Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Med anledning av att det just tagit slut mellan mig och en pojkvän så började jag fundera på kärlek och olika syner på denna. Även om det känns lite trist just nu så är jag inte förstörd över min situation. Kanske har jag haft tur, men inget av mina tre riktigt allvarliga förhållanden har haft jobbiga slut. När kärleken tar slut, så gör den det. Eller är det kanske så att jag aldrig älskat någon av dem på riktigt?

Å andra sidan tror jag som cyniker inte på den riktigt stora kärleken, eller att det finns någon sorts tvillingsjäl därute. Man har det mer eller mindre bra ihop, och ju mer desto bättre, såklart. Kanske är det därför jag inte blir så förkrossad? Jag tror absolut att jag kommer att hitta någon ny som jag kan ha ett fint förhållande med, och istället för att oroa mig för om jag kommer att hitta den där speciella personen så är jag nyfiken på vem det är.

Det medför ju också knepigheter. Jag har aldrig några större förväntingar på ett förhållande. Jag liksom räknar med att det kommer att ta slut så småningom, vilket gör att jag har svårt att komma till ro i situationen.

Hur är det med er? Tror ni på kärleken? Tror ni att ni kommer hitta den rätta, eller har ni kanske redan hittat honom eller henne? Har ni lätt för att bli kära? Har ni 'tur' i kärlek? Är nyfiken på andras syn på detta känslomässiga fenomen...

Beklagar eller kanske inte eftersom de verkar som de inte var på ett farligt sätt. Jag håller med om att kärleken oftast tar slut så gör den det, men jag skulle vilja tillstå inte alltid (av erfarenhet).


Låter som en väldigt bra sett att se på saken tycker jag. Jag tror däremot på att det finns någon sorts tvilingsjälar men inte att den klasiska sortens kärleksförhålande är de som passar bäst egentligen utan någon form syskonskap, vad jag själv upplever och vad andra jag diskuterat med upplevt så brukar de förhållanden utvecklas åt det hållet ändå. Problemet är kanske att samhället inte riktigt är anpasat till den sortens förhållande (precis som den inte är anpasad till någon sort av "alternativa" familjebildningar)

Det är uppenbarligen ett problem. Jag tror att du kanske behöver ha en lite positivare syn på förhållanden, iofs så brukar jag känna samma sak när förhållandena börjar, och sen utvecklar jag relationen på ett sätt som gör att det blir svårt att tänka sig ett liv utan det.



jag har väl sagt det mesta i de där frågorna. (ja, jag är fortfarande ihop med Kata, även om förhålandet är i en något förviradfas...)
Däremot har jag aldels för lätt för att bli kär och så vidare. Frågan om "tur i kärlek" vet jag inte riktigt vad jag ska svar på....

Uj uj u j. Svåra grejer det där... Jag tror att man kan hitta rätt. När man känner det som om man har känt personen hela livet och det mesta flyter av sig själv. Men jag tror att problemet idag är att folk förväntar sig att man ska vara så kär hela tiden och att man aldrig kommer att ha svårigheter i förhållandet. Jag tror också att folk har svårt för att snacka med varandra om småproblem som till slut kanske gör att man tiger ihjäl kärleken i stället för att ge varandra en chans. Har man inställningen att man aldrig vill vara med någon annan så jobbar man ju med det fast det gäller ju att båda är med på det.

Sen går det alltid upp och ner i kärleken. Ibland känner man mycket och ibland hamnar man i en vardagslunk men det är alltid viktigt att känna efter där inne så att man inte tappar bort varandra i vardagen. Dessutom så är det mycket krav i dag på att sexlivet t.ex. ska vara perfekt och att man ska ha så mycket tid över för varandra. Många kan inte passa in sig i den mallen för att verkligheten och detta samhället tar upp alldeles för mycket tid och det gäller att försöka blunda för hur man tror att andra har det och koncentrera sig på det som passar bäst i ens eget förhållande.

Jag har inte haft så tur i kärlek i mina tonår men jag anser mig lyckligt lottad just nu och kan inte förstå sån tur jag har.

Vad är kärlek? Är det den fysiska attraktionen? Eller är det förmågan att trivas bra ihop?

Jag har ofta funderat på den frågan. Mest på grund av att jag inte har haft ett statigt förhållande, någonsin.

Visst finns det tvillingsjälar. Jag har träffat ett par personer som kan ses som tvillingsjälar. Jag känner verkligen att jag har mycket gemensamt med dem, men betyder det att det är kärlek?

Den fysiska attraktionen är väl den biologiska svaret på kärlek. Man blir fysiskt kär då man träffar en person som ställer upp i kroppens kriterium att DEN MÄNNISKAN HJÄLPER MIG ATT FÖDA BARN. Iaf enligt vad jag tror. Anledningen till att den fysiska kärleken inte kan besvaras med den hypotesen måste vara att kärleken har blivit mer av en personlig vinning än en fortplantningsförmåga.

Kan man bli kär i den felaktiga? Självklart. Tyvärr har allt för många människor råkat ur för det. Jag lider verkligen med dem, även om jag har inte har gått igenom samma sak som dem.

Om jag inte har ett förhållande nu, kommer livet fortsätta vara så ensamt? Det tror jag inte. Livet är fullt av möjligheter och om man bara håller ögonen öppna ser man vad man hittar.

Synd Vanja. Jag sympatiserar med dig. Hoppas att du gör det bästa av stunden (eller hur man ska säga för att det ska bli mottaget på bästa sätt)

En sak jag inte kan förstå med kärlek är, varför blir alltid fula tjejer kära i mig? Jävligt irriterande.

Det beror väl på hur långt man ser... De snygga tjejerna kanske inte har något i huvudet och blir således inte intresserad av en så beläst och kunnig person som du medan de "fula" tjejerna är intressantare personligheter och därför känner de sig attraherade av dig.

en väldigt nedlåtande sätt att se på saker tycker jag. desutom så känns faktiskt den här kommentaren lite off-topic egentligen, diskutionen handlar inte om vem som blir kär inågon utan snarare om varför.

och så kan hen fråga sig är kärlek samma sak som utsende.

jag håller desutom med om det mesta av det som Älva sa i sitt andra styckte men

håller jag inte riktigt med om, eller egentligen gör jag det. Fast jag tycker att det här skapandet av mallar man ska passa in i finns i hela samhället, det är sak som jag helst skulle vilja vara utan.

Jag lider av samma sak (fula killar ibland också) och det är djävligt irriterande. Antingen så finner Jag dem inte attraktiva eller så är de idioter.



Och den här myten att det endast är insidan som räknas är enbart löjlig. Självklart är insidan viktig, Jag menar: vem fan vill ha en urblåst bimbo, oavsett om hon så är sköna Helena pånyttfödd? Men utseende är visst viktigt. Man måste ju attraheras fysiskt av personen annars är ju en relation fullständigt omöjlig.




Jag ser det som en blandning mellan de två saker som du nämner. Åtminstone när det gäller den typ av kärlek som diskuteras i denna tråd. Men sedan så finns det ju andra typer av kärlek också; kärlek man hyser t.ex. till djur eller familjemedlemmar och vänner osv.

Jag har precis som Aderyn aldrig upplevt Kärlek, varken av det fysiska eller psykiska slaget. Visst finns det alltid en fysisk dragning till "snygga" tjejer så fort jag blir medveten om dem, men jag har aldrig känt något annat för dem än rent begär. Jag kan ärligt inte svara på varför även om jag klurat en hel del...

Jag är inte en känslokall människa utan bryr mig om familjen och liknande men utanför den sfären så finns det inga känslor liknande kärleken. Polare är bra att ha men jag känner ingen kompiskärlek för dem. Två av mina bästa kompisar har jag känt sedan lekis men även de kan jag ha eller slippa utan problem. Så länge jag har andra att ersätta dem med.

Är kärlek något som växer fram eller kommer den direkt?

Det där är ju lite generalisering, men det kan nog stämma. Ändå har jag inte riktigt "modets" syn på skönhet, tycker modeller och liknande ofta ser ut som stereotypa dockor, medan sann skönhet kan jag se hos personer som andra inte ens lägger märke till. Men det hjälper ju inte, för de som inte är "modevackra" men vackra på andra sätt verkar ofta vara så omedvetna om det att de inte ens uppfattar när någon lägger märke till dem.

Sen tycker jag även folk borde ha en öppnare attityd till sex. Eftersom sexuell upphetsning till stor del styr (eller iaf hänger ihop med) kärleken borde man inte göra en så stor grej av det. Liksom knulla, vaddå. Det är väl bara att göra när man känner för det. Skulle underlätta relationer eftersom man slipper meningslöst kallprat (som jag har ganska svårt för) och istället gick direkt på det båda egentligen vill.

Blev kanske lite ot nu...


På vilket sätt nedlåtande? Varför, det är just det jag undrar.

Vad är det du inte håller med om? Jag kanske var otydlig? Jag menar att samhället ofta sätter upp en massa mallar som de tycker att folk ska inrätta sig i och detta gäller även relationer. Så det kan vara så att många försöker anpassa sig men märker att de inte räcker till och så tror de att det är relationen det är fel på istället. (För övrigt så håller jag med dig om att samhället sätter upp mallar för hur man ska vara i alldeles för stor utsträckning.)



Är helt enig med dig på den punkten. Man måste kunna attraheras av sin partner annars är det ju löjligt.



Det är olika från människa till människa. Om du menar förälskelse så kan den komma abrubt och utan förvarning. Men kärlek ersätter förälskelse efter ett tag. En del personer har känt varandra i åratal occh upptäcker att de älskar varndra så man kan aldrig veta hur det blir för en själv.[/quote]

Jag tror att det är en blandning av båda. Det ena kommer ju såklart först, och det är väl oftast den fysiska attraktionen. Det händer att man blir kär i kompisar man känt ett tag, men jag tycker att gränserna där blir lite suddiga och det är svårt att säga om man bara tycker om dem väldigt mycket.


Tack för sympatin - fast det var inte det jag fiskade efter när jag skrev mitt inlägg! Kan tro att det ser ut som det, men det var just det att det var så smärtfritt som fick mig att fundera. Men allt är bra med mig, kanske lite för bra egentligen.


För mig har det alltid varit så att jag börjat intressera mig för någon då jag märkt att vi delar samma intressen. Sedan vid något lämpligt tillfälle tar någon första steget fysiskt, men inte heller då är jag störtkär, mer förvirrad och upprymd och lite osäker på det hela. För mig växer kärleken fram efter ett litet tag, och jag skulle kalla kärlek det tillstånd då jag vill träffa personen i fråga så ofta som möjligt och inte längre är osäker på den saken. Men man måste prova sig fram. Jag har inte gått och trånat efter någon sedan i högstadiet, och har inte heller lyckats 'fånga' någon jag varit intresserad av väldigt länge. För mig har det hänt, och det snabbt som attan.



Haha, jag tycker ni ska tacka och ta emot, killar! Jag har då aldrig någon som är kär i mig, inte som jag vet iallafall. På något sätt lyckas jag hitta killar som gillar mig med, men om det finns några andra som i tysthet kollat in mig så har jag inte märkt något, fula eller inte!


Det var väl inte såå OT. Jag tycker att kärlek och sex absolut hänger ihop, och funkar inte den biten av förhållandet så kommer det inte att funka alls. Däremot vet jag inte om man behöver ha sex på en gång (om det inte är bara det man är ute efter, såklart, men då måste båda vara med på det), för det blir lätt taffligt och dåligt, speciellt om man är riktigt intresserad och därmed har prestationsångest. Det är säkert olika för alla, och från förhållande till förhållande. Men vill man så är det ju fritt fram - jag tycker inte att sex är något heligt som man ska spara till drömprinsen

har mycket att svara på... så jag tror jag hoppar över att citera folk, åtminstone någolunda.

Angående utsende och sånt. Jag menar att när man lär känna trevliga mäniskor finner man ofta något attraherande med dem som man inte sätt tidigare. Däremot så är det helt klart att det behövs något attraherande med folk man omgås med.

Angående nedlåtande, det är bara det att jag anser att åsikter om skönhet är subjektiva och därmed är det nedlåtande att kalla folk för fula när andra man diskuterar med inte känner till hur personen ser ut.

Älva:
jag håller med dig egentligen, jag försökte bara påpeka att det gäller överallt i samhället...

det tror jag var allt. fast något kan man ha missat.

Du har rätt, Fëanor. Det finns flera olika kärlekar. Jag älskar min mor och far, men inte fan skulle jag tänka mig att kyssa dem. Lika lite skulle jag vilja kyssa den katt (...som jag önskar mig). På samma sätt vill jag vara nära de vänner som jag är vänskapligt kära i - de som jag känner att jag kan vara vän med hur länge som helst (både killar och tjejer).

Fysisk kärlek kommer först. Men för att behålla kärleken måste man trivas ihop. Hur skit känner man sig inte om man är kär i ett pucko som inte bryr sig om en? Jag läste i ett annat forum att den fysiska attraktionen dör ut. Därför borde nästan den gemensamma kärleken vara än mer viktigare än vad de fysiska attraktionen. (men eftersom jag inte har varit i ett sådant förhållande har jag ingen erfarenhet av den hypotesen)


Jag tolkade det knappast som sympatifiskning. Jag kände bara för att skriva en. Se det som en gåva, som ett dyrt frimärke på min forumpost

Något intressant är ju också om friare moralregler leder till mindre kärlek? Det är ju först i och med vår tid (säg 1900-tal) som Kärleken börjat blomma ut som andledning till förhållanden och giftermål. Under den tidigare historien så hade det ju ofta varit så att de i de högre klasserna så gifte man sig i mycket på grund av beslut fattade utan hänsyn till attraktion. Utan beroende av pengar, makt och så vidare... De lägre klasserna var kanske ur detta hänseende friare men de hade ju å andra sidan inte någon egentlig valfrihet. Blev en kvinna med barn så var hon tvungen att hitta en karl. Blev å andra sidan Mannen eller kvinnan intresserad av varandra av förälskelse och resultatet blev barn så var de väl tvungna att hålla fast vid varandra även om kärleken inte bestod.

Idag finns det ju egentligen inga givna moraliska regler förutom att man (helst) inte ska vara otrogen. Allt annat är släppt fritt. Barn utanför äktenskapet, skiljsmässor, äktenskapet, sexpartners, kvinnas frigörelse och så vidare. Leder detta till att kärleken tunnas ut och förlorar sin begreppsform? blir vi mer och mer som tidigare sagts allt mer fokuserade på förälskelsen istället för kärleken? De långvariga förhållandena borde ju bli allt mer sällsynta och med detta även den så kallade kärleken som sträcker sig över åren. Folk förr i tiden tvingades ju ofta börja gilla den man gifte sig med vare sig man ville eller inte och även om jag kanske är idealist i detta fall så tror jag att de flesta förhållanden slutade med någon form av lycka. Om vi tänker oss att utvecklingen stegras allt mer vilket ofta är fallet kommer då kärleken att försvinna och istället ersättas av förälskelse då vi mer eller mindre avslutar förhållandet så fort vi börjat tröttna eller hittar någon ny?

Min något motsägelsefulla slutfråga: Leder ökad frihet inom kärleken till minskad äkta kärlek?

(lite förvirrat jag vet)
Ps. bästa tråden på länge ds.