BERÄTTELSER FRÅN FJÄRDE ÅLDERN:
EN KRIGSHERRES ÅTERKOMST


Sjätte avsnittet
Grotbruge


Av: Robin Velander alias Sauron X
Bild: Taurrohir

"Aragorn!"
   "Arwen!" Paret sprang fram till varandra och kysstes intensivt. "Du lever", sade Aragorn och kramade henne. Glorgonzillion gick fram till dem.
   "Samlingen är klar", sade han.
   Aragorn såg ut över slagfältet. Orkerna och jättarna hade också samlat ihop sig.
   "Det är dags", sade Aragorn.
   "Rooarrr!" vrålade en ork, och det femtontal ulvryttare som återstod red i täten för Mordors anlopp.
   "Anfall!" skrek Aragorn.
   "Naur!" skrek Glorgonzillion och massor av pilar avfyrades mot ulvryttarna. Alla föll ihop.
   "An… anfall!" skrek orken, och alla fotsoldater rusade mot västerns styrkor.    "Arwen, du stannar och sköter katapulterna. Anfall!" skrek Aragorn och människo- alv- och dvärgtrupperna sprang mot orkerna. Det blev en stor sammanstötning. Aragorn högg, slog, sparkade och skrek. Då och då kastades det upp eldbollar i luften från katapulterna, som landade i huvudet på jättarna. Försvaret verkade hålla. Men då lyckades en jätte slå till en grupp med människor, inklusive Aragorn, så att de flög rakt in bland en hop av sina egna. Aragorn låg avsvimmad, näst intill död på den blodiga marken. Glorgonzillion vände sig mot Arwen.
   "Vi måste kapitulera, min drottning", sade han.
   "Nej, Aragorn skulle ha sagt emot. Framåt!" skriade Arwen, och en grupp på tre hundra alvkrigare sprang mot orkerna. De inriktade sig på den sista jätten och började hugga i hans ben. Den vrålade av smärta, och till sist föll den ihop. Orkerna försökte bestrida alverna, men med föga framgång. Samtidigt högg alverna ned sina svärd djupt in i huvudet på jätten, och den rosslade till och dog.
   Plötsligt! En trumpet hördes. Det oväntade ljudet fick Aragorn att kvickna till.
   "Faramir av Ithilien och hans Éowyn!" sade Aragorn och reste sig. Ännu en trumpet hördes. "Éomer av Rohan!" Faramirs och Éomers trupper samlades och tog fram sina långa spjut. Många orker spetsades. Arwen och Glorgonzillion sprang fram till Aragorn.
   "Rohan och Ithilien har kommit till vår undsättning", sade Glorgonzillion och log.
   "Akta!" skrek Aragorn och Arwen i en mun, men för sent. Fem pilar träffade Glorgonzillion i ryggen. Han tystnade av smärta. Det hoppade fram en ork med armborst och med höjd kroksabel. Han högg Glorgonzillion djupt ned i axeln. Arwen tog upp sitt svärd och högg på ett ögonblick av orkens huvud. Aragorn kröp fram till alven.
   "Aragorn, min kung. Det är nog dags för alverna att utrotas ändå", sade han och slöt sina ögon.
   "Må du ha frid i Mandos salar", sade Aragorn.
   Éowyn och Faramir red fram till Aragorn och Arwen. Éowyn hade ännu vid femtioårsåldern sin skönhet kvar, även när hon bar en stor rustning.
   "Vi har beslutat att förena oss med er. Ty ert krig är också vårt", sade Éowyn.
   "Vi i Rohan önskar också förena oss med er. Precis som min kära syster", sade kung Éomer.
   "Min kung, vi kan ge dina överlevande män mat och vatten, om vi slår läger här", sade Faramir.
   "Ja, drots Faramir. Det är en god idé. Men imorgon ska det avgörande slaget stå mellan Mordors herre Tsavong Lai och Gondors herre Aragorn Elessar", sade Aragorn stolt och stoppade ned Andúril i svärdsskidan.


"Är det något på tok, min unge hobbit?" frågade Heron till Frodo.
   "Nej! Jag bara kände att …"
   "Hallå, förlorare", hördes en hes röst. Femton orker hade upptäckt dem, och kom rusade i vilt angrepp.
   "Gondor!", vrålade Heron och drog fram sin pilbåge.
   "Grotbruge det är!" vrålade Ringizil.
   "Det stämmer, alv", sade Grotbruge. Det ven till och två pilar träffade Grotbruge.
   "Det kändes", skrattade den store orken, och slog till Heron så att han flög rakt in i ett stenblock och förlorade medvetandet.
   "Gamgi!" skrek Grotbruge, när han fick syn på Frodo.
   "Frodo, akta!" skrek Jeanie och hoppade i vägen för orken. Men Grotbruge slog till henne så hon flög undan.
   "Jeanie!" ropade Frodo och drog sitt svärd. Han började hugga mot Grotbruge och träffade orken rakt i ögat.
   "Aj!" vrålade Grotbruge och drog fram ett stort spjut. Han högg Frodo rakt i armen, och hobbiten naglades fast mot marken med armen genomborrad.
   "Frodo!" skrek Kolras. Han hoppade på Grotbruge och började hugga den angripande i ryggen.
   "Låt bli mig, lillen!" skrek Grotbruge, och försökte sträcka sina armar mot Kolras.
   "Du ska dö, ditt missfoster till ork", röt Kolras och högg Grotbruge i hjälmen, men den klövs inte. Plötsligt ramlade Kolras av, och Grotbruge skar honom i axeln. Då drog Ringizil upp sitt svärd och högg Grotbruge i ryggen. Orken vrålade och lyfte upp Ringizil med sina händer, och började sakta kväva honom. Ringizil svimmade, men var ännu vid liv när den store uruken slängde iväg honom. Alla låg avsvimmade, och Frodo satt fast på klippan med axeln genomborrad.
   "Nu är det bara du och jag, Gamgi. Det ska bli mig ett nöje att hugga av ditt huvud. Jag kommer att spara det som en trofé på min mästares vägg", sade uruken och kom närmare. Han drog upp en sabel från en annan död orks rygg. "Jag tror jag ska slänga ned din ynkliga lilla kropp till ulvarna, eller så ger jag den åt mina orker", skrattade Grotbruge. Plötsligt sprang det fram en liten ork med kattögon och skrek åt Grotbruge:
   "Glob! Du skulle ha dödat hobbiten när du hade chansen! Nu tar jag och … Ah!" Grotbruge drämde till honom med ena handen så att orken flög bort och landade på ett spjut.
   "Farväl!" sade Grotbruge och svängde med svärdet.
   Men då hände något otroligt. Armen som Grotbruge höll svärdet i flög av och landade på marken. Grotbruge tittade ned på sin armstump och såg hur det svarta blodet forsade fram.
   "Far!" skrek Frodo, och Grotbruge vände sig om. Där stod Samvis Gamgi och log.
   "Låt min son vara", sade han.
   "Jag dödade ju dig!" sade Grotbruge.
   "Så synd för dig då att jag återuppstod", sade Sam och drog upp Sting, hobbitarnas legendariska svärd som kom från släkten Secker, och som Sam hade fått av Frodo och gömt.
   "Kom an då, din lille dåre!" skrek Grotbruge och slog emot Sams svärd. En vild fäktningskamp började, och Sam verkade ligga i underläge. Men till slut lyckades han få in en träff i Grotbruges mage, så att orken vrålade. Sam slog till Grotbruges svärd och hoppade undan för att inte bli sönderhackad av urukens väldiga klinga. Till sist, när Grotbruge böjde sig ned, högg Sam till honom i nacken så att halsen genomborrades. Grotbruge föll ned på marken. Han var knappt vid liv, men kunde prata.
   "Kom a… n då. Hugg a… v mitt hu… v… huvud", försökte han klämma fram. Sedan dog han.
   "Frodo, Frodo!" skrek Sam och gick fram till honom.
   "Jag är okej", sade Frodo. Sam drog ut spjutet från sin sons axel. "Far, jag trodde du var död", sade Frodo och kramade om honom. Han började gråta av glädje.
   "Såja, min son. Såja", sade Sam och klappade honom på huvudet. De andra vaknade långsamt upp. Ringizil förlorade nästan medvetandet igen när han fick se Sam vid liv.
   "Samvis Gamgi! Lever du gör. Haha!" skrattade han
   "Ja, jag lever och är vid full vigör! Vill ni höra hur jag klarade mig under slaget om Eryn Lasgalen?" frågade Sam.
   "Klart vi vill", sade Kolras.
   "Nåja. När slaget var över och ni vandrat därifrån vaknade jag sakta upp. Och då såg jag en häst komma skrittande. Det var en alv vid namn Telepavar som förde mig till en alvby utanför Riftedal. Han läkte mig och sedan red jag hem till Säcks ände och hämtade saker jag skulle kunna behöva. Och sedan red jag på min ponny till Lórien", berättade Sam.
   "Men vi kan inte vila nu. Vi måste ta oss in i Razád-dûr", sade Heron och tittade uppför den stora byggnaden.
   "Men först kan vi väl sova. Det håller på att bli mörkt", sade Kolras.


Aragorn var ute och gick med Éowyn. Mordors måne var täckt av mörka moln. Kvinnan som en gång varit djupt förälskad i honom såg på Aragorn.
   "Det är ett perfekt tillfälle att slå till nu, Éowyn. Vi har nästan alla Midgårds folkslag till hjälp", sade han.
   "Innan du rider ut tillsammans med min man och min bror, vill jag önska dig lycka till. Och lova mig en sak", sade Éowyn.
   "Vad?"
   "Kom tillbaka levande med min man och min bror. Jag vet att jag kan lita på dig, Aragorn."
   "Lycka till du också, kära Éowyn. Och kom tillbaka med Arwen levande. Jag kan lita på dig. Jag lovar att komma tillbaka i ett stycke", sade Aragorn.


---------------

Till föregående avsnitt
Till nästa avsnitt

---------------

Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp


© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare