TROLLKARLENS LÄRLING

Andra avsnittet
Magins skugga


Av: Maria Byquist
Bild: Taurrohir

fter den dagen kom Inga till magikern, som kallades Nattvandraren, för att undervisas i
magins konst. Han lärde henne att tända klot av ljus för att lysa upp mörkret där inget annat ljus fanns att få, och han lärde henne besvärjelser som skyddade, förhäxningar som slog mot motståndaren och helande förtrollningar för att läka sår och skador.
   Vid deras första övning gjorde den rasande och okontrollerade elden, som nattvandraren talat om, sig påmind. När hon skulle uttala formeln för att bringa omgivningen i mörker och på så sätt skapa ett ljusklot, för att därigenom beröva fienden hans ljus och själv kunna se, lyfte hon händerna i den gest som magikern på andra sidan den låsta porten visat, och uttalade formeln:
   "Kallarlome!" Hon sade formeln med stadig och hög röst. Allt ljus från omgivningen försvann, och mellan hennes händer lyste ett klot av starkt glödande vitblå eld. Klotet växte sig större och större och var snart större än den unga kvinnan som frammanat det. Klotet växte ända tills det hotade att uppsluka hela rummet och den äldre trollkarlen fick uttala en trollformel och släckte det.
   "Ta det lite lugnt. Din gåva är stark och du kan bli en mäktig magiker. Men makt och styrka är inget utan kontroll. Lär dig att kontrollera din magi i små doser i taget. Som du gjorde nyss är du farlig! Både för dig själv och andra." Trollkarlens röst var skarp och tårar började fylla Ingas ögon.
   Inga vände sig bort för att inte Nattvandraren skulle se. Efter en stund fortsatte lektionen. Varken Inga eller Magikern sa något om det inträffade mer.

Han talade om att alla med magisk kraft är ättlingar till en kung och en drottning som levde för tidsåldrar sedan. Inte alla har gåvan som kommer ur denna ätt, men alla som har den är sprungen från deras stamträd. Drottningen kallades Ädelsten och konungen för Aftonglans. Eller om det var tvärtom. Dessa namn och magins gnista är allt som överlevt genom tiderna.
   Han berättade om magins grundläggande principer. Om ljusets och mörkrets magi. Inga hade först lite svårt att förstå hur den goda magin kunde tära på det goda i världen och tvärtom. Nattvandraren såg upp mot den stjärnhimmel han älskade så högt och funderade en stund innan han gav den unga kvinnan sitt svar.
   "Du förstår", sade han, "-- allt handlar om balans. Om balansen mellan ljus och mörker. Världen skulle förvridas om en sida blev alltför mäktig och magin självt skulle dö ut om en sida segrade helt. Förr eller senare kommer det att hända, och då är magins tid slut. Men det kommer antagligen inte att hända på tidsåldrar än.
   När en ljusets magiker brukar ljusets styrka så tas den från människor och alla andra levande varelser. Han tar sålunda av ljuset för att göra gott, men berövar samtidigt ljuset en smula styrka. Om man stod i en jättelik bankettsal med hundratals personer som var glada och hela tiden utövade ljusets magi för att glädja de närvarande, så skulle de bestjälas allt det ljusa och goda inom sig. De skulle till sist bli onda och tomma varelser. Det har hänt med många magiker som förtärt det goda inom sig genom misstag, eller genom att de försökt använda större magi än de klarade av. De blir till själslösa varelser som inte kan tänka eller känna något gott. Detta hände ledaren för Trollmaktens Stora Råd. Jag var den som stod upp och talade emot honom. Talade om för de andra vad han hade blivit. Det smärtade mig mer än någon kan tro, ty han hade varit min lärling och han stod mitt hjärta nära. När man delar något så stort och mäktigt är det omöjligt att inte ta en plats i varandras hjärtan."

Vid dessa ord vände sig Inga bort och skådade ut genom fönstret mot den stjärnklara himmelen. Hennes kinder lågade röda som den solnedgång de för någon timme sedan tysta sett tillsammans, stående sida vid sida med den tunga porten emellan dem. Var och en genom sitt eget fönster; i varsin kammare. Ty utan att hon ville kännas vid det hade han en stor plats i hennes hjärta.
   "Han förvisade mig hit och satte upp de mäktigaste magiska runor han med sin enorma mörka styrka förmådde", fortsatte Nattvandraren. "Denna dörr kan aldrig öppnas och endast den som inte besitter magiska gåvor kan träda in den yttre kammaren. Detta för att ingen skulle kunna befria mig eller för att jag inte skulle kunna ta en ny lärling och lämna vidare de kunskaper som bara jag besitter. Under hela mitt långa liv, som är längre än den tid som vanliga människor får, har jag vigt min tillvaro åt att studera världen och magin. Alla av den ätt som vi båda är frukter av har ett ovanligt långt liv. Att vi blir över sju- eller åttahundra år är inte ovanligt. Så även du, min fagra Inga, kan räkna med att vara lika ung och vacker om tvåhundra år.
   Jag vet att jag inte ser så gammal ut med människornas mått mätt, men jag är över femhundra år och ungefär fem åttondelar av det liv som kan beräknas vara utmätt för mig är över.
   De människor som nu vistas i slottet ger mig mat och kläder på grund av magi. De vet inte om att de gör det och de har gjort det i över etthundrafemtio år nu. De går hit som i trans, talar inte med mig och ger mig mat. Sedan går de härifrån utan att minnas att de varit här och utan att någon uppmärksammat att de varit borta."


En dag några månader senare stod Inga återigen vid den lilla dörren till magikerns fängelse. Han talade om Den Högste, om den som av skaparen var satt som överkonung av denna värld. Inga stod och lyssnade till vart ord med stor nyfikenhet, och med sin hand mot det glesa gallret i porten, som alltid skilde trollkarlen från hans lärling.
   "Den högsta makten kallas nu bara för Mannen. Ingen vet längre hans sanna namn, utan han kallas så för att han är den främste av alla manliga varelser som finns och har funnits i denna värld. Hans budbärare är de som hämtar de döda av Ätten för att föra dem bortom världens dunkel och till det eviga ljuset. Som vita dansande ungmör och ungersvenner kommer de när döden stund nalkas oss. Endast vi magiker kan se dem. Fagra är de, iklädda dräkter som böljar runt dem som dimma en solglänsande morgon. Jag har sett dem, när de för många år sedan kom för att hämta min mästare. De sjöng sånger på Det Förlorade Språket, de uråldrigas höga språk, av vilket endast ett fåtal ord finns bevarade till denna dag. Tyvärr har de böcker jag hade i ämnet gått förlorade när jag stängdes in här."

När han hade talat om döden och sett rädslan i Ingas ögon tog han hennes hand. Under alla de långa timmar som deras samtal och hans undervisning varade så låg hennes hand mellan gallren i fängelseporten omsluten av hans.
   Han förmedlade all sin kunskap till den unga kvinnan med den sällsamma gåvan och gjorde sitt yttersta för att inte undanhålla henne någonting. Tilliten och vänskapen mellan de två växte för var dag som gick, precis som Nattvandraren hade sagt. De delade något sällsamt och mäktigt, och varje dag när Inga, på grund av sina plikter som drottningens hovjungfru, inte kunde komma till trollkarlen var hennes saknad stor.

---------------


Till föregående avsnitt
Till nästa avsnitt

---------------


Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp


© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare