Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Jag tror att det "moraliska förfallet" kan bidra till många skilsmässor. Det är lite för enkelt idag att bara byta om man inte är riktigt nöjd, vilket också leder till att många kastar sig in i förhållanden utan att tänka efter riktigt innan. Det är bevisat att folk som ingått äktenskap utan att ha varit förälskade oftast i slutändan älskar varandra och känner sig lyckliga. De har lärt sig att de måste leva med den andras brister medan den moderna människan drar så fort det börjar bli lite mulet på himlen. (Nu hårddrar jag bara för att bli tydlig.) Dessutom så läste jag någonstans att det finns något ämne i spermier som gör kvinnor lyckligare och att sexuell samvara frigör hormoner som stärker banden mellan två människor. (Jag är inte hundra på hur det var formulerat men det var också nåt forskningsresultat.)

Jag tror inte att det blir minskad äkta kärlek, bara att den kanske blir svårare att hitta. Men för ett skilsmässobarn som jag så känns det än viktigare att man verkligen kämpar tillsammans. I nöd och lust kanske inte är så klisché som man kan tycka. Det jag tycker är mest synd är alla de som skaffar barn innan förälskelsen gått över och sen upptäcker de att de inte älskar varandra och så blir det slut och de sitter där med en unge på halsen. Sen kanske de träffar en ny förälskelse och skaffar barn med den. osv. I slutändan så sitter de med en massa barn som allihop har olika mammor eller pappor. Jag tror inte att kärleken minskar, bara förståndet.

jag ska omformulera vad jag sa igår med hänsyn till saker som utspelade sig igår kväll.......

i min erfarenhet händer det oftast (dvs i mitt fall 66.66...% av gångerna) att förhållenda istället övergår i mer eller mindre stark kärlek som liknar den som syskon har. Och tyvär bejakar folk inte den typen av kärlek utan antagligen lever kvan i ett förhållande kvan inte trivs i eller så gör man slut för att det inte är den typen av kärlek som förhållande är bygd på.
Men kvan kan faktiskt ta och erkänna att det är den typen av kärlek man har för varandra och faktiskt ha ett syskonskaps utan att faktiskt ha några biologiska släktband.

(...gisa vad som hände igår kväll.....)




Nej det tror jag inte, för att jag tror att allt är föränderligt, även kärleken. Åtminstone i mycket.

I en relation som man jobbar för att ska hålla livet ut så bör man vara varandras bästisar också inte bara passionerade sexpartners.

virre: Vad jag misstänker är att du och Kata har starka känslor för varandra som syskon men inte som en parrelation?

ja jag ser det så också alltså det första du säger... men...

angående det andra så, ja du har alldels rätt

Angående det första så menar jag att man måste vara både och.

Hoppas du inte är ledsen för det.

försvånassvärt nog så är jag inte det.

Du missupfattar mig. Jag menar verkligen inte att man ska hoppa i säng med första fula tönt man möter, tvärtom!
Jag menar att när man väl möter någon snygg som verkligen gör en upphetsad, då ska det inte behövas ett enda ord utan att bara låta det ske som ska ske.

jag har själv aldrig haft ett riktigt förhållande och har inte saknat det över huvud taget. visst, det hade kunnat vara annorlunda men det har helt enkelt blivit så med mig att jag har väldigt svårt att visa känslor (Kärlek, inte vänskap)

och jag tror defenitivt att det finns "evig" kärlek. titta bara på mina föräldrar, på farfar och farmor som hade varit gifta i 54 år innan farfar dog förra månaden. och på min storebror och hans flickvän. de träffades när han var 15 och hon 16 och det är fortfarande dom, och nu är dom 23!

Då kvalar väl jag in där också. Jag träffade min kille när han var nitton och nu är han tjugosex, fyller tjugosju i år.


Bara man inte gör det till en vana...

Det är väl upp till var och en hur man vill göra, tycker jag.

Det är ett knepigt ämne det här. Jag tänkte skriva något men plötsligt blev det bara ett sådant här skumt inlägg.

Jo men man kan vara ung och dum också.

Det är en sak som jag har funderat länge på. Nämligen, hur viktigt är det för en tjej att ha en snäll kille?

Jag har knappast missat att flera tjejer drömmer om den snälla killen, den som alltid ställer upp för henne. Men ändå "rejektar" de damerna snälla killar, för att istället "dejta" riktiga dräggel. Med dräggel menas med typer som klappar tjejerna på baken och snackar snusk en gång i kvarten.

Varför? Är spänning viktigare än trygghet?

Poängen är att jag är snäll. Jag försöker inte vara som skolans dräggel. Men ändå känns det verkligen som att drägglen får mycket mer uppmärksamhet än vad jag får. Man får ju för sig att man måste vara elak för att få uppmärksamhet! Vilket leder leder till att man går för långt, vilket jag redan gjort, vilket jag inte kommit över än

Det kan inte vara särskilt vuxna tjejer du pratar om. Det finns så många fler tjejer än de som beter sig på det sättet, och det är nog dem du ska se dig runt efter. Dräggtjejer förtjänar drägg, och vem vet varför de håller på som de gör. En enda kille har någonsin varit lite sådär mot mig (kallade mig babe) och jag stod inte ut mer än några veckor. Jag kallar inte ens det för ett förhållande.

Jag har aldrig sett någon spänning i att prata snusk eller bli klappad på baken, och jag har inte gjort så dåligt ifrån mig vad gäller förhållanden. Tycker jag är en rätt erfaren tjej som kunnat skapa bra förhållanden utifrån delade intressen, och inte hysteriskt flirtande eller fjompande. Bli inget drägg om du inte vill - och det finns gott om tjejer som inte vill ha sådana heller.

problemed med "drägg" är att de är de som syns och de som är annorlunda brukar oftast inte vara de. (sen är frågan hur många förhållande som byggs upp i skolor... skolor är inte bra platser att möta intresanta henniskor på...)