TROLLKARLENS LÄRLING

Tredje avsnittet
Oro


Av: Maria Byquist
Bild: Taurrohir

n dag då Inga vandrade omkring i biblioteket i en del där hon aldrig tidigare varit, medan drottningen satt och läste, kände hon att något lockande och kallade på henne. En av böckerna som låg platt på den allra översta hyllan, längst upp i hörnet vid taket, sken med samma sällsamma vita sken som Nattvandrarens magiska ljus. Hon tittade noga efter att ingen såg henne och uttalade sedan tyst en formel som drog ner boken från sin hylla och kom i en kaskad av damm ner till hennes hand. Snabbt uttalade hon formeln som tog bort allt smuts, både från henne, boken och den mörkgröna mattan. Hon stoppade boken under sin vida sidensjal och hoppades att ingen skulle se den. De formler som fick saker att försvinna och komma tillbaka hade hennes mästare talat om, men aldrig visat henne. Så hon fick hoppas på sin tur för att ingen skulle undra om boken.

Boken pulserade med sin magiska styrka när hon på kvällen bar upp den till Nattvandraren. Det var precis att de kunde få den genom gallret till hans fängelse. Spjälorna av svart åldrat järn satt brett isär, men boken var mycket tjock. Men när Inga pressade och Nattvandraren drog så lyckades de få igenom boken, så att han kunde läsa den. Han häpnade över boken som hon funnit åt honom. Den innehöll förutom en stor samling trollformler och besvärjelser en lista över alla nu kända ord från Det Uråldriga Språket. Medan Inga övade på olika trollformler satte sig magikern ner och började läsa ur boken. Efter en stund hörde Inga ett förvånat utrop och sprang fram till dörren. Hennas mästare stod upp och boken låg tappad på golvet. Hans blick var dimmig och beslöjad när han talade till henne.
   "Det är du", var det första han sade. "Det är dig som spådomen talar om. Jag såg bland de uråldriga orden i boken betydelsen av ditt namn. Det betyder Höjdpunkt eller Den Högsta Punkten. Det är du som kommer att bli denna och alla andra åldrars mäktigaste magiker."
   När han uttalat dessa ord strålade han av glädje, drog tag i Inga och kysste henne. Och Inga besvarade kyssen och lät sig svepas med i de oroande strömvirvlarna som rasade fram i hennes inre.

Efter den dagen hände det ofta att de kysstes till avsked innan hon lämnade honom för att återvända till sitt liv utanför magin.
   Det tråkiga var att trollkarlen blev mer och mer bitter till sinnes och de stunder de hade tillsammans kändes kortare och sorgsnare. Inga brukade sin magi till allt hon kunde för att verkligen lära sig. Det verkade reta trollkarlen.


Efter att hon varit hans lärling i drygt ett halvt år kom oroväckande rapporter om att den man som varit Nattvandrarens första lärjunge hade samlat alla de av ondskans yngel och varelser som fortfarande fanns kvar i världen. Hemska troll och annat oknytt rustade nu till strid. Detta verkade göra trollkarlen än mer bitter och ovänlig. Inga försökte möta hans irritation med vänlighet, men det blev svårare och svårare. I sitt hjärta led hon ibland över hur den hon älskade så högt behandlade henne. Efter en tid förstod hon att det hon uppfyllde var hans behov av omvärlden och glädje, men att hon inte betydde på långa vägar lika mycket för honom som han för henne. Många nätter när de slutat sina magiska övningar låg hon ensam i sitt rum, inte långt från drottningens, och grät bittra tårar.

Hans kyssar kunde inte längre värma hennes inre som de gjort förr, men hon fortsatte att göra allt för att han skulle vara så glad och lycklig som möjligt.

En dag när hon hade förtäljt om att kungen dragit i fält för att bekämpa Nattvandrarens gamla lärjunge, satt han länge tyst och rasande. När hon senare berättade om sina magiska framsteg, som hon brukade göra, hånade han henne för hennes oförmåga, för hennes stolthet och maktbegär. För att hon såg sig som förmer än de varelser som inte kunde bruka magin. Inga kände orättvisans raseri tändas inom henne och ju mer Nattvandraren fortsatte med sitt tal, dess mer brann raseriet inom henne. Allt hans tal var orättvist och speglade hans känsla av hjälplöshet inför den ondska som hans förra lärjunge släppt ut i världen. Den ondska som understöddes av all den kunskap som Nattvandraren själv förmedlat till honom. Hon bad honom gråtande att sluta, men han var som fångad i sin malström av ilska och hjälplöshet.
   Till sist brann raseriet som en klar låga i henne och med en mäktig gest slet hon itu stenväggen och dörren i den som om det varit papper. Tecknena efter den vindlande trappan släcktes och den svarta dörren vid dess slut vittrade sönder. Rasande stod hon framför honom och visste med ens att dessa ord skulle hon aldrig förlåta.
   "Du sa att dörren aldrig kunde öppnas? Var det för att du är för bekväm för yttervärlden eller för att du trivs i denna ynkliga lilla håla? Du har nu valet: följ med mig ut i strid och försvara de ädla föresatser du talat så mycket om. Du kan äga mig för evigt eller mista mig för evigt. Du har förolämpat mig och sårat mig ända in till mitt innersta, men jag är villig att förlåta dig -- om du följer mig och vi går tillsammans från denna dag. Dörren är nedbruten. Tänker du sitta kvar här eller följer du mig ut i världen och in i äventyret?"
   "Jag kan inte", svarade Nattvandraren. "Alltför lång tid har gått och jag hör hemma i mitt fängelse. Jag kan inte träffa det valet. Jag kan inte svika mina forna vänner som fortfarande samlas under min förre lärjunges fana."
   Trots att Inga bekände sin kärlek för honom, så tvekade han att ta steget. Hon var rasande över sveket och skämdes för sin obesvarade kärlek.
   "Feg är du, som inte vågar gå emot Trollmaktens Råd. De har svikit dig, men ändå förblir du trogen. Feg är du, som hellre sitter här i ditt fängelse som en fågel i bur. Du talar vackert om friheten, men nöjer dig med fångenskap. Rädslan för det okända är så stor att du föredrar det vana framför det underbara. Du är här i kroppen men sänder bort din tanke. Du vistas i magins värld eller fjärrskådar andra platser. Men fånge är du och fånge förblir du. Du lever endast ett halvt liv, ett dömt liv. Vill du för alltid undra vad som kunde ha blivit om du vågat?"
   "Du är ung och förstår inte …"
   "Jag förstår inte? Nej, jag förstår inte feghet!"
   Vid dessa ord vände hon sig om från trollkarlen och den raserade väggen, och hon lämnade honom där han stod på golvet med hängande huvud. Vid det första trappsteget vände hon sig om, men hon kunde inte längre se honom. Han var borta, som uppslukad av det kalla stengolvets grå yta.


---------------


Till föregående avsnitt
Till nästa avsnitt

---------------


Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp


© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare