ENTISKORNAS SÅNG

Av: Josefin Brosché

Älskade bröder, vi har förlorat er!
När vilse vi gick
på de öde, döda hederna
då hörde ni ej vår klagan.
Endast trädens tal
Och källors porlande röster
Hörde ni, vi kallade förgäves.
Vi återvände sörjande
Till de ljuva trädgårdarna vi skapat
Och fann vår ensamma tröst
I blommors doft, och
De gyllene fältens skönhet.
Men mörkret tog vår tillflykt,
Vårt sköna hem,
Skövlades, mördades, jämnades
Med den mark vi älskar.
Vi dömdes till ensam vandring,
Och vi sökte er;
I de skogar vi förr bott tillsammans
Men där var tomt.
Bittra tårar fällde vi, i vår ensamhet
Vår klagan steg till himlen,
Men intet levande kunde hjälpa oss,
Då den tysta viskningen om vår tillvaro,
Slutligen hade blivit ohörbar.
Tungt var vårt öde,
Men vi hade ingen lott kvar i livet,
Utom att bära det.
Älskade bröder, kanske minns ni,
Kanske kommer er dröm
Om oss, åter vakna, likt en blomma
Av vårsolens sken.
Kanske viskningen om oss, som dog,
Åter kommer att leva,
Och stiga, som sång, högt över trädtopparna,
Och ni söka oss åter.


Upp
Tillbaka till Alster