
Offline
Master of Doom

Blev medlem: tor dec 11, 2003 5:03 pm
Inlägg: 5431
Ort: Stockholm
Alright, here it comes:

Namnet var påtvingat. Vi fick välja mellan ett par ordspråk. Den skulle vara ungefär 1000 ord.

Som en tjuv om natten

Ännu en gång spändes bågarna. Den mörkklädda massan där nere myllrade framåt. Trummorna dånade. Murbräckor dunkade mot murarna, men murarna stod emot; orubbliga som tiden själv. Pilar visslade fram genom luften och fienden vid murens fot föll som sädesax för lien. Iuvent stod och såg ned på de blodiga fälten runt konungens borg. Trots den mörke furstens väldiga härsmakt bröts fiendens enheter mot borgens murar. Som mörka vågor slog de mot murarna, men slogs gång på gång tillbaka av borgens urkraft och de kungliga bågskyttarnas skicklighet. De mörka trupperna flydde åter från murarna.
Höstsolen bröt fram genom molnen och det kungliga baneret med lejonet vajade stolt i vinden. Solstrålarna speglades i Iuvents blanka rustning. Han drog av hjälmen och blottade det långa mörka håret och sin fjuniga skäggstubb. Nu var det tid för vila så han begav sig nedför den breda stentrappan mot borggården. På andra sidan av borggården såg han sin farbroder Proditor kliva framåt med stora steg. Hans beräknande blick mötte Iuvents och de gick varandra till mötes. Proditors harnesk var smutsigt och hans händer var täckta av blod. Han såg ut som en varg; sliten och blodbestänkt men segerrik.
– De reste stormstegar mot bröstvärnet, började han och körde ner sitt svärd i jorden.
– Är du oskadd? frågade Iuvent.
– Jag är inte skadad, kom svaret dröjande.
– Våra trupper är klart överlägsna dem. De kommer aldrig att besegra oss, sa Iuvent med strålande ögon och segerviss blick.
– Det är möjligt, men ödet svänger snabbt.
Iuvent förvånades av farbroderns tysta svar och betraktade Proditors ansikte. Det var emellertid helt uttryckslöst.
– Vi måste få något i oss nu, sa Iuvent uppfodrande, påmind om sin hunger av dofterna från rökeriet där man just rökte härliga bitar av kronhjort.
De styrde stegen mot sin förläggning där de skulle utfodras. Visserligen skulle de bara få rotmos och gröt men vad gjorde det en sådan dag? Solen sken nu klart och fienden var återigen slagen tillbaka. De äntrade matsalen och slog sig ner vid en bänk. Snart fick de var sin skål med rotmos. Grötkitteln stod på bordets mitt till allas tjänst. Iuvent talade ivrigt på om allt möjligt.
– Nu skulle bara Vir dyka upp också. Han skulle jaga mörkrets härskaror framför sig som man sopar damm från ett golv.
– Mörkrets furste är en stark fiende, var inte alltför säker.
– Så kommer det att bli och vi försvarare kommer att höljas i ära, genmälde Iuvent.
Proditor svarade inte utan fyllde munnen med rotmos. De satt en stund och talade om mer vardagliga saker. Till slut reste sig Proditor.
– Nu måste jag lämna dig för rådet, sa han. Vi måste sammanträda genast.
Iuvent nickade och hans farbroder gick ut och hastade iväg mot kärntornet. Iuvent gick ut i solen igen. Han satte sig på en vagn och lät blicken vandra över borggården.
Hans blick fastnade på Bella, smedens rödhåriga dotter. Hon spatserade med en korg i handen och verkade inte ha särskilt bråttom. Hon var lika gammal som han och var graciös och vacker som en skogens älva. Hon såg honom och log ett strålande leende. Han log tillbaka men hon pekade på korgen som för att säga ”jag måste vidare”. Iuvent slog ned blicken och fick då syn på Proditors svärd som satt i jorden. Han behöver sitt svärd, tänkte Iuvent och tog det i handen och sprintade mot kärntornet, något hindrad av sin rustnings tyngd. Svärdet kändes kallt i hans hand och han rös en aning; tungt var det också.
När han nådde dörrhålet fick han nästan genast syn på sin farbroder; han befann sig vid foten av den stora trappan som ledde till källarvåningarna. Iuvent skyndade efter nedåt. Han visste inte varför han inte ropade men han ville springa ikapp Proditor. Hans släkting hade emellertid långa ben och var svår att hinna upp. När Iuvent nådde trappans fot märkte han att solen gick i moln igen; ljuset från portöppningen blev svagare. De fortsatte nedför fler trappor tills Proditor nådde en vinkällare där han steg in. Iuvent började bli undrande och smög sig fram mot dörröppningen och hörde dämpade röster därinne. Han kikade in och såg Proditor stå vänd mot en liten grupp rustade män.
– Det måste ske nu, sa Proditor. Den obönhörliga makten ska segra. Vi öppnar portarna.
Männen drog sina svärd i bifall och stirrade framför sig med brinnande fanatiska blickar. Iuvent kände hur hjärtat stannade upp i bröstet. Farbroderns svärd brände i hans hand. Handen ville släppa det till golvet. Han kämpade emot.
– Följ mig, sa Proditor till männen och förde handen mot bältet. Mitt svärd, sa han dröjande. Det blev kvar däruppe.
Iuvent började springa uppför trapporna; vad skulle han göra? Vem skulle han varna? Inom honom kämpade känslorna. Hans enda släkting skulle förråda borgen och buga för ondskan. Han nådde porten ut till borggården. Solen var nu helt skymd av moln och tät dimma började lägga sig. Just då upptäckte han kungen som stridsklädd stod på muren. Hans bistra ansikte, hans skägg och det gyllene lejonet på hans bröst gav honom ett myndigt utseende. Iuvent rusade framåt. Samtidigt hörde han förrädarna komma ut i det fria.
– Ers majestät! skrek han. General Proditor tänker förråda borgen.
Kungen vände på huvudet men Proditor och hans män hade redan nått porten. De lyfte av den enorma regeln för portarna och stötte upp den ena porthalvan. Kungen uppfattade situationen mycket snabbt.
– Försvara porten, män av Imperiet! röt han med en röst som åskan. Proditor och hans män rusade ut och slöt sig till de ansiktslösa horder som stormade framåt, ut ur dimman. Iuvent stod bredvid kungen i portöppningen när fiendens hord nådde dem. Han högg och stack desperat och trots att försvararna tappert skyddade portgången med sina kroppar drevs de bakåt. Dimman övergick i mörker och svart regn föll från himlen. Murarna hukade sig för denna svartkonstens storm. Vågorna av ondska grävde djupa hål i försvaret. Iuvent vände ansiktet mot skyn.
– Gudar, om ni finns, visa er styrka! ropade han.
Då klövs stridslarmet av en mäktig hornstöt. Striden stannade upp för ett ögonblick. Ett dån som av avgrundens horn skakade marken och de mörka skarorna flydde åt alla håll. Hertig Virs kavalleri hade anlänt.

