SAGAN OM GOTHMOG

Första avsnittet
Besök


Av: Oliver Madden
Bild: Taurrohir och Gustav Dahlander

Förord
Denna saga utspelar sig före Ringarnas herre och boken Bilbo. Historien berättar om hur Saruman vit blev ond och det är också han som är handlingens huvudperson. Eftersom jag inte kan så värst mycket om JRR Tolkiens fantastiska värld Arda, så förekommer säkerligen faktafel; jag hoppas emellertid att ni kan ha förbiseende med detta och att ni tycker om min lilla berättelse.



ornrummet var svalt och skönt. Utanför gassade dock solen. Det fick den svarta metallen, som Orthanc mestadels var byggd av, att bli glödhet. Saruman vit steg ut på balkongen och drog in den friska luften i sina lungor. Han mådde gott. Han såg ut på det storslagna landskapet framför sig. En stycke bort låg de storslagna bergen, och ännu en bit bort låg skogen Fangorn. Saruman satte sig på balkongen i en bekväm stol och försjönk i en skön dvala för en tid, omkring fyra timmar. Han vaknade av att klockan inne i hans rum klingade. Trollkarlen antog att det måste vara Jim Arbéter, hans tjänare, som drog i repet. Det var en signal att någon var på besök. Den vitklädde trollkarlen reste sig upp och gick in i sitt arbetsrum igen.
   På bordet, vid eldspisen, i bokhyllorna och här och var på golvet låg urgamla pergamentrullar och skräpade. Det var dammigt i rummet, och de smutsiga fönstren släppte knappt in något ljus. En främling skulle kanske tyckt att det var ett obehagligt rum, men Saruman trivdes. Det kanske såg ostädat ut, men egentligen hade trollkarlen reda på allt. Allt låg på sin plats, om det så var på golvet i en till synes ovårdad hög. Han gick igenom tornrummet och ut till huvudsalen. Här brukade han sitta och meditera. Den var cirkelrund och hade svarta metallväggar, med fyra höga dörrar som alla ledde till olika håll. Det var otroligt högt till tak, säkert bortåt femton meter. I mitten av salen fanns en tjock pelare, cirka en och en halv meter hög. På pelaren låg ett stort, svart klot med ett svart skynke över sig. Klotet, som såg ut att vara av glas, var en palantír. En magisk sten, en skådesten. Den kunde visa skådaren fjärran platser, men den kunde även vara otroligt farlig.
   Saruman gick förbi palantíren och ut genom en av dörrarna. Varje gång han gick förbi stenen rös han till i en blandning av fruktan och välbehag. Ibland tyckte han sig till och med höra en svag röst som kallade på honom. Men han hade ännu inte vågat ta av skynket från stenen och se in i dess djup. Man vet inte vem som har andra av dessa stenar och vem som ser.
   Saruman gick snabbt nedför de svarta, näst intill oändligt mångtaliga trappstegen. Vid ytterdörren stod en man i grå, slitna kläder och en grå toppig hatt. Det var Gandalf grå, hans vän och kollega, men även undersåte. De var istari, trollkarlar som skickats till Midgård för länge sedan. Gandalf bugade inför Saruman och denne bugade tillbaka.
   -- Vad vill ni i Isengård, Gandalf grå? sade Saruman med sin kraftfulla stämma.
   -- Jag hade vägarna förbi och en tanke slog mig. Jag har varit borta länge och sökt efter De blå och jag har hört och sett ting … Underliga ting … Jag tänkte att Saruman den vise kanske kunde hjälpa mig att lösa de gåtor som dykt upp i mitt sinne.
   -- Jag är till din tjänst som alltid, min vän. Skall vi ta en promenad i Isengårds parker?
   -- Länge har mitt hjärta längtat att åter få se parkerna. Elendils blomma; Ainurs rosenbuske; Silmarill-trädgården; Tuor-träden i Gondolin-lunden. Å, denna vackra lund.
   Saruman log när lunden kom på tal. Den var otroligt vacker. Om natten skimrade den i olika nyanser, då månskenet sken ned på den. Grönt, silver, rosa, ljusblått, purpur. Men nu var det ljusan dag och Saruman gick tillsammans med Gandalf genom Isengårds parker. Fåglarna kvittrade, solen sken, vinden fläktade svagt i deras ansikten. Det var en härlig sommardag. Och det var en härlig plats. Inget ont skulle väl någonsin kunna komma inom Isengårds murar. Det var en sådan fin plats, bortsett från en sak: tornet. Orthanc reste sig som en svart huggtand i mitten av Isengård. Tornet var ohyggligt, och fick till och med Gandalf att känna kalla kårar. Men allt man behövde göra var att vända ryggen till och se ut i trådgårdarna och parkerna. När Saruman och hans vän kom till den delen av Isengård som kallades Silmarill-trådgården, satte sig Gandalf på en bänk. Saruman vit ställde sig framför honom.
   -- Förtälj mig dina bekymmer, gamle vän, sade han och log.

---------------


Till nästa avsnitt

---------------


Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp


© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare