Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Eftersom jag har läst alkemisten vore det intressant att veta vad du tycker om den.Skriv gärna en komentar när du är färdig (vill inte påverka din upplevelse innan).

The Silmarillion

"Där världen kallas skog" av Ursula LeGuin. Jag hittade den i en papperskasse fylld med skräp i källaren.

Åh, den läste jag för många år sen. Jag tyckte att den var småmysig och otäck på samma gång. Den ger stor eftertanke.

Ja, inte är den svår att sträckläsa. Tyvärr hade jag fått lite för höga förväntningar på boken innan jag började läsa men tyckte ändå att den hade mycket att komma med.

Läser just nu Quintessential Tarantino: The Films of Quentin Tarantino som kort sagt handlar om Quentin Tarantino.
Det roliga med den är att författaren älskar imdb.com och använder citat som han har hittat över hela internet...
Väldigt intressant läsning!

(jag har förresten oxå läst Alkemisten, den var okej. Läste den i somras på en dag..)

Jag ska precis börja med Jarhead av Anthony Swofford (stavning??)

Läste precis ut Guldkorset av Elisabeth Chadwick. Jag gillade den mycket. Det var en riddarroman helt i min smak med händelseförlopp och slut i min stil.

Under dagen läste jag ut Peter Englunds essäsamling "Förflutenhetens landskap". Den var en bra bok som gav mig många intressanta tankar, om hur till exempel den lilla människan levde i den stora historien. Ett exempel på detta är att dåtidens människor grät mer än vad vi gör idag, då det berättades om hur Karl den store grät våldsamt över en stupad "nevö" - vilket gjorde att alla 100 000 man i hären brast ut i samma klagotjut. Detta får mig att tänka på diverse fantasysagor, där vi knappast stöter på hjärlar som låter sina tårar falla med våldsamma forsar. Är hjärlatrna tidigmodernt sjuka eller? - då känslokalla människor [...som vi] fick den psykiska friskheten ifrågasatt av just den anledningen att känslorna var det som skilde oss från djuren. Det är alltså inte den tidigmoderna människor som grät mer, utan vi som gråter mindre.

Har precis läst ut Broken Angels av Richard Morgan, som bevisar att det cyberpunken inte är död, och The Sword of the Lictor av Gene Wolfe. Marscherar raskt vidare till The Citadel of the Autarch av Wolfe.

Läser just nu Carolus Rex av Ernst Brunner. Måste säga att den är oväntat trovärdig, för att vara en fejkad självbiografi över en person med allvarliga psykiska fel som levde för 300 år sedan.
Som vanligt när tyrannen skildras får man någon slags sympati för karaktären, trots att den utan minsta ånger avrättar folk som svär då de skär sig i tummen, sprättar upp krigsfångar och pressar sitt eget land och folk in i totalt onödiga erövringskrig.

Drömmar vid havet och Long John Silver av Björn Larsson. Long John Silver har jag inte läst ut än, men Drömmar vid havet läste jag ut för några dagar sen. Den sistnämnda var bäst den första halvan. Tråkigt nog så tappade den på slutet men jag tycker ändå att den är klart läsvärd. Alla Björn Larsson-böcker jag läst (bland annat den keltiska ringen är klart läsvärda!