SAGAN OM RINGEN = THE LORD OF THE RINGS? En kritisk komparativ granskning av Åke Ohlmarks översättning av JRR Tolkiens The Lord of the Rings

Ringversen

Det första textavsnitt jag valt att studera är något som man närmast skulle kunna kategorisera som ryggmärgen i The Lord of the Rings, nämligen Ringversen, vars tre sista rader finns ingraverade i Härskarringen. Eftersom detta är just en vers får analysen ta sitt fotfäste i de fonologiska mönster som går att finna i texten, men även i ordvalet, som i en vers som denna måste sägas ingå i den fonologiska helheten. Översättning av poetiskt språk är en hel del vanskligare än översättning av prosa, då man inte bara måste se till innehållet, utan även till formen, som enligt Rune Ingo (1991, s. 55) "ofta t o m [är] viktigare än textens innehåll". Resultatet av sådana översättningar kan ibland medföra att man måste fråga sig om det "är en översättning eller om det är något annat, en helt ny litterär produkt"; en så kallad pseudoöversättning. Det rör sig med andra ord om en känslig balansgång och i detta fall försvåras det ytterligare av att poesin ingår i ett större prosaverk, som i sin tur ingår i en större mytologisk helhet. Översättaren kan med andra ord inte helt och hållet frigöra sig från texten för att fokusera enbart på formen.

Ringversen i dess originalform bygger inte på ett speciellt versmått. Man kan snarare säga att raderna är uppbyggda av rytmiska enheter och har ett rimschema som lyder ABABA CCA:

Går man vidare och betraktar Ohlmarks ordval finns det en del att anmärka på. Rad 1 har ett rim, rings -- Elven-kings, som inte återfinns i översättningen, men eftersom detta rim endast figurerar i första raden och det faktum att det är svårt att finna en lämplig motsvarighet på svenska, får man ha överseende med detta. Däremot är älvkungarnas inte lämpligt. Ohlmarks använder i det fortsatta verket genomgående alv som översättning för elf och elven. Att han här använder sig av älv- är olyckligt inte bara för att det för tankarna till det kvinnliga väsendet älva, exemplifierat i John Bauers sagoalster, men även för att det är ett exempel av många på Ohlmarks inkonsekvens, för att inte säga slarv, som är flitigt återkommande i Ringtrilogin*. Här bör formuleringarna alvkungarnas eller alvers kungar användas, med -konungar som alternativ. Som kuriosa kan man tillägga hur viktigt Tolkien själv tyckte att detta folkslag fick rätt benämning, allt i överensstämmelse med hans egna filologiska tankar: "The archaic [...] elven [...] should on no account be equated with the debased English word elfin" (Guide to the Names..., s. 175).

Användandet av furstar på rad 2 är ett bra val, då det uttrycker dignitet samtidigt som han undviker upprepningar av typen herre eller kung. Originalet har en upprepning av lord, men eftersom lord har ett mycket bredare spektrum än herre eller kung är detta inte störande. Även rad 3 innehåller en godkänd översättning med som köttets väg skall gå för doomed to die. Det är en något mer poetisk formulering än originalets dystra och hårda innebörd, men eftersom en direktöversättning inte hade fått denna innebörd, till exampel som av ödet skall dö eller ännu värre dömda att dö, har Ohlmarks lyckats bra i detta fall. Han lyckas dessutom undvika en upprepning av dö (dödliga-dö).

Rad 4 och 5 måste man kategorisera som en misslyckad översättning. Dels väljer han att byta ut on his dark throne mot i ondskas dunkla sken och where the Shadows lie mot Mordorslandets hisnande gruva och därmed går originalets bildspråk helt förlorat. Just hisnande gruva får en patetisk, för att inte säga barnslig prägel. Man kan möjligtvis motivera Ohlmarks val med att han anspelar på Domedagsberget och Saurons smedja, men eftersom originalet syftar på det mer ondskefulla tornet Barad-dûr, Saurons högborg, ser jag ingen anledning till att förflytta bildspråket på detta vis. Samtidigt har han, som jag tidigare nämnt, dessutom ignorerat rad 8:s upprepning av rad 5, något som närmast får betraktas som ren nonchalans. Detta tillsammans med det faktum att han väljer att variera the Land of Mordor med Mordorslandet och Mordors land leder till misstanken att Ohlmarks intentioner är att producera en egen text och i längden försöka göra översättarens roll större än författarens, något som bekräftas dels av hans fortsatta översättning och hans agerande vid tiden kring översättningen, dels av hans korrespondens med Tolkien själv och hans egna skrifter kring Tolkien och Ringtrilogin.


* Beteckningen trilogi har kommit att användas i anslutning till Tolkiens tre böcker, men de utgör i själva verket inte en trilogi. En trilogi består av tre delar som var för sig har ett avslut. I fallet The Lord of the Rings rör det sig om en enda berättelse som avslutas i tredje och sista boken. Eftersom Ringtrilogin är ett så inarbetat namn har jag dock valt att frekvent använda den termen i såväl titel som i själva analysen.


Tillbaka till Innehåll

Prologen

Nästa textavsnitt som jag valt att analysera är från prologen till Ringtrilogin. I denna prolog förklarar Tolkien mycket av bakgrunden till den fortsatta berättelsen. Det är också redan här man får bevis på de brister som den svenska översättningen uppvisar och som fortsätter att genomsyra verket. Jag ska fokusera på dessa brister på tre olika nivåer: den lexikaliska, den syntaktiska och den strukturella.

Den lexikaliska nivån är den nivå som är lättast och mest uppenbar att ta sig an i en kritisk översättningsanalys. Hur har översättaren gått till väga i sin översättning av orden? Handlar det om ord-för-ord-översättningar eller om omformuleringar, tillägg eller strykningar, och i så fall har dessa gjorts det på ett acceptabelt vis eller har översättaren tagit sig för stora friheter? När det gäller Ohlmarks kan man konstatera att det är det senare alternativet som gäller. Han har omformulerat och lagt till i originaltexten i sådan omfattning att man kan fråga sig om det är lämpligt och om det stämmer överens med författarens intentioner. Jag kommer också att utveckla detta ytterligare under den strukturella nivån, då det i hög grad även påverkar denna.

Den första kategori av ord som läggs till är småord av typen adverbial. Det rör sig här om omotiverade och onödiga tillägg, men som får den konsekvens att de förändrar attityden i satsen. På rad 9ö (sidan 19) har egentligen tillförts vilket medför att verket inte heter Dit och tillbaka igen, det vill säga att det i texten rör sig om ett och samma verk, men på rad 7o (sidan 13) förstår man att det rör sig om två olika skrifter, nämligen The Hobbit, som är en utgiven bok, och There and Back Again, som är titeln på ett kapitel på vilket boken bygger. Här är det uppenbart att översättaren själv inte lyckats utreda detta förhållande, då han tycks tro att The Red Book of Westmarch är identisk med The Hobbit, som skulle vara identisk med There and Back Again. Med andra ord har djupstrukturen fått ge vika för ytstrukturen. Genom att full förståelse för texten inte har uppnåtts blir den fortsatta översättningen missvisande. Ytterligare exempel på dessa attitydförändrande adverbial är till och med (rad 12, sidan 20ö) och alltid (rad 27, sidan 20ö).

En annan omdiskuterad översättning är hob för hobbit. Tolkien själv motsatte sig denna ändring, men Ohlmarks stod på sig och menade att associationerna på svenska skulle bli fel. Man skulle bland annat associera hobbitar med sockerbitar och hobbiter med israeliter, sunniter och banditer (1978, sidan 23-24). Men i det senare fallet är det uppenbart att det rör sig om associationer till folkslag (han glömde nämna cyprioter och innuiter) och därmed fullgoda associationer. Vidare skulle till exempel hobbitar med tiden blivit ett begrepp i sig och jag har svårt för att se att svenskarna skulle se hobbitar som sockerbitar. Översättaren gör här misstaget att underskatta sin läsekrets, vilket leder till misstanken att han såg en mycket yngre publik framför sig än vad författaren hade gjort. Detta problem har idag lett till att man har fått en uppdelning i två termer. Den inbitne Tolkienläsaren har tagit hobbit till sig (såsom översatt av Britt G Hallqvist i Bilbo), medan läsaren i allmänhet får två termer att röra sig med; hobbit från Bilbo och hob från Ringtrilogin. I den svenska versionen måste hobbit vara den enda fullgoda översättningen, möjligtvis bör man lägga till ett finalt -t för att anpassa ordet till den svenska ordformen och dess språkregler, det vill säga hobbitt för att markera kort uttal och på så sätt undviker man också den något långsökta sockerbitsassociationen. Tolkien själv hade inte mycket till övers för Ohlmarks och i ett av sina brev till sin förläggare skriver han:

"Ohlmarks is a very vain man (as I discovered in our correspondence), preferring his own fancy to facts, and very ready to pretend knowledge which he does not possess".

(1981, sidan 305.) Översättningen av bright colours med lysande färger (rad 24-25, sidan 20ö) antyder att hobbitar tycker om att klä sig i skrikiga färger. Här hade ljusa färger passat bättre då bright colours är en ganska blygsam beskrivning som syftar på något färgglatt men ändå jordnära. Valet av drack kopiöst (rad 35, sidan 20ö) istället för drink often blir fel av flera anledningar. Dels är det en överdrift, det vill säga ett mycket starkare uttryck än i originalet och kan faktiskt få en att tro att hobbitar tyckte om att supa, dels är ordvalet en smula malplacerat då det bryter mot den tidigare stilen i texten och blir ännu ett argument för Ohlmarks tendens att använda sig av ett mer naivt och lättjefullt språk än i originaltexten. Ett ytterligare bevis på detta är valet av djurart (rad 1, sidan 21ö) för relatives of ours och som också knyter an till diskussionen om hob/hobbit och Ohlmarks egen syn på detta släkte.

Även på den syntaktiska nivån finns det en del att anmärka på och det mest genomgripande är att översättaren tar sig omotiverade friheter i förhållande till originalet och den tidigare diskuterade tendensen att omarbeta texten för en yngre läsekrets. Om detta görs medvetet eller inte är svårt att avgöra. Det är också anmärkningsvärt att Ohlmarks väljer godtycklighet framför noggrannhet, "preferring his own fancy to facts", och hans ambitioner att fästa strålkastarljuset på översättarens roll istället för på författaren: "Genom två decennier fortsatte jag sedan med vad många ansåg vara mitt egentliga livsverk, presentationen av Tolkien för den svenska publiken" (1978, sidan 10). Detta uttalande säger en hel del om honom som person och i en bitter tillbakablick ger han själv utlopp för sin besvikelse över att ha blivit stoppad som fortsatt översättare av Tolkiens verk och för att inte ha fått större uppmärksamhet än han fick: "Jag är faktiskt glad att jag förbjudits klä eländet i svensk språkdräkt" (1978, sidan 200) och "jag är tacksam om jag 'i min stad' kunnat bidraga till att sprida kännedomen om en av vår tids allra största författare och skapande andar" (1978, sidan 14). Uppfattningen att Tolkien var en av vår tids största författare kom för övrigt att förändrats drastiskt i efterföljande publikationer.

I meningen "an adventure which later involved all the Hobbits in the great events of that Age that are here related" (rad 9-10, sidan 13o) använder sig Tolkien av en framåtblick i förfluten tid, det vill säga konditionalis, medan svenskan använder sig av preteritum: "det var det äventyret, som en gång invecklade hela hoberfolket i den väv av stora händelser". Det avgörande här är att i den svenska versionen blir det Bilbos äventyr i sig som involverar hobbitarna och att det är denna händelse det ska redogöras för. I originalet är Bilbos äventyr ett preludium som utlöser de händelser som det ska redogöras för. Ett grovt syftningsfel som gör att det saknas samstämmighet i den svenska versionen, som framstår som missvisande och förbryllande och sammanhållningskraften** i textavsnittet blir svagare än i originalet. Här kan man också poängtera att Tolkiens syftning till en konkret era i vår historias förflutna events of that Age har blivit till ett mer diffust förflutet genom en gång.

Ett annat exempel på denna avvikande textbindning finner vi på rad 4, sidan 19ö, där det refereras till förordet, vilket inte görs i originalet. Den fyller visserligen en funktion, då det förtydligar och underlättar något i den komplicerade struktur som följer och som har fått många att lägga ifrån sig boken i förtid. Men man kan fråga sig vad som har fått Ohlmarks att göra detta förtydligande, då det inte har behövts göras i originalet. På en lägre nivå kan man kommentera användandet av ofta och hjärtligt (rad 34, sidan 20) som endast blir bestämningar till skratta, medan det i originalet bestämmer alla de tre företeelserna skratta, äta och dricka.

På rad 12, sidan 13o har den engelska konjunktionen while felaktigt blivit översatt med å andra sidan i stället för då. Detta har medfört att Ohlmarks gör en uppdelning i de som vill få förhandsupplysningar och de som inte har läst det anförda arbetet. I originalet rör sig detta om en och samma grupp. Detta medför i sin tur att översättningen specialintresserade blir fel, då detta relaterar till de som inte har några förhandskunskaper.

Som tidigare nämnts lägger Ohlmarks till element i texten på eget bevåg, något som är ett genomgående drag i hela verket och som jag tar upp mer utförligt under den strukturella delen. Praktexemplet i detta textavsnitt, och som jag finner fullständigt oacceptabelt, är raderna 15-18, sidan 13o som består av 34 ord, men som i översättningen har vuxit till 50 ord. En grafisk mening har blivit till tre, där originalets grafiska och syntaktiska helhet har delats upp i flera i översättningen. Här kan man tillägga att det generellt sett ofta förhåller sig tvärtom, det vill säga att engelskan innehåller fler ord och fler grafiska meningar än svenskan. Så har till exempel subjunktionen for byts ut mot anledningen synes vara, då det mycket väl rätt och slätt skulle ha kunnat översatts med då. Vidare har information lagts till som helt och hållet är översättarens bidrag och som det inte finns en tillstymmelse till belägg för i originalet, till exempel utan hektisk nativitetsökning, eller som alltid utgjort inbegreppet av deras uppfattning om jordisk lycka. På rad 14, sidan 21ö finner vi ännu ett tillägg: vilka på ett eller annat sätt drog intresset till sig.

Exempel på utökning och utbroderingar av texten är now they avoid us with dismay and are becoming hard to find (rad 22, sidan 13o) som översatts med även nuförtiden söker de med alla tecken till skräck undfly alla möten med vår ras och har överhuvud blivit svårare att finna, eller hurry necessarily (rad 24. sidan 13o) med varit slavar under den onödiga brådskans tid, eller of Frodo his heir (rad 36, sidan 14) med för att inte tala om hur det utvecklade sig i hans arvinge Frodos dagar. Många av dessa tillägg och utökningar får karaktären av barnsagans läsartilltal, något som Ohlmarks för övrigt starkt opponerade sig emot i en diskussion angående The Hobbit (1978, sidan 5).

Det är kanske på den strukturella nivån som Ohlmarks brister som översättare gör sig mest gällande. Mary Snell-Hornby (1988, sidan 69) understryker hur viktigt det är att översättaren inte ser texten som en uppradning av grammatiska och lexikaliska enheter, utan kan identifiera sig med den sociokulturella bakgrund som den utgår ifrån, för att till fullo få fram textens kommunikativa funktion. I fallet med Tolkien och Ringtrilogin måste detta göras på två plan. Dels har vi den primära världens sociokulturella strukturer och värderingarna, det vill säga Englands, dels har vi den som återfinns i den sekundära världen, det vill säga Tolkiens imaginära Midgård, som tog en hel livstid att skapa. Det är med andra ord viktig att översättaren är väl införstådd med det engelska språket och med engelsmännen: "the hobbits are just rustic English people" (Carpenter, sidan 180) och att han skaffar sig en överblick över den ordning som råder i The Lord of the Rings. Till detta ska läggas författarens egna intentioner och de medel han använder för att uppnå dessa.

Den största invändning mot Ohlmarks översättning är hur han ändrar på den språkpoetiska struktur som råder i originaltexten. De tillägg som han gör, och som tidigare diskuterats, får en ännu större verkan på den strukturella nivån:

"Beklagligtvis går mycket av Tolkiens minutiösa noggrannhet förlorad i den svenska översättningen [...]. Där Tolkien i original ofta är lakonisk och fåordig och påtagligt inspirerad av den isländska sagotraditionen, är Ohlmarks svenska översättning frodig, adjektivrik och mångordig".

(Holmberg, sidan 84f.) Birgitta Stolt skriver om hur detta mytologiska språk -- mytos -- är på väg att gå förlorat i vårt moderna samhälle genom befrämjandet av vetenskapens argumenterande form på bekostnad av den spirituella berättande formen (sidan 113). Tolkiens tankar och idéer gick i samma banor, något som Stolt också uppmärksammar, då han ansåg att den industriella revolutionen hade tagit död på den gamla världen och därmed också sättet att betrakta det övernaturliga, med mytologin i främsta ledet. Språket blev därmed en viktig ingrediens i hans egen mytologi, från skapandet av egna språk till den språkdräkt han klädde sina texter i. (Carpenter, sidan 136-146, 179-208.)

Exempel på denna förödande mångordighet som Ohlmarks använder sig av är feta, fruktbara mylla (rad 23, sidan 19) för good tilled earth, otroligt kvicka (rad 1, sidan 20ö) för nimble and deft, den avundsvärda förmågan (rad 2, sidan 20ö) för the art of, sex vällagade måltider (rad 36, sidan 20ö) för six meals a day och uråldriga anteckningar (rad 7-8, sidan 21ö) för records. Och så här fortsätter det genom hela verket. Det finns också exempel på utelämnande av ord och i en del fall får de en betydelseändrande karaktär, som i fallet when large folk [...] come blundering by (rad 26-27, sidan 13o), där syftet med blundering är att förstärka kontrasten mellan de skickliga hobbitarna och de klumpiga storvuxna, som översätts med förbipasserande "storvuxna" och således går denna kontrast förlorad.

Ett annat strukturellt tillkortakommande, och som knyter an till Ohlmarks syn på förhållandet mellan översättare och författare, är den brist på förståelse för verket och det förarbete och den efterforskning som krävs vid översättning av "kvalitetslitteratur", en urskiljning som jag personligen försöker undvika att använda, eftersom det insinuerar att det finns litteratur som är skräp och underförstått en elit som bestämmer vilken som är vad. Eija Ventola använder sig av termerna valued works of fiction och less valued works of fiction i sin diskussion om översättning av fonologiska element i litteratur och menar att kvaliteten på översättningar ofta beror på att tilldelningen av kompetenta översättare görs med utgångspunkt från hur litteraturen värderas. Eftersom många på den tiden det begav sig ansåg Ohlmarks som ett respekterat namn inom svenska akademiska kretsar får man utgå ifrån att The Lord of the Rings tillhör valued work of fiction-kategorin.

Ohlmarks brist på förarbete och efterforskning manifesterar sig bland annat i en omfattande inkonsekvens av namnöversättningar. På rad 4, sidan 14o har Bandobras Took (Bullroarer) översatts med "tjurvrålaren" Bandobras Took. Denne hobbit får enligt Holmberg senare fram ytterligare tre namn: von Tjurvråål, Tjurböl och Oxenböhl. Vidare blir Gulf of Lune till Lunabukten, Luna, Lunas bukt, Månbukten och Mångolfen (där Lune inte betyder måne) och Deeping Comb blir till Klyfte Dal, Klyfte Dalkjusa, Djupe Dalsänka och Djupe Dalkjusa (sidan 84-85) och Holmberg fortsätter att rada upp liknande exempel. Här är det på sin plats att poängtera att just Klyfte Dal är en mer lämplig översättning av Rivendell, då förledet Riven- inte har med vatten att göra, utan betyder just klyfta enligt Guide to the Names in The Lord of the Rings (sidan 169). Till Ohlmarks försvar bör man dock tillägga att denna skrift utkom efter att den holländska och svenska översättningen hade publicerats. Samtidigt är det förmodligen på grund av dessa två översättningar som Tolkien beslöt sig för att skriva en namnguide för framtida översättningar.

Vidare fann jag att Butterbur blev till Bytteson i prologen (rad 37, sidan 28ö), men till Smörblomma i det fortsatta verket. Utöver dessa inkonsekvenser kan man ifrågasätta många översättningar av person- och egennamn. En del namn har blivit lyckade, till exempel Fylke, Kummelåsarna och Bagger***, som ligger nära originalet utan att bli konstlade eller patetiska, medan andra ligger så långt ifrån att det blir fråga om egna uppdiktningar. Tolkien själv ger exempel på dessa:

"Ford of Bruinen = Björnavad! Archet = Gamleby (a mere guess, I suppose, from 'archaic'?) Mountains of Lune (Ered Luin) = Månbergen; Gladden Fields (in spite of discr. in I. 62) = Ljusa Slätterna, & so on"

(1981, s. 263f.) Till sitt försvar skriver Ohlmarks att han var tvungen att "till svenska översätta de väströna namnen, helst så man inte märkte att det fanns ett engelskt mellanled" (sidan 7) och under andra omständigheter är detta precis så som en översättare bör arbeta, men i detta fall är det i stort sett omöjligt att göra så. Tolkien skriver i Appendix F, sidan 1167 i The Lord of the Rings att han själv har översatt Westron (väströna) till modern engelska . Detta är naturligtvis ett litterärt knep som Tolkien använder sig av, där den enda person som har tillgång till Westron är han själv. Westron finns inte nedtecknat mer än ett fåtal element, som han också presenterar i Appendix F och i Guide to the Names in The Lord of the Rings. Därför existerar inte nedtecknad Westron i någon egentlig mening. Detta betyder vidare att Ohlmarks inte har någon tillgång till den väströna originaltexten (och vid tiden för översättningen inte heller till Guide to the Names...). Sålunda måste han utgå ifrån de engelska översättningarna, något som han inte lagt ner någon större möda på att göra.

På grund av detta bristande förarbete, som många gånger till och med skulle kunna kategoriseras som slarv, misslyckas en del referenser inom ett och samma textavsnitt och blir direkt missvisande. Med from its pages (rad 1, sidan 13o) förklarar Tolkien att genom att läsa hela detta verk, det vill säga The Lord of the Rings, ska man få en djupare förståelse för hobbitars personlighet och historia. Ohlmarks får genom sin översättning det att låta som att denna förståelse ska kunna erhållas enbart genom att läsa prologen. I det stora sammanhanget har det inte så stor betydelse, men det visar hur fel vidare referenser i texten blir vid en felöversättning. Några rader längre ned refererar Tolkien till en faktisk utgåva, nämligen The Hobbit som gavs ut 1937. Detta verk gavs i Sverige ut 1947 under det något lustiga namnet Hompen och 1962 under namnet Bilbo. Eftersom Sagan om ringen utgavs 1959 kan Ohlmarks av förklarliga skäl inte referera till Bilbo, men i stället för att använda sig av Hompen, och därmed ge de svenska läsarna en reell referens såsom de engelska läsarna får av originalet, väljer han att skriva Hoberna (rad 6, sidan 19ö), vilket i sig inte är en speciellt lyckad översättning av The Hobbit, och förpassar därmed referensen till att gälla ett imaginärt Midgårda verk.


* För att särskilja översättningen och originalet när det gäller rad- och sidhänvisningar, efterföljs dessa av ett ö när det hänvisas till översättningen och ett o när det hänvisas till originalet.

** I översättningsteoretiska diskussioner refererar man ofta till termerna koherens (samstämmighet) och kohesion (sammanhållningskraft) i dessa sammanhang.

*** När det gäller översättningen av Baggins till Bagger har innehållet fått ge vika för formen i den svenska versionen, men eftersom en korrekt översättning av Bagger skulle vara Säcker (som i den danska översättningen), känns Bagger både behagligt och rätt. Konnotationen till säck (bag) får vi ändå via det engelska låneordet bag (väska) och dessutom ligger namnet nära det engelska originalet. Frågan är dock om ordet bag hade etablerat sig i svenskan vid tiden för Ohlmarks översättning.


Tillbaka till Innehåll

Merry eller Éowyn?

Det tredje textavsnittet i min analys finner man i den tredje delen av Ringtrilogin, The Return of the King (Sagan om konungens återkomst). Eftersom texten här någotsånär följer originalet kan man göra en del jämförelser mellan de två texterna. Antalet omskrivningar är relativt få, även om de frekventa tilläggen fortsätter att göra sig gällande, som till exempel ruttnande lik (rad 26, sidan 137ö) för foul, eller morgonens flammande prakt (rad 37, sidan 137ö) för the sunrise. Men innan jag går in på dessa jämförelser måste jag ta upp vad som måste anses som den grövsta fadäsen i Ohlmarks översättning.

En tid efter att jag hade läst Ringtrilogin (den svenska versionen) för första gången, blev jag involverad i en litterär diskussion angående verket. Passagen som diskuterades gällde tillintetgörandet av Häxmästaren av Angmar och det var här som jag började ifrågasätta min egen iakttagelseförmåga, då jag var helt övertygad om att det var Merry Vinbock som stod för detta dåd, medan mina diskussionspartner hävdade att det var Éowyn, Rohans sköldmö. Vid en efterforskning fann jag att jag hade rätt, men till min förvåning även att de andra också hade rätt. I den svenska versionen är det mycket riktigt Merry som utdelar det dödande hugget mot Häxmästaren, raglande rätade han upp sig och med uppbjudande av sin sista styrka drev han med otroligt hugg sin klinga…, men i originalet är det Éowyn, tottering, struggling up, with her last strength she drove her sword… Genom förväxlingen av två pronomen får detta misstag ganska allvarliga konsekvenser, något som, med tanke på det slarv som genomsyrar hela översättningen, var oundvikligt i längden. De som endast har läst den svenska versionen går fortfarande runt i denna villfarelse, såvida de inte har läst en utgåva från senare delen av 1990-talet, då detta misstag slutligen korrigerades. Här bör man dock tillägga att det teoretiskt sett skulle kunna röra sig om ett misstag av sättaren på tryckeriet, även om she förväxlas med han två gånger i samma mening, men det belyser ändå behovet av en revidering eller en nyöversättning.
                                                                                        Bild: Taurrohir
Eftersom satsstrukturerna i stort sett är identiska i detta avsnitt kan man kommentera en del skillnader vid en jämförelse. När det gäller tempus finns det inte många avvikelser, då de två språken är besläktade och ganska ofta kan använda sig av samma tempus, men en skillnad finns. På rad 13, sidan 137ö använder Ohlmarks en participform, han sett, medan Tolkien har en preteritumform, saw, men här uppstår ingen betydelseskillnad. Både engelskan och svenskan kan använda sig av båda formerna, men participformen är ändå att föredra på svenska. En viss skillnad finns det dock i översättningen av handlingen fell down upon (rad 4, sidan 875o). Den aktiva handlingen som den finita verbformen får i originalet blir till en mer passiv handling genom den infinita form som återfinns i översättningen, lät sig sedan falla (rad 27, sidan 137ö). Den aktiva handlingen hade kunnat bibehållas med kastade sig ned över.

I textbindningssammanhang kan man upptäcka en del skillnader i teknik. Ohlmarks väljer ofta att bryta det satsmönster som finns i originalet. Detta innebär att referensbindningen inte alltid är densamma. Out of the wreck rose the Black Rider, tall and threatening, towering above her (rad 13-14, sidan 875o), är en enda makrosyntagm med the Black Rider som subjekt i satsen. I översättningen delas denna upp i två makrosyntagmer, upp ur förödelsen reste sig den svarte ryttaren, hög och hotfull tornades hans gestalt över henne, med två subjekt och där det andra, gestalt, är en referensbindning till den svarte ryttaren. På rad 3-4, sidan 875o refererar the wind of them till något redan bekant, hideous wings, men med översättningen försvinner denna referens som i stället ersätts med något tidigare obekant, kom en stankdunst, som inte har någon given bindning till odjurets vingar. Omvänt kan the shadow (rad 11, sidan 875o) dubbeltolkas som Häxmästarens skugga eller skuggan över Éowyns sinne, men eftersom det översatts med ringvålnadens skugga försvinner denna dubbeltydighet.

Referensbindningarna inom satserna är oftast de samma, det vill säga egenamn ersätts med egenamn och pronomen ersätts med pronomen och så vidare. En avvikelse finner vi dock på rad 1, sidan 875o där him har ersatts med hoben.


Tillbaka till Innehåll

Konklusion

Det är ganska uppenbart att en nyöversättning av The Lord of the Rings kommer att bli en tuff utmaning för den som tar sig an detta uppdrag. Terminologin från Ohlmarks översättning är så pass inarbetad för den svenska läsekretsen att översättaren på något sätt måste försöka frigöra sig från denna. Detta innebär också att denna person kommer att befinna sig i en väldigt utsatt position, både före och efter en eventuell översättning, då detta verk tydligen väcker mycket och starka känslor. Litteraturkritiker, fanatiker och andra insatta skulle mer än gärna vilja ha ett finger med i spelet och senare bedöma detta arbete, men så är det med litterära prestationer i stort och det tillhör både författarens och översättarens roll att ständigt utsättas för granskning. Man kan dra en parallell till regissören Peter Jacksons pågående projekt med filmatiseringen av The Lord of the Rings, som efter att projektet utannonserades, har överösts med kommentarer och reflektioner på hur han ska gå tillväga och med klagobrev i massor när han har beslutat sig för kontroversiella tolkningar.

Det råder ingen tvivel om att den svenska översättningen är bristfällig och på många sätt misslyckad (mina exemplifikationer är endast axplock för att illustrera vilka olika brister vi har att göra med), något som påpekats från olika håll. Ingvar Svensson skriver:

"De svenska översättningarna av Åke Ohlmarks erbjuder dessutom särskilda svårigheter på grund av många felöversättningar och slarvfel. Det hör inte till ovanligheterna att en och samma term översatts på tre, fyra olika sätt".

(Förord.) Det görs regelbundna nyöversättningar och nytolkningar av litterära klassiker, som tillför nya element och perspektiv till den litterära debatten kring dessa. De två svenska översättningarna av The Hobbit är ett exempel på detta. En revidering av Ringtrilogin är ett måste, men den skulle förmodligen bli så pass omfattande att man kan fråga sig om en nyöversättning inte är att föredra. Den del av Tolkiens läsekrets i Sverige som undanhålls originalets magi och inte kan eller har möjlighet till att läsa den engelska versionen bör ges denna chans då Ohlmarks Ringtrilogi och Tolkiens Ringtrilogi måste betraktas som två separata litterära verk.


Tillbaka till Innehåll

Detta alster kan laddas ned i pdf-format här.


Tillbaka till Innehåll
Tillbaka till Alster