Citera:
När det gäller gott och ont så är det svart och vitt. Det är väldigt kristet.
Jag vet inte riktigt om det du skrev var menat som ett inlägg i debatten, för det förklarade nämligen ingenting. Som kristen ansåg möjligen Tolkien att det fanns absolut godhet (enbart personifierad genom Jesus, i sådana fall) och absolut ondska. Det senare är ju betydligt svårare att definiera, och, för att göra en parafras på Tom Shippey, så finns båda de traditionella synerna på ondskan med i Tolkiens verk.
1) Ondskan är inte en kraft i sig, utan snarare frånvaron av godhet. Således kan inte ondskan skapa.
2) Ondskan är en egen kraft, på jämställd nivå med godheten, med allt vad det innebär.
Problemet med det gamla tjatiga argumentet "Tolkiens beskriver alla bara i svart och vitt" är att det verkligen inte håller. Även om man kan dela upp Tolkiens syn på
godhet och
ondska i vitt och svart, så är de människor (som här får innefatta alla väsenssläkten i Midgård) han beskriver inte absolut goda/onda. Det Tolkien snarare visar på är att vi alla har delar av dessa sidor inom oss, och att ondska kan födas ur de bästa av avsikter (Denethor, Saruman, Boromir).