Efteråt var allt tyst. Iuvent såg ned på sin farbroders döda ansikte. I döden fick ansiktet tillbaka något av sin skönhet för Iuvents blick; det var vilt och skönt som en hednakonungs från forna tider. Hur skulle livet bli utan Proditor? Iuvent såg upp och Bella kastade sig gråtande i hans famn. Han slöt henne i sina armar och lade sin kind mot hennes böljande röda hår. Kanske fanns det ändå en framtid?


Adam Westlund SS1



Jag hoppas att ni gillade den.


Upp
 Profil Skicka e-post  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: mån mar 07, 2005 10:17 pm 
Offline
Lord of the Mark
Användarvisningsbild

Blev medlem: mån okt 11, 2004 9:51 pm
Inlägg: 2678
Ort: Djurgården
Japp jag gillade den, cred för hur du lyckades anpassa storyn efter namnet :)

Överlag så är jag i sammanhanget betydligt mer positiv än negativ.

_________________
Snart så är det fredag då försöker vi igen


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: mån mar 07, 2005 10:20 pm 
Offline
Master of Doom

Blev medlem: tor dec 11, 2003 5:03 pm
Inlägg: 5431
Ort: Stockholm
Tack, det var ett väldigt formellt svar! :)

Bara som en hint så är berättelsen fylld med dolda budskap och personernas namn betyder saker på latin.


Upp
 Profil Skicka e-post  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: mån mar 07, 2005 10:24 pm 
Offline
Wavemaster of the World

Blev medlem: mån apr 19, 2004 7:10 pm
Inlägg: 2010
Ort: Världen
Bra, och jag är avundsjuk på hur du kan skriva en fungerande novell trots begränsad kvantitet. Sånt klarar inte en annan.
Tyckte just att Proditor lät lite latinskt, även om jag inte vet vad det betyder har jag mina aningar...

_________________
"Det har alltid varit kyrkans uppgift att försöka motverka förtryck." - präst i lokaltidningen

Ha. Ha. Ha.


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: mån mar 07, 2005 10:28 pm 
Offline
Master of Doom

Blev medlem: tor dec 11, 2003 5:03 pm
Inlägg: 5431
Ort: Stockholm
Iuvent betyder Ungdom
Proditor betyder Förrädare
Vir betyder Hjälte
Bella betyder Söt


Upp
 Profil Skicka e-post  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: mån mar 07, 2005 10:40 pm 
Offline
Lord of the Mark
Användarvisningsbild

Blev medlem: mån okt 11, 2004 9:51 pm
Inlägg: 2678
Ort: Djurgården
inge überdolda meningar således :) men tillräckligt för att det skulle gå mig förbi iallafall.

dessutom skriver du ju väldigt bra för att gå i första ring. så fortsätt gärna att lägga upp mer, något som gäller alla för den delen.

_________________
Snart så är det fredag då försöker vi igen


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis mar 08, 2005 12:59 am 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: mån mar 29, 2004 4:20 am
Inlägg: 1025
Ort: stockholm
Jättebra skrivet, Túrin! Jag gillar ditt ordförråd och målande språk.

Meningar som "fienden vid murens fot föll som sädesax för lien" och "det var vilt och skönt som en hednakonungs från forna tider" ger extra liv åt historien. Tyckte också om förändringen av Proditor i läsarens ögon - jag anade något när Iuvent lyfte svärdet, och det "kändes kallt i hans hand och han rös en aning; tungt var det också". Jättebra beskrivet! Man får riktigt känslan av att något är lite fel, men man vet inte vad, än.

Om du skriver något mer så lägg gärna upp det, för det var kul att läsa. Titlen fick mig först att tänka på Bilbo, faktiskt... :)

Jag skriver också en del, och just nu håller jag på med en historia som är förlagd i Gondor (alltså fanfiction), fjärde åldern. Jag hoppar på chansen att klistra in första kapitlet här. Kanske lite för långt för att någon ens ska orka med att läsa...

vanja skrev:
He looked much like any young Gondorian his age. The slight olive tint to his skin, his hair the hue of darkest ink, his lean body frame and straight nose – all traits he shared with so many men in the south. Only his sad, greyish eyes spoke of his mother’s northern blood. Yet Lethril, son of Anthril, led a life very different from the other boys in the village.

Tonight, it was Lethril’s turn to cook dinner for him and his father. They had lovingly called him an unexpected accident, for after two decades of what they has thought was a marriage lacking the blessing of fertility, Lethril had arrived when his mother was already nearing forty years of age. Anthril, his father, had a grey yet full head of hair and walked with a stoop, but age had not dampened his spirits. It was now two years ago that Lethril’s mother died. A persistent cold in the damp winter months had seized her last breath after weeks of fevers and coughs. When she finally passed away, Lethril had felt both sadness and a strange sense of relief. She had always been poorly – now she drank the wine of the eternal afterlife beside her sisters, with that healthy glow to her cheeks that he seemed to remember from his childhood.

They managed well on their own, but the days were long and empty. Never in Lethril’s lifetime had they lacked food on their table or shelter from the elements, and still, this is not all a young man needs in growing up. With watchful eyes he had always followed the lives of the other children in the village, from behind the fence, or from a branch high up in a tree he had seen them nabbing sour apples from the cider grove, running away laughing or being caught by the ear and given a hiding with tears streaming down round cheeks. He had seen them playing a different game every day, and as he grew older, the girls stopped braiding their hair and the play turned to shy glances and brief kisses behind barns.

There were a few girls in the village that Lethril thought pretty, and boys who seemed decent enough, but he had learnt long ago that their eyes passed over him much like they would over a cripple in the street, or a stray dog. Once he had made a friend – a boy from a family who were new to the place, but after a couple of days – and Lethril often thought of them as the happiest in his life – he stopped coming to their house. Now he, like the others, pretended he did not see him.

Of course, it was no secret why Anthril and his son had been quietly but firmly excluded from the small community of the village. It had been forty years and more since the great War and overthrowing of Sauron, but memories live on in the hearts of men longer than it takes for wounds to heal, and many were those who still called Anthril a deserter, sometimes even traitor. Old Anthril himself did not mind. Strong in his beliefs, he spoke often and at length to his son of the evil of war, and how choosing the right words would resolve any conflict without the spilling of blood. Anthril was one of the few young men to refuse joining the army which marched against the forces of Sauron, and for that his son paid bitterly.

