Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Men det finns väl visst en rikssvenska, även om inte alla följer den. När utlänningar lär sig svenska t.ex. så går de ju efter ett visst uttal. Alltså orden har ett bestämt sätt de uttalas, sen finns det dialekter som avviker från detta. Så det fonetiska alfabetet skulle ju isåfall vara utformat efter denna risksvenska. Man kan ju fortfarande välja att uttala orden korrekt eller inte. Jag ser faktiskt inte att det skulle vara någon skillnad egentligen, det enda man egentligen förändrar är ju stavningen på orden.

(Exempelvis stavas Ägg med Ä, fast jag uttalar det Egg.)

Historiskt sett finns egentligen ingen rikssvenska. Tvärtom, så är det dialekterna som är den riktiga svenskan, allt annat är, som sagt, bara en konstruktion som har sin grund i 1800-talets nationalism. Enda anledningen till att exempelvis norrländska dialekter, gutemål och skånska kallas för ett språk är för att de talas i samma rike.

Det är alltså inte dialekterna som avviker från rikssvenskan, utan rikssvenskan som försökt tvinga in alla olika sorters svenska i ett stavningssystem (och misslyckats). Och om du lyssnar på invandrare som pratar svenska hörs det ju om de kommer från Rosengård i Malmö, eller Rinkeby i Stockholm.

Av samma anledning går det inte att säga att ett ord har ett bestämt uttal, som är korrekt. Det skiljer sig alltså från landsända till landsända. Med ditt fonetiska system skulle alltså sje-ljudet stavas på minst tre olika sätt beroende på varifrån i Sverige man kommer. Inget sätt är mer "rätt" än något annat.



Sålunda finns heller inget enda "korrekt" sätt att uttala ett ord.



Skillnaden skulle bli att man i ännu högre utsträckning skulle bli tvungen att försöka tvinga in språket i en mall, som har mycket liten verklighetsförankring. Man skulle behöva ta ställning till vad som är "korrekt" uttal, och därmed behöva göra språkliga kompromisser, som knappast skulle göra någon nöjd. Dagens skriftsvenska är en sådan kompromiss. Alternativet skulle vara att helt utgå från en av Sveriges dialekter, och hur skulle man välja ut denna? Genom folkomröstning? Man skulle på så sätt legitimera den gamla tanken att dialekter är något fult, vilket alltså inte kan vara sant.



Varifrån kommer du? Stockholmstrakten? Jag uttalar nämligen också "ägg" och "egg" likadant. Men en stavningsreform av ditt slag skulle ha två brister:

1) Ordens historielöshet (vilket även blir fallet med Fëanors reform)

2) Det faktum att det faktiskt finns dialekter som skiljer på kort "e" och kort "ä".

Danne; detta är otroligt, men jag vill faktiskt bara påpeka att jag håller med om Fëanor i hans språkreform. Jag tycker att det är sjukt att konservatismen ska undhålla språkförenklingsrevolutionens makt i samhället. Om något gör tillvaron enklarare för oss svenskar (infödda såsom ...utfödda) borde vi väl knappast tveka inför utsikten att införa språkreformen! Annnars kan vi lika gärna montera upp ett antal diliganser, som får ta över SJs ansvarsområden, då tåget, liksom språkrevolutionen, är en förenkling i en modern tid. Jag är ingen språkromantiker, därför ser jag inte att de nya ordens historielöshet har någon betydelse - liksom som med dilligansen.

Riktiga svenskar uttalar som det stavas. Persson borde ta tag i det här och se till att logopedtrupper omedelbart skickas till Visby, Karlskrona och andra avkrokar!

Vill bara påpeka att språket och stavningen utvecklas hela tiden, om än långsamt. Idag är det i stort sett accepterat att skriva "dej" och "mej" istället för "dig" och "mig", vilket det inte var för femton år sedan. Vem vet hur stavningen ser ut om ytterligare tjugo år.. Dock tror jag inte att det fungerar med en ovan beordrad förändring utan att den får växa fram underifrån -precis som den gör och har gjort i alla tider. Haf förtröstan!

Jag har ingen aning om vad svensklärare på grundskole- och gymnasienvå säger till sina elever idag. Men i akademiska och mer offentliga sammanhang är det helt oacceptabelt att skriva "dej", "mej" och så vidare. Och det mer än för 20-30 år sedan! Den starkt akademiskt präglade Ohlmarks är ett bra exempel. I många av de, förvisso halvpopulära, böcker han skrev mot slutet av sin levnad använde han flitigt former som "mej" och "dej"; Ohlmarks dog 1984. Idag skulle nog ett sådant bruk av "mej" och "dej" väcka större uppseende än då. (Martinus, Ohlmarks är verkligen inte konsekvent i sitt bruk av "mej" och "dej" i dessa böcker. Det är betydligt värre än i Sagan om ringen. )

Jag kan ju säga att jag bara skriver dej och mej när jag chattar eller skriver i forum. Det är enligt mej internetspråk.

Jag förstår ståndpunkten, men jag har föga förståelse för den, om du förstår.


Mitt argument är inte enbart av konserverande skäl, utan även av praktiska. Den "inkonsekvens" som ni tycks hysa sådan agg mot, är ofta i själva verket konsekvens, men inte på samma sätt. Genom att undanröja vissa hinder vad gäller stavning, skulle man skapa nya.

Exempel (någon annan kommer säkert på bättre):
Jag utgår ifrån att ni vill avskaffa alla varianter av sje-ljudets stavning. Men vilken ska man behålla? Man skulle kunna genomsöka alla ord som innehåller ljudet, och välja det vanligaste, men i och med detta skapas nya problem.

Om man exempelvis skulle välja "sj", för att representera sje-ljudet, hur skulle man då se sambandet mellan exempelvis *"själa" och "stal", mellan *"sjämmas" och "skam"? På det sättet gör man dessa ord svårare att stava, inte enklare.



Jag håller med. Den naturliga utveckligen är en sak, ovanifrån pådyvlade stavningsdirektiv en annan.

För att inte tala om Stockholm, Göteborg och Malmö...

Intressant att dej och mej användes mer frekvent för trettio år sedan. Det hade jag faktiskt ingen aning om. Idag tillåts (åtminstone på flertalet skolor) dessa uttryck samt dom i texter som är skrivna för vardagligare syften (dvs inte jobbansökan eller andra texter som kräver högtravande språk). Personligen föredrar jag att läsa texter där författaren konsekvent använder dom än där man använder de och dem vid fel tillfällen (för att inte tala om dem som konstant "ordbajsar" ord som de själva knappt vet vad de betyder). Ska man upp på hög nivå bör man givetvis kunna använda språket så att det alltid är anpassat till syftet. Tyvärr går det inte att förvänta sig det från samtliga elever i grundskolan eller gymnasiet..

Vadan menar du?

Nej, naturligtvis klarar alla elever som JAG kommer i kontakt med att anpassa språket efter behov, men jag har hört talas om att det finns andra som har problem med det..

Bra poäng!


Ja, dessa språkmissbrukarregioner ska vi inte bara tala om.


Ja, hellre "dom" än felaktigt bruk av "de" och "dem". Så här skriver för övrigt Svenska språknämnden:

Danne: när jag refererade till att jag ville försvara Fëanors språkreform, menade jag enbart idéen till att avskaffa bokstaven C inom det svenska språkbruket. Inget annat. Stj-ljuden har jag ingen åsikt om, eftersom jag inte har behagat mig att sätta in mig i den logopediska diskussionen. Dock måste jag medge, att om en reform, eller kanske en revolution, kan förenkla det svenska språket till den grad att även språkakademiker finner den behagligt gjord, är jag inte sen att försvara den.

Självklart förstår jag att du förstår min ståndpunkt - trots att du inte förstår den. Men jag förstår inte att du inte förstår - samtidigt som du förstår den. Därför måste jag försöka att inte försöka, vilket innebär att jag bör undvika att försöka mig på ett försök till att inte försöka...



Bör jag alltså redan nu vänta mig ett besök av persons logopeder även om jag har flyttat ifrån karlskrona, och bor i Kristianstad? Eller kan du försöka förklara varför vi karlskrona-bor borde uppsökas av denna yrkesgrupp? Jag vill gärna veta om det är mer än det stumma R:et som stör ditt sinne, då jag knappast anser att karlskrona-dialekten uttalas på ett annat sätt än vad som står.

Nej, det kan jag inte tänka mig att han menar, Karlskronadialekten ligger så nära "rikssvenska" som man kan komma.