Aslak, jag vet inte riktigt vem som är mest förvirrad, du eller jag.
Aslak skrev:
När det gäller C S Lewis så tycker Jag inte att han har ett särskilt mytologiskt inslag. Snarare kristet inslag.
Så vissa människors trosuppfattning får vara mytologi, medans andras "saknar verklighetsanknytning"? Men även Tolkien var inspirerad av kristen troslära. "Ainulindalë" är ett tydligt exempel, Gandalfs död och uppståndelse igen kan ses som ett annat.
Aslak skrev:
Men att berättelsen utspelas både i vår värld och en annan gör att det är fantasy. [...] Jag anser också att de är skadliga för barn.
Jag har aldrig sett den definitionen av fantasy tidigare, men låt gå. Det gör åtminstone att Eddings, Jordan, Brooks, Le Guin, McKillip, Feist och DragonLance-böckerna inte är fantasy. Eller har jag missförstått dig? Att Lewis skulle vara farlig för barn är också en intressant åsikt. Skulle du vilja utveckla den, eller är det bara för att han råkat välja en mytologisk grund för sina verk som inte faller inom ditt fack för vad som är mytologi?
Aslak skrev:
Nej, Jag avskyr dem för att deras verk är löjliga och onödiga.
Och nödvändigheten av LotR är exakt vad? Jag tror att vi lugnt kan säga att litteratur, på ett plan, är totalt onödig. Vad behöver vi egentligen läsa påhittade berättelser för? Men å andra sidan lär all välskriven litteratur oss något om människan och hennes själsliv. Den lär oss koncept som gott och ont, och i bästa fall att gott ibland kan tyckas vara ont, att man kan göra ont trots att man syftar till gott, att det inte alltid går att säga vad som är gott och ont. Lewis understryker vikten av trofasthet, vänlighet, mod och nyfikenhet. På vilket sätt är detta farligt? Pullman ifrågasätter Lewis -- gör det honom nyttig för barn? Harry Potter lämnar religionen helt utanför -- gör det Rowlings böcker amoraliska? Öppna ögonen och läs en del av de "onödiga" författarna, så ska du se att de lär oss en hel del nyttigt. (Och Pratchett, vars verk du kallar skräp, skriver en av den mest allusionstäta litteratur man kan hitta. Genom att läsa fantasy gled han in på att läsa annat -- nästan allt annat. Jag har inte mycket till övers för honom som person, men jag respekterar hans enorma kunnande och hans förmåga att väva in dessa kunskaper på ett naturligt sätt i sina berättelser. Läs
Macbeth och sedan
Wyrd Sisters så kanske du förstår vad jag menar.)
Johan,
Även om jag håller med dig till fullo, skulle jag vilja tillägga att även om Tolkien inte skrivit en myt, så har han skrivit mytiskt -- LotR kan, i ljuset av ramberättelsen, läsas som en förklarande berättelse. Författarrösten (eller snarare översättarrösten) gör gällande att det går att dra en linje mellan oss och händelserna i LotR. (Attebery utvecklar idén om denna linje i
Strategies of Fantasy, kap 8. Jag tror du skulle finna det intressant.)
Sedan är jag inte säker på om det kanske någonstans (men fråga mig inte var) bör dras en linje mellan magisk realism och fantasy... Att det är fall av fantastik, visst, men fantasy? Jag är inte säker. Men jag vet att jag vill dra en linje mellan spökhistorier och fantasy, och således även mellan MR och fantasy.
mr vs fantasy