DEN NYA SKUGGAN

Från: History of Middle-Earth, volume 12 (The Peoples of Middle-Earth)
Översättning: Pontus Norman
Bild: Shyrendora

en här historien, eller fragmentet av en historia, publiceras nu för första gången, trots att dess existens länge varit känd.1 Den skrivna historien är inte komplicerad, men det finns en förvånansvärd mängd material till den.

Det är först en samling handskrivet material, som börjar med ett dubbelsidigt papper som berättar historiens ursprungliga början: den går inte längre än när den unge mannen (som här heter Egalmoth)2 minns tillrättavisningen och uppläxningen han mottog från Borlas3, när han blev fasttagen av honom, stjälandes äpplen från hans fruktträdgård som pojke. Det är sedan en text, som jag kommer kalla 'A', skriven i en hastig men tydlig handstil, och denna sträcker sig så långt som historien någonsin gjorde (även här är den unge mannens namn Egalmoth). Den följdes av en maskinskrift på både vanligt papper och karbonpapper 'B', som följer A ganska noga, och slutar på samma plats: det är väldigt många små uttrycksförändringar, men inget som på något sätt förändrar historien (den unge mannen bär nu emellertid namnet Arthael). Det finns också en amanuens maskinskrift som härstammar från B, utan självständigt värde.4

Slutligen finns det en maskinskriven text, 'C', även den skriven med karbonpapper, som endast sträcker sig till den punkt i historien där den unge mannen - som här heter Saelon5 - lämnar Borlas i hans trädgård 'letandes tillbaka i minnet för att komma ihåg hur den här underliga och alarmerande konversationen hade börjat' (sida 416). Den här texten C behandlar B ungefär som B behandlar A: förändrar uttryck (ganska radikalt på en del ställen), men förändrar på intet sätt historien, eller ger den nya betydelser.

Det verkar konstigt att min far skulle ha gjort inte mindre än tre versioner, var och en uppvisande stor noggrannhet för förbättringar av texten i detalj, när historien inte hade fortlöpt längre. Bevis från skrivmaskinerna som användes visar emellertid att C skrevs långt senare. Maskinen som B skrevs på var den han använde på 1950-talet, före fördärvandet som refereras till i X.300, medan den kursiva skriften i A med viss sannolikhet kunde tillskrivas den tiden; men skrivmaskinen som användes till C var hans sista.6

I sin Biografi (sida 228) uppgav Humphrey Carpenter att min far 1965 'hittade en maskinskrift av "Den nya skuggan", en uppföljare till Härskarringen som han hade påbörjat för en lång tid sedan, men övergivit efter några få sidor. … Han satt vaken till klockan fyra på morgonen, och läste och tänkte på den.' Jag känner inte till källan till det påståendet; men ytterligare bevis finns i form av ett använt kuvert, poststämplat den 8 januari 1968, på baksidan av vilket min far hastigt skrivit ner ett stycke text angående Borlas, vidare utvecklande redogörelserna om omständigheterna kring honom, vid tiden för början av historien (se fotnot 14). Det här är klara bevis på att han fortfarande engagerade sig i Den nya skuggan så sent som 1968; och eftersom det här enkla textstycket skulle följa på från den punkt där maskinskriften C slutade (se fotnot 14) så verkar det sannolikt att C kan dateras till den tiden.

Så som bevisen förhåller sig, måste alltså originalarbetet (som utgörs av handskriften A och maskinutskriften B) härstamma från 1950-talet. I ett brev 13 maj 1964 (Letters:256) skrev han:

Jag påbörjade en historia som utspelade sig ungefär 100 år efter Fallet [av Sauron], men den visade sig vara både olycksbådande och nedslående. Eftersom vi har att göra med människor vore det oundvikligt att vi skulle bli berörda av deras arts mest beklagansvärda kännetäcken: att de så snabbt blir mätta på ett gott liv. Så att folket i Gondor i tider av fred, rättvisa och välstånd, skulle bli missnöjda och oroliga - medan härskarna, härstammande från Aragorn, bara skulle bli vanliga kungar och guvernörer - som Denethor eller värre. Jag upptäckte att revolutionära komplotter, redan så tidigt, börjat komma i öppen dager, ungefär som en koncentration av en hemlig satanistisk religion; medan Gondorianska pojkar lekte orcher och gick runt och gjorde skada. Jag kunde ha skrivit en 'thriller' om komplotten och dess avslöjande och störtande - men det skulle bara bli just det. Inte värt att göra.

Från bevisen ovan kan man emellertid se att hans intresse för historien senare väcktes på nytt, och även gick så långt att han påbörjade en ny (men ofullständig) version av vad han hade skrivit på den, några år tidigare. Men 1972, femton månader före sin död, skrev han till sin vän Douglas Carter (Letters:338):

Jag har inte skrivit något, utöver de första få åren av den Fjärde åldern. (Förutom början av en historia menad att syfta till slutet av Eldarions välde, ungefär 100 år efter Aragorns död. Sedan märkte jag såklart att Konungens fred inte innehöll några sagor värda att berätta; och hans krig skulle vara av litet intresse efter störtningen av Sauron; men att en rastlöshet nästan självklart skulle framträda ungefär då, på grund av människornas (verkar det som) oundvikliga känsla av leda inför det goda: det skulle vara hemliga sällskap som utövade mörka kulter, och 'orch-kulter' bland ungdomar.)

Vid utformningen av texten som följer, har jag valt att trycka C i så stor utsträckning det går, med den lömske unge mannen bärandes namnet Saelon; och från den punkten lägger jag in texten B, och ändrar namnet från Arthael i B till Saelon.


Den nya skuggan

Den här berättelsen har sin början i Eldarions dagar, son till den Elessar, om vilken historierna har mycket att förtälja. Etthundrafem år hade förflutit sedan Svarta tornets fall,7 och historierna från den tiden brydde sig största delen av folket i Gondor lite om, men fortfarande levde några få personer som kunde minnas Ringens krig som en skugga över sin tidiga barndom. En av dessa var gamle Borlas av Pen-arduin. Han var den yngre sonen till Beregond, förste kapten i Prins Faramirs vaktstyrka, som med sin herre hade flyttat från staden till Emyn Arnen.8

"Djupt går verkligen ondskans rötter," sade Borlas, "och den svarta saven i dem är stark. Det trädet kommer aldrig kunna dräpas. Låt människor hugga ner det så ofta de kan, det kommer skjuta upp nya skott igen så snart de vänder ryggen till. Inte ens under Nedfällandets fest bör yxan hängas upp på väggen!"

"Tydligen tror du att du talar visa ord," sade Saelon. "Jag antar det på grund av dysterheten i din röst, och ditt huvuds nickande. Men vad handlar allt det här om? Ditt liv verkar fortfarande gott nog åt en åldrig man, som nu för tiden inte längre vandrar långt. Var har du hittat ett skott av ditt svarta träd? I din egen trädgård?

Borlas såg upp och tittade genomträngande på Saelon, och medan han gjorde det, undrade han plötsligt om den här unga mannen, vanligtvis glad och ofta lite falsk, hade mer i sinnet än vad som syntes i hans ansikte. Borlas hade inte menat att öppna sitt hjärta för honom, men nedtyngd i tanken hade han talat högt, mer till sig själv än till sin kamrat. Saelon besvarade inte hans blick. Han nynnade svagt, medan han täljde till en visselpipa av grönt pilträd med en vass pennkniv.

De två satt i en berså nära Anduins branta östra strand, där floden strömmade omkring foten på Arnens kullar. De var i Borlas trädgård, och hans lilla gråa stenhus var synligt mellan träden ovanför dem på kullens västra sluttning. Borlas tittade mot floden, och på träden med sina junilöv, och sedan långt bort mot stadens torn i den sena eftermiddagens ljus. "Nej, inte i min trädgård," sade han tankfullt.

"Så varför är du då så bekymrad?" frågade Saelon. "Om en man har en vacker trädgård med starka murar, så har han så mycket som någon man kan bestämma över för eget nöje." Han gjorde en paus. "Så länge som han bevarar livets styrka i sig," tillade han. "När det brister, varför bekymra sig om mindre problem? För då måste han till slut lämna sin trädgård, och andra får rensa bort hans ogräs."

Borlas suckade, men han svarade inte, och Saelon fortsatte: "Men det finns såklart några som inte kommer vara belåtna med det, och tills deras liv slocknar bekymrar de sina hjärtan om sina grannar, och om staden, och om konungariket, och om hela vida världen. Du är en av dem, mäster Borlas, och har alltid varit det, ända sedan jag först lärde känna dig, som en pojke du tog fast i din fruktträdgård. Även då var du inte belåten med att enbart reparera skadan: att avskräcka mig med stryk, eller att förstärka dina staket. Nej. Du var bedrövad och ville förbättra mig. Du tog med mig in i ditt hus och pratade med mig.

"Jag minns det väl. 'Orch-göra,' sade du många gånger. 'Stjäla fin frukt, tja, jag antar att det inte är värre än något pojkar gör, om de är hungriga, eller om deras fäder är för lösaktiga. Men att riva ner omogen frukt för att göra sönder eller kasta iväg! Det är orch-göra. Varför gjorde du något sådant, grabben?'

"Orch-göra! Jag förargades av det, mäster Borlas, och jag var för stolt för att svara, även om jag i mitt hjärta helst hade velat säga på ett barnsligt sätt: "Om det är fel att en pojke stjäl ett äpple för att äta, då är det också fel att stjäla ett att leka med. Men inte mer fel. Tala inte med mig om orch-göra, för då kanske jag visar dig vad det betyder!"

"Det var ett misstag, mäster Borlas. För jag hade hört historier om orcherna och deras förehavanden, men fram tills då hade jag inte varit intresserad. Du vände mina tankar mot dem. Jag växte ifrån småstölder (min far var inte för lösaktig), men jag glömde inte orcherna. Jag började känna hat och tänka på hämndens sötma. Vi lekte orcher, jag och mina vänner, och ibland tänkte jag: "Ska jag samla mitt gäng och gå och hugga ner hans träd? Då kommer han tro att orcherna verkligen har återvänt." Men det var länge sedan," avslutade Saelon med ett leende.

Borlas blev bestört. Han mottog nu förtroende, istället för att dela det med sig. Och det var något stressande i den unge mannens tonfall, något som fick honom att undra huruvida djupt ner, så djupt som de svarta trädens rötter, den barnsliga bitterheten inte fortfarande dröjde sig kvar. Ja, även i Saelons hjärta, vännen till hans egen son, och den unge man som under de senaste åren hade visat honom mycken vänskap i hans ensamhet.9 I vilket fall som helst bestämde han sig för att inte säga något mer av sina egna tankar till honom.

"Ack!" sade han, "vi gör alla misstag. Jag hävdar inte att jag bär på visdom, unge man, kanske med undantag för det lilla man samlar på sig genom åren. Men från det vet jag mer än väl den bittra sanningen, att de som menar väl kan göra mer skada än de som låter saker vara. Jag ångrar nu vad jag sade, om det väckte hatet i ditt hjärta. Men jag tror fortfarande att det var rätt: opassande kanske, men ändå sant. Säkerligen måste även en pojke förstå att frukt är frukt, och inte når sin fulla varelse förrän den är mogen; så att missbruka den när den är omogen är att göra värre än bara råna mannen som vårdat den: det är att råna världen, hindra en god sak från fulländelse. De som gör så går samman med allt som är inne på fel väg, med parasiterna och skadedjuren och de onda vindar som blåser. Och allt det där var orchernas sätt att handla."

"Och det är människornas sätt också," sade Saelon. "Nej! Jag menar inte bara vildmännens, eller de som blev vilda "under Skuggan", som de säger. Jag menar alla människor. Jag skulle inte missbruka grön frukt nu, men enbart för att jag inte längre har någon användning för omogna äpplen, inte på grund av dina högdragna skäl, mäster Borlas. I själva verket tycker jag att dina skäl är lika osunda som ett äpple som har legat i affären för länge. För träden är alla människor orcher. Tar människor hänsyn till fulländningen av trädets liv innan de hugger ner det? Syftet spelar ingen roll: att använda dess plats till något annat, att använda dess kött som virke eller som bränsle, eller blott få bättre utsikt? Om träden fick döma, skulle de då placera människor högre än orcher, eller ens ovan skadedjuren och parasiterna? Varför, skulle de kanske undra, skulle människor ha mer rätt att leva på deras kött än parasiter?"

"En man," sade Borlas, "som vårdar ett träd och skyddar det från parasiter och många andra fiender uppträder inte som en orch eller ett skadedjur. Om han äter dess frukt, gör han det ingen skada. Det producerar rikligare med frukt än vad det behöver för sitt eget syfte: dess egen arts fortlevnad."

"Så låt honom äta frukten då, eller leka med den," sade Saelon. "Men jag talade om dräpande: huggande och brännande; och med vilken rätt människor gör sådana saker mot träd."

"Det gjorde du inte. Du talade om trädens bedömningar i de här frågorna. Men träden dömer inte. Den Endes barn är mästarna. Min bedömning som en av dem vet du redan. Ondskan i världen existerade från början inte i det stora Temat, utan kom till med Melkors disharmonier. Människorna kom inte från dessa disharmonier; de kom in efteråt som en ny sak direkt från Eru, den Ende, och därför kallas de Hans barn, och allt som var i temat har de, för sitt eget välbefinnande, rätt att använda - med rätta, varken med stolthet eller nyckfullhet, utan med vördnad.10

"Om en skogsmänniskas minsta barn känner vinterns kyla, blir det stoltaste träd inte förnärmat, om det bjuds att uppge sitt kött för att värma barnet med eld. Men barnet får inte fördärva trädet i lek eller illvilja, riva av dess bark eller bryta dess grenar. Och en god man använder först, om han kan, dött trä eller ett gammalt träd; han fäller inte ett ungt träd och lämnar det att ruttna, av ingen bättre anledning än hans nöje i att leka med yxan. Det är orchiskt.

"Men det är alltjämnt som jag sade: ondskans rötter ligger djupt, och långt bort ifrån kommer giftet som verkar i oss, så att många gör dessa saker - någon gång ibland, och blir då verkligen en av Melkors tjänare. Men orcherna gjorde ständigt dessa saker; de gjorde med glädje skada på alla saker som kunde lida det, och de hölls endast tillbaka av kraftlöshet, varken av försiktighet eller barmhärtighet. Men vi har talat nog om detta."

"Men!" sade Saelon. "Vi har knappt börjat. Det var inte på din fruktträdgård, eller dina äpplen, eller på mig, som du tänkte när du talade om det svarta trädets återuppståndelse. Vad du tänkte på, mäster Borlas, kan jag icke desto mindre gissa. Jag har ögon och öron, och andra sinnen, mäster." Hans röst sjönk lågt och kunde knappt höras över sorlet från en plötslig kylig vind bland löven, samtidigt som solen sjönk bakom Mindolluin. "Du har alltså hört namnet?" Med knappt mer än ett andetag formade han det. "Herumor?" 11

Borlas såg på honom med häpnad blandad med rädsla. Hans mun rörde sig som om han försökte tala, men intet ljud kom från den.

"Jag ser att du har det," sade Saelon. "Och du verkar förvånad över vetskapen att jag också har hört det. Men du är inte mer förvånad än vad jag blev över att se att det här namnet har nått dig. För, som jag sade, jag har skarpa ögon och öron, men dina är nu vaga även i vardagligt bruk, och ämnet har hållits så hemligt som kan slughet alls kan göra."

"Vems slughet," sade Borlas, plötsligt och vildsint. Hans syn höll kanske på att mattas, men nu brann hans ögon av ilska.

"De som har hört namnets kall, så klart," svarade Saelon obekymrat. "De är ännu inte många, ställt emot allt Gondors folk, men antalet ökar. Sedan den Store konungen dog är alla inte tillfredställda, och färre är rädda nu."

"Jag har gissat det," sade Borlas, "och det är den tanken som kyler ner sommarens värme i mitt hjärta. För en man må ha en trädgård med starka murar, Saelon, och ändå inte finna varken ro eller tillfredsställelse där. En del fiender kan sådana murar inte stänga ute; för hans trädgård är trots allt bara en del av ett skyddat rike. Det är till rikets murar som han måste se för sitt riktiga skydd. Men vad är kallet? Vad skulle de göra?" ropade han, och lade sin hand på den unge mannens knä.

"Jag kommer först att ställa dig en fråga, innan jag svarar på din," sade Saelon; och nu tittade han forskande på den gamle mannen. "Hur har du, som sitter här i Emyn Arnen och numera sällan ens går till staden - hur har du hört viskningarna om det här namnet?"

Borlas tittade ner i marken och knäppte händerna mellan sina knän. För en liten stund svarade han inte. Till sist tittade han upp igen; hans ansikte hade hårdnat och hans ögon var mer vaksamma. "Jag svarar inte på det, Saelon," sade han. "Inte förrän jag har ställt dig ytterligare en fråga. Säg mig först," sade han långsamt, "är du en av dem som har hörsammat kallet?"

Ett underligt leende fladdrade kring den unge mannens mun. "Anfall är bästa försvar," svarade han, "åtminstone är det vad kaptenerna intalar oss; men när båda sidor lyder det rådet drabbar de samman i strid. Därför bemöter jag dig. Jag kommer inte svara dig, mäster Borlas, förrän du berättar för mig: är du en av dem som har lyssnat, eller inte?"

"Hur kan du tro det?" skrek Borlas.

"Och hur kan du tro det?" frågade Saelon.

"Vad beträffar mig," sade Borlas, "är inte mina ord svar nog?"

"Men beträffande mig, som du brukar säga," sade Saelon, "skulle mina ord kanske göra mig tvivelaktig? Eftersom jag försvarade en liten pojke som kastade omogna äpplen på sina kamrater i orchernas namn? Eller för att jag talade om trädens lidande under människornas händer? Mäster Borlas, det är oklokt att döma en mans hjärta efter ord uttalade i en dispyt utan respekt för dina åsikter. De kan vara menade att störa dig. Näsvist kanske, men möjligen bättre än blott ett eko.12 Jag tvivlar inte på att många av de vi talade om skulle använda ord lika allvarliga som dina, och tala vördnadsfullt om det Stora temat och dylika saker - i din närvaro. Så, vem ska svara först?"

"Med forna dagars hövlighet skulle det vara den yngre," sade Borlas; "eller mellan män räknade som likar, den som först blev tillfrågad. I båda fallen är det du."

Saelon log. "Som du vill då," svarade han. "Låt mig se: den första av dina frågor som jag lämnade obesvarad var: vad är kallet, vad skulle de göra? Kan du inte hitta något svar i det förflutna med din ålder och all din kunskap? Jag är ung och mindre lärd. Ändå, om du verkligen vill veta, kan jag kanske göra viskningarna lite klarare för dig."

Han stod upp. Solen hade börjat sjunka bakom bergen; skuggorna djupnade. Den västra väggen på Borlas hus uppe på bergsluttningen lyste gul i solens sista strålar, men floden nedanför var mörk. Han tittade upp emot himlen, och sedan ner för Anduin. "Det är fortfarande en vacker kväll," sade han, "men vinden har skiftat till östlig. Det kommer bli moln över månen inatt."

"Så, vad är det med det då?" sade Borlas, och ryste en aning när luften blev kallare. "Såvida din avsikt inte endast är att förvarna en gammal man om att han borde skynda sig in och hindra sina ben från att värka." Han reste sig och vände mot stigen som gick till hans hus, i tron att den unge mannen inte hade för avsikt att säga något mer; men Saelon klev upp bredvid honom och lade en hand på hans arm.

"Jag vill snarare förvarna dig om att klä dig varmt efter mörkrets inbrott," sade han. "Det vill säga, om du önskar lära dig mer; för om du gör så, ska du följa med mig på en resa inatt. Jag möter dig vid din östra grind bakom ditt hus; eller jag kommer åtminstone gå förbi den vägen så snart det är helt mörkt, och om du vill komma med eller inte är upp till dig. Jag kommer vara klädd i svart, och alla som följer med mig måste vara klädda likadant. Farväl nu, mäster Borlas! Rådgör med dig själv medan ljuset varar."

Med de orden bugade Saelon och vände sig bort, och följde en annan stig som löpte nära den branta strandens kant, norrut till hans faders hus.13 Han försvann runt ett hörn medan hans sista ord fortfarande ekade i Borlas öron.


Fortfarande en liten stund efter det att Saelon hade gått stod Borlas stilla, och täckte sina ögon medan han lutade sin panna mot den svala barken på ett träd bredvid stigen. När han stod där letade han tillbaka i minnet för att komma ihåg hur den här underliga och alarmerande konversationen hade börjat. Vad han skulle göra efter mörkrets inbrott tänkte han ännu inte över.

Han hade inte varit på gott humör sedan våren, men hans kropp var alldeles tillräckligt kry för sin ålder, vilken tyngde honom mindre än hans ensamhet.14 Sedan hans son, Berelach,15 hade åkt iväg igen i april - han var med i Flottan, och bodde nu mest vid Pelargir där han tjänstgjorde - hade Saelon varit ytterst uppmärksam så fort han var hemma. Han hade ofta färdats omkring i landet på sista tiden. Borlas var inte säker på vad han sysslade med, men han hade förstått att han bland annat handlade med timmer. Han tog med sig nyheter från hela kungadömet till sin gamle vän. Eller till sin väns gamle far; för Berelach hade varit hans trogna kamrat en gång i tiden, fastän de sällan träffades längre.

"Ja, så var det," sade Borlas till sig själv. "Jag talade med Saelon om Pelargir och citerade Berelach. Det har varit lite oroligheter nere vid Ethir: några sjöfarare har försvunnit, och även ett litet skepp tillhörande flottan. Inte mycket, enligt Berelach.

" 'Freden gör folk slöa,' minns jag att han sade, med en underofficers röst. 'De seglade väl iväg på något eget upptåg, antar jag - vänner i någon av de västligare hamnarna, kanske - utan att ha fått tjänstledighet och utan en kapten, och drunknade. Det är rätt åt dem. Vi får hit för få riktiga sjömän nu för tiden. Fisk gör mer nytta. Men alla vet åtminstone att västkusten inte är säker för den oerfarne.'

"Det var allt. Men jag talade med Saelon om det, och frågade om han hade hört något om det nere i söder. 'Ja,' sade han, 'det gjorde jag. Många var missnöjda med den officiella förklaringen. Männen var inte oerfarna; de var söner till fiskare. Och det hade inte varit några stormar vid kusten på mycket länge.' "

När han hörde Saelon säga detta, hade Borlas plötsligt mints de andra ryktena, ryktena som Othrondir16 hade talat om. Det var han som hade använt ordet "skadedjur". Och halvt till sig själv hade Borlas då talat högt om det Svarta trädet.

Han blottade sina ögon och kände varsamt på den välformade stammen på trädet som han hade lutat sig mot, och tittade upp mot dess skugghöljda löv som avtecknade sig mot den klara mörknande himlen. En stjärna blänkte mellan grenarna. Milt började han tala igen, som om han talade till trädet.

"Vad ska jag göra nu då? Säkert är att Saelon är med på det. Men är det säkert? Det fanns hån i hans ord, och förakt för människornas välordnade liv. Han ville inte svara på en enkel fråga. De svarta kläderna! Och ändå - varför bjuda mig att följa med honom? Inte för att omvända gamle Borlas! Meningslöst. Meningslöst att försöka: ingen kunde väl hoppas på att vinna över en man som mindes den gamla ondskan, även om det var längesedan. Meningslöst om man lyckades: gamle Borlas är inte längre till någon nytta som ett redskap i någons hand. Saelon kanske försöker leka spion, och försöka få reda på vad som ligger bakom viskningarna. Svart kanske är en förklädnad, eller ett hjälpmedel för att kunna smyga obemärkt på natten. Men ändå, vad skulle jag kunna göra för nytta på något hemligt eller farligt uppdrag? Det bästa vore om jag var ur vägen."

Med det vidrörde en iskall tanke Borlas hjärta. Få ur vägen - var det så? Han skulle luras till någon plats där han kunde försvinna - precis som sjöfararna? Inbjudningen att gå med Saelon hade endast givits efter att han hade skrämts till att avslöja att han kände till viskningarna - till och med hade hört namnet. Och han hade förklarat sin motvilja.

Den tanken fick Borlas att bestämma sig, och han var nu fast besluten att stå klädd i svart vid grinden, vid nattmörkrets inbrott. Han hade fått utmaningen, och han skulle acceptera den. Han slog handflatan mot trädet. "Ännu har ålderns svaghet inte tagit mig, Neldor," sade han; "men döden är inte så långt borta att jag mister många goda år, om jag förlorar mitt kast."

Han rätade på ryggen och lyfte huvudet, och gick sakta men säkert iväg upp för stigen. Tanken slog honom även när han steg över tröskeln: "Kanske är det för det här syftet som jag har hållits konserverad så länge: för att någon fortfarande ska leva, som har sinnena i behåll, och minnas vad som försiggick innan den Stora freden. Lukter minns man länge. Jag tror att jag fortfarande skulle kunna lukta mig till den gamla ondskan, och känna igen den för vad den är."


Dörren under förstukvisten stod öppen; men huset bakom höll på att mörkna. Där verkade inte finnas några av kvällens vanliga ljud, bara en mjuk tystnad, en fullkomlig tystnad. Lite undrande steg han på. Han ropade, men inget svar kom. Han stannade till i den smala korridoren som gick genom huset, och det verkade som om han var omgärdad av mörker: inte ett spår av skymningen som rådde i världen utanför fanns kvar där. Plötsligt kunde han lukta det, eller så verkade det åtminstone, men han kände det som om det kom inifrån och utåt: han luktade den gamla ondskan och kände igen den för vad den var.


Här slutar Den nya skuggan i både A och B, och det kommer aldrig att bli känt vad Borlas fann i sitt mörka och tysta hus, eller vilken roll Saelon spelade och vilka hans avsikter var. Det skulle inte finnas några sagor värda att berätta i dagarna då Konungens fred rådde, sade min far; och han nedvärderade historien han hade påbörjat: "Jag kunde ha skrivit en 'thriller' om komplotten och dess avslöjande och störtande - men det skulle bara bli just det. Inte värt att göra." Det skulle icke desto mindre ha blivit en väldigt anmärkningsvärd "thriller", och man kan beklaga dess tidiga övergivande. Men det kan vara så att hans skäl att överge den inte bara var detta - utan kanske snarare att när han sade detta, så uttryckte han en djupare övertygelse: att den väldiga strukturen i historien, på många sätt, som han hade byggt upp fick sitt verkliga slut i och med Saurons fall. Som han skrev (HOME 10, Morgoths Ring sida 404): "Sauron var ett problem som människorna tillslut var tvungna att ta itu med: den första av de många ondskor, koncentrerade till en bestämd kraft, som de var tvungna att strida emot, eftersom det också var den sista av dessa i "mytologiskt" personifierad (men omänsklig) form."


Fotnoter
  1. Den har även lästs upp offentligt, av mig själv (Sheldonian Theatre, Oxford, 18 augusti 1992). Den gången, då jag inte hade studerat papperna med tillräcklig noggrannhet, fick jag intrycket att texten B var den senaste, och det var den jag läste - den unge mannens namn var därför Arthael.
  2. I det ursprungliga utkastet av historiens början (föregående A) skrevs namnet först Almoth, men ändrades omedelbart till Egalmoth. Den ursprungliga Egalmoth var härskare över Himlavalvets folk i Gondolin; det var också namnet på den artonde regerande rikshovmästaren i Gondor.
  3. Borlas var namnet på Bór östringens äldsta son, senare ändrat till Borlad (XI.240); han dräptes i De otaliga tårarnas slag, trogen Eldar.
  4. Den första sidan av denna skrevs på maskinen som min far först använde omkring slutet av 1958 (X.300), och återstoden på den föregående (som användes för texten B).
  5. Namnet Saelon återfinns i ett utkast om Athrabeth Finrod ah Andreth som ett namn på den visa kvinnan Andreth av Edain, som diskuterade med Finrod; i den slutliga texten blev det Saelind, översatt "Vis-hjärta" (X.305, 351-2).
  6. Detta är maskinen på vilken de väldigt sena "historisk-etymologiska" essäerna skrevs, och vilken jag fram tills idag har använt.
  7. En förbryllande fråga väcks av denna datering, angående den historiska tidpunkt den här historien utspelar sig i. Det första stycket i originalutkastet (föregående A) har här:

    Det var i Eldarions dagar, son till den Elessar, om vilken de gamla historierna har mycket att förtälja, som denna märkliga händelse inträffade. Det var mindre än etthundratjugo år sedan Svarta tornets fall…

    Den första kompletta texten, handskriften A, har här: "Nära etthundratio år har förflutit sedan Svarta tornets fall", och detta upprepas i B. Min far maskinskrev den första sidan av den sena texten C på två mycket liknande sätt, och i den första av dessa bevarade han tolkningen av A och B, men i den andra (tryckt här) skrev han "Etthundrafem år". I brevet från 1964 som citerades på sida
    410 sade han "ungefär 100 år efter Fallet", och i det från 1972 (ibid.) "ungefär 100 år efter Aragorns död". Vi har således, i kronologisk ordning efter deras uppträdanden, följande dateringar efter Svarta tornets fall:

    mindre än 120 år (originalbörjan av historien); nära 110 år (A och B); ungefär 100 år (brev från 1964); nära 110 år (första exemplaret av första sidan av C, cirka 1968); 105 år (andra exemplaret av första sidan av C).

    Svarta tornets fall inträffade år 3019 i Tredje åldern, och den åldern sades ha ändats i slutet av 3021; sålunda är dateringarna från Tornets fall (i samma ordning, och återgivna i korthet, exakt snarare än ungefärligt) Fjärde åldern 118, 108, 98, 108, 103. Sålunda placerar alla dateringar i texterna (och den i brevet från 1964) historien före Aragorns död - vilken inträffade i Fjärde åldern 120 = Fylkes kalender 1541 (appendix B, i slutet); ändå hänvisar alla texterna den till hans son Eldarions dagar.

    Lösningen till detta måste finnas i faktumet att Aragorns död, i den första upplagan av Härskarringen (ibid.), placerades tjugo år tidigare, enligt Fylkes kalender 1521, det vill säga Fjärde åldern 100. Dateringen som ges i brevet från 1964 ("ungefär 100 år efter fallet") är helt klart för tidig även enligt dateringen i den Första upplagan, men det kan med lätthet förklaras med att ha varit en ungefärlig uppskattning, som lämpade sig i sammanhanget. Mer förbryllande är dateringarna som ges i de två versionerna av den första sidan av den sena texten C, vilka inte instämmer med dateringen av Aragorns död i andra upplagan (1966). Den första av dessa ("nära 110 år") kan helt enkelt förklaras med att ha fortsatt tolkningen av texten B, vilken min far följde; men i den andra versionen tänkte han uppenbarligen över dateringen, för han ändrade det till "105 år": det blir, Fjärde åldern 103. Hur det kan förklaras vet jag inte.

    I brevet från 1972 gav han en mycket senare datering, och placerade därmed historien ungefär i Fjärde åldern 220 (och gav Eldarion en regeringstid på minst 100 år).

  8. Se Konungens återkomst (kapitlet Rikshovmästaren och kungen), sida 247.
  9. Både A och B använder "söner" istället för "son", och de har inte med orden "i hans ensamhet". Med den senare skillnaden, jämför den sista meningen i texten C och dess skillnad från B (fotnot 14).
  10. Det här stycket i diskussionen uttrycktes rätt så annorlunda i B (som följde A nästan exakt):

    "En man," sade Borlas, "som vårdar ett träd och skyddar det från parasiter, och äter dess frukt - vilken den producerar rikligare än dess blotta livsbehov; inte för att ätandet av frukten behöver betyda att förstöra kärnan - uppträder inte som ett skadedjur, eller som en orch.

    "Men för skadedjurens del, undrar jag. De lever, kan man säga, och ändå betyder deras liv döden. Jag tror inte att de var en del i Ainurs musik, om inte i Melkors disharmonier. Och samma sak gäller orcherna."

    "Och hur är det med människor?" sade Arthael.

    "Varför frågar du?" sade Borlas. "Säkerligen vet du vad som är tänkt? De existerade inte från början i den Stora musiken, men de kom heller inte hit med Melkors disharmonier: de kom från Ilúvatar själv, och därför kallas de Guds barn. Och allt som finns i Musiken har de rätt att använda - med rätta: vilket är med vördnad, inte med stolthet eller nyckfullhet."

  11. Namnet Herumor finns med i Om Maktens ringar och Tredje åldern (Silmarillion sida 277) som namnet på en överlöpare bland Númenoranerna som blev mäktig bland Haradrim, i tiden före Sista alliansens krig.
  12. B (exakt upprepandes A) har här: "Nej, mäster Borlas, i en sådan fråga kan man inte döma ord efter skepnaden de uttalas i."
  13. A har här "hans fader Duilin". Detta, liksom Egalmoth, är också ett namn från historien om Gondolin: Duilin var ledaren för Svalans klan, som föll i striderna när han "träffades av en eldblixt från Balrogarna" (II.178). Det var också det ursprungliga namnet på fadern till Flinding, senare Gwindor, av Nargothrond (II.79, etc): Duilin > Fuilin > Guilin.
  14. Här slutar C, på slutet av en sida. B har här: "Han hade inte varit vid full hälsa sedan våren; åldern knappade in på honom" (se fotnot 9). Härifrån och framåt, som sedan tidigare är känt, följer jag text B, fast med namnförändringen Arthael till Saelon. - Stycket skrivet på ett kuvert poststämplat den 8 januari 1968, vilket jag hänvisade till på sidorna 409-10, skulle följa från den här punkten i C; det lyder (de sista fraserna är väldigt svåra att utläsa):

    Ty han levde nu med endast två gamla tjänare, pensionerade från Prinsens vaktstyrka, vilken han själv en gång i tiden hade makten över. För länge sedan hade hans dotter gift sig och bodde nu i avlägsna delar av riket, och sedan, för tio år sedan hade hans fru dött. Tiden hade mildrat hans sorg, medan Berelach [hans son] fortfarande inte var långt hemifrån. Han var hans yngsta barn och enda son, och tjänstgjorde i Kungliga Flottan; i flera år hade han varit stationerad vid Harlond på bekvämt avstånd från vattnet, och tillbringat mycket tid med sin far. Men det var nu tre år sedan han gavs en hög post, och var ofta länge ute till havs, och när han var i land höll tjänsten fortfarande honom kvar i Pelargir långt borta. Hans besök hade varit få och kortvariga. Saelon, som tidigare bara kom när Berelach [? … varit hans gamla vän] var med Borlas, men hade varit högst uppmärksam när han var i Emyn Arnen. Alltid villig att prata eller förmedla nyheter, eller [?bedriva] någon tjänst han kunde

    För att hitta platsen för "kajerna och landstigningsplatserna i Harlond" se Konungens återkomst (kapitlet Minas Tirith), sida 22.
  15. Borlas beskrivs i början av historien som den yngre sonen till Beregond, och han var således broder till Bergil, Beregonds son, som var Pippins kamrat i Minas Tirith. I A gav Borlas namnet Bergil till sin egen son (föregånget av Berthil).
  16. Istället för Othrondir har A Othrondor.

Kommentera (12)

Upp
Tillbaka till Översättningar

© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare