TROLLKARLENS LÄRLING

Fjärde avsnittet
Profetians dotter


Av: Maria Byquist
Bild: Maria Byquist

nga sörjde, men raseriet brann inom henne och hon hastade efter kungens här. Han var först förvånad över att se henne komma i sporrsträck på drottningens snabbaste häst, och trodde att hon kanske förde med sig ett meddelande från drottningen. Men när han fick veta att hon tänkte delta i striden skrattade han åt henne. Det var först när hon, genom att slita upp en fullstor ek med rötterna och sedan förtära den med lågor, visat sin förmåga, som kungen godtog att hon följde med.

Dagen gick långsamt under det att de red vidare med stor vaksamhet. När kvällen kom kunde de skymta fiendens fanor vid horisonten, och när nattens mörker föll började den bittra striden.
   Lysande av så stark magi, att även de icke magikunniga kunde se hennes ljus lysa upp natten, slog hon ner horder av fiendens mörkervarelser. Varenda av dessa varelser som fortfarande vandrade på jorden fanns i denna mörkrets slutgiltiga armé.
   Som Nattvandraren förutspått lyste Inga som en fyrbåk över slagfältet. Men trots hennes styrka verkade fienden vara för mångtalig och för stark. I det kritiska läget, när alla trodde allt var förlorat, såg hon ett flammande rött sken bredvid sig och Han var vid hennes sida. Med sin stora styrka slog han mot fiendens varelser, och deras led började tunnas ut. Den glädjen tände på nytt en gnista i henne, och hopplösheten var som bortblåst. Med en ny våg av magi utplånades alla de kvarvarande ondskans varelser, som av en flodvåg med sin upprinnelse i henne. Den främste av magikerna på motståndssidan, Nattvandrarens förre lärjunge, var den ende som hade krafter kvar. Styrkan i Ingas attacker hade bränt bort magins förmåga från de andra.
   De onda var slutgiltigt besegrade. Han, deras stridsherre, stod kvar med ett fåtal människor som valt att följa honom. Men han tänkte inte låta sin gamle mästare komma undan med att ha sluppit fri från sitt fängelse och berövat honom segern. Med sina sista krafter skickade han iväg ett spjut av ren nattskugga mot Nattvandraren, som såg spjutet komma emot sig och beredde sig på döden. Strax innan spjutet slog in i hans hjärta såg han ett klart lysande ljus och tänkte att det är Mannens budbärare som kommit för att hämta honom. Men när träffen av spjutet bröt tystnaden som sänkt sig över slagfältet, såg han att det var Inga som slängt sig mellan honom och spjutet av nattskugga. Det hade slagit in i hennes bröst och var på väg att lösa upp sig i mörka rökvirvlar. Hon föll bakåt i hans famn.
   "Mitt liv är ändå inte värt något utan dig vid min sida. Du lät mig inte leva för dig, dock kan du inte hindra mig att dö för dig. Min kärlek kommer alltid att finnas hos dig, även om min kropp nu lämnar din sida. Vi kommer att mötas igen, när också din tid i denna värld nått sitt slut. Han som i denna ålder kallas Mannen kommer om lång tid att sända sina budbärare efter dig och då möts vi igen, i ljuset som aldrig dör.
   Jag ser i dina ögon det du inte vågat säga mig, att du älskar mig liksom jag älskar dig. Och därmed är den sista delen av din profetia besannad. Jag, som var magins höjdpunkt, fick bli lycklig till sist. Jag lämnar denna värld, centrumet för världar, och går till ljuset lycklig, ty jag tvivlar inte längre på din kärlek."
   Nattvandraren lade sin hand mot hennes bröst och samlade all sin kvarvarnade styrka för att hela hennes skada. Hon tog hans hand i sin och såg in i hans ögon.
   "Älskade vän, det är förbi. Inte ens du med all din uråldriga kunskap kan hela döden. Den är och förblir oåterkallelig. Detta är femte gången som Tiden fullbordat sin resa. Idag börjar den på sin sjätte, och ett nytt hopp skall komma.
   Hjälp människorna att finna det goda i sig själva, ty ondskan kommer inte längre att komma från troll och oknytt -- de är för alltid borta -- utan från vanliga människors inre. Magin kommer att vara borta, ty alla mörkrets trollkarlar är försvunna. Allt blev som du förutspådde den första gången vi möttes. Magin är borta och människan står ensam kvar.
   Farväl min älskade, min broder och min vän. Jag vet att vi kommer att mötas igen."
   Med dessa ord dog Inga i Nattvandrarens armar. Han kysste hennes läppar, men för första gången besvarade de inte hans kyss och där satt han med henne i sin famn och kände hur livet var borta och hon sakta tappade sin värme. Vinden sjöng i träden och i sin sång tog den upp hennes sista ord: Farväl … älskade … broder … vän … farväl …


---------------


Till föregående avsnitt

---------------


Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp


© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare