Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Det ser ut som att det blir en vovve, trots allt! På fredag kommer en femmånaders lapphund; Max, hem till oss.

Updatering: nej, redan på torsdag kommer han.

Wiie!

Hade på något oförklarligt sätt missat den här tråden tills nu. Hoppas att hunden inte käkar upp för mycket dyrbarheter!
Mitt exemplar av Sagan om Ringen har faktiskt en hel del tandmärken från min kompis hund...


Apropå "djurkunskap" så tror måna männískor vi möter på våra promenader att åtta år gamla Sammy är en valp. Hallå, raggig gråskiftande päls har väl inte så stora likheter med den fina mörka valppälsen?
Dessutom har några trott att Sammy är en boxer-valp.

Hur kommer det sig då att du redan har skrivit här...?

Nja, jag syftade snarare på att jag inte sett att tråden hade fått så här många svar.

Jaha, ja.

Åh, så obehagligt!

Jag sitter på mitt rum och kolla på TA-forumet när grannens hund Theo plötsligt börjar yla! Theo är en liten schnauzer som har det ganska tråkigt där han bor, så han har lagt sig till med att sitta och yla i trädgården. Får rysningar av det där ljudet.

Vi har också en hund ett par våningar ner som sitter och ylar ibland. Det är ju synd om kraken, sen är det ett ganska obehagligt ljud också.

Våra grannar hade annan en hund före Theo. Den hette Verry och ylade inte. Däremot var den enorm och skällde hysteriskt på alla som kom förbi staketet. Antalet små barn som har blivit halvt ihjälskrämda där är oräkneligt. Mest synd är det dock om hunden.

Det bor två hundar här i Rådanefors som jag går förbi varje gång jag går till bussen. De har varsin liten bur med stengolv som det oftast ligger väldigt mycket hundskit på. När man går förbi brukar de hoppa upp och kasta sig mot gallret och skälla, fast de senaste åren har de börjat verka lite mer apatiska och gör inte det lika mycket längre. De har väl gett upp hoppet antar jag. Under de 17 år jag har bott här kan jag inte erinra mig en enda gång då jag har sett någon av dem utanför buren.
Ibland får jag verkligen lust att göra lite DBF-aktion.

*bump*

Får man fråga hur det gick med lapphunden? Var det svensk eller finsk lapphund? Är nyfiken på båda raserna, hur de är mentalt och så där...

Det var en svensk lapphund. Och det gick åt helvete. Efter sex månader blev jag allergisk, så vi fick lämna bort honom. Men vill du fråga något om hans mentala läggning eller så, så tveka inte.

Asch, vad tråkigt! Hur var han mentalt (iofs en hanhund i bästa trotsåldern, så det kanske inte är representativt för rasen). Dom är ju vallhundar, och jag är lite skeptisk till vallhundar efter att ha sett x antal nervvrak till bordercollies. Någon kommentar?

Vad hade gjort dem till sådana nervvrak, då? De flesta vallhundar jag känner är välbalanserade.

Lapphundar är även vakthundar, vilket ju är lite smått kontroversiellt, men samerna har tydligen brukat dem för båda syftena. Max uppfyllde båda rollerna rätt bra. Skällde på allt som verkade farligt och älskade kurragömma-lekar när han måste samla ihop "flocken".
Som sagt var han ju i trotsåldern, så han var ju egensinnig och envis som bara den. Särskilt kelig var han inte, heller. Det sägs att lapphundar sällan fäster sig speciellt mycket vid en person utan snarare vaktar hela flocken lite halvhjärtat, men Max älskade en familjemedlem över allt annat. Oss andra struntade han mer eller mindre i.
Han var inte särskilt glad av sig (förutom när ovannämnda familjemedlem kom hem), eller jo; han hade jättekul när han fick springa lös, rulla sig i snön eller spela innebandy med hundgodis, men han viftade nästan aldrig på svansen trots att han hade roligt. Smått ostabil var han i alla fall; kom man nära honom när han hade ett ben löpte man stor risk att bli biten, och han tog till sig till att morra titt som tätt (visserligen var det sällan det rörde sig om ett kom-närmare-och-jag-biter-dig-morr).

Men trots att han var rätt purken för det mesta och helst ville vara ifred kunde han ju vara hur gullig som helst när han ville. Jämfört med andra jyckar jag känner var han riktigt klyftig också, och väldigt verbal. Ett imponerande vokabulär hade han...

Bordercollies är iofs rätt extrema - en del har sånt otillfredställt aktivitetsbehov när de inte får jobba att dom börjar med en massa destruktiva beteenden.



Det låter som en intressant ras, tycker jag, även om jag mest är inne på finsk snarare än svensk lapphund för tillfället. Men dom är ju rätt lika. Spetsar kan ju vara väldigt skälliga (känner en finsk spets som aldrig är tyst), men lapphundarna verkar vara någorlunda habila i det avseendet. Bor i lägenhet, så man vill ju inte bli vräkt i onödan.

Tack för rapporteringen!