Tolkiens Ardas Gustav
Dahlander såg Sagan om konungens återkomst på
tisdagens pressvisning. Här är en första recension, helt
fri från spoilers. Denna kommer sent under onsdagen att ersättas
av fylligare varianter, i ett med anledning av detta extrainsatt nummer
av Tolkiens Arda -- Magasinet. Missa inte heller onsdagens expertchatt
klockan 21.00, där Gustav svarar på frågor om filmen.
RECENSIONEN:
 |
– en femma inte gott nog till Sagan om konungens återkomst
Av: Gustav Dahlander
Jag är nyligen hemkommen från kanske mitt livs filmupplevelse. Det finns mycket att säga om Sagan om konungens återkomst, men en sak står ut framför de andra - den är, minst sagt, otroligt bra. Om denna inte får en Oscar för bästa film så vill jag ge upp mediet för gott. Peter Jackson sparade det bästa till sist.
Så
hade den då slutligen kommit. Dagen då man skulle få se Sagan om konungens
återkomst på film. Jag vaknar upp på morgonen och mår inte bra. Det
sitter en obehagskänsla i magen som snabbt växer sig allt starkare. En skugga
och ett hot har tilltagit i mitt sinne. Är det måhända ett järtecken? Kanske
är det nervositet. När jag gör mig klar för att ta mig in till Rigoletto, biografen, så blir det tydligare -- det är nervositet. Och jag står helt maktlös, för jag vet inte hur man hanterar nerverna inför en film. Vad kan Peter Jackson tänkas ha ställt till med? Kommer Gimli att dö? Inget scenario tycks för osannolikt.
Väl på plats i salongen når anspänningen nästan gränsen för det outhärdliga. Och till råga på allt så drar pressvisningens säkerhetskontroller ut på saken ytterligare: köerna ringlar ännu långa klockan ett.
Men slutligen så kommer stunden. Ridån dras åt sidan, New Line Cinemas logotyp visas. Ingen reklam. Det är dags …
Utpumpad
Efter filmen så är jag helt utpumpad. Tagen. Det stela mediafolket sitter och gråter runt omkring mig. Jag kan inte föreställa mig den tolkienist, och än mindre den gängse biobesökare, som inte tycker att Sagan om konungens återkomst är fantastisk.
Tolkienkänslan, känslan av Midgård -- kanske det viktigaste för en bokbiten -- är under långa stunder enorm. Detta gäller inte minst när Mordor rasar samman och Frodo och Sam sjunker ihop utanför Domedagsklyftan. Ja, faktiskt så infann sig för mig stundtals samma känsla som när jag läste boken för första gången! En känsla av fundamental medryckelse och fascination, av inspiration och vetgirighet. Denna känsla trodde jag aldrig att filmen skulle injaga, och detta är nog det allra största för mig. Jag står mållös i prisandet av Sagan om konungens återkomst för detta. Fantastiskt.
Ändringarna som gjorts för att anpassa boken till vita duken är ganska många, men små. Istället för långa stickspår -- som manusförfattarna många gånger om visat att de inte kan hantera -- likt Frodos äventyr i Osgiliath, eller misshandlande av Tolkiens värld av typen Elronds rådslag, så handlar det den här gången om kortare sekvenser som anpassats till filmmediet och dramaturgin. Historien glider så gott som alltid tillbaka på rälsen igen i tid. Och jämför man med de två föregångarna så är Sagan om konungens återkomst trogen boken.
Löser problemen
Ett problem i amerikanska produktioner, som ju utgör normen för dagens film, är att de många gånger blir allt för känslosvallande och patriotiska, eller inger en osmaklig känsla av religiositet och välsignelse. Fantasyfilmer har fördelen att de kan undvika kopplingar till vår världs regioner och religioner, men fortfarande ha religiösa och patriotiska laddningar. Detta resulterar i att känslosvall och inlevelse lättare får fäste hos publiken. Det är bland annat därför som jag anser att fantasy är den ultimata formen av berättande. Här är en dörr som den unga fantasyfilmgenren har att öppna, och nu är det kanske för första gången gjort. I Sagan om konungens återkomst så är nämligen förnimmelsen av patriotism, religion, välsignelse och känslosvall större än i någon amerikansk film, men ändå så inte bara fungerar det -- det är lysande!
Detta är anledningen till att filmmakarna oupphörligen uppmanar åskådarna att ta med sig näsdukar till biosalongen. Uppmaningen är befogad: det är faktiskt fullt möjligt att gråta oavbrutet under de sista 45 minuterna; så starkt är det. Från att Sam börjar bära Frodo, genom det uppoffrande slaget vid Svarta porten och de båda hobvännernas samtal efter uppdragets fullgörande när lavan nalkas, ända till det bitterljuva slutet vid Grå hamnarna.
Men finns det då ingen negativt att säga? Jodå, det går att störa sig på en rad saker. Ändringar från boken och mindre snedsteg finns, men det är inte rättvist att ge det negativa något utrymme, för det dränks totalt av den övriga filmen. Om jag ändå ska säga något så skulle det kunna vara att Peter Jackson helt har missat att skildra Midgård nattetid i sina filmer. Alvernas stjärnbeströdda nätter, ondskans svarta skugga -- allt är som bortblåst. Intrycket är att regissören ryggar för ljusfattiga scener. Han kanske inte kan hantera dem. Resultatet blir att Döda träskens nattliga eskapader i Sagan om de två tornen har förvandlats till en absurd dagsscen, där de skrämmande ljusen som man inte ska följa har blivit till små effektslösa facklor i gräset (som dessutom ligger utspridda lite varstans i landskapet, och således varken går att följa eller undvika). I Sagan om konungens återkomst fortsätter man på samma linje. Visst finns det nattliga scener i filmerna, men jag hade inte tackat nej till fler.
Slår föregångarna med mil
Men ändock: det är helt enkelt så att Sagan om konungens återkomst bräcker de två andra filmerna med mil på alla plan -- i lojalitet mot boken; i kvalitet på ändringarna från boken; i effekter (viss reservation för konkurrensen med Sagan om de två tornen utfärdas här); som film, om man bortser från boken; sett till känslosvallet; som upplevelse, och så vidare. Peter Jackson har nämnt att Sagan om konungens återkomst är hans favorit i filmtrilogin. Det är lätt att förstå varför.
Jag har nu vad jag tror är det perfekta upplägget inför premiären den 17:e i bakfickan, något som det kan vara värt att dela med sig av: Dagen innan Sagan om konungens återkomst bänkade jag mig framför bioföreställningarna av de förlängda versionerna. Det var idealiskt. Glöm maratonet -- att se alla filmerna under samma dag lär göra att du sitter och sover under del tre. Preparering i biomörkret dagen innan är det ultimata upplägget.
Många röster har hörts som omtalar premiären av Sagan om konungens återkomst som något sorgligt och vemodigt. Något som markerar slutet för det breda Tolkienintresset. Det antagandet delar jag inte. När jag ser filmen avslutas så infinner sig ingen känsla av vemod eller sorg, även om tårarna kanske flödar fritt. Istället så finns en enorm känsla av värme inombords. Det som spelas upp utgör det storslagna fulländandet av en av de största filmäventyren någonsin, som kommer att leva kvar i många år framöver, och ge skjuts åt Tolkienintresset. Detta är inte slutet.
Vi har också den förlängda versionen av Sagan om konungens återkomst kvar, som förmodligen blir den fylligaste av dem alla. Och sedan börjar ju Bilbo-filmen på allvar se ut att bli verklighet, vilket jämväl slutet av Sagan om konungens återkomst öppnar för. Nej, framtiden ser ljus ut. Och sedan har vi ju böckerna. De tar aldrig slut …
Mitt betyg på Sagan om konungens återkomst blir givetvis en femma, oavsett om man beaktar den som en filmatisering av boken eller ej. Som ett fristående verk räcker inte skalan till: femman är inte god nog. Det är svårt att göra film bättre än så här.
Kommentera (22)Citera oss gärna, men glöm inte att ange källan.