EN ÖVERGIVEN BORG

Sjätte avsnittet
Färdemännen och barden


Av: Gustav Dahlander
Bild: Patrik Jakobsson

meras och Indrâzor kastade sig i den lilla båten så att den nästan kantrade av den plötsliga påfrestningen. De fann att den var av gott virke, men i den fanns inga åror. Det senare var dock ett problem som de båda inte ägnade lång tid åt att begrunda, ty nu kom ytterligare flera stora spindlar, väl i samma storlek som de två första, nedför trappan. De tog så pass stor plats där på andra sidan att de små ödlor, ormar och spindlar som samlats närmast kajkanten föll i vattnet och spolades bort. Umeras och Indrâzor lät dock ingen tid gå till spillo, för nu när ledarspindlarna anlänt började de största fladdermössen störtdyka mot de båda. De lät då förtöjningarna lossa -- båten fångades omedelbart av strömmen och spolades bort.

De lämnade skrin och väsanden långt bakom sig och hörde inom kort endast vattnets forsande. De satt i tysthet och åsåg hur båten i svindlande hastighet färdades genom fornåldriga urholkningar i bergsgrunden. Plötsligt dök emellertid en matt ljusfläck upp, i slutet av en lång raksträcka. Deras hjärtan blev förhoppningsfulla. och när de kom närmare såg de tydligt att floden fortsättningsvis löpte fram utomhus under stjärnklar himmel. De slungades så med ens ut ur tunneln, och såg i natten mörka träd som kantade flodens stränder.
    Det dröjde dock inte länge innan floden rann ut i öppnare landskap, men detta var ingalunda något som de prisade. Deras farhågor om att de var alltför synliga i detta landskap blev snart nog besannade, ty plötsligt dök tre orker upp, som verkade ha stått på vakt vid flodbanken. Orkerna upptäckte den lilla fackelbelysta båten tidigt, och hade god tid på sig för att alla lägga an en pil på bågsträngen, innan de båda människorna nått lämplig skottvinkel.
    Detta ägde emellertid aldrig rum, för ut från snåren intill de tre bågskyttarna störtade nu ett stort antal väldiga spindlar och ödlor. Somliga vidunder hade tagit sig ut från borgen och var nu på jakt efter mat. Detta blev förvisso orkernas undergång, ty de dräptes snabbt och våldsamt. Umeras och Indrâzor drog däremot en lättnadens suck, för vilddjuren, allt för upptagna med att riva och slita i sitt stinkande byte, ägnade inte den minsta uppmärksamhet åt den lilla båten. I synnerhet inte efter det att Umeras släppt ned facklan i vattnet.
    Deras färd fortsatte nu i mörker; de båda funderade åtskilligt på hur de skulle få in båten till stranden, ty nu hade vattnet blivit åtskilligt bredare och strömmen mindre stark. Hur de än paddlade med armarna eller sträckte sig efter trädgrenar som hände ut över vattnet så lyckades de inte finna på någon sätt att komma in till land, och det var på tok för riskabelt att simma. Till slut fann de det lika gott att ge upp sina försök. Indrâzor tände i stället ytterligare en fackla, varpå han satte sig att bläddra i boken som han funnit bredvid den nyckel som ledde till vidundrens håla. Efter att ha läst och bläddrat i denna bok en god stund såg han allvarlig upp mot Umeras.
    "Jo, det här var just snyggt."
    "Vad menar du?"
    "Nog var din 'herr' Fahan Nahaid intresserad av djuruppförning alltid, men inte på det sätt som vi trodde."
    "Vafalls? Säg inte att det står förtalt om kräken bakom dörren i den där gamla boken!"
    "Där gissar du rätt, min vän. Det var denne Fahan Nahaid, säkerligen den gamle slottsherren, som med hjälp av svart magi uppfödde dessa varelser. Allt om hur han gick till väga verkar stå nedskrivet i denna bok. Han nämner även i en notis här att djuren under inga omständigheter får släppas fria i naturen, där de förökar sig snabbt: 'Detta skulle innebära stor fara för landens invånare; många av varelserna är alltför storväxta för att det överhuvudtaget skall vara möjligt att hantera dem.'"
    "Ve oss! vad är det vi har gjort?" Umeras tog sig för huvudet och vred sina händer, om vartannat.
    "Vet att det aldrig skulle ha skett om inte du hade varit så girig efter rikedomar. Du gapade efter för mycket. Om vi hade tagit oss tid att läsa boken eller dyrka upp de låsta dörrarna hade vi säkerligen lämnat borgen betydligt lättare till sinnes än vad som nu blev fallet. Och kanske hade vi även haft med oss mer i packningen än en ond bok."
    "Ja, du har i sanning rätt, Indrâzor. Jag måste lära mig att bättre hantera min iver. -- Nästa gång vi hamnar i trångmål skall jag vara försiktigare, det svär jag på!"
    "Det gläder mig att höra. Betänk dock att det som nu skett förvisso aldrig kan göras ogjort -- jag misstänker att dessa skogar fortsättningsvis inte enbart kommer vara fruktade för sina väldiga troll …"
    "Jag hoppas och ber till Orome att du har fel."

Ögonblicket efter att Umeras yttrat dessa ord skakades den lilla båten av en plötslig kollision. De hade, utan att märka det, drivit upp på en strandbrink.
    "Underbart!" utropade Indrâzor, och glömde för en kort stund skulden som tyngde dem. "Nu får vi äntligen trampa fast mark igen och slipper bli stela i leder och ben. Umeras, du som känner landen, är det inte så att denna flod löper jämsides med landsvägen ett stycke någonstans framöver?"
    "Jo, det är sant! Då behöver vi faktiskt bara följa floden längs denna strand för att nå landsvägen, och om vi färdas utan vila fram till morgondagens kväll har vi gott hopp om att hinna nå Sista värdshuset, där vi kan finna bot för våra skuldkänslor och vila för själen. Mycket angenämt, på min ära!"
    "Så får det bli! Jag vet inte hur du känner, men jag skulle i alla fall finna det svårt att få någon sömn innan vi har en stugvägg mellan oss och natten."

Sagt och gjort; de båda äventyrarna axlade sina ränslar och fann tröst i att minnas alla de värdesaker som hade blivit vinsten från det nyligen avslutade handelsuppdraget. Umeras, som helt hade glömt den plågsamma vikten av all packning, men blev nu ånyo påmind. Han insåg dock att en sådan ringa sak som vikten hos en ränsel inte var värd allt knot som han utsatt Indrâzor för tidigare under färden. Dessutom ansåg han detta vara en del av det löfte han givit sin reskamrat om att inte sätta sig på tvären i besvärliga belägenheter. Han hade lovat att ta det allvarliga på större allvar, och fann det lika gott att börja omedelbart.
    De båda fortsatte långs floden, men endast efter några hundratal meter, närmare än de anat, nådde de vägen. De fortsatte därefter hela natten och hela nästa dag. På kvällen nådde de så Sista värdshuset, där de berättade sin historia för gästerna i skänkrummet.
    Bland de gästerna fanns jag -- Turlin barden -- och jag har fört deras saga vidare. Därmed har ljus spridits över dunkla frågor, och folket har blivit varse varför skogarna är så mörka och fruktade här i trakterna.
    Vad Umeras och Indrâzor beträffar så tror jag att de gav sig av härifrån illa kvickt. Jag har åtminstone varken hört ord eller rykte som skvallrar om var de finns. Kanske drog de sin färde söderut, till Indrâzors varma hemländer; kanske över bergen, till Umeras folk. Säkert är i alla fall att de inte finns kvar här i trakten. Två märkliga gestalter var de förvisso, nordmannen och sydlänningen.


---------------

Till föregående avsnitt

---------------


Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp


© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare