EN ÖVERGIVEN BORG

Första avsnittet
Herubar Gûlar


Av: Gustav Dahlander
Bild: Patrik Jakobsson

itt i den stora skogen står de spöklika ruinerna av en i forna tider storslagen borg: Herubar Gûlar -- en gång hem för en herreman med magins gåva.
    Floden som fordom försedde vallgraven med vatten har nu ätit sig igenom borgmuren och översvämmat det sydligaste av dess fyra torn. Det enda sättet att ta sig in i borgruinerna nu för tiden är över de slippriga stenarna. Dessa erbjuder en vansklig väg över den flod som löper genom borggården. Stupande klippbranter löper längs borgens baksida och omöjliggör intrång därifrån.
    Denna borg är såväl välkänd som fruktad av invånarna vid skogsbrynet, men ändock verkar ingen känna dess belägenhet. Den kallas i folkmun "Borgen i skogen" och ortsborna, som är vanligt och enkelt folk, har bondförnuft nog att hålla sig borta därifrån.

Detta gällde emellertid inte Umeras och Indrâzor, två vänner som en varm vårkväll kom vandrande genom skogen efter ett nyligen avslutat handelsuppdrag. Nu var förvisso inte de stora städernas marknadsplatser deras naturliga miljö -- de föredrog att vandra i skog och mark på jakt efter skatter och äventyr -- men denna gång hade de gjort ett undantag för den stora inkomstens skull. Affärerna hade precis som förväntat varit mycket lyckosamma, och de båda medförde allsköns värdesaker i ränslarna.
    Umeras, som var en skicklig ryttare och van att färdas på hästryggen, klagade högljutt över den tunga packningen:
    "Varför skall vi bära så här tungt? Jag sade ju att vi borde tagit med oss hästarna!"
    "Sluta klaga, Umeras", svarade Indrâzor. "Du vet mycket väl att man inte bör färdas till häst i dessa marker. För det första är trädgrenarna, som du kanske noterat, alldeles för låga för en man till häst, och för det andra kan det finnas troll i dessa skogar. Om en häst ser ett troll skenar den utan att någon ryttare kan lägga band på den, så det är bäst att ta sig i akt! Nej, då litar jag hellre till mitt svärd och min sköld!"
    "Min Zegûlar skulle minsann inte låta sig skrämmas så lätt!"
    "Ha! Det skulle jag allt vilja se innan jag tror det. Nåväl, jag har i alla fall svårt att tro att dessa trakter kallas Trollmården utan orsak", genmälte Indrâzor.
    "Tvivlar du, som inte ens skulle kunna skilja en åsna från en ädelhäst, på min springare?" sporde Umeras med hotfull stämma.
    Indrâzor öppnade munnen för att vredgad besvara denna oväntade förolämpning, ty han var en stolt krigare och tålde inte att ifrågasättas, men innan något ord blev yttrat klövs tystnaden i den kringliggande skogen av ett hest kraxande. Ljudet hade kommit från ovan. De såg båda upp mot himlen genom trädens grenverk, och se! där kunde en nattsvart fågel skönjas, ungefär en fot lång, snabbt flaxande över skyn mot väster.
    "Crebain", mumlade Indrâzor och glömde genast bort det begynnande grälet. "Fiendens fåglar!"
    "Hm, då måste det finnas någon form av svartfolk i närheten", svarade Umeras eftertänksamt.
    "Det är inte säkert att det förhåller sig så", svarade Indrâzor. "Det kan röra sig om en otämjd fågel. Visst är det sant att mörkrets makter ofta använder dessa fåglar som spejare, men många är emellertid de djur som blivit försummade."
    "Det finns bara ett sätt att sprida ljus över saken, Indrâzor: vi följer efter! Om det finns något intressant i grannskapet skall vi nog uppspåra det! Jag har hört att de där crebain ofta samlar på sig värdesaker i sina reden …"
    "Låt gå; den här färden har varit alldeles för långtråkig än så länge. Se! Träden är lite glesare här. Vi skall nog kunna ta oss fram utan större bekymmer."
    Med dessa ord stegade de båda vännerna bort från vägen och in bland trädens ruvande skuggor.

Nu förstår ju både jag och du att Indrâzor och Umeras i denna belägenhet skulle ha gjort klokast i att lågmält fortsätta längs vägen, men de var inte av sådant blod. Båda var äventyrliga själar -- vissa skulle måhända rent av kalla dem dumdristiga -- och de fruktade intet mörker. När de nu stegade fram mellan träden spelades ständigt föreställningar om äventyr och allsköns värdesaker upp för deras sinnen, och tankarna frestade dem.
    När de kämpat sig fram genom en alltmer tilltagande snårskog i snart nog en kvarts timme började emellertid tröttheten komma smygande, och glöden i deras hjärtan falnade. När hoppet nästintill dött ut och de var beredda att vända om, uppenbarade sig emellertid en lika märklig som storslagen och hotande syn framför deras ögon.
    Inför deras blickar tornade en kal höjd upp sig, och högst upp glödde konturerna av en bitvis raserad men ändå mäktig borg i skymningen. De fyra tornen i borgmuren var som pelare som sköt upp mot himlen, och bortom dem och den halvt inrasade muren skymtade en borggård, där allsköns härligheter en gång hade frodats. Nu var den liksom hela borgen mörk och öde; endast ett inrasat skjul fanns där. Bortom gården låg själva kärnborgen, med största säkerhet ett en gång i tiden mycket ståtligt fäste. Nu var mycket av den yttre grannlåten bortnött av tidens tand, men ännu vilade gamla tiders ståt över de mörka fasaderna. I förgrunden löpte en liten flod längsmed borgmuren; vattnet tycktes blockera deras väg fram till öppningen i stenmassivet.


"Ah, här har vi ett fågelbo som skulle duga åt den mest kräsna lilla alvprins!" utropade Umeras. "Kom så går vi in för att se vad dessa raserade murar har att dölja."
    "Tyst, tyst! Lugna ned dig", väste Indrâzor. "Jag kan knappast tro på att det är crebain som har uppfört denna borg. Här kan finnas många lyssnande öron som vi inte ser, och fick du hållas vore vi snart upptäckta."
    "Äsch, du bara pratar. Det här är ju en ruin! Här finns inget mer är de där kraxande fåglarna … Och fanns det något hade vi upptäckt det för länge sedan, eller kanske tvärtom."
    "Var inte så säker på det du, hästskötare. Nere i södern, där jag har mitt hem, skulle de vilda djur som finns här i norr bara tas för fogliga lammungar. De fiender vi har där går oftast på två ben och är betydligt mer fruktade."
    Umeras var emellertid alltför uppspelt av tanken på alla väntande rikedomar för att ta någon notis om Indrâzors förolämpningar nu. I stället stod han och bara beundrade borgen, med ett barnsligt leende på läpparna.
    "Där håller tydligen dina crebain till i alla fall", fortsatte Indrâzor bistert, och pekade på det nordligaste av de fyra tornen där fåglar flög ut och in genom ett hål i taket.
    "Åh", svarade Umeras ointresserat. "Kom, vi går fram!"


---------------

Till nästa avsnitt

---------------

Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp


© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare