TROLLKARLENS LÄRLING

Första avsnittet
Trollkarlens lärling


Av: Maria Byquist
Bild: Taurrohir och Gustav Dahlander

et var en gång för länge sedan en adelsman och riddare som hade en dotter. Hennes namn var Inga, och hon var ljus och vänlig till sinnes och hennes ögon såsom himlen en sommardag. När hon växt upp till en ung kvinna sände hennes fader och moder iväg henne till konungens hov att tjäna som en av drottningen hovjungfrur. Hon blev snabbt en aktad och omtyckt person, men ändock kände hon sig mycket ensam. En dag när hon vandrade genom slottets ändlösa korridorer så stötte hon på en liten svart snidad dörr, nära den västra delen av slottet. Hon öppnade den och kände en konstig värme och liksom ett surrande stiga upp från den tunga järnringen och strömma in i hennes fingrar. Hon sköt upp den tunga dörren och eftersom hon fått lov av drottningen att gå vart hon ville i slottet, utom till fängelsehålorna och slottsvaktens kvarter -- som inte ansågs vara lämpliga platser för en ung dam att vistas på -- så fortsatte hon uppför den vindlande stentrappan.
   Överallt i de mörka och blanka väggarna var mystiska tecken ingraverade och i det svaga ljuset glödde de med en sällsam gyllene glans. Hon fortsatte att gå och när hon till sist kom till toppen på trappen såg hon en liten kammare. Där fanns inget annat än en stol, ett litet rangligt bord och en gammal skev gjutjärnskandelaber.

I bortre änden av rummet fanns ytterligare en liten svart dörr och den gick hon fram till. På den dörren var en stor mängd tecken och symboler inristade. Eftersom den unga jungfrun inte mött så mycket av världens ondska så var hon inte rädd.
   Genom ett fönster med galler såg hon in i en liten sparsamt möblerad kammare. På sängen satt en äldre man i en lysande röd tunika. Hans ögon var slutna och mellan hans händer lyste ett klot av vitt ljus. När ett par ögonblick, eller ett par evigheter, hade förlupit -- hon kunde omöjligt säga vilket -- så öppnade trollkarlen sina ögon och en blick som av isviddernas kyla trängde in i henne. Hon kände hur luften omkring henne vibrerade och började lysa med ett skarpt vitt sken.
   "Välkommen du Syster av magin", sa mannen i rummet. "Stark så som få måste du vara, som trotsar alla runor som Trollmaktens Stora Råd satt upp, för att neka inträde för var och en som har den magiska gåvan."
   "Men jag har ingen magisk gåva", svarade jungfrun stilla. "Ingen och intet har försökt hindra mig att komma in här. Jag bara öppnade porten där nere och gick uppför trappan."
   "Då är du i sanning en mäkta högtstående magiker", svarade han. "Som kan gå genom en så stark prövning utan att din magis låga är tänd ännu. Och detta utan att märka att prövningen ens finns. Kom fram till dörren och ta min hand."
   Trots att den unga jungfrun Inga var förvånad och ovillig så steg hon fram och lade sin hand i trollkarlens.
   "Lyssna till de ord jag kommer att uttala, ty de är framtiden; men jag kan icke själv minnas dem när jag lämnat den högre magiska sfären. Jag behöver kontakt med någon från omvärlden för att kunna se in i framtiden. Jag kan se den värld jag är avskuren från i detta fängelse, men inte dess framtid. Det kan jag bara göra med hjälp av någon utifrån."
   Vid dessa ord såg Inga upp och drog häftigt efter andan, ty magikerns genomträngande blå blick var nu borta och endast ett virvlande mörker syntes där förut hans ögon varit. Och när hans röst sedan talade så var den som vindens susning i löven eller som flodens sjungande viskning över stenar.
   "Den som komma skall är den som kallas Den Högsta Punkten, och denna kommer sannerligen att vara den högsta punkten inom magin. Som en fyrbåk lyser upp natten kommer denna att stå ensam på magins höjdpunkt. Lycka kommer till sist att följa på olyckan, ty att ha en så stark gåva, som mången kommer att trängta efter, bådar sällan gott."
När dessa ord var uttalade släppte trollkarlen Ingas hand och drog en skälvande suck. När han sedan såg upp på henne igen så var blicken återigen blå och genomträngande.

Så noga som hon kunde återgav hon hans ord. Magikern kunde inte förstå profetians ord, men sådana ord är oftast höljda i dunket tills tiden för deras uppfyllelse närmar sig. Och ännu var inte tiden mogen för deras mening att bli uppenbarad.
   "Det måste vara en mycket viktig händelse för världen som har förutspåtts: detta är första gången på över femtio år som jag Skådar, och min gåva brukar inte förslösa sig på annat än de största och viktigaste händelserna. Nu måste du lära dig att bemästra denna magins låga som i dag har väckts inom dig. En så stark gåva som din måste tyglas med kunskap och insikt, annars kommer den att bli farlig, både för dig själv och andra. Som en otämjd eld kommer den att rasa inom dig. Vill du låta mig bli din lärare?"
   "Ja", svarade Inga. "Jag vill hellre lära av dig än av någon annan. Du har mitt löfte att med dig studera det du säger att jag besitter. Du har även min tillit. Trots att jag bara känt dig i ett par ögonblick vet jag i mitt hjärta att jag kan lita på dig."


---------------

Till nästa avsnitt

---------------


Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp


Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare