GRUNDKURS I QUENYA


Av: Helge Fauskanger
Översättning: Jimmy Mårdell

Introduktion

Av alla de språk som skapades av den brittiske författaren och filologen J.R.R. Tolkien (1892–1973), så har det mest populära alltid varit quenya. Det verkar också vara det mest välutvecklade av de språk som Tolkien hittade på. Faktum är att bara två av dem – quenya och sindarin – är så kompletta att man någorlunda enkelt kan skriva längre texter i dem utan att nödgas uppfinna en massa egna ord. Sindarin var väldigt länge dåligt förstått, och dess komplexa fonologi kan skrämma nya studenter (speciellt de som saknar lingvistisk träning). Mitt råd till de som vill studera Tolkiens lingvistiska skapelser är definitivt att börja med quenya. Att känna till det språket kommer att underlätta studier av andra språk, inklusive sindarin, eftersom quenya endast representerar en gren av den alviska språkfamiljen. De alviska språken är inte ”oberoende” enheter, utan har alla utvecklats från ett gemensamt släktspråk, och på många sätt står quenya detta ursprungsspråk närmare än de andra språken.

I verkligheten, till skillnad från i den litterära miljön, så var Tolkien fullt på det klara med vilken stil han siktade mot, och efter att ha sketchat ett ”ursprungsalviskt” språk, utvecklade han på ett smart sätt ljudförändringar som skapade ett språk med önskad prägel: quenya var resultatet av hans ungdomsromans med finska; han var, med egna ord, ”fullständigt berusad” av ljudet och stilen av detta språk när han upptäckte det (Letters, sidan 214). Det bör dock förtydligas att finska endast var en inspiration, quenya är inte på något vis en förvanskad version av finska, och endast några få ord i ordförrådet påvisar någon liknelse med motsvarande finska ord. (Se Harri Peräläs diskussion på http://www.sci.fi/~alboin/finn_que.htm; skribenten är själv finländare). Tolkien nämnde också grekiska och latin som inspirationskällor; även spanska kan vi tydligen lägga till denna lista.

Quenyans påhittade eller ”interna” historia är sammanfattad i min vanliga Ardalambion quenya artikel (se http://www.ardalambion.com/quenya.htm) och kommer därför inte att repeteras i detalj här. Väldigt kortfattat kan man säga att inom Tolkiens mytologi så var quenya det språk som talades av alverna bosatta i Valinor i Yttersta västern; eftersom det talades i det Välsignade riket var språket det förnämsta i världen. Senare gick en av alvklanerna, noldoralverna, i exil till Midgård och tog quenya-språket med sig. I Midgård försvann det snabbt som umgängesspråk, men bland noldor bevarades det för högtidliga tillfällen, och det var också så dödliga människor såg på språket under senare åldrar. I Härskarringen använder Frodo hälsningen elen síla lúmenn’ omentielvo, ”en stjärna tändes vid stunden för vårt möte”, när han och hans vänner stöter på en grupp alver (och alverna blir glatt förtjusta i att möta ”en lärd man i det gamla språket”). Studerar man quenya som ett sätt att fördjupa sig i Tolkiens värld, kan det vara bäst att framställa sig själv som en dödlig student i Midgård under tredje åldern, ungefär vid den tidsperiod då Härskarringen utspelar sig. (Att framställa sig själv som en alv i Valinor under första åldern med quenya som modersmål är kanske lite överambitiöst.) Den speciella form av quenya som lärs ut i den här kursen är nämligen – med avsikt – ”sen exil-quenya” eller ”tredje ålderns quenya”. Det är den sortens quenya som exemplifieras i Härskarringen, med Galadriels klagosång (Namárië) som det mest omfattande exemplet.

Flertalet entusiaster har tagit fram en begränsad, men stadigt ökande, samling quenya litteratur, speciellt efter det att en stor mängd glosor äntligen blivit tillgängliga i samband med publikationen av The Lost Road 1987, femton år efter Tolkiens död. Tack var den boken och de femton andra böckerna med Midgårdsmaterial som Christopher Tolkien under perioden 1977-1996 redigerade från de manuskript som hans far lämnade efter sig, vet vi nu väldigt mycket mer om Tolkiens språk än vad vi någonsin gjorde under skaparens livstid. Vi kan förvisso inte sätta oss ner och börja översätta Shakespeare till quenya, men vi känner till några tusental ord och kan sluta oss till den allmänna formen på grammatiken som Tolkien föreställde sig. Man kan dock inte lära sig quenya ”flytande”, oavsett hur mycket man studerar av det som för närvarande finns tillgängligt. Men det är i högsta grad möjligt att skriva långa quenya-texter om man avsiktligt undviker de beklagliga luckorna i vår kunskap, och vi kan åtminstone hoppas att några av dessa luckor (speciellt de grammatiska särdragen) kommer att fyllas i av framtida publikationer. I framtiden kommer vi kanske att kunna utveckla quenya till ett mer ”användbart” språk. Men vi måste givetvis börja med att försiktigt reda ut informationen från Tolkiens eget material, det som vi nu har tillgängligt.

Många har velat ha en vanlig ”kurs” eller ”självstudie”, med övningar och allt, som skulle göra det möjligt att studera quenya på egen hand någorlunda enkelt. Ett sådant försök har gjorts förr: Nancy Martsch Basic Quenya. Detta var, på det stora hela, ett bra arbete; det faktum att material som publicerats efter att den skrevs nu blottlägger vissa brister är inte författarens fel. Hur som helst vill många ha en mer uppdaterad kurs, och jag har vid upprepade tillfällen påtalats att jag skulle vara rätt person att skriva en sån. Det är förstås trevligt när andra kallar mig en ”expert” på Tolkien-lingvistik; faktum är att jag skulle påstå att det är svårt att vara ”expert” i detta ämne, på grund av den magra tillgången på källmaterial. Trots det har jag varit så pass privilegierad att jag kunnat spendera mycket tid att studera dessa ämnen (vilket jag började med för mer än tio år sedan), och jag ser det som min plikt att redogöra och dela med mig av de insikter jag kan tänkas ha erhållit. Således satte jag mig i slutändan ned och började skriva den här kursen, som är riktad åt nybörjare. (Trevligt nog tillåter det mig att fylla nya studenters okritiska och sårbara tankar med mina tolkningar av quenyans grammatik, de tolkningar som jag ofrånkomligen håller som de bästa och mest riktiga. Ha ha ha.) Den här kursen strävar dock inte efter att imitera ett språkkursliknande format med långa dialoger, tänkta att hjälpa studenter få ett ”grundflyt” i vardagliga situationer. Detta skulle vara rätt meningslöst när fallet är ett ”konstspråk” som quenya, som snarare används för att noggrant konstruera prosa och poesi än tillfälligt pratande. Dessa lektioner är istället formade som en serie korta avhandlingar om olika delar av quenyans grammatik, där tillgängliga bevis granskas och analyseras i ett försök att rekonstruera Tolkiens avsikter, med övningar bifogade i slutet av varje lektion.

Varför studera quenya? Uppenbarligen inte för att du tänkt resa till Valinor på semestern och kommunicera med lokalbefolkningen. En del kan tänkas studera språket för att få mer samstämmighet med Tolkiens författarskap. Han refererade till

...det jag anser vara ett primärt ’fakta’ om mitt arbete, är att allt är en enda del, och fundamentalt lingvistiskt i inspiration [...] Det är inte en ’hobby’ i det att det skiljer sig från ens arbete och fungerar som en befrielsekanal. Skapelsen av språk är grunden. ’Berättelserna’ skapades för att tillhandahålla en värld för språken och inte tvärtom. För mig kom namnen först och berättelsen sen. Jag skulle ha föredragit att skriva på ’alviska’. Men, givetvis, ett arbete som Härskarringen har redigerats och bara så mycket ’språk’ har lämnats kvar som jag trodde läsarna skulle stå ut med. (Jag har nu upptäckt att många hade velat ha mer.) [...] Hursomhelst, det är för mig i stort en essä i ’lingvistisk estetik’, som jag ibland säger till folk som frågar mig ’vad det hela rör sig om’ (Letters, sidan 219-220)

I ljuset av ett så starkt uttalande av författaren så kan inte studier av hans konstruerade språk avfärdas som någon slags fånig eskapism för romantiska tonåringar. Det måste betraktas som en central del i det som finns att lära om Tolkiens författarskap, eller hans arbete i allmänhet. Språken som Tolkien konstruerade är en del av hans produktion som filolog, inte nödvändigtvis mindre seriöst än hans skrifter om utdöda språk som anglosaxiska; notera att han vägrade kalla sitt ”fundamentalt lingvistiska” arbete som blott en hobby. Man kan kalla quenya och andra språk för konstverk, men oavsett vilka ord vi använder för att beskriva dem, så går allt i korthet ut på detta: Tolkien var inte enbart en skildrande lingvist, som passivt utforskade och betraktade utdöda språk – han var även en skapande lingvist.

Det är självklart inte ett krav att man kan quenya eller sindarin flytande för att få ut något av Tolkiens berättelser; men det är likaledes klart att vissa kritiker och forskare sorgset nog har underskattat den centrala rollen av de konstruerade språken, och har svårt att ta så tydliga uttalanden som det som citerats ovan på allvar. För att fullt uppskatta vidden och krångligheterna av Tolkiens lingvistiska ”subkreationer” så måste man aktivt studera dem för dess egen skull. De bör definitivt inge intresse för sin egen skull. För ett antal år sedan observerade Tolkien-experten Tom Shippey att

...det är uppenbart att språken som Tolkien skapade är skapade av, du vet, en av de mest fulländade filologerna någonsin, så det är därför något intressant i dem, och jag tror att i dem finns mycket av hans professionella kunskap och tanke. (...) Jag har ofta upptäckt att det verkligen finns väldigt värdefulla observationer om vad Tolkien tänkte om riktig filologi begravd i litteraturen. Och jag skulle inte alls bli förvånad om, du vet, det fanns värdefulla observationer begravda i de påhittade språken. Så något kan faktiskt komma ut av det. [Från en intervju gjord under Arda-konferensen i Oslo, 3-5:e april 1987, publicerad i journalen Angerthas, utgåva 31.]

Även om man inte tror att det finns stora filologiska insikter som ligger och väntar på att upptäckas från strukturen av Tolkiens språk, så kan jag inte se varför detaljstudier av dessa språk måste ses som eskapism, eller i bästa fall ett någorlunda dumt tidsfördriv för folk som är för lata för att hitta på något bättre att göra. Språken skapade av Tolkien har liknats med musik; hans biografiker Humphrey Carpenter observerar att ”om han hade varit intresserad av musik så hade han troligen komponerat melodier, så varför skulle han inte kunna hitta på ett eget system av ord som om det vore en privat symfoni?” Man kan studera ett av språken som Tolkien omsorgsfullt skapade som en musikalisk symfoni: ett komplext arbete bestående av många samordnade delar ihopbundna med intrikat skönhet. En symfoni är dock oföränderlig i sin form, medan ett språk kan kombineras om på ett oändligt antal sätt i nya prosa- och poesitexter, och ända oförminskat behålla sin karaktär och prägel. En av tjusningarna med quenya är att vi kan komponera lingvistisk ”musik” själva genom att bara tillämpa Tolkiens regler, så Carpenters jämförelse är alltför begränsad: Tolkien skapade inte bara en symfoni, han skapade en hel musikgenre, och det vore en skam om den skulle dö med honom.

Givetvis kan man studera quenya för att fördjupa sig i Tolkiens berättelser, utan att göra anspråk på någon sorts ”lärdom”: Tolkiens vision av alverna (quendi, eldar) är utan tvekan det som han ägnat mest tid åt som författare, och quenya var – åtminstone i noldors något vinklade bedömning – ”alvernas huvudspråk, det ädlaste och det som mest bevarade de uråldriga dragen av alviska språk” (HOME 11, sidan 374). Men man kan också treva efter ”alviskhet” på ett djupare sätt än att bara engagera sig i litteraturen. Tolkien övergav glatt den alltför klassiska synen på alver som små, överdrivet söta ”älvor”, och skapade istället en vision av alver som något mer: ”Jag antar att quendi i dessa historier faktiskt har väldigt lite gemensamt med de älvor och feer i Europa; och om jag blev pressad till att rationalisera, så skulle jag säga att de representerar större skönhet och längre liv, och ädelhet – de äldre barnen” (Letters, sidan 176). Det väsentliga i Tolkien vision av ”alviskhet” kommer i första hand från språken, ”för eldar var skapandet av tal den äldsta konstformen av alla och den mest älskade” (HOME 12, sidan 398). Man kan säga att quenya-studier är en jakt på denna vision av något vackert och ädelt bortom den normala kapaciteten av vårt dödliga och ändliga jag: ”Alverna representerar, som det var, de konstnärliga, estetiska och rent vetenskapliga aspekterna av det som är mänskligt, fast på en högre nivå än vad som kan synas hos människor” (Letters, sidan 176). Sökandet efter en sådan ”högre nivå” övergår all litteratur. Tolkiens innersta visioner av den här nivån översatta han delvis till bilder, mer tydligt till berättande form, men (för honom) ännu mer viktigt, till språk i form av ord och ljud. I quenya lever hans vision om Skönhet vidare, och väntar på de som är kapabla att förstå och uppskatta detta.

På sin hemsida försvarar det svenska Tolkien-lingvistiska sällskapet Mellonath Daeron sina studier av Tolkiens språk:

Det vi håller på med har beskrivits som den ultimata lyxen. Vi studerar något som inte existerar, enbart för att det är roligt. Detta är något du kan göra när du har allting annat; mat, tak över huvudet, kläder, vänner, och så vidare. Tolkiens språk är väl värt att studera enbart för dess höga estetiska värde. Och kunskap om språken är en nyckel till en rikare uppskattning av skönheten i Tolkiens ”subkreation”, hans värld Arda.

Jag instämmer helhjärtat med de två sista meningarna, men jag håller inte med om att quenya eller sindarin ”inte existerar”. Vi talar förstås inte om fysiska, faktiskt objekt, men det gäller vilket språk som helst. De är inte sagospråk, utan språk lika riktiga som esperanto eller vilket annat konstruerat språk som helst. Tolkien tyckte själv att hans språk ”existerar i viss mån, eftersom de nästan är fullständiga” (Letters, sidan 175).

Till skillnad från esperanto så är quenya starkt kopplat till en påhittad intern historia. (Tolkien sade en gång att esperanto skulle ha varit mer lyckosamt om det funnits en mytologi kopplad till språket!) Mytologin kopplad till språket berikar verkligen quenya och hjälper oss att förstå vilken sort lingvistisk ”prägel” Tolkien strävade mot, och det faktum att språket har en roll att spela i de mest kända fantasyböckerna genom tiderna ger förstås mycket ”gratisreklam”, något som esperanto bara kan drömma om. Det måste dock understrykas att quenya faktiskt har en självständighet i vår egen värld och, som nämnts tidigare, har en stadigt växande litteratur, mestadels på vers: De texter som för närvarande existerar måste redan vara flera hundra gånger mer omfattande än all den quenya som Tolkien själv skrev. Han spenderade oändligt med tid åt att förfina strukturen och den påhittade evolutionen till sina skapade språk, men han skrev förvånansvärt få konkreta texter i dem. Även fast han sade ”Jag skulle ha föredragit att skriva på ’alviska’” (se citatet ovan), så skrev han om ”alviska” språk snarare än i dem. ”Glädjen låg i själva skapandet,” observerar Christopher Tolkien (HOME 9, sidan 440). Hans far skapade språken enbart därför att han älskade att göra dem, inte för att han behövde ”använda” dem för något egentligt syfte. Det är förvisso sant att Tolkien skrev ett antal dikter på ”alviska”, men det är nästan obetydligt jämfört med de tusentals sidor han skrev om strukturen till sina språk.

Tolkien hade sitt roliga i själva påhittandet; det var hans privilegium som den ursprungliga skaparen. Emellertid vågar jag säga att en hel del människor har stor glädje av att passivt betrakta strukturen av ett språk, eller av att läsa grammatiken av ett konstruerat språk som om det vore en roman. Jag misstänker att de flesta som vill lära sig quenya har någon tanke, hur vag den än må vara, att omforma denna kunskap till att skriva egna quenya texter, eller åtminstone att läsa texter skrivna av andra (åtminstone Tolkiens egna). Att verkligen lära sig ett språk kräver att man studerar flitigt: Även om du inte skulle kunna drömma om att publicera något på quenya, utan snarare vill bedöma Tolkiens ”alviska” av rent akademiska syften, så måste du ändå arbeta dig igenom övningar för att lära dig grammatiken och glosorna. Sådana övningar ingår i den här kursen.

Mitt favoritsynsätt till att studera Tolkiens språk är nog följande: (byggt på den ”musikalisk” analogin föreslagen av Carpenter): Jag skulle säga att vi är i ungefär samma situation som om en genialisk kompositör skulle uppfinna en ny musikgenre och skriva en hel del om dess struktur, men ha skapat relativt få kompositioner – varav en del aldrig blev publicerade under kompositörens livstid. Ändå får dessa få kompositioner en stadigt ökande international publik, en publik som väldigt gärna skulle vilja höra mer – mycket mer – musik av det här slaget. Den ursprunglige kompositören är död – vad göra? Det finns bara ett sätt: Vi måste genomgå en grundlig studie av både de publicerade kompositionerna och de mer teoretiska skrifterna, för att få reda på reglerna och principerna för den här sortens musik. Därefter kan vi själv börja komponera, och skapa helt nya melodier som fortfarande lyder under den generella strukturen uppfunnen av den ursprunglige uppfinnaren.

Detta är, förstås, en grov analogi vad gäller Tolkiens berättelser också. Tolkiens teman och principer som sagoberättare har tagits över av en ny generation författare, vilket resulterade i den moderna fantasygenren – även om det inte skulle vara speciellt kontroversiellt att säga att långt ifrån alla författare har lyckats leva upp till den höga standarden satt av mästaren. På ungefär samma sätt varierar kvalitén på de mångtaliga quenya-texterna skrivna efter Tolkiens död en hel del. När det gäller några av de tidiga försöken, skrivna när väldigt lite källmaterial var tillgängligt, är det nu enkelt att upptäcka brister och feltolkningar av vad Tolkien egentligen hade tänkt sig. Idag är mycket mer material tillgängligt, och jag skulle påstår att det är möjligt att skriva texter som Tolkien troligen skulle ha godkänt som åtminstone någorlunda korrekt quenya (även om jag misstänker att läsa quenya-texter skrivna av andra än sig själv skulle ha varit en konstig upplevelse för honom; hans konstruerade språk var ursprungligen något mycket privat).

Denna kurs ska i vilket fall som helst vara användbar oavsett ditt synsätt på kursen – vare sig du vill lära dig quenya för att fördjupa dig i Tolkiens litteratur, att bättre uppskatta en central del av hans författarskap, att lära sig om den invecklade skapelsen av en begåvad lingvist, att acceptera den intellektuella utmaningen att försöka bemästra ett komplicerat system, att ta sig an ett spekulativt äventyr att finna ”alviskhet”, eller helt enkelt för att njuta av quenya av estetiska skäl. Inget av dessa skäl utesluter varandra förstås. Oavsett ditt skäl, så hoppas jag att du vill bidra till att quenya-litteraturen trivs och frodas.

Ett annat Tolkien-citat kan vara på sin plats här: ”Inget språk kan med rätta studeras enbart för att underlätta andra syften. Det kommer att bättra tjäna andra syften, filologiska eller historiska, när det studeras med kärlek, för sin egen skull.” (The Monsters and the Critics, sidan 189).

Om upphovsrätt

Det här är en tvistefråga som jag kommer ägna en hel del paragrafer åt, vilket säkerligen kommer att förvåna en ny oskuldsfull student som aldrig har ägnat en tanke åt detta. Tyvärr är det dock så att debatter runt upphovsrättsliga frågor skapat stora bekymmer för studenter som jobbar med Tolkien-lingvistisk; sådana debatter var mer eller mindre orsaken till att TolkLang mailing-listan gick under, och ledde till grundandet av Elfling istället. Om Tolkiens arvingar eller deras advokater någonsin läser det som följer så hoppas jag att de inte känner sig förolämpade. Det handlar inte om att stjäla något från dem, utan istället att framhäva en mycket viktig del av Tolkiens arbete och hjälpa människor att ta det till sig, så att det kan leva, växa och finnas kvar som ett bestående bevis på hans ansträngningar och som ett dynamiskt minne av honom. När Christopher Tolkien talade om sin far i en TV-intervju beskrev han quenya som ”språk som han ville ha det, hans älsklingsspråk”. Quenya-studenter vill endast få samma insikt som Tolkien hade. Ingen försöker tjäna pengar eller på annat sätt erhålla ekonomisk vinning från detta. (Om Tolkien Estate, eller snarare HarperCollins, skulle få för sig att publicera denna kurs i bokform, skulle jag med glädje låta dem göra det utan att förvänta mig någon form av royalty.)

Under 1998 och tidiga 1999 argumenterade advokaten W. C. Hicklin högljutt på TolkLang listan att publicerandet av ”icke auktoriserade” grammatiska beskrivningar av Tolkien-språk skulle vara en grov kränkning av Tolkien Estatets upphovsrätt, och påstod att sådana publiceringar skulle utan tvekan leda till att Estatet reagerade med ”pengar, artilleri och advokater”. (Man får hoppas att det om skjutvapen endast var ett talesätt.) Jag kan inte instämma till en sådan tolkning av upphovsrättslagen, speciellt med tanke på att det mesta som vi vet om quenya har vi lärt oss genom att studera de exempel som finns – inte genom att läsa Tolkiens explicita grammatik, som ännu inte har publicerats. Jag kan inte tänka mig att genom att studera tillgängliga quenya-texter, så är det olagligt att sammanfatta våra slutsatser i ord och berätta om dem för andra. Om detta är vad upphovsrätten innebär skulle all litteraturkritik direkt förkastas. Även fast Hicklin sade sig rapportera Christopher Tolkiens (som han påstod sig känna väl) inställning så har Tolkien Estatet än så länge avböjt från att göra ett uttalande om deras ställning i dessa frågor, även när TolkLang moderatorn Julian Bradfield bad dem göra detta. Det är värt att notera att upphovsrättslagar inte är det område som Mr. Hicklin specialiserar sig i, och jag tror han pressade ”karaktärkonceptet” rätt långt genom att hävda att alla individuella ord i de skapade språken måste ses som Tolkiens litterära karaktärer, tydligen på samma nivå som Aragorn och Galadriel. Konstigt nog tyckte Hicklin att det var tillåtet att skriva egna texter i Tolkiens språk, även om detta i Hicklins värld verkar var analogt med att skriva nya berättelser som handlar om Tolkiens karaktärer (vilket alla är överens om skulle vara en kränkning av upphovsrätten).

Hicklins uppenbara problem att sätta samman ett konsekvent argument, så väl som efterföljande lagliga undersökningar under ledning av mig själv och andra, har lett mig till slutsatsen att få upphovsrätt på ett språk som sådant är helt omöjligt. Språket ”själv” ska inte liknas vid en fast text; det är helt och hållet ett abstrakt system, och för att något ska kunna upphovsrättsskyddas måste det ha en fast form som kan skyddas. Att argumentera att själva det grammatiska systemet och språkets ordlista är dess ”fasta form” är poänglöst då detta är ett abstrakt system, inte en ”form”. All verklig text om (eller i) språket är skyddat, men inte språket ”själv”. För att återgå till analogin om vår geniala kompositör som kommit på en ny musikgenre: Hans upphovsrätt gällande egna kompositioner och skrifter om denna musikstil som fasta texter, kan och ska inte ifrågasättas av någon. Men han eller hans arvingar kan inte påstå att publicerandet av helt nya kompositioner, eller helt nya beskrivningar av principen bakom denna sorts musik, skulle kunna kränka deras upphovsrätt.

Denna kurs är skriven och publicerad (gratis på internet) av mig som privatperson. Tolkien Estate har inte tillfrågats att antingen stödja den eller ens kommentera den, den är på intet sätt ”officiell” och jag måste ta fullt ansvar för innehållets kvalité. Ingen brist på respekt är menad när jag påpekar att ett godkännande av Estatet inte betyder mycket vad gäller kvalitésgaranti, då vissa tidigare quenya-arbeten som var publicerade med klart godkännande av Estatet har visat sig innehålla en del tydliga brister och feltolkningar. Det finns inte stor anledning att tro att Estatets advokater eller Christopher Tolkien själv är kapabla att bedöma kvalitén av quenyans grammatik (och på samma sätt inget skäl att anklaga dem för det; att lära sig quenya från dess ursprungskällor är ett långt och mödosamt arbete, reserverat åt dem som verkligen är intresserade). I en sådan situation hoppas jag och tror att Tolkien Estate respekterar rätten att låta intresserade fortsätta sina studier i fred, och att låta dem presentera sina resultat – speciellt när dessa är helt icke-kommersiella. Trots de starka anspråk gjorda av Hicklin och några få andra så finns det inga direkta belägg för att Estatet eller Christopher Tolkien ser sådana studier som ett brott mot deras upphovsrätt. Om de gör det, låt dem kontakta mig så vi kan diskutera.

Tolkningen av quenyans grammatik som här beskrivs är baserad på en studie av de tillgängliga källorna, mestadels analyser av befintliga quenya-texter, och på tolkning av de relativt få explicita anteckningar om grammatiken som för närvarande finns tillgängliga. Jag hävdar att det är uppenbart att detta främst är ett arbete med analyser och kommentarer (presenterade på ett undervisande sätt), och vad gäller upphovsrätten så kan en diskussion om quenyans struktur inte skilja sig mycket från en diskussion om (säg) handlingen i Härskarringen: I vilket fall som helst är det uppenbart att det jag säger måste härstamma från Tolkiens texter, men den resulterande studien är inte något ”härlett arbete” vad gäller upphovsrättslagen. Det vi gör här är inte att återberätta Tolkiens berättelser (även om jag kommer att referera till dem – men då som en kritiker, eller snarare som en kommentator, för att demonstrera hur Tolkiens berättelser och språkkonstruktioner hänger ihop). Vi kommer primärt att studera ett av Tolkiens språk som en verklig snarare än en påhittad enhet. Det faktum att språket först presenterades för världen i ett berättarsammanhang gör det inte till ett ”påhittat språk”, och användandet av eller diskussionerna om det är inte nödvändigtvis ”härledda berättelser”. Som jag redan sagt konstaterade Tolkien själv att hans språk ”existerar i viss mån” helt enkelt därför att han skapade dem – de förekommer inte enbart i ett berättande sammanhang (Letters, sidan 175).

En stor del av quenyans ordlista är inte helt ”nyskapande”; Tolkien erkände villigt att ordförrådet i hans ”alviska” språk var ”oundvikligen fullt av...minnen” av äldre språk (HOME 12, sidan 368). Även om det vanligen inte är så uppenbart att det stör de som vill lära sig quenya som ett högst exotisk språk, så återstår faktumet att de med rätt kunskap enkelt kan urskilja indoeuropeiska (och ibland även semitiska) ord och stammar som ligger till grund för många av Tolkiens ”påhittade” ord. Detta ska inte ses som att Tolkien hade dålig fantasi; han konstaterade att ”det är omöjligt att skapa ett konstgjort språk från ett begränsat antal ljudkomponenter och samtidigt undvika sådana likheter” – och lade till att han inte ens försökte undvika dem (Letters, sidan 384-385). Även om ingen rimlig ”världslig” inspiration för ett visst quenya-ord kan hittas, återstår faktumet att det inte finns någon laglig rätt att tillåta en person att bilda nya ord och hävda att de tillhör sin egendom. Tolkien själv var medveten om att namn inte kan skyddas av upphovsrättslagen (Letters, sidan 349) och då kan man rimligen inte skydda vanliga substantiv, verb, adjektiv eller prepositioner heller i syfte att hindra ”obehörigt” användande av dem. En del ord som idag är vanliga, till exempel robot, förekom för första gången i en berättande text. Man kan därför inte hävda att de är ”påhittade” ord, skyddade på samma sätt som påhittade personer, och inte få användas, listas eller förklaras utan tydligt tillstånd från den som först skapade dem (eller den personens arvingar).

Rättsliga efterforskningar som genomförts efter det att Hicklin gjort sina överdrivna påståenden har bekräftat att ord som sådana automatiskt blir en offentlig egendom omedelbart då de skapas, och ingen kan monopolisera dem eller hävda en exklusiv äganderätt på dem. Det är förstås möjligt att registrera ett ord som varumärke, men det är något helt annat: Apple Computers kan inte hindra att folk använder ordet ”apple” (äpple) i dagligt bruk. Det är också irrelevant att tillverkarna av ett visst fantasyspel var tvungna att ta bort alla referenser till ”balrog”, för här är det inte ordet balrog på sindarin, utan balroger som figurer som ligger under Tolkiens upphovsrätt. Det faktum att Tolkien hittade på ordet alda för ”träd” gör inte träd till en varelse i hans litterära verk. Det är inte bara ett träd som växer i Midgård som kan kallas för alda, ordet fungerar lika väl om jag skriver en quenya-vers om ett träd som växer utanför mitt hus.

Jag kan dock gå med på att quenya och de andra språken har visst skydd i egenskap som delar i Midgårds inramning. Om någon annan skulle skriva en ny fantasyberättelse som handlar om alver som talar ett språk som kallas quenya, och det fanns exempel som verkligen visade att detta är Tolkiens quenya, så skulle detta förstås vara samma sorts plagiering som om någon annan fantasyförfattare skulle ”låna” en stad vid namn Minas Tirith, och beskrivningen i boken gör det klart att denna stad råkar vara byggt i flera nivåer och kunde ses från ett vitt torn. Men återigen, den här kursen är definitivt inte tänkt som en härledd berättelse. Den handlar om att studera och använda ett av Tolkiens språk helt oberoende av dess sammanhang som sådant – även om jag strävar efter att presentera quenya som en del i Tolkiens författarskap, kommer jag förstås bli tvungen att nämna, referera och ibland även citera berättandet likväl som att presentera rena teknikaliteter. Trots det: det är uppenbarligen felaktigt att Tolkiens språk inte på något sätt kan separeras från hans fantasivärld (vilket Hicklin verkar påstå). Vicente Velasco kunde till exempel skriva en quenya-vers (Ríanna) som hedrade minnet av prinsessan Diana efter hennes tragiska död, men detta innebär inte att olyckan där hon dog måste vara en handling i en Tolkien-berättelse. Faktum är att Tolkien själv gjorde en quenya-översättning av Fader vår, ett stycke som definitivt tillhör vår egen verklighet och inte skulle kunna förekomma i Midgård.

När vi diskuterar upphovsrättstvister, måste vi tydligt skilja mellan berättande sammanhang och verkligt användande av system eller idéer beskrivna inom berättandet; det senare är helt ovidkommande vad gäller diskussioner om upphovsrätt. En jämförelse: jag håller till fullo med om att om någon skulle skriva en fantasyberättelse som innehåller en ras av små varelser med håriga fötter som lever i byggnader under jorden som kallas smials, så skulle den författaren helt klart plagiera Tolkien och möjligen även kränka upphovsrätten. Men jag kan inte föreställa mig att jag kränker någon upphovsrätt om jag gräver ut en smial i min trädgård – eller för den delen, om jag gjorde en huvud-till-fot hårtransplantation. På samma sätt, man kan inte skriva fantasyberättelser om alver som talar quenya hur som helst, men att verkligen använda de lingvistiska strukturerna som Tolkien skapade för att skriva nya texter vars innehåll inte har någonting att göra med hans berättelser kan inte vara en kränkning av upphovsrätten. De nya quenya-texterna är upphovsrättsskyddade endast av dess skapare.

Lyckligtvis verkar Tolkiens arvingar hålla med om detta; de har åtminstone aldrig försökt hindra någon från att publicera sina quenya-verser. Om Estatet har problem med detta, kan jag bara anta att deras advokater också håller med om att det är fullt lagligt för vem som helst att skriva om quenya-grammatik eller sätta ihop quenya-ordlistor. I annat fall skulle den absurda situationen uppstå att vi har ett språk som kan användas, men inte läras ut eller på ett akademiskt sätt beskrivas. Jag kan inte föreställa mig att Estatet skulle hävda att den nu rätt stora mängden quenya-texter skrivna av andra än Tolkien och som ej heller har något med Tolkiens berättelser att göra, inte kan anses vara grammatiska eller lexikografiska studier bara därför att de råkar vara skrivna på quenya. Detta skulle vara ett försök att blockera och förbjuda vissa vetenskaper relaterade till en hel samling litteratur, och jag tror inte att detta kan hålla, lagligt eller ens moraliskt. Jag vet inte om Tolkiens ättlingar är av en annan mening.

Jag har dock inga avsikter att motsätta mig Estatets upphovsrätt av Tolkiens verkliga skrifter (om språken eller något annat), och fast det är en intressant övning i att ”återskapa ursprungsalviskan” som antagligen ligger bakom några av Tolkiens verser och berättelser, så bör man inte publicera ”alviska” översättningar av en stor del av Tolkiens sammanhängande text. Alla hans texter är upphovsrättsligt skyddade av Tolkien Estate tills det går ut 2023 (eller var det 2048?), och att publicera betydande översättningar eller nära återberättanden av dessa skulle kräva tillstånd av Estatet. Oavsett hur mystiskt målspråket är, så är vilken översättning som helst direkt härledd från Tolkiens egna, upphovsrättsskyddande texter. Ej heller ska man skriva långa berättelser som utspelar sig i Tolkiens värld; detta skulle kränka upphovsrätten oavsett vilket språk du använder. Emellertid, att översätta en begränsad del av Tolkiens texter är troligen tillåtet (men var snäll och gör inte en egen översättning av ringversen, det finns alltför många rivaliserande versioner redan...) Ej heller finns det stor anledning att tro att Estatet skulle agera mot korta noveller skrivna på quenya även om de utspelar sig i Midgård, eftersom det bör vara uppenbart att det verkliga syftet är att demonstrera användandet av quenya, inte för att skriva berättelser som rivaliserar med Tolkiens egna (jag skulle dock inte ens publicera sådana kortnoveller om det på något sätt kunde ses som kommersiell publicering). Verser om personer eller händelser i Tolkiens värld (som Ales Bicans Roccalassen eller ”Sång till Éowyn”) tror jag kan passera som en kommentar eller sammanfattning, så länge som du inte lägger till något nytt element i versen. Men var snäll och försök inte driva saken till sin spets; Tolkiens arvingar är helt i godo när de hävdar upphovsrätten på Tolkiens berättelser.

I övningarna i denna kurs har jag i vilket fall som helst medvetet undvikit alla direkta referenser till personer, platser och händelser i Tolkiens påhittade värld (med undantag för en referens till de två träden eftersom quenya-ordet är ett så bra exempel på duala tal). Istället för att referera till Tolkiens berättelser har jag för det mesta använt mig av en helt allmän fantasy-värld eller medeltida värld; det finns inget som utesluter möjligheten att det handlar om Tolkiens värld, men det finns inget konkret som bekräftar det heller. Det finns många alver och dvärgar i övningarna, men även om vi oundvikligen använder ord som Eldar och Naucor för dessa folk när vi talar om dem på quenya, så är de egentligen bara ”allmänna” alver och dvärgar. Du får själv bestämma om du vill föreställa dig dessa ”alver” som Tolkiens eldar, men det finns inget som definitivt binder dem till någon speciell mytologi. Trots faktumet att jag inte tror att Tolkien Estate skulle juridiskt kunna hindra folk från att göra i princip vad som helst med quenya som ett verkligt språk (separat från Tolkiens berättelser), så uppmanar jag studenter att använda all kunskap som de kan få på ett respektabelt sätt. Vi bör känna någon slags moralisk skyldighet, eller till och med tacksamhet, till Tolkien som skapare av detta språk. Quenya som vi känner det är resultatet av årtionden av mödosamt arbete och oändliga förfiningar; dess skapare ämnade det att ha en upphöjd eller till och med helig prägel, och det bör inte användas för ovärdiga eller rent ut sagt dumma syften. (Var snäll och publicera inte dina quenya-kompositioner på till exempel toalettväggar.) Det finns en gammal TV-intervju där Tolkien säger att han inte nödvändigtvis skulle ha något emot att andra kände till och tyckte om hans skapade språk, men han skulle inte tycka om ifall det blev något slags ”hemligt” fikonspråk använt i syfte att stänga andra ute. Detta är en önskan jag ber alla studenter att respektera. Som student och användare av quenya bör man också vara engagerad i att behålla integriteten av Tolkiens system, och vara noggrann att inte förvränga eller späda ut det i onödan. Ibland måste vi skapa nya ord, men i sådana fall bör man undvika helt godtyckliga påhitt och istället arbeta från Tolkiens egna stammar och använda hans härledningsmetoder.

Tolkien skrev, ”Givetvis tillhör inte Härskarringen mig. Den har bringats fram och måste nu gå sin bestämda väg i världen, även om jag förstås är mycket intresserad av dess framgång, som en förälder skulle vara över ett barn. Jag känner mig trygg i vetskap om att den har goda vänner som försvarar den” (Letters, sidan 413-14). Kanske skulle han säga samma sak om sina uppfunna språk som exemplifieras i böckerna han talar om. De har frambringats och går redan sin egen ”väg i världen”, studeras och används även av många – men nu måste quenya och de andra språken leva vidare oberoende av deras ”förälder”, för han är inte längre med oss. Så låt studenter och användare vara deras ”goda vänner” och ”försvara” deras system, i enlighet med den vision som mannen som ägnade en livstid åt att utveckla dem hade. Och detta leder oss tillbaka till strukturen av quenyan.

Hur är quenya som språk?

Vad för sorts språk är quenya, strukturellt sätt? Det verkar som om finska gav betydande inspiration inte bara för ljudmönstren utan också grundstrukturen. Tolkien beskrev quenya som ett ”ett språk med många böjningsformer” (The Road Goes Ever On, sidan 69). Det vill säga, ord kan förekomma i många olika former beroende på deras exakta funktion i ett givet grammatiskt sammanhang. De olika formerna konstrueras för det mesta genom att man använder sig av en uppsjö olika ändelser, ändelser som i svenskan ofta uttrycks med separata ord istället. Således skulle en svensk översättning av en quenya-text normalt sätt bestå av fler ord än originaltexten: I Sagor från Midgård, sidan 38 och 75, lär vi oss att en tre ord på quenya kan kräva sex ord på svenska: Anar caluva tielyanna = ”må solen lysa på din stig”. En del kan se detta som bevis på att quenya är ett mer effektivt språk än svenska, men huruvida man använder ett långt ord eller flera korta för att uttrycka sig är inte speciellt viktigt. (Om man istället för ord räknar stavelser så är det plötsligt svenska som är det med ”effektiva” språket i exemplet ovan: Den svenska texten har en stavelse mindre jämfört med quenya-versionen!) Quenyan bör uppskattas för sina egna kvalitéer, inte genom att den jämförs med andra språk. Men ordet tielyanna ”på din stig” illustrerar huvudskillnaden mellan svenska och quenya: små oberoende ord som ”din” och ”på” blir ofta ändelser istället – i det här fallet –lya och –nna, respektive.

Är quenya ett ”svårt” språk? Om quenya och sindarin, de två huvudspråken i mytologin, skrev Tolkien att ”båda språken är, förstås, oerhört svåra” (Letters, sidan 403). Otvivelaktigt finns det många för stunden oanade svårigheter som väntar oss i den stora mängden opublicerat material. Men så långt eller kort som vår kunskap sträcker sig idag, så skulle jag verkligen inte kalla quenya för ”oerhört svårt”. Måhända är dess konstruktion invecklad och krånglig, men språket är definitivt mindre komplicerat än sindarin, och att lära sig den quenya vi känner idag är verkligen ingen övermänsklig bedrift. Vilken hängiven student som helst bör kunna få grundläggande kunskaper om det grammatiska systemet på relativt kort tid, veckor eller till och med dagar snarare än månader. Generell lingvistisk kunskap är definitivt till hjälp, men knappast ett förhandskrav; i den här kursen har jag försökt att göra förklaringarna så enkla att en någorlunda klyftig tonåring bör förstå vad som är görningen. (Med tanke på att många som vill lära sig quenya är rätt unga, har jag utgått ifrån i praktiskt taget ingen som helst kunskap om lingvistik, och jag kommer att förklara även elementära lingvistiska termer – mer skolade studenter kommer säkert tycka att jag ibland talar barnspråk).

Det måste dock klargöras att vi inte har att göra med ett rättframt esperanto. Tolkien försökte avsiktligen göra sina språk ”naturalistiska”; således finns det några oregelbundna verb och liknande saker, även om antalet är fullt överkomligt. Quenya står troligen någonstans mittemellan ett fullständigt regelbundet ”esperanto” och ett typiskt ”riktigt” språk med massor att komplexiteter och oregelbundenheter, dock kanske närmare det förstnämnda. Faktum är att quenya nog är lite för enkelt för att kunna vara helt ”trovärdigt” som ett förmodat icke-konstruerat språk, åtminstone om vi jämför det med de röriga språk som vi dödliga människor skapat i vår egen ålder. Å andra sidan var quenya inte riktigt ”icke-konstruerat” i den interna historien heller; det konstruerades och förfinades av alverna, ”och eldar kunde sina språk, inte ord för ord, utan som en helhet” (HOME 12, sidan 398). Så det är möjligt att eldar, väl medvetna om sitt språks struktur, skapade språk med en relativt välvårdad grammatik. Hur som helst, en student sörjer knappast avsaknaden av fler oregelbundna former att memorisera, så om denna förenkling verkligen gör quenya mindre ”trovärdigt” som ett naturligt språk, så är Tolkien definitivt förlåten!

Källorna

Vi vet att Tolkien bokstavligen talat skrev tusentals sidor om sina språk. Tyvärr – och här måste jag be nya studenter att förbereda sig för den första stora chocken, även om det tidigare redan antytts – väldigt lite av detta material är tillgängligt för oss. Emellertid verkar det som om Christopher Tolkien har förberett det för publikation. Under större delen av nittiotalet skickade han fotokopior av sin fars lingvistiska manuskript till en grupp amerikaner som ofta (men inofficiellt) kallades Elfconners, uppenbarligen på grund av deras framträdande roll i ”cons” eller ELF-konvent, ”Elvish Linguistic Fellowship” (alvlingvistiskt brödraskap). Den mest frispråkiga medlemmen i gruppen verkar dock ha övertygat sig själv bortom motargument att termen ”Elfconners” alltid var menad som nedsättande, och associerar det med svek. Som TolkLang moderatorn Julian Bradfield påpekade, så verkar det som om denna medlem i gruppen hittar på förolämpningar mot sig själv, men för närvarande är det politiskt korrekt att referera till gruppen helt enkelt som Editorial Team (redaktörsgänget), förkortat ET. Vad vi än kallar dem så består gruppen av Christopher Gilson, Carl F. Hostetter, Patrick Wynne och Arden R. Smith (på senare år har även Bill Welden anslutit sig). Innan de började få Tolkien-manuskript publicerade de regelbundet de Tolkien-lingvistiska tidskrifterna Vinyar Tengwar (utgiven av Hostetter) och Parma Eldalamberon (utgiven av Gilson), generellt sätt med hög kvalité. Detta, måste vi anta, vara den ursprungliga anledningen till att Christopher Tolkien ville att de skulle publicera hans fars lingvistiska manuskript.

Det mycket konstiga och olyckliga faktumet är att efter de börjat motta Tolkien-manuskript för publicering, så sjönk gruppens publiceringstakt katastrofalt. De började motta kopior av manuskripten 1991; ett decennium senare har de lyckats få några få hundra sidor av nytt material i tryck (varav det mesta ordlistor tillhörande de allra tidigaste stadierna av Tolkiens arbete, långt ifrån Härskarringen). En del av oss är inte imponerade. Det lilla som har dykt upp har blivit presenterat på ett fint sätt, men med nuvarande publiceringstakt så måste avslutningen på projektet sannerligen ligga långt borta. Christopher Gilson hävdade 1996 att ”nästa år” så planerade de att publicera en ”rätt omfattande” grammatik för de två huvudspråken i Tolkiens mytologi. I början av 2002 lyckades de till slut publicera en del material relaterade till vissa stadier av ”gnomiska”, en tidig konceptuell föregångare till det språk som Tolkien senare kallade sindarin; vi väntar fortfarande på betydande material vad gäller quenya. De flesta andra deadlines som medlemmarna i Gilsons grupp har satt har visat sig vara värdelösa, och sedan 1998 har de avstått från att ge några deadlines alls. Ändå måste vi hoppas på att inom tio (eller tjugo, eller trettio...) år så vet vi mer – men om redaktörsgänget någonsin tänkt att regelbundet publicera Tolkien-material, så har de inte bevisat att de kan det än.

Vi måste därför jobba med de källor som redan finns tillgängliga – källor som ofta berör språken mer eller mindre i förbigående. Den lingvistiska aspekten av Tolkiens författarskap genomsyrar som tur är hans arbete till den grad att om man samlar ihop alla spridda bitar av information och analyserar dem genomgående, så får man reda på en hel del om hans språk utan att ha tillgång till den explicita grammatiken. Tyvärr lämnar denna studiemetod många luckor i vår kunskap, luckor som främst är irriterande för de som verkligen försöker använda dessa språk. I andra fall är materialet så knappt att vi kan formulera inte bara en utan alltför många teorier om vad de underliggande grammatiska reglerna är, och vi har inte fler exempel som skulle kunna identifiera en korrekt teori. Trots det känner vi till en hel del om quenya, även om en del kunskap är mer experimentell än vad vi önskar. En överblick av källorna är här i sin ordning; jag bör åtminstone förklara förkortningarna som jag använder i kursen.

De primära litterära arbetena, Härskarringen (1954-55) och Silmarillion (1977) behöver ingen närmare introduktion. (Givetvis finns också Bilbo, men den boken innehåller väldigt lite lingvistisk information och knappt någon alls om quenya.) De flesta alviska namn på folk och platser i Härskarringen (som till exempel Aragorn, Glorfindel, Galadriel, Minas Tirith) är på sindarin, men det finns en hel del exempel på quenya också. I Härskarringen finns en av de längsta kände quenya-texterna, versen Namárië i slutet av kapitel 8, ”Farväl till Lórien”, i den första volymen Sagan om Ringen. Versen, som också är känd som Galadriels klagosång, börjar med orden Ai! laurië lantar lassi súrinen

En del kortare quenya-bitar finns utspridda lite varstans i Härskarringen, som Frodos utrop i Honmonstrets håla (”Aiya Eärendil Elenion Ancalima! ropade han utan att veta vad han sagt”), lovorden som ringbärarna får på Cormallens slätt (en del på sindarin, en del på quenya), Elendils tillkännagivande som upprepas av Aragorn vid sin kröning, och Lavskägges hälsning till Celeborn och Galadriel. Quenya-delarna i Cormallens lovord (som jag kommer att kalla det) finns i kapitel 4 (”Cormallens slätt”) i SOKÅ, och lyder: A laite te, laita te! Andave laituvalmet! ... Cormacolindor, a laita tárienna! (jämför med HOME 9, sidan 47). Detta är översatt i Letters, sidan 308: ”Prisa dem, prisa dem, länge ska vi prisa dem.” – ”Ringbärarna, hylla (eller prisa) dem till höjderna.”

I kapitel 5, ”Rikshovmästaren och kungen”,ikshovmästaren och kungen" (MC: har vi Elendils tillkännagivande, återupprepat av Aragorn vid sin kröning: Et Eärello Endorenna utúlien. Sinome maruvan ar hildinyar tenn’ Ambar-metta. Detta är översatt i texten till ”från det Stora havet till Midgård är jag kommen. På denna plats kommer jag stanna, och mina arvingar, intill världens slut.”

Lavskägges hälsning i kapitel 6, ”Många avskedstaganden”, är a vanimar, vanimálion nostari, översatt både i Letters, sidan 308 (”å ni vackra, föräldrar till vackra barn”) och HOME 9, sidan 73 (”de vackra som föder de vackra”; detta är en mer ordagrann översättning).

En del quenya-material (dock främst isolerade ord) finns också i tilläggen till Härskarringen, speciellt i ”Appendix E”" sidan . Notera här dock att i den svenska översättning av Härskarringen så har appendixen tagits bort, och återfinns istället i Ringens värld. ”Appendix E”"ärskarringen motsvaras således av det femte tillägget i Ringens värld.

I Silmarillion har vi en del kortare quenya-meningar. I kapitel 20 finns en del stridsrop: Útúlie'n aurë! Aiya Eldalië ar Atanatári, utúlie'n aurë! ”Dagen är inne! Se, ni eldars folk och människors fäder, dagen är inne!” – Auta i lómë! ”Natten är över!” – Aurë entuluva! ”Dagen skall gry på nytt!” I slutet av kapitel 21 har vi ropet a Túrin Turambar turun ambartanen, ”å domens härskare som behärskades av domen!” – men Sagor från Midgård, sidan 189, indikerar att turun istället ska vara turún' (uppenbarligen en förkortad form av det längre turúna, där det sista –a faller bort då nästa ord börjar på a-). Tillägget i Silmarillion, ”Ordelement i namn på quenya och sindarin” innehåller också många ord i dessa två språk.

Vad gäller de andra källorna så räcker en mer summarisk genomgång, eftersom dessa böcker och tidskrifter (olikt Härskarringen och Silmarillion!) inte förekommer i så många utgåvor och översättningar. Jag kommer därför att referera till den relevanta boken och sidan när jag citerar dem, och hoppas att referensen är tillräckligt bra. Dessa källor är:


  • The Road Goes Ever On (sidreferenserna är från andra upplagan från 1978, ISBN 0-04-7840110-0). Den första utgåvan kom 1968; detta är alltså en av de väldigt få källor förutom Härskarringen som gavs ut under Tolkiens egen livstid, vilket ger den extra auktoritet (för när något var publicerat betraktade han det normal som en fast och oföränderlig del av mytologin). Även om The Road Goes Ever On egentligen är en sångbok (Tolkiens verser med musik av Donald Swann), inkluderade Tolkien en hel del anteckningar om två alviska verser som förekommer i Härskarringen, Namárië och sindarin-hymnen A Elbereth Gilthoniel (sidan 66-76). Förutom att skriva dessa med Fëanoriska tecken, bifogade han också en mellan raderna översättning av båda; detta låter oss med säkerhet veta vilka ord som betyder vad. Han skrev också om Namárië i en klarare ”prosaversion”, som ett alternativ till den poetiska versionen i Härskarringen – vilket ger oss en unik möjlighet att jämföre poetisk stil och prosastil på quenya. Således kommer jag ibland referera till ”pros-Namárië”.

  • Sagor från Midgård (1980, men sidreferenserna kommer vara till den svenska översättningen från 1982, ISBN 91-7263-319-0). En postumt publicerad samling av material som kompletterar och ger berättelserna i Härskarringen och Silmarillion mer kött på benen även fast, som namnet antyder (titeln på engelska är Unfinished Tales, Oavslutade sagor), allt inte färdigställdes av författaren. Av speciellt intresse för de som studerar alviska är Cirion’s Ed på sidan 405: Vanda sina termaruva Elenna·nórëo alcar enyalien ar Elendil vorondo voronwë. Nai tiruvantes i hárar mahalmassen mi Númen ar i Eru i or ilyë mahalmar eä tennoio. Översättning (som inte är helt ordagrann) i texten är: ”Denna ed skall stå fast i minnet av Stjärnans lands strålglans och Elendil den trognes tro, bevarad av dem som sitter på tronerna i väster och den Ende som i evighet står över alla troner.” Tolkien lade till några intressanta anteckningar om quenya-orden (sidan 317) som låter oss analysera eden.

  • The Letters of J.R.R. Tolkien (1981, ISBN 0-04-440664-9). Denna samling brev, redigerad av Humphrey Carpenter, Tolkiens biografiker, innehåller också en del lingvistisk information. Läsare till Härskarringen skrev ibland och frågade Tolkien om de olika styckena på quenya och sindarin, och eftersom detta var Tolkiens favoritämne, skrev han ofta rätt detaljerade svar. Bland annat innehåller Letters översättningen av några alviska fraser som inte finns översatta i Härskarringen, till exempel Aiya Eärendil Elenion Ancalima = ”Hell Eärendil, ljusaste av stjärnor” (Letters, sidan 385, översättningen till Cormallens lovord i Letters, sidan 308, har redan citerats ovan).

  • The Monsters and the Critics and Other Essays (1983, ISBN 0-04-809019-0). Denna bok innehåller Tolkiens essä A Secret Vice (sidan 198-223) där han beskriver sina tankar och teorier om språkkonstruktion generellt sätt. Han inkluderar också några ”alviska” verser, i synnerhet Oilima Markirya eller ”Det sista arket”, som finns i flera versioner. Den version av Markirya som är mest intressant för de som studerar den quenya som finns exemplifierad i Härskarringen finns på sidan 221-223 (samt en del värdefulla kommentarer) i The Monsters and the Critics.


Efter att ha redigerat och publicerat Silmarillion, Sagor från Midgård och The Monsters and the Critics från papper som hans far lämnat efter sig, påbörjade Christopher Tolkien något som skulle bli ett väldigt ambitiöst projekt. Under perioden 1983–1996 publicerade han en serie på inte mindre än tolv volymer, som visar hur hans far hade utvecklat sin världsberömda berättelse över många år. Serien, History of Middle-earth (HOME) presenterar många olika “lager” av manuskript, som en krönika över hur Silmarillion och Härskarringen som vi känner dem gradvis blev till, och presenterar också annat material relaterat till Tolkiens omfattande mytologi. Av praktiska skäl listar jag här alla volymer tillhörande HOME, även om jag inte kommer att citera något från var och en av dem:


  • HOME 1: The Book of Lost Tales 1 (1983, ISBN 0-04-823231-5)

  • HOME 2: The Book of Lost Tales 2 (1984, ISBN 0-04-823338-2)

  • HOME 3: The Lays of Beleriand (1985, ISBN 0-04-440018-7)

  • HOME 4: The Shaping of Middle-earth (1986, ISBN 0-04-440150-7)

  • HOME 5: The Lost Road (1987, ISBN 0-04-440398-4)

  • HOME 6: The Return of the Shadow (1988, ISBN 0-04-440669-X)

  • HOME 7: The Treason of Isengard (1989, ISBN 0-261-10220-6)

  • HOME 8: The War of the Ring (1990, ISBN 0-261-10223-0)

  • HOME 9: Sauron Defeated (1992, ISBN 0-261-10305-9)

  • HOME 10: Morgoth's Ring (1993, ISBN 0-261-10300-8)

  • HOME 11: The War of the Jewels (1994, ISBN 0-395-71041-3)

  • HOME 12: The Peoples of Middle-earth (1996, ISBN 0-216-10337-7)


De två första böckerna finns översatta till svenska under namnet “De förlorade sagornas bok”. Sidoreferenser kommer dock att vara till de engelska utgåvorna.

Var och en av dessa böcker innehåller ledtrådar till strukturen av Tolkiens språk, även om det alltför oftast är av tillfälligheter (Christopher Tolkien inkluderade relativt lite av sin fars lingvistiska texter, då de är väldigt tekniska och antagligen har ett begränsat intresse för en allmän läsekrets). För de som är intresserade av Tolkiens språk som de förekommer i Härskarringen så är de viktigaste volymerna HOME 5, HOME 11 och HOME 9, som en seriös student i dessa språk bör ha i sin bokhylla. Den enda långa quenya-text som förekommer i HOME, Fíriel’s Sång, finns i HOME 5, sidan 72 – men mer viktigt är att dessa böcker innehåller tre viktiga källdokument som jag ofta bara kommer att citera vid namn (vilket även de flesta andra som studerar Tolkiens lingvistiska skapelser gör). Jag kommer därför kort att beskriva dessa här. Vi pratar om Etymologierna samt essäerna Quendi och Eldar och Lowdhams redogörelse.


  • Etymologierna (”Etym”) finns i HOME 5, sidan 347-400 (Jag bör nämna att det finns flera olika upplagor av HOME 5 så det finns olyckligtvis flera olika sidnumreringar; mina referenser är till de upplagor som oftast används av Tolkien-lingvister.) Det som för den genomsnittlige läsaren utan tvekan är det mest förbryllande dokumentet i hela HOME-serien, är för oss den viktigaste enstaka källan för ”alviska” glosor. Det är dock inte något vanligt lexikon. Det är en alfabetisk lista med ungefär 600 primitiva ”baser” eller rötter, där varje uppslag listar de olika ord som är härledda från dessa rötter som de senare förekom i de alviska språken (ibland är också den ursprungligaste formen, ”ursprungsalviska”, nämnd). Till exempel, under ÁLAK (HOME 5, sidan 348), ”rushing” (rusande) hittar vi serien: "*alk-wa swan: Q alqa; T alpa; ON alpha; N alf." Tolkiens idé var att ursprungsalviskans ord alk-wa utvecklades till quenyans alqa, telerins alpa, gammelnoldorins alpha och noldorins alf. Etymologierna skrevs under den senare halvan av 30-talet, och stavningen och generella koncept skiljer sig något från scenariot i Härskarringen när den publicerades i början av 50-talet (om vi skulle ”uppdatera” det just citerade exemplet så bör vi läsa sindarin istället för noldorin och quenyans alqa och ”noldorins”/sindarins alf bör istället stavas alqua och alph, respektive – både orden, så stavade, finns rentav attesterade i senare texter). Trots faktumet att Etymologierna i vissa avseenden återspeglar ett något ”omodernt” lingvistisk scenario, då Tolkien gjorde vissa viktiga förändringar efter det att han skrev Etym, så är det ändå en guldgruva med information (och som jag just demonstrerade så kan det till en viss grad enkelt ”uppdateras” i enlighet med Tolkiens senare idéer). Av de språk som Tolkien nämner i Etym är quenya dessutom ett av de språk som påverkats minst av senare ändringar. (Vad gäller ”noldorin” så lekte han med dess fonologi och påhittade evolution, och ändrade drastiskt dess interna historia, för att slutligen komma fram till den sindarin vi känner från Härskarringen).

  • Quendi och Eldar (ibland bara ”Q&E”) finns i HOME 11, sidan 360-417. Detta är till synes en essä om ”ursprunget och betydelsen av de olika alviska ord som refererar till alver och deras varieteter. Med appendix på deras namn för andra inkarnationer”. Detta område är verkligen utförligt behandlat, men som tur är (från vår synvinkel!) finns det många avvikelser, appendix och anteckningar som ger oss mycket extra information om de alviska språken på det sätt som Tolkien hade kommit att se på dem under perioden efter Härskarringen: Denna essä dateras till cirka 1959-60. Christopher Tolkien ansåg att en betydande del avvek alltför mycket från essäns ämnesområde, och redigerade bort det (se HOME 11, sidan 359, 396). Lyckligtvis publicerades den borttagna delen i journalen Vinyar Tengwar, utgåva 39. När jag citerar från Quendi och Eldar kommer jag därför ibland att referera till HOME 11 och ibland till Vinyar Tengwar. Även om det som är i Vinyar Tengwar ansågs vara ”avvikande” enligt Christopher, så är det förstås enormt intressant för oss som studerar Tolkiens språk.

  • Lowdhams redogörelse, eller i sin helhet Lowdhams redogörelse om det adunaiska språket, finns i HOME 9, sidan 413-440. Som titeln antyder är denna redogörelse främst inriktad på ett annat språk än quenya: adunaiska (i Härskarringen stavar appendixen det adûnaic), Númenors inhemska språk. Det finns dock en del information om quenya, som i denna redogörelse kallas för ”avallonian” – ibland jämförs de två språken med varandra. (”Lowdham” är bara en person som Tolkien hittat på. Tolkien presenterade ibland även teknisk information om sina språk som om han helt enkelt citerade eller refererade till observationer och synpunkter från folk som befann sig inne i mytologin! Bland favoriterna av påhittade ”källor” finner vi Fëanor, den största men också stoltaste av alla noldor, Rúmil, en vis man från Tirion, och Pengolodh, läromästaren från Gondolin. Många av Tolkiens personer verkar dela sin författares intressen i mystiska skrifter och konstiga språk.)


Källorna som nämnts så här långt är de som publicerats eller redigerats av Tolkien själv eller av hans son – förutom Letters, som redigerades av Humphrey Carpenter. Utöver det finns det några få arbeten redigerade och publicerade av andra. Väldigt knapphändig information kan fås från J.R.R. Tolkien – Artist and Illustrator, redigerad av Wayne Hammond och Christina Scull. Resultatet av redaktörsgängets, knapphändig men inte oviktig, måste också nämnas. Journalen Vinyar Tengwar, utgiven av Carl F. Hostetter, hade sin ”gyllene period” under åren 1988-93, när redaktören lyckades publicera ett nummer varannan månad. När Hostetter och de andra ET-medlemmarna under början av 90-talet började motta ursprungligt Tolkien-material av yttersta intresse att bli redigerat och publicerat, så sjönk utgivningstakten mystiskt nog till ungefär en utgåva per år, och så har det sätt ut under senare hälften av 90-talet och början av det nya årtiondet. Inte alla av de få nya utgåvor som kommit innehåller nytt Tolkien material, och de som gör det behandlar oftast väldigt korta stycken (som dessutom är exempel på väldigt tidigt material som oftast inte är Härskarringen-kompatibelt).

En del utgåvor är dock riktigt bra, och en av dem har redan nämnts: I utgåva #39, juli 1998, publicerade Hostetter den del av Quendi och Eldar som Christopher Tolkien utelämnade i HOME 11, samt syskonessän Ósanwe-kenta (den senare är inte rent lingvistisk av ämnet att döma, men Tolkien nämnde trots det en hel del quenya-ord). En del användbart material dök också upp i utgåva #41, juli 2000, och fyllde i vissa irriterande gap i vårt glosförråd (speciellt verbet ”kan”) och innehöll intressant ny information vad gäller utformningen av nutidstidsformen (present tense). I januari 2002 publicerades olika quenya-översättningar av Pater Noster (Fader vår) och Ave Maria (katolsk bön) i utgåva #43; Tolkien, som var katolik, producerade mer än en översättning av dessa texter.

Det andra stora resultatet av ET:s ansträngningar består för det mesta av ordlistor: Gnomiska lexikonet (GL) och Qenya lexikonet (QL, också quenyaqetsa, förkortat QQ). GL nämner också några få ”qenya” ord (precis som QL ibland nämner gnomiska ord; språken jämförs ofta med varandra). Vad gäller ”qenya” till skillnad från Härskarringen-quenya, se nedan. Dessa lexikon publicerades i utgåva #11 och #12 i journalen Parma Eldalamberon, 1995 respektive 1998. De skrevs ursprungligen under första världskriget, när den tidigaste versionen av Tolkiens mytologi började ta form: QL-manuskriptet dateras vanligtvis till 1915 och GT till 1917. Betydande utdrag publicerades redan 1983-84, då Christopher Tolkien använde stora delar av lexikonen i appendixen till HOME 1 och HOME 2. I början av varje lexikon publicerade Parma också en del relaterat material: en aldrig avslutad Gnomisk grammatik i #11, och några fonologiska beskrivningar för ”qenya” i #12.

Av de faktiska exempel på quenya som redan nämnts kommer jag ofta referera till Namárië, Lavskägges hälsning, Elendils tillkännagivning, Cirions ed, Fíriels sång och Markirya genom bara titeln eller ”namnet”, och inte alltid ange bok och sidnummer. Var man finner dem har nämnts ovan, utifall du skulle känna dig tvungen att kolla upp om mina citeringar är korrekta! I de flesta andra fall kommer jag ge en referens när jag citerar något, eftersom de oftast finns i någon källa som kan refereras exakt (eftersom det inte finns så många utgåvor med olika sidnumreringar). När jag refererar till Etymologierna (i HOME 5), använder jag mig bara av uppslagsordet, som enkelt kan slås upp i alla utgåvor (oavsett sidnumrering).

Ett varningens ord gällande vissa delar av källtexten

Utspritt bland källorna listade ovan har vi en total ”textmassa” om quenya som skulle motsvara runt 150 sidor om allt samlades ihop (även om det mesta av detta tyvärr bara skulle vara osammanhängande ordlistor; exempel på verklig text är mycket mer ovanligt och skulle troligen rymmas på inte mer än två eller tre sidor). Men här är ett varningens ord på plats: Om du vill lära dig den quenya som du stött på i Härskarringen, så är inte alla exempel i den här textmassan helt ”tillförlitliga” – även om de definitivt är äkta Tolkien. För att undvika vad som potentiellt är ett moras av förvirring, bör studenten omedelbart lägga hårt på minnet följande fakta: Den sorts quenya som exemplifieras i Härskarringen är inte den enda sortens quenya som finns. Om man börjar analysera alla exempel på quenya som vi nu har, inser man snart att de inte formar en homogen massa. De flesta exempel ”ser” förvisso rätt lika ut, och går aldrig speciellt långt ifrån de finskinspirerade ordskapelserna, men mycket av det tidiga materialet (som aldrig publicerades under Tolkiens livstid) använder eller förutsätter ord, böjda ändelser och grammatiska regler som helt skiljer sig från systemet som används i Härskarringen. För all del, inget exempel är helt olikt från quenyan i Härskarringen – men i det material som skrevs före 1930-talets mitt finns heller inget som är helt identiskt.

Tolkien var, så att säga, alldeles för bra på att konstruera språk. Att fixa till dem i en enda slutgiltig, oföränderlig form var nästan en omöjligt uppgift för honom. Det fanns alltid nya idéer som han ville arbeta in i strukturen, även om dessa idéer motsatte och gjorde saker han skrivit tidigare felaktiga. Vi kan vara säkra på att hans påhittade figur Lowdham talar för Tolkien själv (HOME 9, sidan 240):

När man skapar ett språk är du fri: alltför fri (...) När du bara hittar på, så är förnöjelsen eller glädjen i själva uppfinningsögonblicket; men eftersom du är mästaren så är din nyck lag, och du vill kanske på nytt ha kul. Du är själv ansvarig för att alltid knåpa, ändra och förfina, allt efter ditt lingvistiska humör och dina förändringar i smak.

Med de postuma publiceringarna av många av Tolkiens skrifter så har vi bevis på detta ”knåpande, ändrande och förfinande” från Tolkiens sida. Det är nu uppenbart att quenya förekommer i många inkarnationer, och även om de har en gemensam ”stil” och för många nya studenter troligen skulle se likadant ut, så skiljer sig detaljerna en hel del åt, både i grammatiken, glosorna och fonologin. Ett kraftfullt exempel på vidden av Tolkiens omarbetningar finner man i Markirya-versen, som finns i en version daterat till tidigt trettiotal (The Monsters and the Critics, sidan 213) och i en annan som är ungefär 40 år yngre, daterat till det sista decenniet i Tolkiens liv (The Monsters and the Critics, sidan 221-223). Båda versionerna har (ungefär) samma innebörd, men den senare versionen är, i ordets fulla bemärkelse, en översättning av den föregående, inte enbart en omskrivning: Endast ett fåtal ord och några böjda ändelser är gemensamma i de båda texterna.

Eftersom Tolkien i källor före Härskarringen oftast använde stavningen qenya istället för quenya (även om han tänkte sig samma uttal), använder jag och andra ofta ”qenya” (helst inom citat) som ett namn på de tidigare varianterna av quenya som är mer eller mindre skilda från den form som förekommer i Härskarringen och senare källor. Den första versionen av Markirya skulle jag således kalla en vers på ”qenya”; endast den senare versionen är quenya som vi känner det från Härskarringen. En del andra verser återskapade i The Monsters and the Critics (Nieninqe och Earendel, sidan 215-216), liksom en alternativ ”Det sista arket” vers med en annan innebörd än den klassiska Markirya (The Monsters and the Critics, sidan 221), är helt klart också ”qenya” snarare än quenya. Dessa texter kan visst nog åtnjutas i sin egen rätt, men de kan inte användas som källmaterial för studenter som försöker lära sig strukturen i Härskarringens quenya.

Som vi kan förvänta oss blir språket generellt sätt mer och mer likt dess ”slutgiltiga form” ju närmare vi kommer Tolkiens skrivande av Härskarringen. Till exempel är den rätt sena texten Fíriel’s sång nästan, men inte helt riktigt, Härskarringen-quenya. Man ska dock inte se på detta alltför enkelt, och tro att Tolkien började 1915 med ett språk som var väldigt olikt quenyan i Härskarringen och att det ”gradvist” utvecklades till Härskarringen -quenya sakta men säkert. Bristen på publicerat material tillåter oss inte att följa utvecklingen i detalj, men det är redan nu tydligt att Tolkien ständigt ändrade sina åsikter fram och tillbaka, och inte bara gjorde förändringar allt som oftast, utan tog tillbaka ändringarna senare. Faktum är att en del av det tidigaste materialet, skrivet under första världskriget, ger överlag ett intryck av att vara mer likt Härskarringen-quenya än vissa verser på ”qenya” skrivna på tidigt 30-tal. Det kan tyckas som att Tolkien, snarare än att oförskräckt närma sig Härskarringen-quenya, gjorde fler avstickare på vägen och ibland satsade på radikala förändringar som efter ett tag skrotades. Men i vissa andra fall visade sig ändringarna vara hållbara, och Tolkien såg dem som genuina förbättringar – men hela processen var helt oförutsägbar, för i ett spel som detta så finns det inget objektivt kriterium på vad som är en förbättring. Som Tolkien lät Lowdham säga, ”din nyck är lag”.

Det första som verkligen började liknade Härskarringen-quenya verkar ha dyka upp under senare halvan av 30-talet, när Etymologierna skrevs. Men man ska inte tro att utvecklingen var klar efter det att Härskarringen hade skrivits och publicerats under första halvan av 50-talet; Tolkien tog tillfället i akt och mixtrade en del med det publicerade materialet av quenya, när en reviderad upplaga kom ut 1966 (och säkerligen pågick ännu mer knåpande bakom kulisserna). Sju år senare dog han, och det finns inte mycket skäl att tro att han någonsin lyckades (eller ens seriöst försökte) fixa quenya och sina andra språk till en slutgiltigt, definitiv form genom att reda ut varje detalj. Medlemmar i redaktörsgänget har antytt att Tolkiens senare manuskript bär vittnesbörd om en sista fas av experimenterande, men uppenbarligen kom ingen slutgiltig eller definitiv version av språket till stånd. Detta var inte nödvändigtvis ett ”misslyckande”, som en kompositör som inte lyckats avsluta en stor opera: ”Oavbruten förändring, ofta frustrerande för de som försöker studera dessa språk, är naturlig i denna konst,” observerar Christopher Tolkien (HOME 9, sidan 440). På ett annat ställe kommenterar han sin fars arbete med språken att ”det verkar verkligen som att själva försöket att skriva en slutgiltig redogörelse omedelbart orsakade missnöje och önskan efter nya konstruktioner: så de vackraste manuskripten behandlas snabbt med förakt” (HOME 5, sidan 342). Enligt principen ”nöjet ligger i själva skapelsen”, så kunde inte Tolkien skriva en slutgiltig redogörelse, för då skulle hans roliga vara över.

Trots det, om man jämför Tolkiens intensiva experimenterande i de tjugo åren från 1915, så verkar quenyan ha blivit någorlunda ”stabil” under andra halvan av 30-talet. Under nästa decennium skrev Tolkien Härskarringen, som innehåller en del exempel på quenya som de ser ut nu (mest påfallande Namárië). Med den slutliga publiceringen av Härskarringen 1954–55, så blev dessa former en ”fast” del av mytologin (trots Tolkiens lilla mixtrande i upplagan från 1966). Efter att Härskarringen hade blivit publicerade, så kunde Tolkien förstås inte ändra språket lika fritt som förut. Det påstås finnas antydningar i manuskript efter Härskarringen att han kände sig något begränsad. Men denna relativa stabilitet skulle komma att bli goda nyheter för de som vill lära sig eller studera det ”riktiga” quenya, Tolkiens mer-eller-mindre slutgiltiga beslut om hur detta språk ”verkligen hade varit” i de avlägsna tider som skildras i hans berättelser.

En del (inklusive mig) kallar detta för fullt utvecklad quenya. Andra tycker att denna term är överdrivet nedsättande mot tidigare former av quenya eller ”qenya” eftersom det oundvikligen antyder att de på något vis inte är färdigutvecklade och sämre. Rent subjektiv sätt tycker jag att den ”slutliga” formen av quenya är mer attraktiv, konstnärligt sätt, än Tolkiens tidigare experiment, och det är ingen tvekan om att det är denna sorts quenya som de flesta studenter i huvudsak vill lära sig – inte de tidigare varianterna som Tolkien själv förkastade. För den delen, detta är säkerligen den version av quenya som Tolkien själv hade velat att vi studerade; om han hade fått något att säga om i saken, så skulle vi aldrig fått se de andra versionerna! Han var ytterst noggrann med att försäkra sig om att hans mytologi skulle vara fri från interna motsägelser, och han skulle aldrig gå med på att motsägande quenya-varianter bedömdes lika korrekta. Det bör noteras att Tolkien på senare dagar refererade till sin tidigaste form av ”qenya” som ”mycket primitiv” (HOME 12, sidan 379). Således har vi inget annat val än att behandla det tidigare materialet väldigt försiktigt, och det finns inte mycket skäl till att tro att Tolkien skulle ha blivit förolämpad om andra skulle säga (eller hålla med om!) att hans tidigare ”qenya” inte var lika attraktiv som den senare, mera förfinade varianterna av språket.

Trots det har jag i den här kursen valt att tala om, inte ”fullt utvecklad quenya”, utan snarare Härskarringen-quenya. Denna term måste vara helt obestridd. Språket som den här kursen lär ut är förstås Härskarringen-quenya, så väl som den nu kan approximeras för närvarande – men det finns ingen anledning till att låtsas som att tidigare versionerna av ”qenya” inte funnits. Jag kommer ibland att referera till deras särdrag, för att ge studenten ett hum om vilka variationer som finns i materialet. Förutom sådana akademiska funderingar, så är det tidigare materialet något vi kan ”falla tillbaka på” när material som närmar sig (eller ännu bättre, kom efter) skrivandet av Härskarringen är otillräckligt för våra behov. I synnerhet kan vi från gammalt ”qenya” material hitta en massa användbara glosor, om vi i varje sådant fall ser till att orden även passar Härskarringen-quenya (det vill säga, de får inte kollidera med senare ord av annan betydelse, och formen på orden måste passa med fonologin och det härledda systemet av språk som Tolkien kom att föreställa sig det). Trots allt, alla inkarnationer av q(u)enya under hela perioden från språkets skapelse 1915 och till Tolkiens död 1973 kan ses som oändliga variationer på ungefär samma teman. Det är därför bara passande att vi, i våra försök att få fram en användbar form av quenya, tar med allt i beräkning. Men vad gäller den övergripande grammatiken och fonologiska strukturen, måste vi ge prioritet till Tolkiens visioner som de visar sig i Härskarringen och texterna skrivna efter detta: Om vi har någon som helst respekt för Tolkiens avsikter, så måste formen av quenya som vi försöker utkristallisera vara Härskarringen-kompatibel.

Inte mycket är lätt eller kristallklart i denna konstiga språkhörna. Att återskapa strukturen i quenya är som att försöka pussla ihop ett gigantisk pussel av söndrade pusselbitar. Många bitar finns helt enkelt inte; en stor del av materialet finns inte tillgängligt för de studerande (och för att göra saken värre, de som är tänkta att publicera det verkar betydligt mer intresserade av att dölja det). Dessutom, på grund av Tolkiens frekventa ändringar så kan man inte vara säker på att alla bitar man hittar ens tillhör samma pussel. Vissa passar inte alls och kan ignoreras; många andra hamnar i kategorin ”tveksamt”, och man vet inte riktigt vad man ska göra med dem.

I kursen kommer jag att nämna några av varianterna och presentera mina förhoppningsvis kvalificerade gissningar av det som vi bör acceptera som auktoritärt och vad som helst bör ignoreras. På grund av den generella bristen på explicit grammatisk information från Tolkien, så kommer jag inte alltid att presentera quenya-grammatik med någon större tillit; du kommer snarare märka att jag ofta går igenom de bevis som finns tillgängliga och försöker göra upp regler som vi kan följa när vi skapar våra egna quenya-kompositioner. Men egentligen är det precis så här jag skulle vilja göra ändå, för att få studenten att bekanta sig med de sorters härledningar som görs inom Tolkien-lingvistiken i det här skedet. Vad gäller en del material som jag publicerat tidigare, så fick jag en del (mild) kritik då jag endast skrev mina slutsatser utan att visa vad de var baserade på, och hoppades lite naivt på att ”så här är det, tro mig” räckte. Jag tror denna stil var oundviklig i en kortare presentation, men här kommer jag i många fall utnyttja tillfället och gå tillbaka till de primära källorna och verkligen demonstrera vilka antaganden och härledningar som ligger bakom allting.

Just av den anledningen att Tolkiens quenya är något obestämd, med en bestämd kontur men med oändligt många motsägelsefulla variationer när det gäller detaljer, så kan vi till viss mån fritt kristallisera fram vår egen standard (och inte göra det mer svårt än vi måste). Så länge som vi pusslar ihop ett användbart system från de delar som Tolkien tillhandahöll, även om vi inte på något sätt kan acceptera alla kända varianter i ett enda, unifierat system, så kommer det resulterande språket vara ”riktig quenya” – i den omfattning något sådant kan existera.

Stavningskonventioner

Under de decennier Tolkien arbetade med quenya, förändrades en del detaljer i stavningen. Som tidigare sagts så var i princip varenda aspekt på quenya någorlunda ”variabel”, men olikt den instabila grammatiken så är stavningsförändringarna inte så betydande: i teorin så är inte heller vårt alfabet det som quenya skrivs i. Tolkien tvekade endast en del hur han bäst skulle återge i våra bokstäver det som var tänkt som ”ursprunglig alvisk skrift” (tengwar, också kallad Fëanorisk skrift – en sällsamt vacker skrift som Tolkien skapade med samma kärleksfulla omsorg som språken själv). I den här kursen har en konsekvent stavning används på materialet, till största delen baserat på stavningen i Härskarringen (jag säger ”till största delen” för stavningen i Härskarringen är inte helt konsekvent den heller, men nästan!) Angående stavningen som används i Härskarringen skrev Tolkien: ”Det ålderdomliga lärdomsspråket [det vill säga quenya] är menat att vara ett slags ’alvlatin’, och genom att transkribera stavningen så att den liknar latin (förutom att y enbart används som konsonant, som y i engelskans Yes) så är likheten med latin klart synlig” (Letters, sidan 176).

Jag kommer att sammanfatta stavningskonventionerna som används i den här kursen. Det som följer är inget som en ny student behöver lära sig utantill. De som vill studera quenya bör dock vara medveten om de stora stavningsskillnaderna i de primära källorna. Guidad främst av Tolkiens stavning i Härskarringen, så har jag beslutat att använda följande regler:

Vokallängd markerad med en accent
(och ingen annan symbol)

När Tolkien skrev quenya använde han alltid någon slags symbol för att markera de vokaler som är långa (om du inte vet vad en vokal är, se lektion ett). Men exakt vilken symbol han använde varierade en del. Ibland använde han ett längdsträck, en kort horisontell linje ovanför vokalen; detta är speciellt vanligt i Etymologierna och vissa andra ”filologiska” skrifter. Ibland används ett cirkumflex, till exempel ô i ordet fôlima ”hemlighetsfull” från det tidigaste ”qenyalexikonet” (HOME 2, sidan 340, och QL, sidan 38). Men i Härskarringen och de flesta källor därefter, så använde Tolkien vanligtvis en normal accent för att indikera vokallängd, och så kommer vi göra här: långa á, é, í, ó, ú till skillnad från korta a, e, i, o, u. Så om jag någonsin skulle behöva ordet fôlima, så kommer jag stava det som fólima istället. När jag citerar ursprungsalviskans former så kommer jag dock istället använde cirkumflex för att markera långa vokaler. I källorna används längdsträck normalt sätt: Vi har redan citerat alk-wa ”svan” från ordet ÁLAK i Etym., där längdsträcket över det avslutande a markerar att vokalen är lång. Det är dock säkrare att skriva alk-wâ (till exempel) i ett dokument som distribueras över internet, vokaler med längdsträck kan ersättas av konstiga symboler om mjukvaran hos mottagaren inte är speciellt förtjust i lingvistik.

C istället för K

Om du orkade slå upp referensen jag gav för meningen Anar caluva tielyanna tidigare (Sagor från Midgård, sidan 22), så kanske du noterade att i källan så stavades faktiskt det mittersta ordet kaluva istället. I quenya representerar k och c samma ljud (uttalat K); Tolkien kunde helt enkelt inte bestämma sig för vilken bokstav han skulle använda. I källor före Härskarringen, som Etymologierna och det tidigare Qenya lexikonet, använde han oftast k (även om c dyker upp på vissa ställen även i dessa källor). Eftersom det ursprungliga inspirationen för quenya var finska, och den finska stavningen använder bokstaven k, är det inte konstigt att Tolkien först föredrog detta grafem. Men som är uppenbart i Letters, sidan 176, som citerades ovan, bestämde han sig senare för att i Härskarringen låta quenya stavas så likt latin som möjligt. Ledd av latinets stavningssystem började han använda c istället för k: ”Jag bestämde mig för att vara ’konsekvent’ och stava alviska namn och ord genomgående utan k” (Letters, sidan 247). Till exempel hade ordet för ”metall” tidigare skrivits tinko i Etymologierna (uppslag TINKÔ), men i Härskarringen ”Appendix E” så finner man samma ord med samma betydelse som tinco istället. Alltså regulariserar vi k till c genomgående. Det är anmärkningsvärt att Tolkien, även i källor daterade efter Härskarringen, i många (de flesta faktiskt) fall återgick till användandet av k. Han var väldigt inkonsekvent på den här punkten. Ett ord för ”dvärg” ges som Kasar med k i HOME 11, sidan 388; men på nästa sida bytte Tolkien till c när han citerade namnet Moria på quenya: Casarrondo (”dvärggrotta” eller ”dvärghall”). Ett ord för ”hus” uppträder som köa i HOME 11, 369 (köarya ”hans hus”), men i HOME 10, sidan 250, stavas samma ord med c i sammansättningen cöacalina ”husets ljus” (ett alvisk uttryck för själen i kroppen). I några sena anteckningar publicerade i Vinyar Tengwar #41, sidan 10, nämner Tolkien ordet ruskuite ”slug” med bokstaven k istället för c, men direkt efteråt skrev han ner ordet calarus ”polerad koppar” med c istället för k. Från det postumt publicerade Silmarillion kommer vi ihåg namn som Melkor och Tulkas, men i HOME 10, sidan 362, 382, så används stavningarna Melcor och Tulcas. Quenyans ord för ”häst” skrivs som rocco i Letters, sidan 282, men i Letters, sidan 382, har vi rokko istället. Att imitera Tolkiens ständiga obeslutsamhet i den här frågan skulle vara poänglöst eller till och med förvirrande. Till exempel så är quenyans ord för ”säng” givet i HOME 5, sidan 363, som kaima, men i Namárië i Härskarringen så är det uppenbart relaterade ordet ”ligger” stavat caita. Att behålla den inkonsekventa stavningen för att vara Tolkien trogen skulle göra förhållandet mellan ord mera otydlig; för att passa caita så bör ordet för ”säng” givetvis stavas caima. Jag bör nämna att det finns de som regulariserar materialet till k istället, och ignorerar stavningen som används i Härskarringen till förmån för det stavningssystem Tolkien använde i många andra källor. Detta är smaksak, och vad gäller ”C eller K” frågan så kan alla i princip göra sitt eget val, men jag kommer normalt sätt troget hålla mig till stavningen i Härskarringen. Trots allt är Härskarringen ett rätt centralt arbete vad gäller miljön för de språk som Tolkien skapade.

NOT: Men vad gäller titeln på Markirya-versen brukar jag se till att behålla k helt enkelt därför att ordet markirya eller ”ark” endast förekommer i den tidigare, ”qenya-versionen” av versen. Det förekommer inte i senare quenya-versioner, så jag vet därför inte vad vi annars skulle kalla det. Så i det fallet låter jag k stå kvar som en markeringen att detta är ett tidigt ”qenya” ord, även om formen marcirya säkerligen skulle passa i Härskarringen-quenya också – och det är denna stavning jag skulle använda om jag behövde ordet ”ark” i någon quenya-text. Jag antar att jag skulle behålla k även i namn på en del namn som vi är väldigt bekanta med från Silmarillion: Melkor, Tulkas, Kementári och en del andra. Men Silmarillion innehåller också former som Calaquendi (och inte Kalaquendi), så det finns inte mycket konsekvens i det arbetet.

QU istället för enbart Q

I de flesta källor fördaterad Härskarringen är kombinationen “cw” representerad av bokstaven q. Men i en del tidiga källor (endast publicerade postumt), och mer viktigt i Härskarringen, använde Tolkien qu istället för enbart q: återigen var inspirationen den latinska stavningen. Detta påverkade även namnet på språket; som nämnts tidigare var Tolkiens ursprungliga stavning qenya. För att citera ett annat exempel, så stavades ordet ”fjäder” som qesse i en källa fördaterad Härskarringen (Etym., uppslag KWES), men blev senare quesse i Härskarringen (”Apendix E”). Detta är, vad vi känner till, en förändring som användes konsekvent i Tolkiens efterdaterade Härskarringen-skrifter. (Tolkiens egen son gör så i HOME 1, sidan 170; när han diskuterar det första elementet i namnet Qerkaringa som förekommer i tidigt material, använder Christopher Tolkien stavningen querka istället. Jag skulle gå ett steg längre och skriva querca.)

X istället för KS (eller för den delen CS)

Tolkiens sätt att stava det som ska uttalas ”ks” varierar. De flesta källor verkar använda ks men ibland används bokstaven x istället (redan i Qenya lexikonet från cirka 1915, sidan 95, verkar vi ha tuxa som en variant på stavningen av tuksa ”). Genomgående i Etymologierna används ks, till exempel maksa ”mjuk, böjlig” (uppslag MASAG). Etymologierna, uppslag KARAK, ger således Helkarakse som namnet på det arktiska område som en del av noldor passerar över när de gick i exil. Men i den publicerade Silmarillion stavas det Helcaraxë, med x istället för ks (och c istället för k), och vi gör på samma sätt med andra ord – till exempel maxa istället för maksa. I publicerade källor efterdaterade Härskarringen verkar Tolkien konsekvent ha använt x istället för, till exempel axan ”budord” och nixe ”frost” i HOME 11, sidan 399, 417, eller axo ”benknota” i The Monsters and the Critics, sidan 223 – så x måste ses som det slutliga beslutet i den här frågan. I Härskarringen ”Appendix E” refererar Tolkien till ”kombinationen ts, ps, ks (x), som föredrogs i quenya”; detta verkar också antyda att ks vanligtvis ska ersättas med x. (Det verkar inte förekomma några exempel på quenya-ord som innehåller x/ks i Härskarringen, men som tidigare nämnts har vi Helcaraxë i Silmarillion.)

N istället för Ñ

I många källor använder Tolkien symbolen ñ, som inte ska uttalas efter spanskan regler (till exempel som i señor). ”I transkriberingen [används] ñ för den fëanorianska bokstaven för baknasalen, som ng i kung” (HOME 10, sidan 350). Till skillnad från svenska så kunde quenya ursprungligen ha detta ng i början av ord (liksom i andra positioner där de också kan förekomma i svenska). Ett iögonfallande exempel är ordet Ñoldo, plural Ñoldor, som stavas så i många källor. Men i Härskarringen, ”Appendix E”, skriver Tolkien att detta ng eller ñ ”har transkriberats till n (som i noldo) i enlighet med uttalet under den tredje åldern”. Listan över tengwar-namn i samma tillägg bekräftar utvecklingen som Tolkien här antydde: uttalet av vissa tengwar-symboler förändrades något medan Midgårds långa åldrar passerade förbi. Bokstäverna som ursprungligen kallades ngoldo och ngwalme (= ñoldo, ñwalme) kallades senare noldo och nwalme istället; eftersom bokstäverna fått sina namn från verkliga quenya-ord som innehåller det ljud som bokstaven beskriver, återger detta en utveckling där initialt ñ- blivit normalt n-. Redan i Etymologierna från mitten av trettiotalet antyder Tolkien en liknande utveckling: I uppslaget ÑGAR(A)M, är ordet för ”varg” listat som ”ñarmo, narmo”, som uppenbarligen ska tolkas som en äldre och en senare form. HOME 10, sidan 350, nämner ett ord ñólë ”kunskap, lärdom” som också stavas med ett inledande ñ- i Etymologierna (uppslag ÑGOL, med betydelsen ”vishet”), men i Silmarillions appendix (uppslag gûl) stavas det nólë. Detta skulle vara den senare formen som användes under tredje åldern. Vi försöker följa tredje ålderns form så långt som möjligt, och regulariserar ñ till n genomgående. (Notera dock att skriftspråket tengwar bevarade skillnaden mellan ñ och n även efter det att båda ljuden började uttalas som ”n”. Men detta är inget problem så länge vi skriver quenya i vårt eget alfabet.) Det råder ingen tvekan att kombinationerna ng och nc i mitten av ord också, rent tekniskt sätt, är ñg och ñc, som i anga ”järn” eller anca ”käke”, men detta uttal är naturligt för svensktalande och behöver inte markeras explicit i skrift. Vi känner inte till något exempel där Tolkien använde bokstaven ñ framför g eller c i quenya, endast n.

S istället för þ

Detta fall har en del likheter med ñ kontra n: Tolkien tänkte sig att quenya så som det talades i Valinor innehöll þ, vilket uttalas ungefär som th i engelska think. (I valinorisk quenya uttalades det strikt sätt lite mer åt s-hållet än det engelska ljudet, uttalat med spetsen av tungan endast nuddande de övre tänderna, inte mellan de övre och undre tänderna som i engelskan.) Men i noldorin-dialekten övergick detta s-liknande þ så småningom till normalt s, och slogs ihop med det redan befintliga s (en förändring som Fëanor våldsamt, men förgäves, protesterade mot: se HOME 12, sidan 331-339, för ett utomordentligt exempel på hur sammanflätat Tolkiens språk och berättande kan vara). Quenya som ett ceremoniellt språk i Midgård har alltid haft s, eftersom endast noldorin-dialekten var känd där. I HOME 11, sidan 484, nämner Tolkien þinde som quenya-ordet för ”grå, blek eller silvergrå” men tillägger att detta i noldorin-dialekt (”N”) blev sinde. I HOME 11, sidan 319, finner vi þelma som ett ord för ”fix idé, vilja”; i det här fallet nämns inte den senare noldorin-formen selma, varken här eller någon annanstans, men vi använder ändå den senare formen, eftersom vårt mål är den quenya som användes i Midgård under tredje åldern.

Treman

I många fall lägger Tolkien till treman, två punkter, ovanför en vokal, till exempel ä, ö, ë i namnen Eärendil, Eönwë (notera att dessa ä och ö inte har något med de svenska vokalerna ä och ö att göra). Detta är enbart för att förtydliga uttalet, i första hand för läsare som är van vid engelskt uttal. Därför kan det vara på sin plats att säga att treman inte på något sätt är ”nödvändigt” för att skriva korrekt quenya. Tolkien skrev om stavning att ë ”endast är ett skrivsätt, och behövs inte i originalet” – det vill säga, i ”originalskrivspråket” tengwar (HOME 12, sidan 343). Det ”behövs” egentligen inte i transkriberingen heller – Tolkien använde det aldrig i Etymologierna – och det kan med trygghet utelämnas i e-mail. Vissa forskare förespråkar att de helt ska utelämnas i all media, och anser att det bara är överflödig grafik som endast är användbar för de som inte vet ett dyft om quenya (och kan till och med vara vilseledande för oss svenskar, där just ä och ö betecknar helt egna ljud). Men jag vet inte; jag antar att jag gillar att se treman i noggrant presenterade texter, även om det inte säger mig något som jag inte visste förut. De ger texterna en exotisk ton, och ger även en vink i riktning åt de visuella uttryck som ges av skriven finska, eftersom finska (likt svenskan) använder bokstäver som ä och ö – som dock betecknar ljud helt skilda från normala a, o, vilket inte är fallet i quenya.

Om vi ska använda treman, så måste det göras på ett konsekvent sätt. I HOME 11, sidan 425, kommenterar Christopher Tolkien sin fars ”väldigt varierade” sätt att använde det på, så någon form av regularisering är nödvändig. (Christopher Tolkien själv har regulariserat sin fars stavning i några citat; till exempel i HOME 12, sidan 371, citerar han quenya-ordet rossë ”fint regn, fukt” från uppslaget ROS1 i Etym., fastän ordet där stavas som rosse utan treman.)

De avslutande –ë i till exempel Eönwë är menat som en påminnelse om att avslutande –ë inte är stumt, vilket normalt sätt är fallet med engelskt uttal. ”Avslutande e är aldrig stumt eller endast en markering för längd som i engelskan,” noterar Tolkien i Härskarringen, ”Appendix E” (exempel på sådana engelska ord är mute och mere, där avslutande e ”faller bort”). Han tillade ”för att markera detta avslutande e skrivs det ofta (men inte genomgående) som ë”. Som han sade är inte stavningen helt konsekvent, varken i Härskarringen eller andra källor – jämför några av de ord som tidigare citerats: quesse, sinde, nixe. Hädanefter kommer vi dock att vara konsekventa vad gäller stavningen: quessë, sindë, nixë. (Notera dock att treman inte används i ord där det avslutande e också är den enda vokalen, som i korta ord som te ”de, dem” eller ve ”som” – båda förekommer i Härskarringen. Ibland ser jag några överambitiösa punktfantaster producera stavningar som och , och även om detta inte på något sätt är ”skadligt”, så är det rätt överflödigt: Tolkien stavade aldrig på det sättet.

Eftersom endast avslutande –e får treman, så försvinner normalt sätt punkterna om en ändelse läggs på ordet (eller används som första delen i en sammansättning), eftersom –e då inte längre är avslutande. Ett attesterat exempel på detta ges av ordet lámatyáväe ”ljudsmak” (individuell glädje i ordformer), där pluralformen skrivs lámatyáver (HOME 10, sidan 215-216). Vi ser inte **lámatyávër då pluraländelsen –r gör att vokalen e inte längre står sist. (Genomgående i den här kursen användes dubbel asterisk ** för att markera ord i felaktig form). ”Appendix D” i Härskarringen antyder på samma sätt att pluralformen av enquië (eldars sexdagarsvecka) ska stavas enquier och inte **enquiër.

Förutom avslutande ë används treman för att förtydliga uttalande av kombinationerna ea, eo och oe (för att markera att båda vokalerna tydligt ska uttalas separat: e-a, e-o, o-e; alltså ska till exempel ëa inte dras ihop som ea i engelska heart). I fallet e + a och e + o hamnar tremat ovanpå e:et så länge som det är en liten bokstav: ëa, ëo. Om dock bokstaven är stor, flyttar punkterna till nästa bokstav istället: , (som i Eärendil, Eönwë). Tolkiens egna texter var inte konsekvent i detta avseende; vi tar därför till oss den stavning som används i Härskarringen och Silmarillion. Ibland placerar han även treman ovanför en stor bokstav; till exempel så förkommer quenya-namnet på universum på några ställen som Ëa (HOME 10, sidan 7) även fast det med systemet som vi just skissat på borde vara – som i det publicerade Silmarillion. (Stora inkonsekvenser återfinns i Letters, sidan 386, där Tolkien refererar till ”Eärendils försök att korsa Ëar [havet]” – det måste antingen vara Ëarendil, Ëar eller Eärendil, Eär!) Omvänt så placerade Tolkien ibland treman på den andra vokalen i en grupp även när den första vokalen inte var en stor bokstav, vilket resulterade i stavningar som (Sagor från Midgård, sidan 405, 421); vi skulle snarare stava det ëa (vilket Tolkien gjorde på andra ställen; se Vinyar Tengwar #39, sidan 6). I en fotnot i HOME 10, sidan 206, observerar Christopher Tolkien att hans far hoppade fram och tillbaka mellan Fëanáro och Feänáro (quenya-formen på namnet Fëanor); enligt systemet vi här överblickat skulle det vara Fëanáro.

I fallet oe (en väldigt ovanlig kombination), placerar vi tremat ovanför ë, som i exemplet loëndë i Härskarringen ”Appendix D” (detta är namnet på dagen mitt på året i alvernas kalender). I ”Appendix E” förklarar Tolkien explicit att det faktum att oe är tvåstavigt ”ofta indikeras genom att skriva...”.

I vissa källor bryts även kombinationen ie upp genom treman, vilket resulterar i stavningar som Niënna (namnet på en kvinnlig vala eller ”gudinna”), till exempel i HOME 10, sidan 49. Men denna stavning används inte i den publicerade Silmarillion, som har det enkla Nienna. Härskarringen är något tvetydig på denna punkt. I ”Appendix A” har vi namnen Telperiën och Silmariën så stavade (även om Sagor från Midgård, sidan 173, har Silmarien). Emellertid använder inte den längsta quenya-texten i Härskarringen, Namárië, treman i denna kombination – denna text har tier, inte tiër, för ”stigar” (även om den senare stavningen förkommer i The Road Goes Ever On, sidan 67). I enlighet med detta exempel, liksom Nienna i Silmarillion, kommer vi inte använda treman i kombinationen ie. Dock, om gruppen –ie förekommer i slutet av ett ord, så får e ett trema eftersom det är avslutande (helt utan hänsyn till att det också är en del av kombinationen ie), i enlighet med den grundläggande regeln ovan. Alltså, Namárië, Valië och inte Namárie, Valie, och om det första elementet i Nienna förekommer för sig själv, stavar vi det nië – detta är order för ”tår”. Om vi tar bort pluraländelsen –r från tier ”stigar” får vi på samma sätt tië ”stig”, eftersom –ë nu är avslutande.

I många källor skrivna efter Härskarringen började Tolkien också att bryta upp kombinationen oa genom treman (till synes för att varna läsaren att ”oa” inte ska dras ihop som i engelska load). Alltså finner vi stavningar som hröa ”kropp” (HOME 10, sidan 350 och på fler ställen). Jämför också med några av orden citerade ovan: köarya, cöacalina. Men i Härskarringen skrev Tolkien helt enkelt oa. Jämför stavningen loa från Härskarringen (”Appendix D”: Eldarerna uppmärksammade också en kortare period eller solår...vanligtvis kallad loa) med stavningen löa i HOME 10, sidan 426 (där ordet förekommer i plural: ”löar efter löar” = år efter år). Då vi regulariserar i enlighet med systemet som används i Härskarringen, kommer vi inte använda treman i kombinationen oa. Alltså kommer vi här använda stavningar som hroa ”kropp”, coa ”hus” och så vidare. Hroa utan treman finns faktisk i HOME 10, sidan 399–400 (och Vinyar Tengwar #41, sidan 13), så vi ”manipulerar” inte med Tolkiens stavning, utan tar bara fram en standard genom att välja ett av de sätt han själv skrev på, och använder det genomgående. Detta, som jag har försökt demonstrera, är sant för alla regulariseringar jag gör på materialet.


Upp
Tillbaka till Språkhörnan

© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare