Av: Mathias Wilson
Bild: Håkan Ackegård

Innehåll

I. Innehållsförteckning

II. Sagan om Ringen: Boken -- Legenden -- Myten
Kapitel 1 -- Filmen
Filmen
Hur filmen skiljer sig från boken
Kapitel 2 -- Boken
Boken
Kapitel 3 -- Legenden
Legenden
Skapelsen
Dúnedain
Beren och Lúthien Tinúviel
Kapitel 4 -- Myten
Myten
Valar och maiar

III. Intervju med Ulf Hässelbäck
IV. Källförteckning

Filmen

Filmen

Filmerna om Härskarringen har slagit stort och det med all rätt, för de är rena mästerverk. Filmerna skiljer sig dock en hel del från boken och (det kommer nästintill ett helt kapitel om det också) den är väldigt nerkortad i jämförelse med sitt underlag, och en hel del brister uppstår vid sådana ingrepp. En del av dem kommer att diskuteras nu.

Detta med att ta bort en ganska stor del av händelserna, är på både gott och ont. Vi fanatiker tycker inte att detta är så särskilt skoj när vissa av våra favoritdetaljer brutalt rycks ut ur handlingen, och man sätter in något annat påhitt.

Om man ska räkna upp alla saker som tagits bort bara i den första filmen från boken, och dessutom förklara dem, så skulle det bli flera sidor, så jag ska bara anmärka på ett litet urval här.

Nästan direkt efter det att hoberna lämnar Fylke så tar de en genväg genom Gamla skogen, alla som bor runt den fruktar den och de säger att träden lever och försöker döda folk. Frodo och de andra går ändå in där och mycket riktigt så börjar träden jävlas och det är väldigt nära att alla stryker med, men då kommer Tom Bombadill, en otroligt humoristisk "halvgud", som hoppar runt och sjunger sina glada sånger och fritar hoberna. Om detta nämns inget i filmen och det tycker jag är väldigt synd.

Efter att de har varit i byn Bri så färdas de till Väderklint (Weathertop, Amon Sûl) och när de är där berättar Aragorn en stor saga om två hjältar som slåss med gudar och demoner (som kommer att återberättas i ett senare kapitel). Medan han berättar historien så ser de ljusglimtar långt bort, det är Gandalf som slåss mot nazgûlerna, fast det vet inte det. I filmen ser man inget av det alls och när sedan de själva blir anfallna så är Aragorn helt överlägsen och han besegrar ringvålnaderna lätt. Egentligen så var den enda anledningen till att de försvann att de var rädda för elden och att de tänkte vänta tills Frodo dog av dolkstöten han fick i axeln.

Från Väderklint går de till "vadstället" och där möts de av Arwen. Men där är det fel, för egentligen så räddas de av alvprinsen Glorfindel, och han låter Frodo rida på sin häst Asfaloth som kan ta honom i säkerhet medan Glorfindel och Aragorn slår ner de svarta ryttarna i den forsande floden. Allt detta var något av det bästa i första boken och det är inte med, helt hemskt synd.

När de till sist kommer till Vattnadal så har de rådslag, men istället för att ha det vid ett stort magnifikt bord så har de det vid en liten stenpall -- och vad ser man där, om inte en skäggig alv!* När Gandalf ska bevisa att det verkligen är den Enda ringen Frodo har i sin hand säger han samma ramsa (på svarta språket) som Sauron gjorde när han smidde Ringen, men det missar man, trots att det skulle vara väldigt häftigt att både se och höra.

Fler missar blir det ju längre filmen går, bortglömda trollkarlar och fiender, magnifika sånger som aldrig får höras, konstiga tidsperspektiv, filmskaparnas groteska (om ni ursäktar uttrycket) överdramatiseringar, mesiga alvkungar och mycket mer.

Jag började få lite dåligt samvete över att kritisera filmen så mycket, så jag slutar med det (sedan tror jag inte att det är så många som är intresserade heller) och tänker istället börja berömma.

När man läser lite om skapandet av filmerna så märker man snart att det ligger ett helt otroligt arbete bakom, när de till exempel skulle filma i staden Edoras (andra filmen) så hittade de inget ställe som passade, så de gick till en fin kulle och byggde en mindre stad! När de skulle filma de stora slagen så var de tvungna att utveckla ett helt nytt datorprogram som kunde göra så att alla gubbar kunde göra flera olika rörelser, så att man slapp jobbet med att utveckla varenda människa. Många skådespelare fick också gå igenom flera timmar av hård träning för att klara den fysiska utmaningen och alla svärdskämpar tränade också extra med det. Till filmen smidde och tillverkade man runt 50 000 fullt stridsdugliga svärd, spjut och rustningar. Man skulle helt enkelt kunna säga att den här filmen är ett lysande exempel på gediget skapande där folk verkligen har lagt manken till för att det ska bli bra.

Man måste också berömma rollsättarna till deras insatts: att till exempel välja en operasångare och en som brukar spela Shakespeare till trollkarlar, som ska stå och skrika på varandra över bergstopparna, kan ju bara klassas som ett genidrag. Alla de andra rollerna passar också väldigt bra även om man inte till perfektion kan gestalta en alv utan att själv vara en**.

Man har också lyckats göra de onda onda och det är otroligt bra, för om man lever sig in i boken ordentligt är den också läskig (i alla fall första gången man läser den).

Två saker som man lyckats extra bra med är Saurons allseende öga som man ibland får se och sättet som Boromir dör på, man ser verkligen att han vill slåss och att han ångrar sig för det som han gjort, men han kan inte stå upp längre men använder sina sista krafter och dödar mer än tio av sina fiender och räddas och … Allt är helt enkelt väldigt heroiskt. Det här är faktiskt en av få saker som inte hände i boken som inte var mycket bättre i filmen.


*Detta kanske inte låter särskilt hemskt för er som inte är så fanatiska som en annan, men alla som är någorlunda insatta i fantasy vet att alver inte kan få skägg! (Och bordet ingav god stämning.)

**Alver är menade att vara de vackraste av alla varelser som någonsin satt sina fötter på jorden, det är inte någon av alverna i filmen av förklarliga skäl.

---------------

Hur filmen skiljer sig från boken

Nu har vi kommit till en liten underrubrik som ska handla om hur filmen skiljer sig från boken. Den främsta skillnaden förutom att filmen är en film och boken faktiskt är en bok är antalet händelser.

Under skapandet av filmen har man slopat nästan en tredjedel av alla händelser, och det kan ju tyckas lite dumt, men hade man inte gjort det hade längden på filmen landat på någonstans mellan fyra och sex timmar (om inte mer), vilket skulle resultera i att antalet som gick och såg den skulle vara runt en tredjedel färre och det skulle inte vara bra alls. Det tråkiga med dessa nedskärningar är ju förstås att en hel del händelser försvinner, och för att göra den nedkortade berättelsen lite mer förståelig så lägger man till lite saker efter eget tycke.*

För att filmen sedan ska vara så publikvänlig som möjlig så framhäver man saker som publiken vill se, till exempel starka kvinnoroller och strider och slag. De saker som har fått lida mest av att man tar bort stycken är helt klart sångerna och historierna, sammanlagt är det nästan trettio sidor med bara sånger i första boken och det är inte många av dem som är med i filmen.

Historierna kommer inte i riktigt lika stora antal, men de är betydligt fler än de som är med i filmen. Vissa av historierna berättas med sång och en av dem är "Sagan om Beren och Lúthien Tinúviel"; en saga om en dödlig prins och en alvprinsessa som tillsammans slåss mot den onde guden Morgoth i sin fästning (den kommer som sagt var att återberättas i senare kapitel).

En annan stor skillnad mellan boken och filmen är mentaliteten. Boken är mycket, mycket djupare och mer filosofisk än filmen, som faktiskt blivit en sorts actionvariant av förlagan.

Detta tror jag egentligen bara är bra, eftersom filmen går hem mer hos folk och man på så sätt lockar dem till att läsa boken och kanske mer i samma genre, men det ger tyvärr lite av en fel bild av Härskarringen till de mer pacifistiska läsarna.


*Jag har redan gått in på det så jag ska inte tjata mer om saken.


Tillbaka till Innehåll

Boken

Boken

Att skapa allt som hade med Arda att göra var ingen lätt uppgift ens för Tolkien, trots att han var både förstelöjtnant i första världskriget och professor i engelska vid Oxfords Universitet. Lång tid tog det också, man har faktiskt hittat kartor över sagovärlden på hans skolböcker från college!
   
År 1917 började han med boken Silmarillion, en sorts bibel och historiebok för Midgård. Något decennium senare börjar han med Bilbo som var ämnad som godnattsaga till hans barn, och den blir färdig 1936. Året efter publiceras den och han börjar med uppföljaren, som till slut blir Härskarringen, han jobbar flitigt med boken under andra världskriget och 1947 sänds första kladden till förläggarna. 1948 blir hela sagan färdig efter att han både ändrat och ändrat tillbaka flera gånger. Efter sex år publiceras volym ett och två och året därefter volym tre. Efter det att Tolkien dog den 2 september 1973, 81 år gammal, har det kommit ut en hel del skrifter om resten av Midgårds varelser och historia, både om efter och före kriget om Ringen ägde rum.

Om någon skulle fråga mig om vad jag tycker om Härskarringen, så skulle svara något i stil med att "det är den bästa boken som någonsin påbörjats"*. För det tycker jag verkligen att den är. Inte nog med att den är otroligt bra, den var också en av de första fantasyböckerna som skrevs (böckerna om Conan kom strax efter), och alla fantasyböcker som nu skrivs jämförs med den.

Själva boken är som sagt "otroligt bra", för även om det finns böcker som är mer spännande, roligare eller hemskare så kommer alltid Härskarringen att ha allt det där. Även om man nu inte kan säga att det är en överdrivet humoristisk bok så kan man skratta åt lite mer interna skämt,** för i och med att Tolkien skriver så bra så känns det ibland som om man känner personerna. En annan bra sak med Härskarringen är att hur mycket information man än får så känns det nästan alltid som om man inte har fått reda på allt, för ibland när han ska beskriva något så skriver han inte allt som han skulle kunna hitta på om den saken, utan han skriver något i stil med "ingen vet särskilt mycket om honom …". Otroligt frustrerande ibland, men det får en att vilja fördjupa sig ännu mer i hans böcker och det får hans värld att kännas så mycket större när man inte vet allt om alla.

Det tråkiga med den svenska översättningen av boken är att den har fått väldigt mycket kritik. Själv upplever jag inte att Åke Ohlmarks har gjort ett så väldigt dåligt jobb med översättningen, även om det helt klart finns brister, men det finns det ju också i den svenska översättningen av The Hobbit.


*Det kan jag förstås inte med säkerhet veta eftersom jag inte ha läst alla böcker, men jag tror inte jag skulle hitta någon bättre

**Typ, "ha ha, så typiskt Sam…"


Tillbaka till Innehåll

Legenden

Legenden

En sak som ofta kommer på tal när man pratar om Härskarringen är ringsmidning. Hur, var och när smiddes egentligen den Enda ringen? De frågorna hade jag nu tänkt försöka, efter bästa förmåga, att besvara.

I solens andra ålder fann man ett nytt land i Arda, senare kallat Númeror. Där bosatte sig ett av människornas släkten, och de hade snart etablerat en blomstrande kultur med stor välgång. De som bodde där blev snart världsledande i båtbygge och smide.

Sauron hade nu tagit en ny skepnad* och kom till Númeror kallad Annatar, "bringaren av gåvor". Alverna lurades av denna skepnad och tillsammans med honom börjar de smida de så kallade "maktringarna", som visas i filmens prolog.

Efter hundra år, när alla ringar var färdiga och de nio människornas själar hade blivit fångade, tog sig Sauron i hemlighet tillbaka till Mordor och smidde där den Enda ringen. Efter det blev han, som bekant, nästan oövervinnelig och det var nära att han hann kuva hela världen innan Aragorns förfader kom och högg Ringen av hans finger.


**Efter att i djävulens namn ha krigat mot i stort sett alla ca. 2000 år innan

---------------

Skapelsen

Tolkiens skildring av hur världen skapades skiljer sig ganska markant från vår, i alla fall den kristna versionen. Däremot skiljer den sig inte lika mycket från den grekiska mytologin eller asatron.

Tolkiens Midgård skapades på följande vis: När allt var mörker och ett stort tomrum, fanns det en ensam allvetande varelse som levde i den stora tomheten. Han kallades Eru den Ende, eller som alverna senare sa: Ilúvatar. Denna varelse var enligt Tolkien början till allt. I skriften Ainulindalë skriver han om hur Ilúvatars elementariska tankar senare skapade gudarna ainur, "De heliga", och med hjälp av sin själ -- kallad den odödliga flamman -- gav han dem evigt liv.

För ainur skapade han sedan en plats för dem att vara på, kallad De tidlösa hallarna. Där lärde han dem att sjunga och deras sång formade efter en stund en helig vision av en värld i tomrummet. Arda sjöngs alltså bokstavligt talat fram till existens, alla ainur hjälpte till och formade sin del, till och med den onde guden Melkor (senare omdöpt till Morgoth, "förstörare av världar") formade sin del med sin sång av stridighet och missämja.

Men Ilúvatars ord och kommando tarvades för att världen skulle bli verklig och bli till Eä, "Världen som Är". Nu sändes de ainur ner till världen som hade störst del i att skapa den och de blev valar. När de kom ner till Arda, som världen kallades av alver och människor, märkte de att det var deras uppgift att forma dess landskap och historia, en uppgift som kom att visa sig vara väldigt svår.

Tolkien berättar att majoriteten av ainur stannade hos Ilúvatar i De tidlösa hallarna, men han säger inget mer om dem, och det ska inte heller jag göra i detta kapitel.

---------------

Dúnedain

Släktet dúnedain härstammar från de första människorna som kom till Midgård. De kallades edain och var hedrade av valar och gavs ett land som låg mellan västerhavet och de Odödliga länderna (där alver bodde från början) -- Númeror. När Sauron bedragit alverna på Númeror blev Ilúvatar så arg att han lät deras ö sjunka och vulkanerna få utbrott och Saurons goda form dog, och de flesta av dúnedain dog. De överlevande samlade sig i de skepp som de hade kvar och seglade till kusten. Bland de som steg i land var Elendil den Långe och hans bröder Isildur och Anárion.

Elendil stannade kvar i norr och skapade Arnor, dúnedains norra kungarike med Annúminas som huvudstad, medan hans söner for söderut och bildade landet Gondor, dúnedains södra kungarike, med Osgiliath som första stad.

Alla levde lyckliga en tid, men Saurons kraft ökade med dúnedains och han förklarade till slut öppet krig mot resten av världen. Den övriga världen ingick en allians mot Sauron och de lyckades, med svåra förluster, att besegra honom och Isildur högg Ringen av hans finger.

Men Isildur förstörde inte Ringen utan behöll den, och när han senare blev dödad och Ringen förlorades så levde Sauron vidare. Gondor och Arnor stod nu utan kung eftersom Elendil och Anárion båda dog i kriget. Nu attackerades de båda rikena från alla håll försvagades.

Gondor förstärktes dock så småningom och expanderade både norr-, och söderut. Men den nyvunna marken var som havsklippor, nedbrutna av vågorna av fiender, och Gondor försvagades hela tiden, även om större delen av landet förblev relativt starkt och intakt. Arnor som kungadöme bröts sönder, och 1975 i solens tredje ålder föll deras huvudstad. En renblodig arvtagare till tronen överlevde dock, och denne gömdes för resten av världen.

Till slut hade Sauron blivit så stark att han gick ut i öppet krig, fast besluten att driva ut varenda dúnadan ur Arda. Detta krig kallades Ringens krig och det är det som Härskarringen handlar om. I det kriget reste sig Aragorn, son av Arathorn, ättling i rakt nedstigande led från Isildur. Hur det går får ni se i filmen, men ni kan ju gissa er till slutet …

---------------

Beren och Lúthien Tinúviel

Historien om Beren och Lúthien börjar tio år efter den plötsliga flammans krig, när Beren tar sig in i alvkungen Thingols rike och träffar dennes dotter Lúthien och de båda blir kära. När kungen får reda på detta av en beundrare till Lúthien blir han rasande och vill genast ha tag i Beren, men Lúthien får Thingol att avlägga en ed som säger att han varken ska döda honom, eller sätta honom i fängelse.

När Beren senare förs inför kungens tron säger Thingol att Beren aldrig kan få Lúthien, för människor, de anställer han inte ens. Beren säger att han har överlevt platser som inte många alver skulle ha klarat sig länge på. Så fortsätter de tills Thingol säger att om Beren kan ta sig in i den onde guden Morgoths fäste Angband och stjäla tillbaka silmarillerna, de heliga juvelerna som alverna och gudarna tillverkade i tidernas begynnelse, så skulle Lúthien få gifta sig med honom om hon ville.

Beren gav sig då av till ett annat alvkungadöme och talade med kungen Finrod, som blev upprörd när han fick höra att Thingol ville ha silmarillerna, eftersom det var hans släkt som hade hjälpt till att skapa dem. Han och några av hans män följde därför med Beren på hans uppdrag. På vägen kom de nära ett orchläger och dödade alla i skymningen. Med Finrods magi ändrade de då temporärt sitt yttre till orcher så att de inte behövde gömma sig.

Men Sauron visste att de kom och han blev misstänksam mot den orchgrupp de gestaltade, eftersom de inte lämnade rapporter och för att de färdades så snabbt. Därför ledde han dem på fel spår och kom där för att möta dem och döda dem.

Sauron och Felagund slogs mot varandra med mäktiga kraftsånger och Felagunds kraft var väldigt stor, men Sauron var ändå mästaren. I Kvädet om Leithian berättas det om slaget.

Sauron kastade av dem deras förklädnad och fängslade dem i en mörk håla, och hotade med att döda dem alla om de inte sade vilka de var och vad de hade för ärende, vilket var detsamma som att svika sina herrar. Då och då såg de ögon blinka i mörkret och en varulv dödade en av männen, men ingen sade något.

När Sauron fångade Beren föll en svart skugga över Lúthiens hjärta, och när hon frågade sin mor om råd fick hon veta att han var fångad i Tol-in-Gauroth, utan hopp om att få se solljus igen. Hon gick till Thingol för att han skulle hjälpa Beren men han vägrade, och när Lúthien sade att hon skulle gå låste han in henne i ett hus uppe i ett högt träd.

I tornet kastade hon en förtrollning över sitt hår och det växte snabbt och mycket. Av håret gjorde hon en kappa som fick henne att bli osynlig som en skugga och på den kappan lade hon en sömnförtrollning. Av det som blev kvar gjorde hon sig ett rep som hon firade sig ner för.

Nu rörde sig många av Saurons tjänare i alvländerna och de två alvprinsarna Celegorm och Curufin var ute och jagade dem. Därför hade de med sig sina varghundar, däribland den störste av dem alla, Huan. Honom hade Celegorm fått av valan Oromë, och han följde alltid sin mästare. Det var sagt att Huan också skulle dö, men den enda som skulle kunna döda honom var den största varulven som någonsin skulle komma att uppenbara sig i Midgård. Nu letade de alla efter Lúthien, och även fast hon var osynlig för ögat, så kunde hon inte undkomma Huans luktsinne och han förde henne till Celegorm.

De förde henne till tillbaka hem, men Huan hade förälskat sig i Lúthien och han hjälpte henne att fly, och de satte av mot Tol-in-Gauroth.

I den mörka hålan där Beren och Felagund låg var alla andra döda, men Sauron tänkte spara Felagund till sist eftersom han var så mäktig och kom från en så högt stående ätt. Men när varulven kom för att ta Beren använde Felagund all sin styrka och slet sig loss från sina kedjor, och kastade sig över honom och döda honom med sina bara händer och tänder.

I striden blev han själv så svårt skadad att han också dog snart efter och Beren fylldes av sorg. Nu kom Lúthien och Huan, och hon sjöng en sång som varken dörr eller mur kunde stoppa, och Beren svarade med en om Morgoths fall, och svimmade sedan.

Sauron hörde dem och log, för han tänkte på vilken belöning Morgoth skulle ge honom om han tog Lúthien till fånga.

Därför skickade han ut en varg till bron där de stod, men den och flera efterföljande dödade Huan lätt. Då skickade Sauron ut Draugluin, chefen över alla varulvar i Angband, den hemskaste av dem alla. Han styrka var stor och striden mellan de två blev lång, men också den vann Huan och Draugulin flydde döende in till Sauron och sade med sina sista ord: "Huan är där!"

Sauron som hade hört om Huans öde antog skepnaden av en monstruöst stor varulv, den största som hittills funnits i Midgård. När Sauron kom fram på bron blev Huan så rädd att han gick åt sidan. Då kastade sig Sauron över Lúthien som då tog fram sin kappa och kastade den över hans ögon. I den stunden attackerade Huan och också denna strid blev lång, men Huan vann till slut. Istället för att döda Sauron tog Lúthien nycklarna till det torn som Sauron tagit från Felagund och Sauron flög i sin vampyrskepnad till Morgoth, med blödande hals efter Huans bett.

Nu sjöng Lúthien en sång som fick hela tornet att falla ihop och Beren och alla andra slavar och fångar var fria. Sedan begravde de Felagund högst uppe på öns högsta kulle och där låg han ostörd ända tills ön försvann i havet.

Huan gick tillbaka till Celegorm och när folket fick veta vad som hänt sade de att en jungfru hade vågat göra det som inte de mäktiga alvprisarna Celegorm och Curufin haft mod för. De två blev helt rasande och gav sig av för att döda Beren och Lúthien.

När de hann upp Beren och Lúthien så försökte de döda dem, och det hade gått om inte Huan hade följt sitt hjärta och hjälpt Beren. Med Huan mot sig var alverna chanslösa, och Beren tog Curufins kniv Angrist som kunde klyva järn som mjukt trä.

När Beren och Lúthien gav sig iväg sköt Curufin en pil mot Lúthien, som Huan fångade i sina käftar. Men Curufin sköt igen, och Beren slängde sig framför Lúthien och träffades i bröstet. Huan jagade då bort alverna och hämtade sedan en ört från skogen som helade Berens sår.

Nu red Beren norrut på Curufins häst och han slets mellan sin ed och sin kärlek till Lúthien. Han steg av hästen och sjöng högt en avskedssång till Lúthien. Lúthien hörde hans sång och Huan återvände till ruinerna av Tol-in-Gauroth. Där tog han Draugluins och vampyren Thuringwethils fäll och sprang med dem till Lúthien. De båda förklädde sig med i dem och där de sprang flydde alla levande ting från dem. De tog sig fram till Beren och tog av sig förklädnaderna och de två återförenades. De hade en överläggning om hur de skulle fortsätta och till slut kom de fram till att gå mot Morgoth. Beren tog Draugluins hamn och Lúthien Thuringwethils och de fortsatte mot fienden.

När de kom fram till Angbands portar såg Morgoth dem, och även han mindes Huans öde. Därför hade han redan tagit en valp av Draugluins stam och själv givit honom levande kött, Vargen hade växt med en otrolig fart och fick kraft av sin herre tills han inte fick plats i någon lya, utan sov vid Morgoths fötter. Där besattes hans själ av helvetets eldar och smärta, och han fylldes av en rasande, hemsk och stark ande. Carcharoth, Rödmage, kallades han i sagorna och senare fick han också namnen Anfauglir, Törstens käftar.

Nu stod han där framför portarna och väntade på dem. Han såg dem redan på långt håll, men han blev förvirrad, för han hade hört att Draugulin var död och därför lät han dem inte passera, utan de fick vänta. Då kastade Lúthien av sig sin förklädnad och hon lade en sömnförtrollning på Carcharoth, som föll som vore han slagen av blixten.

Nu gick Beren, fortfarande förklädd, och Lúthien långt in i Angband till dess djupaste kammare, där Morgoth satt på sin tron. Salen upphölls av fasa, upplystes av eldar och var fylld av vapen avsedda för att döda och tortera.

Där satt Morgoth. Beren smög sig in under hans tron och Lúthien visade sin rätta skepnad för honom. Då fylldes Morgoth av de mörkaste tankar han någonsin tänkt och han förlorade sig själv i dem och han funderade på vad han snart skulle göra med Lúthien. Vid det tillfället började Lúthien återigen sjunga och hon sjöng så vackert att inte ens Morgoth kunde stå emot sången, utan somnade.

Allt blev tyst och alla eldar slocknade, förutom silmarillerna i Morgoths krona, som istället sken upp som aldrig förr och en stor tyngd föll över dem, så stor att inte ens Morgoth kunde bära dem.

När Lúthien märkte att han höll på att vakna så föll hon än en gång in i sin vampyrdräkt och flög upp över honom med en ännu vackrare röst, och han somnade igen. Hans huvud föll framåt och kronan föll av och allt var tyst som i graven.

Nu väckte Lúthien Beren som låg på golvet. Han kastade av sig varghamnen och tog fram Angrist, och med den bände han loss en silmarill från dess fäste. När han hade stenen i sin hand lyste den upp och han hand blev som en lampa, men den accepterade honom och han brändes inte.

Då tänkte Beren ta de andra två silmarillerna som satt i Morgoths järnkrona, men detta var inte ödet, så när han skulle bända loss de andra stenarna gick kniven av och den frigjorda biten flög mot Morgoth och gjorde en rispa i hans kind som fick honom att röra på sig i sömnen, det gjorde även alla de andra sovande i Angband.

Beren och Lúthien blev vettskrämda och flydde så snabbt de kunde ut ur fästningen, men i sin hast upptäckte de inte Carcharoth, som hade vaknat vid sin tröskel. Han kastade sig över Lúthien innan hon hann se honom, men Beren ställde sig framför honom och höll upp silmarillen i sin hand och sade till vargen att han skulle dö om han inte gav sig av. För ett ögonblick fylldes Carcharot av fasa, men hans onda ande tog över och han bet av Berens hand, och Beren föll avsvimmad till marken.

Silmarillen accepterade dock inte Carcharoth som sin bärare utan svedde hans svalg och magsäck och vargen sprang ylande därifrån och alla flydde för honom, för alla han stötte på dräpte han i sin vrede. Av alla de fasor som hemsökte de kringliggande länderna innan Angband förstördes så var Carcharoth den värsta, för silmarillens kraft var gömd i hans inre och han fick därför en del av den kraften.

Samtidigt låg Beren döende utanför portarna. Lúthien försökte förgäves suga ut giftet från Carcharoths käftar, men det gick inte. Nu hördes många fruktansvärda skrik från Angband, Morgoths härar började vakna och slutet var nära för de båda. Det var i denna timme som de stora örnarna valde att komma, för Huan hade låtit budskapet gå fram till alla djur att Beren och Lúthien kunde behöva hjälp i Angband.

Samtidigt som flera skrik hördes började fåglarna flyga neråt och de hämtade upp de två varelserna på marken, och de flög bortåt samtidigt som ett fruktansvärt vredesskrik steg upp från marken och det började åska under dem. Vulkanen Thangorodrim som Morgoth hade skapat fick utbrott, och åskviggar sköts upp mot dem och alla alver däromkring darrade av skräck. Örnarna, däremot, flög vidare hem till alverna och staden Gondolin och de satte ner sina bördor på en ensam plats där Huan väntade, och flög sedan hem.

Huan och Lúthien hjälptes åt att hela Berens sår, på samma sätt som de tidigare gjort när han blivit träffad av en pil. Efter många om och men vaknade Beren och det var åter vår i världen. Han och Lúthien strövade länge kring i de vackra områdena där de blivit nedsatta, och de hade skulle ha fortsatt att leva där i all evighet om Lúthien fått bestämma, men Beren hade sin ed att tänka på och han ville inte att Lúthien skulle behöva leva ute i vildmarken, så de färdades tillbaka till Thingol.

Folket i Thingols land hade varit väldigt sorgsna sedan Lúthien försvann, och en sångare vid namn Daeron var ute och letade efter henne på okända stigar, även fast det övriga folket hade givit upp.

Thingol undrade också var hon var, och en dag kom sändebud från Celegorm som sade att Beren var död men att Lúthien var välbehållen, och att Celegorm ville gifta sig med henne. Då blev Thingol rasande och tänkte förklara krig mot Celegorm, men av sina utsända spejare fick han reda på att Beren och Lúthien hade flytt och att Celegorm och Curufirn hade drivits bort från sitt land.

Han ändrade sig då i sina krigsplaner, för han ville inte slåss mot alla de andra alverna samtidigt. Nu började det också komma nyheter om Carcharoth, för han hade börja springa söderut och kom nu ner mot Thingols rike och ingen kunde stoppa honom.

Vid denna tid kom också Beren och Lúthien tillbaka till Thingol och de fördes inför hans tron och sa honom följande:
  "Jag gav dig mitt ord, och nu är jag här igen, och jag har kommit för att begära det som är mitt."
  "Vad har då skett med din ed och ditt sökande?"
   "Det är fullbordat. I detta ögonblick finns en silmarill i min hand."
   "Visa mig den!"

Det visade sig då att Berens hand var i Carcharoths mage men att Thingol ändå måste erkänna eden som uppfylld, även om han inte fick det han ville ha, och han tillät Beren och Lúthien att gifta sig.

Med tiden fick också Beren höra talas om Carcharoths galenskap, och han förstod att hans uppdrag inte var slut. Han gav sig av för att söka upp honom med några andra, i en stor vargjakt. I hans sällskap fanns bland annat Huan och kungen själv. De red iväg i gryningen och de fann sitt mål vid en flod.

Carcharoth gömde sig då i ett snår. När Huan blev för otålig för att vänta längre gick han in och vargen sprang ut och kastade sig mot Thingol. Beren ställde sig framför kungen, men i språnget slog Carcharoth bort hans spjut och bet honom i bröstet.

Nu kom också Huan ut ur snåret och han dräpte efter en lång kamp Carcharoth, men i den striden blev han själv dödligt sårad och lade sig för att dö bredvid Beren, och så blev det också. Under tiden tog en av de andra som var med i jakten fram sin kniv och skar upp Carcharoths mage, vars insida var helt bränd, och han tog ut silmarillen som då lyste upp hela skogen.

När Lúthien fick reda på vad som skett blev hon så ledsen att hon lämnade sin odödlighet för att kunna återförenas med Beren, och så blev det också ...


Tillbaka till Innehåll

Myten

Myten

När Tolkien skapade Midgård (eller snarare Arda, eller Eä, Midgård är bara en kontinent) tänkte han inte att han skulle skapa en helt ny värld. Vad han gjorde var däremot att han uppdiktade en alternativ världshistoria. Som ni ser här nedan så gick hans teori, eller fantasi, ut på att jorden efter skapalsen ändrades mer och mer, tills den till slut såg ut som vår värld gör idag.

Så här kan världens olika stadier beskrivas:
1. Solens första ålder. Valar skapade solen och månen, människor och alver föddes och silmarillerna smiddes. Morgoth tog dem och förstörde alvernas kungadömen, ett efter ett, i Ädelstenarnas krig. Valar och Midgårds folk återhämtade sig senare och de tog tillbaka silmarillerna i vredens krig.

2. Solens andra ålder. Efter kriget sjönk Beleriand i havet och ön Númenor skapades och blev hemvist för de mäktigaste av Midgårds människor. I Midgård hade Sauron blivit ringmästare och númenoranerna hade tagit honom till fånga. Väl i fångenskap lurade han människorna till att förklara krig mot valar. Kriget slutade med att också Númenor sjönk och Odödliga landen separerades från Arda samtidigt som världen blev rund istället för platt.

3. Solens tredje ålder. Nu kunde endast alvernas magiska skepp nå de eviga länderna och dessa skepp avgick sällan från de Grå hamnarna. Släktet Dúnedain hade skapat länderna Arnor och Gondor och med alvernas hjälp förstört Mordor och drivit bort Sauron, men eftersom Ringen inte förstördes så kom han tillbaka, och denna ålder avslutades med Ringens krig.

4. Solens fjärde ålder. Arda började nu mer och mer anta formen av den värld som vi känner idag, jorden, och började så småningom cirkulera runt solen i det fysiska universum.

Härskarringen och alla andra sagor som utspelar sig i Midgård -- som med lite fantasi kan gestalta Europa och senare också Asien -- ska enligt Tolkien då egentligen ha utspelat sig i vår värld.

Denna teori tycker jag skulle vara jätterolig om den var sann, men ändå lite sorlig eftersom vi då skulle ha förstört en så vacker värld som Arda och gjort så att den ser ut som den gör idag. Själv tror jag inte på den det, även om jag tänker på deras gudar när jag tänker på Gud (när jag väl gör det, vilket inte är så ofta), och jag skulle verkligen vilja att det var sant.

---------------

Valar och maiar

När världen skapades skapades också ainur, varav vissa steg ner i Arda och kallades valar, och fick sina fysiska former. När de kom till Arda delades de in i två grupper, de mäktiga och de mindre mäktiga, valar och maiar.

Valar var femton till antalet och deras namn var Manwë -- vindarnas konung, Varda -- stjärnornas drottning, Ulmo -- oceanernas herre, Nienna -- hon som gråter, Aulë -- smeden, Yavanna -- fruktbringaren, Oromë -- skogarnas herre, Vána -- den ungdomsfyllda, Mandos -- de dödas värd, Vairë -- väverskan, Lórien -- drömmarnas mästare, Estë -- helaren, Tulkas -- brottaren, Nessa -- dansaren, och Melkor, han som ökar i makt -- mörkrets och kylans herre, senare given namnet Morgoth, "förstörare av världar" och "den mörke fienden".

Av maiar fanns det många fler, men endast en del av alla är nämnda i berättelserna, Eönwe -- Manwës budbärare, Ilmarë -- Vardas jungfru, Ossë av vågorna, Uinen av de lugna haven, Melian -- sindaralvernas drottning, Arien -- solen, Tilion -- månen, Sauron -- ringarnas mästare, Gothmog -- balrogernas herre, och slutligen de fem trollkarlarna: Olórin (Gandalf), Curumo (Saruman), Aiwendil (Radagast), Alatar och Palando.

Valar och maiar skapade ett kungadöme på en ö i den stora sjön som då låg mitt i Midgård. landet kallades Almaren och de uppförde sedan två gigantiska lampor i norr och söder som lyste upp världen, för solen existerade inte än. Tyvärr vände sig Melkor sig emot de övriga gudarna och förstörde lamporna och tog över Midgård.

Nu lämnade valar Midgård och byggde sitt andra kungadöme, Valinor, på kontinenten Aman. Detta kungadöme var till och med vackrare än det förra. De skapade också Valars träd, som gav evigt ljus i guld och silver till hela Aman.

Den mäktigaste av valar är Manwë. Han bor på toppen av det högsta berget i världen, Taniquetil, och gavs också namnet Súlimo "herren av Ardas andedräkt". På Taniquetil sitter han på sin blanka tron och ser allt som händer i världen, för hela Arda är hans rike, och ingen under himlarna kan gömma sig för honom. Han har en azurfärgad kåpa och en spira i safir i sin hand och safirfärgade är också hans allseende ögon.

På Taniquetils topp bor också Varda, stjärnornas dam, vackrast av alla Valar, för Ilúvatars ljus lyser fortfarande på henne. Varda skapade stjärnorna och dessa himlakroppar gjorde så att alverna kunde födas. Av denna anledning är hon högst älskad av alverna och de kallar henne Elentári och Elbereth, stjärndrottningen. Lite av Vardas stjärnljus finns kvar i alvernas ögon och för att tacka henne för detta kallar de henne för Tintallë och Gilthoniel -- Hon som väckte flamman.

Efter Manwë kommer Ulmo, som alla båtsmän känner till och alla dvärgar och orcher fruktar. Oftast är han stor och formlös medan han simmar i havens stora djup, men när han kommer upp på land däremot, är det som om en stor tidvattensvåg rullar kommer in mot stranden och när han ställer sig upp höjer han Ulumúri, hans vita snäckhorn, och blåser i det länge och högt.

Han ser dock inte alltid farlig ut, för han kan, likt vattnet, anta vilken form han vill -- från vårregnets rytmiska fallande till höststormens hemska raseri.

Den som sköter om världen är Yavanna, också känd som Kementári, jordens drottning. Hon har många olika skepnader men den vanligaste är den som en elegant cypress täckt av en gyllene morgondagg högst upp på någon kulle. Alla de som älskar blommor och frukter älskar henne och det var hon som sådde den första plantan till de levande växterna, olvar, som eftersom de inte kunde fly från sina fiender fick enter till beskyddare.

Yavannas make, som hon delar jordens landskap med, är Aulë -- bergens skapare och mästaren av allt hantverk och skaparen av alla metaller och ädelstenar. Det var också han som formade dvärgarna, så de kallar honom Mahal, skaparen. Aulë var den vala som smidde de stora lamporna i deras första kungadöme och det var han som gjorde kärlen som valar använde för att fånga in solljus.

Ännu djupare än Aulës gruvor når Mandos hallar, som ligger på den västra kusten, där det cirklande havet sköljer upp sina vågor på de Odödliga länderna. Där bor valan Námo, av många kallad Mandos -- domens talesman.

Nära Mandos bor hans syster Nienna, hon har en grå kappa på sig och hon sörjer alltid, men hon är inte förtvivlad, även om sorgen är hennes domän. Tårar flödar konstant ner för hennes kinder medan hon tittar ut mot Nattens murar. I stället för förbarmande och lidande bringar hon visdom och uthållighet bortom allt hopp och i vattnet på hennes kinder föds mycket oönskat, men det är ofta det vattnet som ger liv till de som behöver det.

I Valinors södra länder ligger Oromës skogar, där Oromë, jägaren och djurtämjaren, bor. Alla nationers hästmän älskar honom, precis som alla jägare och skogsmän.

Detta är de åtta mäktigaste av valar, kallade Aratar. De andra sju följer nedan, Morgoth vände sig till den mörka sidan och är därför sist.

De som vill ha evig ungdom tillber Vána, den för evigt unga, Oromës fru och Yavannas yngre syster. Vána har en trädgård med guldblommor och hennes favoritting är fågelsång och blommor i blomstring.

Oromës syster Nessa -- dansösen -- kommer sedan. Hon älskar slättmarkernas djur och de kommer till henne, för hon har själv en vild ande och hon dansar för evigt på Valinors gräs. Nessas make är Tulkas den starke, också känd som brottaren, och Astaldo -- den modige. Han kom till Arda sist av alla valar, han är också starkast av dem alla och han är outtröttlig och snabb. Tulkas har gyllene hår och skägg och i strid bär han aldrig vapen för hans muskelstyrka förstummar alla fiender.

Lórien är Mandos bror, och precis som Mandos är han uppkallad efter sitt hem, för vackrare trädgård än Lórien finns bara i drömmarna och Lórien är drömmarnas och visionernas konung. Hans riktiga namn är Irmo, men alla kallar honom just Lórien.

I Lóriens sköna trädgårdar finns sjön Lórellin, här bor Estë den snälla. Hennes mantel är grå men resten av hennes utseende är som hon behagar. Alla tycker om henne, men hennes gåvor är högst önskade av de med stora smärtor.

Vairë är Mandos fru, och hon kallas Väverskan. Hon sitter i sin makes hallar och väver outtröttligt på Historiens gobeläng, som visar saker långt innan de hänt.

Sist på listan kommer Morgoth, som från början hade lite av alla Valars krafter och därför var mäktigast, men han hade kyla och mörker som sina domäner. Han skapade sin fästning Utumno och sin rustkammare Angband, djupt ner under världens rötter. I Arda startade han fem krig mot de övriga valar och förstörde både de stora lamporna och Valars träd, de två vackraste ljuskällorna som någonsin skulle komma att existera i Arda. Denna krigskonung var som ett gigantiskt torn, krönt med en järnkrona. En enorm, blank och svart rustning hade han också, och illviljans eld brann i hans ögon och hans ansikte var förvridet av ondska och ärrat av sår.

Trots detta blev han besegrad i Vredens krig och han blev utkastad i tomrummet för all framtid.

Mäktigast av Maiar var Eönwë. Hans styrka i strid när han blåste i sitt horn kunde rivalisera till och med med valar, och alla hans fiender fylldes med stor skräck.

Många var de maiar som kom till Midgård. En som man inte vet tillhörde detta släkte var den som alverna kallade Irwain Ben-adar (vilket betyder "äldst och faderlös"), dvärgarna Forn, människorna Orald och hoberna Tom Bombadill.

Han var en väldigt glad och lättsinnt maia, som för det mesta hoppade runt i Gamla skogen, som var hans rike där hans makt var absolut, och sjöng glada sånger. Han var liten och rund, hade rött ansikte och ett brunt skägg, gula skor, blå kappa och en hög hatt med en blå fjäder i.

I slutet av det första millenniet av solens tredje ålder kom fem nya maiar till Midgård. De såg ut som gamla män och bar alla kåpa, hatt och stav. De var Istari, som av människor kallade trollkarlarna, och deras namn var:
   
Radagast den Brune, specialiserad på fåglar och djur och den övriga skogen.
   
Saruman den Vite, som för en tid var den mäktigaste av dem alla och kallades Curunír av alverna, "förmågornas man", men han lurades till slut över på den mörka sidan och bringade misär till många i Midgård.
   
Gandalf Grå, som från början kallades Olórin. Han klassades som den visaste av maiar och har störst roll i Härskarringen. Gandalf hade många namn, förutom det som han bar i väst. Mithrandir (Grå pilgrim) kallades han av alverna, Tharkûn av dvärgarna, och av haradrim i södern kallades han Incánus och i Rohan Stormkråka.

De övriga två hette som bekant Alatar och Pallando, och var blå trollkarlar och tjänare till valan Oromë, mer vet man inte.

Alla maiar var dock inte goda. Morgoth omvände många från början goda maiar och använde de sedan i sina krig. De mest kända av de onda maiar är balrogerna, från början var de ljusa andar av eld, men de blev omgjorda till demoner av vrede och hat.

Balrogernas ledare var Gothmog, det var han som dräpte alvkungen Fëanor framför Angbands portar. Under krigen om Beleriand dödade han otaliga med sin svarta yxa och piska och under otaliga tårars slag var det han som dödade Fingon och fångade Húrin (två stora krigare). År 511 i den första åldern ledde han ensam sina styrkor till den gömda alvstaden Gondolin, och förstörde den. Under slaget tog sig emellertid Gondolins överbefälhavare -- Ecthelion, förbi Gothmogs livvakt av troll och dödade honom.

Den hemskaste av alla de onda maiar var Sauron, vars namn betyder "den avskydde". Han var från början en av Aulës tjänare, men blev senare Morgoths högra hand och senare dennes efterträdare, när han kastades ut i tomrummet. Han skötte Angband under krigen om Beleriand och han förrådde alverna och lurade dem att smida de Stora ringarna och att förklara krig mot valar. Efter att Isildur hade drivit bort honom från Midgård återskapades han och nazgûlerna i Mörkmården, och byggde ett fäste där kallat Dol Guldur. Sauron lyckades samla sin irrande ande och hans makt ökade hela tiden och ingen visste vem som bodde i hans hemvist, bara att det var en ond nekromantiker och svartmagiker.

Han gömde sig i Dol Guldur under nästan 2000 år innan Istari avslöjade honom. Han flydde då till Mordor och återuppbyggde med ringvålnadernas hjälp sitt forna land.


Tillbaka till Innehåll

Intervju

Intervju med Ulf Hasselbäck

Jag lämnade skolan och åkte ner till Science Fiction Bokhandeln i Gamla Stan där min vän och före detta fritidsledare Uffe jobbar. Han måste ju vara den som vet mest om Tolkien, tänkte jag, av dem jag känner i alla fall.

Efter att ha tjatat på honom lite gick han med på en intervju, men bara om han kunde sortera ut böcker i hyllorna samtidigt, annars skulle vi ta det på onsdag istället när han ändå skulle vara i skolan och träna. Så denna intervju har gjorts på springande fot.

Vad är fantasy för dig?
"Sagor," svarar han efter ett tag. "Fantasy är som ett begrepp för moderna sagor skrivna efter medeltiden. Är de skrivna före medeltiden kallas de oftast folksagor, tycker jag alltså ..."

Vad är Härskarringen för sorts fantasy, tycker du?
"Bra fantasy. Det finns skillnader!" Skulle du kunna utveckla lite, frågar jag och efter ett tag säger han: "Episk fantasy. Bra, episkt fantasy."

Vad symboliserar Härskarringen för dig?
"För tillfället är det filmen så klart, men annars ser jag den mer som en episk saga. Den är så stor och den kan läsas på så många sätt. Själv har jag mest läst den som underhållning, liksom: 'wow! Svärd och hjältar och monster!' men man kan ju läsa den som en livsbejakande och sorglig bok.

Många från min generation, som man också brukar kalla generation x, tycker att det är bra att inte ta ställning och så är det nog ganska mycket hos dagens ungdomar också, men i Härskarringen tar alla ställning, och det tror jag är bra."

Håller du dig insatt i Tolkiens värld?
"Nej, det kan man nog inte säga. Inte till vardags i alla fall. Nu ska jag däremot plugga upp mig lite eftersom jag ska spela mycket Tolkienrollspel."

Vilka böcker läser du då?
"Man läser ju The Silmarillion och The Letters of JRR Tolkien, lite Härskarringen och Bilbo också kanske, eftersom vissa tar med lite därifrån i sina äventyr och så."

Hur tycker du att filmen förhåller sig till boken?
"Det är en bra film. De som har gjort den gör rätt i att inte följa boken, de har liksom försökt filma filmen istället för att filma boken, det är det enda som blir bra. Andra bra saker är ju att de har strömlinjeformat berättelsen så att den går in under sju timmar och att de har framhävt de starka kvinnorollerna, eftersom boken är skriven för så länge sedan och man inte hade så starka kvinnoroller då."

Vad betyder Midgårds historia för boken och för dig?
"Den betyder jättemycket för boken. Tack vare en så utarbetad historia finns det en sorts inre logik i boken. Inget som händer händer av en slump, utan allt har rötter till dåtiden. För mig ... vad kan man säga. Läser man historien får man en hel livsbild av vad som hänt innan och historien blir mycket rikare."

Tror du till någon grad på Tolkiens alternativhistoria?
Efter att jag först förklarat vad den teorin går ut på skrattar han till och säger "nej, det gör jag inte".

Vilken är din favoritperson i hela Ardas historia?
"Öhh ... Hmm ...". Han tänkte länge om väl, men till sist sade han: "Boromir, tror jag, han hade ett så sorgligt och vackert öde. Annars blir det väl Fëanor eller Finrod Felagund eller någon annan sådan person med ett lika tragiskt och storslaget öde, det är tufft."

Har du någon favorithändelse då?
"Nja, jag har ju inte direkt tokläst Silmarillion, men hela skapelsen är otroligt cool med all sång och det. Moria var också väldigt häftigt, fast det var trummorna som gjorde det.

Nämn något väldigt karaktäristiskt för dels Härskarringen men också något för det som hände före Ringens krig?
"För Härskarringen blir det väl självuppoffrande, hjältemod och tja, mod. Det är något som förekommer i stort sett hela tiden. För tiden innan får jag väl säga storslagenhet, folk gör bara stora saker -- stora krig och eder som gör så att helt folk måste fly och liknande saker -- och de gör det på ett väldigt bra sätt också."

Är Härskarringen värd all den uppmärksamhet den får?
Ja, det tycker jag. Filmen också. Det enda som är lite tråkigt är alla pengar som cirkulerar runt det hela, men sådan är världen vi lever i i dag."

Tycker du att filmen är i klass med boken, gör den boken rättvisa?
Ja, med tanke på alla komplikationer som uppstår när man ska göra böcker till film och att man inte kan göra något perfekt.

Kan det kanske vara så att folk får en felaktig uppfattning om boken när de ser filmen?
Det kan hända att första intrycket blir lite fel, men den förlängda versionen av filmen -- "extended version", som jag förresten har, men som jag inte ska tjata om -- har med några små detaljer som faktiskt gör filmen bättre och mer lik boken.

Jag tackar för mig och säger att jag ska komma förbi senare i andra ärenden, beger mig hemåt och skriver vidare.


Tillbaka till Innehåll

Tillbaka till Innehåll

Tillbaka till Alster