EN ÖVERGIVEN BORG

Tredje avsnittet
Trappor mot underjorden


Av: Gustav Dahlander
Bild: Patrik Jakobsson

meras och Indrâzor kastade sig fram mot de snidade trädörrarna, och sedan Umeras vräkt upp dem tumlade
de in i borgen.
    Den syn som nu mötte dem var nog för att få båda att allenast stå stilla och beundra den plats till vilken de kommit. Den väldiga hallen var minst trettio meter på längden och nästan lika bred. Väggarna hade sex hörn och salen i sig måste en gång ha varit mycket ståtlig, med enorma proportioner och bländande skönhet. Det måste för alla som äntrade hallen (utom möjligtvis för en ork) ha varit helt uppenbart att denna borg en gång ägts och bebotts av en välbärgad furste eller herreman. Nu var emellertid väggarna behängda med lösa tapetstycken och upprivna målningar. Krossade skulpturer låg strödda över det nötta stengolvet, som täcktes av några luggslitna mattor.
    Allt detta betraktade Umeras med stor förundran, medan Indrâzor huvudsakligen noterade att det fanns tre möjliga flyktvägar från detta våningsplan -- dels huvudporten, som de just kommit in igenom, dels en trappa som ledde uppåt och dels en som ledde nedåt.
    "Vilken väg skall vi välja", sporde han till Umeras. "Det är bäst att vi överlägger kvickt, om vi inte vill ha de där orkerna över oss igen."
    "Jag tycker att vi går till skatterna", svarade honom Umeras. "Var de nu finns."
    "Ja, jag skulle knappast tro att de ligger i den översta vindskammaren. Nej, djupt ned finns rikedomen i sådana här gamla borgar. Det är i alla fall vad jag har lärt mig."
    "Så låter vi då ditt ord bli avgörande i denna fråga. Kom nu!" Umeras tände en fackla och sprang tvärs över salen och nedför trappan -- med Indrâzor i hälarna, ty avlägset hördes nu genom de utslagna rutorna i borgfönstren orkernas rop, ett ljud som hos de två injagade en önskan att snabbt lämna denna utsatta plats.


När Umeras i det närmaste hade nått trappans fot insåg han att ett visst mått av försiktighet ändå var av nöden. Han hejdade sitt anlopp, och fortsatte i stället framåt smygande. Indrâzor följde hans exempel, glatt överraskad.
    "Jag märker att du kommit till insikt om vem av oss som är den bäste bedömaren av situationer som dessa."
    "Nå nå", svarade honom Umeras förnärmad. "Jag gör bara vad som synes mig vara bäst, oavsett om det överensstämmer med dina tråkiga försiktighetsåtgärder."
    "Självklart", genmälde Indrâzor menande. Men väl på det klara med att detta inte var rätt tillfälle för en dispyt gick han i stället för att inleda en ordväxling fram till det första hans ögon föll på: en dörr belägen till höger om trappans fot.
    "Jag föreslår att vi börjar leta efter de där skatterna", sade han.
    "Äntligen ett gott förslag från din mun", jublade Umeras, varpå han sprang fram och ställde sig bakom Indrâzor för att lysa upp det inre rummet med facklan.
    Indrâzor öppnade dörren, stod sedan och stirrade i något ögonblick, varpå han ofördröjligen smällde igen den igen.
    "Aj då, dit in går vi inte", sade Umeras.
    "Jag håller fullständigt med dig min vän", svarade Indrâzor.
    Därinne hade de endast hunnit uppfatta bilden av en stor svart björn, upplyst av otaliga facklor, på väg att göra ett utfall i deras riktning. De var tacksamma för dörrens hållfasthet.
    "Vi går vidare", sade Indrâzor korthugget. Han tog av åt höger där en dörr stod på glänt. De båda krigarna, nu varnade och på helspänn, följde samma försiktighetsåtgärd som tidigare, trots att denna dörr till skillnad från den förra stod på glänt. I det att de öppnade dörren helt fann de emellertid endast spindelväv, sönderslagna vinflaskor och andra föremål av samma värde.
    "Jag tror inte att vi kan finna några skatter på det här våningsplanet", sade Umeras. Du säger att skattkammare brukar vara belägna längst ned i borgar, så jag föreslår att vi börja leta där -- här finns ju bara skräp! Betänk även att den där björnen vi såg kan finna en väg ut ur sin sal. Då föredrar jag att ha tillryggalagt en stor sträcka från denna plats: värre är björn som morrar rått än orker, som man fruktar blott, heter det ju."
    "Värre är varg som tjuter rått än orker, som man fruktar blott", rättade Indrâzor. "Men sant är att den gamla versen även passar in på svartbjörnar. Vad orkerna beträffar så anser jag nog att vi även där bör ta oss i akt. Om det vill sig riktigt illa kanske de upptäcker vårt lilla hyss med deras kamrater och börjar genomsöka borgen. Då är vi fast. De kan säkerligen byggnaden bättre än vi, så jag håller med dig om att vi måste sköta detta på ett verkningsfullt sätt: vi har varit alldeles för omständliga hittills. Alltså börjar vi på den lägsta våningen och arbetar oss uppåt. Men glöm inte att vi måste vara ytterst försiktiga på vägen dit ned: man vet aldrig vilka faror som kan ligga i försåt längs vägen."
    "Väl talat! Äntligen börjar du resonera vettigt, Indrâzor. Kom så går vi!" Umeras höjde facklan och började gå nedför nästa trappa.

---------------

Till föregående avsnitt
Till nästa avsnitt

---------------


Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp


© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare