Danne skrev:
Ett "korrekt" modernt svenskt uttal av "alf" skulle vara just "alv". Avslutande "f" utsattes för en stavningsreform någon gång i början på 1900-talet (tror jag) för att bättre stämma överens med folks uttal. Därför blev "lif" "liv", "graf" "grav", etc. I samma veva ändrades "lefva" till "leva", "gifva" till "giva", etc.
Men p.g.a. av att ordet var så pass sällsynt och troligen mest förekom i skrift så behölls den gamla stavningen (parallellt med en modernare) och eftersom samhällets uttal snarare går mot mer bokstavstroget (i alla fall enligt Fredrik Lindström) uttalar alla idag "alf" som "alf" när det borde vara "alv".
En liten modifiering av detta tycker jag verkar befogad av vad som står under
alf i SAOB (1899). Enligt SAOB tycks ordet vanligen, bland de litterära personer som använde det, faktiskt ha uttalats
alf, med
f. Vilket förklarar att man behöll den gamla stavningen även efter stavningsreformen 1906. (Något om denna hittade jag förresten apropå en artikel om
SAOL:s historia; jfr även
regel 10 i Svensk Rättstafnings-Lära (från 1820-talet).)
Dock tycks även uttal med
v ha förekommit i stort sett så länge ordet alls funnits i nysvenskan (sedan mitten av 1700-talet). Och redan i den första upplagan av SAOL efter stavningsreformen - SAOL, åttonde upplagan, 1923 - hittar man stavningen
alv jämte
alf. (Med
tecknet ° anges
alv vara "stavningsvariant som har sin grund i vacklande uttal"; Jfr. t.ex.
arkitekt med två olika uttal om än
tills vidare endast en stavning.) I grunden handlar det, som Danne säger, om ett och samma ord, med en och samma betydelse - om än med olika stavning
och uttal. Och det vore väldigt olyckligt, tycker jag, om missuppfattningen får rot att den ena varianten gäller Tolkiens alfer och den andra gäller alverna i nordisk mytologi.
För att använda stavningen
alf vid översättning av
elf talar att denna fortfarande tycks betraktas som den normala - i SAOL och NE (där
alv fortfarande är hänvisning till
alf) liksom kanske även bland många av dem, i denna tråd, som tydligen kopplar
alfer men inte
alver till nordisk mytologi.
Å andra sidan bjuder redan SAOB 1899 på ett motargument. Det vanligaste uttalet av
alf må ha varit med
f, men där sägs också att detta kommer sig av att ordet är ett litterärt lån (från isländskan,
álfr). Med andra ord är uttalet (och numera även stavningen) med
f egentligen nog att betrakta som lite osvenskt /tillgjort, vilket kan göra formen
alv mera lämplig i text som man vill göra rejält
svensk, modern och naturlig. En översättning av Tolkien kan höra dit.
Ändrat: Språkfel