As he set the table, Lethril’s father came in, hair in a mess and face flustered from the chill wind blowing outside. Lethril felt a wave of momentary anger, which he quickly repressed. In his heart he blamed his father for the loneliness, but to his mind, it seemed reasonable to refuse to fight. They sat down to eat, and Anthril, as usual, spoke cheerfully of the day’s events. Lethril, however, was not listening. Like the thick stew before them, his mind had been bubbling with ideas, warming to them and now they were finally formed, ready to be revealed.

‘Father,’ he said suddenly, interrupting the old man’s flow of words.

‘Yes?’

‘Father, I am leaving.’

The words sounded so large, so strange, when he heard them. Much greater than in his thoughts did they echo out over the small cottage. His father seemed oddly calm.

‘It is not a good time for travelling. The roads are in a state with all this rain,’ he remarked.

‘I have made up my mind. Nothing you say can stop me.’

He realised straight away how ridiculous his words were, for his father had not at all tried to stop him. It surprised him a little, but his father was an unusual man. Now his eyes twinkled with mirth at his son’s display.

‘If you must go, you must. I will not stop you, for I always hated my father for trying to rule my life. But go at once, or your heart might change.’

‘No, my heart is made up. I will go in the morning, when I have light to see.’

His father shrugged and returned to his meal. Lethril, feeling light-headed and excited could not manage another bite. As soon as the table was cleared, he laid down to sleep. His rest was fitful and many dreams came to him. He saw a great forest and beyond, mountains. His mother spoke to him, her dead skin peeling, and the flesh rotting beneath. Her lips moved, but no sound came from them. She changed then into a young woman with golden hair, and Lethril desired her, but her face was not known to him. With a gasp he awoke, and outside could be seen the first light of morning.

____________________________

By the gate, he turned to his father, whose dark eyes were openly flooded with tears. Unashamed he cried, but Lethril felt little more than anxiety.

‘Take my counsel and go north,’ his father begged once more.

‘But Dol Amroth is only a few days away, and the weather is milder there. Perhaps my road takes me north later, but not now.’

‘Lethril. I know in my heart that this is the last time I see you before I join your mother. May life treat you well, and perhaps in years to come, your grudge against me will die.’

‘There is no grudge,’ said Lethril, but a stab to his heart told him there was. But now he also felt true sorrow in leaving home. He squeezed his father’s hand once, then turned and did not look back as he walked briskly down the muddy road, to the south and Dol Amroth.

As his father had predicted, the road was poor, and within minutes, Lethril’s boots were soaked. Still, there was a spring in his step as he for the first time walked further from the village than ever before in his life. The skies were grey and heavy with rain and soon a steady drizzle had soaked his hood. His hair curled up from the wet and stuck to his face, but Lethril had no thought of turning back.

After a few hours of slow trudging, he saw a figure coming towards him on the road in the rain. As the distance between them shrank, Lethril saw that it was a man, some years older than himself.

‘Hallo, friend,’ shouted the stranger.

Lethril, a little taken aback by being addressed as friend, or addressed at all, stopped dead, unable to speak at first.

‘I say, hallo,’ shouted the man again.

‘Yes?’ replied Lethril uncertainly.

‘Ah, for a moment there I thought you couldn’t hear me,’ said the stranger, stepping up to him.

‘I beg your pardon, sir, I was just a little surprised…’ Lethril trailed off and reminded himself that “traitor” was after all not written on his forehead.

‘Fair enough,’ said the man and eyed him curiously. ‘I was just wondering what the road ahead might be like.’

‘Oh, I have only come from the next village, sir, but the it’s the same all the way there, and beyond, I’ll wager.’

‘Yes, always poor, the roads this time of year. Are you heading to Amroth?’

‘I am,’ said Lethril.

‘Well, about a day’s walk ahead, you’ll find that the going gets easier. Higher ground, of course, and it’s not raining. At least it wasn’t last night! Tell me, this village… Do they have an inn? That is to say, is the inn respectable?’

‘Oh, yes. The Leaf of Vine, it’s called,’ said Lehtril, picturing the building he had only seen from the outside. ‘Very grand place.’

‘Do a nice brew, do they?’

‘Oh, yes,’ said Lethril and nodded vigorously. ‘Very fine.’

‘You’re a good lad,’ said the man approvingly. ‘I wish you well in Dol Amroth.’

‘Thank you, sir.’

As the man walked on down the road, Lethril stood gazing after him for some time. This was just what he had hoped for. To anyone he met, he was simply another traveller, someone to exchange a few words with to ease the boredom of walking in the rain.

_________________________________

That night he slept in the hayloft of a barn. A farmer had agreed to let him eat and stay the night in exchange for a coin. Lethril was not sure of its value, but made a point of keeping the little pouch his father had given him out of sight, saying that he only had a couple. The farmer had a sour face, but his wife was round and jolly and gave him second helpings of soup and bread. Their oldest daughter shot him glances that made him blush furiously to her unending delight, but he did not desire her. Her face was blotchy with small, beady eyes and a upturned nose, and her dull, dark hair was greasy and unkept.

As he lay in the damp hay, he thought of the woman in his dream. He knew that he would never desire anyone like he desired her, and her face was still before him when he closed his eyes. Hair like gold, like sunshine and honey. Like ripe wheat and amber.

The next morning, the farmer offered Lethril a ride in the back of his cart for another one of his coins. Although he had a feeling the farmer was sneaky and stingy, he accepted and climbed aboard, sitting atop the sacks of carrots and potatoes of last summer. It had stopped raining, and the clouds rushed by overhead in a cold blue sky. The cart was uncomfortable, but they passed a great deal of travellers who walked, and Lethril was pleased to hear that they would reach Dol Amroth by nightfall.

Just as the sun was setting, they climbed over a hill, and Lethril saw the sea for the first time in his life. It took his breath away. The vastness of it, the last rays of the dying sun making it seem on fire. A breeze of salty air hit him and his heart soared. To think he had lived this close to something so magnificent without seeing it until now. And below them lay the city of Dol Amroth, larger than any of the villages he had passed in these two days, a thousand times larger, and although it was too far away to tell, he knew it was sprawling with life, full of people he had never met before, who knew nothing of him or his father.

As the light failed, Lethril sank back down among the sacks, a satisfied smile on his face. His new life was about to begin.

_________________
I wished to be loved by another, but I desire no man's pity.


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis mar 08, 2005 10:02 am 
Offline
The Magnificent

Blev medlem: lör jun 12, 2004 3:00 pm
Inlägg: 2563
Ort: Norrköping
Turin: Väldigt bra berättelse. Spånnande och trevlig, men har du tänkt dig göra en fortsättnng (eller rättare sagt innan och fortsättning)?

Vanja: Den var väldigt trevlig att läsa och du har beskrivit personerna väldigt bra. Det vore kul om du ville lägga upp fortsättningen, det skulle vara roligt med en ny Tolkien!


Upp
 Profil Skicka e-post  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis mar 08, 2005 12:37 pm 
Offline
Wavemaster of the World

Blev medlem: mån apr 19, 2004 7:10 pm
Inlägg: 2010
Ort: Världen
Bra, Vanja! Du har ett språk som gör att man vill fortsätta läsa trots motigheten i att läsa långa texter på datorn, och som Merry härovan sa, du gör ett bra jobb med personerna.

_________________
"Det har alltid varit kyrkans uppgift att försöka motverka förtryck." - präst i lokaltidningen

Ha. Ha. Ha.


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis mar 08, 2005 1:06 pm 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: mån mar 29, 2004 4:20 am
Inlägg: 1025
Ort: stockholm
Tackar, tackar! Fast jag har just kommit på att det skulle bli väldigt OT om jag fortsatte här. Det kanske finns andra som skrivit grejer de vill lägga upp? Är det värt att starta en ny tråd?

_________________
I wished to be loved by another, but I desire no man's pity.


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis mar 08, 2005 1:08 pm 
Offline
Wavemaster of the World

Blev medlem: mån apr 19, 2004 7:10 pm
Inlägg: 2010
Ort: Världen
Det tycker jag. En ny tråd tillägnad skriverier skulle vara bra!

_________________
"Det har alltid varit kyrkans uppgift att försöka motverka förtryck." - präst i lokaltidningen

Ha. Ha. Ha.


Upp
 Profil  
 
Visa inlägg nyare än:  Sortera efter  
Ny tråd Svara på tråd  [ 375 inlägg ]  Gå till sida Föregående  1 ... 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16 ... 25  Nästa

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme [ Sommartid ]


Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 1 gäst


Du kan inte skapa nya trådar i denna kategori
Du kan inte svara på trådar i denna kategori
Du kan inte redigera dina inlägg i denna kategori
Du kan inte ta bort dina inlägg i denna kategori
Du kan inte bifoga filer i denna kategori

Sök efter:
Hoppa till:  
Powered by phpBB © 2000, 2002, 2005, 2007 phpBB Group
Swedish translation by Peetra & phpBB Sweden © 2006-2010