Danne skrev:
Ohlmarxisten skrev:
Jag tycker inte att de misstag som diskuteras i Sagan om felen är argument för en nyöversättning. De är däremot (underhållande och) goda argument för en revidering. Därmed inte sagt att en nyöversättning inte behövs. Jag är egentligen inte mot att nyöversätta, men misstag av den typ som redovisas i Sagan om felen duger inte som argument och den inställning som finns till Ohlmarks översättning utgör inte en bra grogrund för en nyöversättning, Erik Anderssons eller någon annans.
Jag kan hålla med om att Ohlmarks direkta felakigheter i sig inte skulle behöva vara en grund för en nyöversättning. Men jag anser (som jag påpekat förut) att diskussionen kring Ohlmarks översättning alltför ofta snöat in på detaljer. Missförstå mig inte: detaljerna är oerhört viktiga (och "underhållande", för att citera dig), men min största invändning mot Ohlmarks tolkning är hur han har påverkat helheten.
Misstag kan alla göra, även om Ohlmarks gjorde oproportionerligt och slarvigt många, men min huvudsakliga kritik mot Ohlmarks är alltså hur han förvrängt och förvridit Tolkiens stil, språk och innehåll så att det som återstår är en skrattspegelbild av originalet.
En översättning kan aldrig bli en karbonkopia av originalet (för att citera mig själv), men betydligt närmre än Ohlmarks översättning måste man kunna komma.
Instämmer med föregående talare. Om jag hade tid skulle jag sätta mig ner och göra en stilanalys av ÅO:s text och jämföra den med Tolkiens, men mitt intryck på förhand (aldrig en bra utgångspunkt, men likväl...) är att ÅO försökt skruva upp stilnivån ett par steg till ett högtidligare och mer "lärt" språk. Mina favoritkäpphästar som jag nog citerat tidigare -- och som jag citerar igen eftersom de är så lätta att komma ihåg -- är när han översätter "inn" med "corps-de-logi" (gallofoben Tolkien skulle vända sig i sin grav om han visste) och "lost" med "biltog". Båda två mycket enkla, tämligen vardagliga ord som lyfts upp till nästintill oigenkännlighet. Därtill är hans stil betydligt mer storvulen och omständlig än Tolkien, och återigen citerar jag ett av mina favoritexempel, "shouted Aragorn" har blivit "dundrade Aragorns befallande stämma". Naturligtvis är Aragorn befallande i sammanhanget (han ger order om att dörrarna till Mazarbulkammaren ska stängas och barrikaderas), men behöver man verkligen skriva läsaren på näsan?
Jag undrar verkligen hur han skulle ha hanterat en översättning av
Hemingways avskalade språk!
ÅO:s ordval ligger ofta betydligt längre ner i den semantiska tratten än Tolkiens gör. Här har jag inga exempel i färskt minne, så därför hittar jag på några för att visa vad jag menar: "red" kan bli "blodrött", "great" kan bli "kolossal" eller "enorm", "blue" kan bli "himmelsblå", etc.
Hans bruk av pluralböjda verb är mycket förbryllande för mig. Jag kan acceptera att man utnyttjar dem i dikterna när meter och rim så kräver, men i löpande text? Pluralböjningarna var på väg ut redan i början av 1900-talet (t. o. m. innan ÅO föddes avskaffade Selma Lagerlöf pluralböjningarna i dialogen i
Nils Holgersson), och 1951 togs de bort genom ett officiellt beslut. Visserligen var ÅO en mycket lärd man som kände till sådant, men att använda pluralböjda verb 1959 slår mig som ett medvetet arkaiserande drag.
Och pronomina då? Han verkar aldrig kunna bestämma sig för om han vill ha "sig" eller "sej". Låt gå för "sej" i dialogen, bara man är konsekvent, men förekommer det inte även i den löpande texten?
Talspråkligheter som "sej" rimmar illa med den arkaiserande pluralböjningen -- ÅO försöker skruva upp stilnivån (vad nu det ska vara bra för) -- men lyckas inte riktigt.
Min åsikt är därför att om man skulle revidera ÅO:s text skulle det inte bli något kvar av den (några namn här och där, några diktrader, någon enstaka mening, något enstaka ordval), varför det är lika bra att göra en ny översättning. Och det är inte en helt ogrundad åsikt, eftersom jag själv gjort just en sådan revidering.
EDIT: Det är synd att ÅO aldrig översatte H. P. Lovecraft. Han hade nog kunnat göra honom rättvisa.