SAGAN OM GOTHMOG

Andra avsnittet
De blå trollkarlarna


Av: Oliver Madden
Bild: Taurrohir


andalf hostade och började tala -- Saruman lyssnade uppmärksamt till den grå trollkarlens ord.
   -- Som du vet kom ju en dvärg hit för tre år sedan. Eftersom jag har bekanta som är dvärgar och han var deras släkting, bad han mig att följa honom. Han hade en hemlighet, sade han. Jag övervägde saken noga -- jag kände att något inte stod rätt till. Jag följde honom. Vi red ut på en färd, och han sade att det var något han ville visa mig, men att jag förstås var misstänksam. Vid Dimmiga bergen blev han nedskjuten av orker och det sista han sade innan han dog var: "Alatar blå."
   -- Alatar! Vad i alla fria folks namn säger du, Gandalf grå? utbrast Saruman och såg med ens stint på sin vän.
   -- Jo, jag blev lika chockad som du. Med tiden kom vi ju att tro att De blå hade blivit dödade, men så var tydligen inte fallet. Pallando kan nog vara död, men Alatar verkar vara vid liv.
   -- Vi får inte förhasta oss bara för att en dvärg …
   -- Det är inte bara dvärgens sista ord som får mig att tro att vår kollega, efter alla dessa år, fortfarande är vid liv, sade Gandalf kvickt. -- Andra saker har också spelat in när jag gjort min bedömning. I den döda dvärgens hand fann jag en karta. Den föreställde Bortre Harad. Vid en plats bland Röda bergen fanns ett blått A.
   -- Jag for så småningom till Harad för att undersöka detta, och på vägen träffade jag Elrond, som sade till mig att han haft en mycket konstig dröm. "I drömmen gick jag på natten över en våt äng", sade han. "Stjärnorna lyste på himmelen och ett skri hördes plötsligt i sydöst. Jag vände mig ditåt. Jag såg de svarta bergen -- skriet kom från Mordor. Det var inte ett fasans skri, utan ett elakt, ont skri. Och sedan såg jag … ett öga. Ett stort brinnande öga, utan ögonlock. Jag skrek av fasa, och plötsligt var ögat och bergen borta. Nu vände jag mig mot söder, och på ängen framför mig såg jag en man komma. Först trodde jag det var du, Gandalf grå, men mannen var inte klädd i grått, utan i blått. Jag såg inte hans ansikte först, men när jag stod alldeles framför honom såg han upp på mig. Han sträckte fram sina armar -- där fanns inga händer. Sedan sade mannen:

Tag dig i akt, Elrond från Riftedal,
   Den blå är här och natten är sval.
Ringen den är svunnen
   men snart åter funnen.
Den andra makten växer i öst,
   tag dig i akt, när jag kommer en höst.


Sedan vaknade jag. Det var en sådan märklig dröm." Så föll hans ord, avslutade Gandalf.
   -- Märklig, kan man nog säga, medgav Saruman. "Den andra makten växer i öst … Ringen är svunnen … Tag dig i akt …"
   -- Tror du att mannen i drömmen menade Den enda ringen?
   -- Möjligt. Men vad menas med "den andra makten växer i öst". Kan det syfta på Sauron och Mordor, kanske?
   -- Jag tror det, svarade Gandalf. Och jag tror också att mannen i Elronds dröm var Alatar blå.
   De två trollkarlarna gick vidare bland träden och buskarna. De överlade intensivt, men kunde inte komma underfund med vad versen betydde. Till slut bad Saruman Gandalf att berätta vad mer som hände på resan. Gandalf tog fram sin pipa och tände den -- Saruman följde hans exempel. Den grå trollkarlen började åter tala:
   -- Efter mötet med Elrond färdades jag över Södra Gondor och vidare mot Bortre Harad. Det tog många långa veckor och månader, ty trakterna var svårframkomliga. Efter en tid kom jag till Röda bergen. Där fann jag en grotta. Det såg ut som om någon hade bott där mycket länge, men nu var boningen övergiven. Jag undersökte grottan noga och fann här och var runinskriptioner i väggarna. Runorna var ifyllda med blod. Det var besvärjelser på svarspråket -- formler som jag bara sett i Orthancs arkiv. Det var trollformler som bara istari numer känner till. Det vill säga du, jag, Radagast brun samt Alatar och Pallando blå. Och Alatar och Pallando är sedan länge försvunna. -- Nu har en dvärg nämnt namnet Alatar och blivit dödad, och Elrond har träffat en blå "Gandalf" i sin dröm.
   -- Detta är ytterst oroande, Gandalf, sade Saruman, och tände fundersamt sin utslocknade pipa. Ytterst oroande … Är nu Alatar eller Pallando vid liv så är det förfärligt om de har gått över till den mörka sidan … Att Saurons makt tilltar sakta men säkert -- det vet vi. Men om han finner Ringen så är snart allt förlorat. Den har ju varit borta så länge … Medan jag funderar över vad som kan göras kan du kanske leta i Orthancs arkiv efter besvärjelserna du nämnde. Du vet hur du skall hitta dem.
   -- Mm, mumlade Gandalf.
   -- Jag skall tänka ut en lösning. Men jag vill att vi möts först i morgon bitti, vid gryningen. Du får sova i ett av gästrummen.
   Efter att ha tagit avsked skildes de åt. Gandalf gick ned i tornets arkiv, som låg åtskilliga meter under markytan. Där letade han länge bland gamla pergamentrullar och dammiga böcker. Saruman satt i sin tronsal och funderade. Där han satt hade han blicken fixerad på det tygstycke som låg över palantíren. Skulle han se in i skådestenen? Han medgav att detta var ett läge då man kunde tillåta sig att göra det, men ändå? Det var kanske farligt? Efter några timmar stod han inte ut längre. Han ställde sig upp och gick fram mot palantíren på stenpelaren. Han sträckte fram handen, tvekade in i det sista, men ryckte sedan bort skynket.
   På pelaren låg ett klot som såg som om det var gjort av glas. Det var svart som natten. Saruman såg in i det. Långt därinne i mörkret skymtade han något. Det var konturerna av en övergiven stad, som låg vid foten av ett berg. Saruman kände genast igen staden -- Minas Morgul. Kring den löpte en ringmur. Där fanns en port och en väg som ledde ut därifrån. Vid porten stod nio svarta hästar, på vardera häst satt en gestalt. Alla var de klädda i svarta kappor och deras ansikten doldes av huvor. En av gestalterna var större än de andra. Och för ett ögonblick kände Saruman att gestalten på hästen såg rätt igenom honom -- läste hans tankar. Den vite trollkarlen började plötsligt darra. Han såg längre in i palantírens djup. Synen skiftade, och han såg fjärran länder och platser. Berg, skogar, ökenlandskap; havet. Han visste inte vad det betydde. Till slut kunde han slita sig från stenen och lade skynket över den. Han svettades.


Den natten sov Saruman inte mycket. Han var orolig. Varför måste den där Alatar vålla så mycket problem och oro? Varför måste han "dyka upp" nu? Varför var Gandalf tvungen att följa med den där fördömda dvärgen? Det var oklokt handlat av Gandalf. Varför? Vad tjänade vi på att han följde med den där förbenade dvärgen? Bara bekymmer! Vem vill ha bekymmer? Vad är det Gandalf tjänar genom att upptäcka det här? Han vill bara få gott rykte och bli hjälte! Han vill bli av med mig, Saruman! Ja, just det! Gandalf har bara hittat på allt detta för att han vill att jag skall framstå i dålig dager! Må den onde ta Gandalf! Må han dö en plågsam död!

---------------


Till föregående avsnitt
Till nästa avsnitt

---------------


Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp


© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare