GRUNDKURS I QUENYA - LEKTION 1

Quenyans ljud. Uttal och betoning.


Av: Helge Fauskanger
Översättning: Jimmy Mårdell

Allmänna iakttagelser

Quenya som verklig enhet i vår egen värld existerar främst som ett skriftligt språk: quenya-entusiaster tenderar att vara vitt utspridda och kan normalt endast dela med sig av sina kompositioner genom ett skriftligt medium (därför så kommer jag hädanefter att referera till quenya-användare som ”skribenter” istället för ”talare”). Trots det bör förstås en student lära sig det uttal som Tolkien tänkte sig, på det sätt som hans intentioner nu bäst kan uppskattas.

Det finns väldigt få inspelningar där Tolkien själv läser quenya-texter. I en sen TV-intervju skriver och uttalar Tolkien hälsningen elen síla lúmenn’ omentielvo (i den svenska översättningen finner vi omentielmo, vilket är det ord Tolkien använde i den första versionen av Härskarringen. Senare ändrade Tolkien det till omentielvo, men tyvärr ändrades aldrig den svenska översättningen). Desto mer betydelsefullt är de två olika inspelningar av Namárie (sång och tal) som han har gjort. Den talade versionen finns tillgänglig på nätet: http://www.salon.com/audio/2000/10/05/tolkien_elvish (under "Poem in Elvish"). Några rader från den versionen av Namárie skiljer sig från den i Härskarringen: Den inspelade versionen har inyar únóti nar ve rámar aldaron / inyar ve lintë yulmar vánier istället för yéni únótimë ve rámar aldaron! / yéni ve lintë yuldar (a)vánier som i Härskarringen. Inspelningen gjordes innan boken publicerats (och således innan de slutliga revideringarna). En mycket senare inspelning, med samma text som i boken finns också. Jag har inte hört den, så jag kan inte kommentera den ytterligare.

De få bevarade inspelningarna är intressanta, men det är ändå inte vår huvudinformationskälla. Det mesta som vi känner om quenyans uttal är baserat på Tolkiens skrivna instruktioner om hur hans språk ska uttalas, övervägande från Härskarringen ”Appendix E”. (Faktum är att Tolkiens uttal i inspelningarna inte är helt perfekta enligt hans egna tekniska beskrivningar, men det kan förklaras med att han själv inte hade quenya som modersmål.)

Alla naturliga språk har en fonologi, en samling regler som definierar vilka ljud som används, hur de skiftar och beter sig, och hur de kan kombineras. Detta gäller även för välgjorda konstruerade språk. Quenya är definitivt inte ett slumpartad virrvarr av ljud; Tolkien skapade dess fonologi med största noggrannhet – både som en utvecklande enhet (klassisk quenya som gradvis tillkommit från ursprungsalviska) och som en ”fast” form (den form av quenya som användes av de vise och som ceremonispråk i Midgård). Tolkien lät Pengolodh, en lärd man från Gondolin, observera att alviska språk använde rätt få ljud – ”då eldar som var hantverksskickliga inte var slösaktiga eller frikostig utan anledning, och beundrade snarare det skickliga och harmoniska användandet av några få välbalanserade ljud i ett språk istället för ett överflöd av oordnade” (HOME 12, sidan 398). Inget av ljuden i quenya är särskilt exotiskt för en europé, men de kombineras ihop på ett mycket välvårdat sätt. Jämfört med Tolkiens alviska ter sig många ”riktiga” språk stökiga.

Grundläggande termer

Låt oss få några grundläggande termer på plats (de med lingvistisk träning kan skumma igenom den här delen). Ljuden i ett godtyckligt språk kan delas in i två stora kategorier, vokaler och konsonanter. Vokaler är de ljud som skapas genom att låta luften strömma ”fritt” genom munnen: Olika vokaler produceras genom att ändra läget på tungan och läpparna, men luftströmmen förhindras aldrig direkt. Om man drar ut olika vokaler, till exempel genom att uttala aaaaa… eller eeeee… eller ooooo…, känner man tydligt hur luften obehindrat strömmar genom munnen: Det enda man gör är att ställa in tungan och läpparna för att ”forma” det önskade ljudet. Vokalerna kan vara mer eller mindre ”öppna” eller ”slutna”: Du behöver bara notera tungans och underkäkens läge när du uttalar aaah… och jämföra med deras läge när du uttalar oooh… för att förstå vad som menas med det. I det svenska språket är vokalerna a och ä de mest öppna, medan vokalerna o och u är de mest slutna. Vokalerna kan också vara mer eller mindre ”rundade”, främst beroende på läpparnas läge. Vokalen u (i till exempel hus) sägs vara rundad eftersom det uttalas med putande läppar. Vokalen å i båt uttalas faktiskt ganska likt vokalen a i mat, men å är rundad och a är inte det – vilket gör vokalerna hörbart olika.

När man uttalar vokaler så förändrar man bara luftströmmen, enligt de sätt som just beskrivits; man ”hindrar” den aldrig. När det gäller konsonanter så är luften dock mera aktivt hindrad. Sålunda informerar Tolkien oss att en tidigt alvisk term för konsonant var tapta tengwë eller bara tapta, vilket betyder ”förhindrat element” eller ”det förhindrade” (Vinyar Tengar #39, sidan 7). I det mest ”extrema” fallet så kan luftströmmen helt och hållet förhindras för ett ögonblick. Detta är tydligt om man till exempel betraktar konsonanten p, som uttalas genom att föra ihop läpparna och temporärt bryta luftströmmen från lungorna och låta ett tryck byggas upp inne i munnen. När läpparna sedan särar från varandra befrias luften i en liten explosion, som utgör ett p. Sådana explosiva konsonanter inkluderar t, p, k och deras motsvarigheter d, b, g. De bildas alla genom att stoppa och sedan plötsligt släppa lös luften på olika ställen i munnen. Istället för att helt stoppa luften så kan man också låta den ”väsa” genom en smal öppning, som när f uttalas genom att tvinga ut luften mellan den undre läppen och de övre tänderna; sådana ”friktionsljud” kallas frikativer (eller spiranter) och inkluderar konsonanter som f och v. Men det finns även andra sätt att manipulera luftströmmen, som att dirigera om den genom näsan och producera nasala konsonanter, som n och m.

Man bör också förstå innebörden av toning. Alla människor (och vad det verkar, alver) har en slags surrande anordning i sina halsar, som kallas stämband. Genom att låta stämbanden vibrera så kan man lägga till en ”stämbandston” till luftströmmen innan den kommer in i röstorganen. Närvaron eller frånvaron av en stämbandston är vad som skiljer ljud som v jämfört med f. Om man håller ut ljudet ffff… och sedan direkt övergår till vvvv… istället, så känner man hur surrandet i halsen sätter igång (lägg ett finger på röstspringan – det som på män kallas adamsäpple men som är mindre utskjutande på kvinnor – och du kommer att känna hur stämbanden börjar vibrera). I princip så kan man med stämbanden dubblera antalet ljud som vi kan åstadkomma, eftersom alla ljud antingen kan uttalas med vibration i stämbanden (tonande ljud) eller utan vibration (tonlösa ljud). I verkligheten förkommer dock de flesta ljud inte i tonlös form. Många ljud skulle knappt höras om de inte vore tonande (n till exempel skulle försvagas till något som mest liknar en svag fnysning). Normalt sätt är alla vokaler tonande, definitivt så i quenya (i japanska så kan det dock hända att vokaler förlorar tonandet). Men jag har redan nämnt d, b, g som ”motsvarigheter” till t, p, k; de är motsvarigheter i det att de förra är tonande medan de senare är tonlösa. Ett karakteristiskt drag i quenya (åtminstone noldorin-dialekten) är den mycket begränsade distributionen av de tonande explosiverna d, b, g; de förekommer endast i mitten av ord, och då endast som en del i konsonantklustren nd/ld/rd, mb och ng. Somliga talare uttalade också lb istället för lv. (Det är möjligt att Tolkien tänkte sig andra regler för den knapphändigt beskrivna vanyarin-dialekten av quenya: Silmarillion refererar till en klagosång kallad Aldudénië, komponerad av en vanyar-alv; detta ord har förbryllat forskare eftersom det mellersta d:et förekommer på ett ställe som skulle vara helt omöjligt i noldorin-quenya.)

Stavelser: Tal är inte ett oskiljbart utbrott av vokaler och konsonanter, utan är organiserat i rytmiska enheter som kallas för stavelser. De kortaste möjliga orden är av nödvändighet enstaviga, det vill säga de innehåller endast en stavelse – exempelvis svenskans från eller quenyans motsvarighet ho. Ord innehållande mer än en stavelse, flerstaviga ord, formar en längre följd av rytmiska ”takter”. Ett ord som flesta har två stavelser (fle-sta), ett ord som underbar har tre (un-der-bar) och ett ord som geografi har fyra (ge-o-gra-fi), och så vidare – även om det är självklart att vi inte kan gå så mycket längre innan orden blir opraktiskt långa och svåra att uttala. En del orientaliska språk, som vietnamesiska, visar en stor förkärlek för enstaviga ord. Men det är uppenbart från exemplen ovan att europeiska språk ofta använder sig av längre ord, och Tolkiens quenya använder väldigt ofta riktiga långa ord (vilket även finskan gör). Betrakta ord som Ainulindalë och Silmarillion (fem stavelser: ai-nu-lin-da-lë, sil-ma-ril-li-on). Ett oböjt quenya-ord har vanligtvis två eller tre stavelser, men detta antal ökas ofta genom tillägg av ändelser, eller genom sammanslagningar.

Ljuden i quenya

I quenya så är grundvokalerna a, e, i, o, u (korta och långa). De kan också kombineras till diftonger, grupper av två vokaler uttalade tillsammans som en enda stavelse. Det finns tre diftonger på –i (ai, oi, ui) och tre på –u (au, eu, iu, även om diftongerna eu och iu är rätt ovanliga). Konsonanterna i tredje ålderns quenya är c (= k), d, f, g, gw, h, hy, hw, l, ly, m, n, nw, ny, p, qu, r, ry, s, t, ty, v, y och w (denna list är inte helt okontroversiell; konsonantsystemet i quenya kan med all rätt analysera på fler än ett sätt). I det alviska skriftspråket tengwar så särskiljdes också några konsonanter som under den tredje åldern hade börjat uttalas lika och således slagits ihop (þ slogs ihop med s, medan initialt ñ smälte samman med n – se diskussionen om stavningskonventioner). I återgivningen och stavningen i denna kurs så återspeglar sig det gamla skrivsättet endast i två fall: hl och hr, som ursprungligen var tonlösa l och r, men som senare blev slogs ihop med vanliga l, r (och de är därför inte med i listan över tredje ålderns quenya-konsonanter ovan). Således kommer vi att stava, säg, hrívë (”vinter”) på detta sätt även om Tolkien tänkte sig att man under tredje åldern uttalade detta endast som ”rívë” (med normalt r).

Även fast konsonanterna hy, gw, hw, ly, nw, ny, ry, ty och qu (och hr, hl) här måste skrivas med två bokstäver (som digrafer), ska de betraktas som ett enda ljud: Deras uttal kommer att diskuteras i detalj nedan. Digraferna på –w representerar labialiserade konsonanter, medan digrafer på –y står för palataliserade konsonanter; återigen, se nedan för vad dessa termer betyder. Det måste förstås att qu bara är ett estetiskt sätt att skriva det som egentligen är cw (de flesta människor håller med om att quenya ser bättre ut än cwenya), så qu, på samma sätt som nw, är en labialiserad konsonant. När man räknar stavelser måste man därför komma ihåg att u inte är någon vokal i qu; ”u” här står för w. Ett ord som alqua (”svan”) har således bara två stavelser: al-qua (= al-cwa). Man får inte tänka ”al-qu-a” och få för sig att det är tre stavelser. I tengwar så skriver man qu med endast en bokstav, och i de flesta tidiga källor använde Tolkien endast bokstaven q för att representera det.

Dubbelkonsonanter: En del konsonanter förekommer också i en lång eller dubbel variant; dubbla kontra enkla konsonanter kan jämföras med långa respektive korta vokaler. De ”uppenbara” fallen, det vill säga när de dubbla konsonanterna finns direkt representerade i stavningen, är cc, ll, mm, nn, pp, rr, ss och tt (till exempel ecco ”spjut”, colla ”kappa”, lamma ”ljud”, anna ”gåva”, lappa ”nederkanten på en skrud”, yarra- ”att morra”, essë ”namn”, atta ”två”). Gruppen pp är väldigt ovanlig och förekommer endast i material som är mycket äldre än Härskarringen. I ”Vägledning om uttalet” i slutet av Silmarillion noterar Christopher Tolkien: ”Dubbelskrivna konsonanter står alltid för lång konsonant; Yavanna har alltså det långa n man finner i engelskans unnamed, penknife, inte det korta n:et i unaimed, penny.” Ord som ana ”mot” vs. anna ”gåva”, tyelë ”upphöra” vs. tyellë ”nivå”, ata ”igen” vs. atta ”två” ska vara hörbart olika. Det är möjligt att några av de konsonanter som skrivs som digrafer ska räknas som dubbelkonsonanter när de förekommer mellan vokaler; till exempel ny = långt eller dubbelt palataliserat n (mer om detta nedan).

Konsonantkluster (vs. enkla konsonanter): Det är svårt att uttala en lång sekvens av konsonanter, så ord i ett språk begränsar sig till relativt små grupper (eller ”kluster”) av konsonanter. Ett typiskt ord, från i princip vilket språk som helst, består av en serie vokaler och konsonanter (enkla eller relativt korta konsonantkluster) alternerande – där ”kärnan” i varje stavelse oftast är en vokal. Tolkiens quenya är inget undantag; språket har faktiskt rätt restriktiva regler för hur konsonanter och vokaler kan kombineras till stavelser och längre ord. Likväl är konsonantkluster vanliga, men de är inte distribuerade lika ”fritt” som i svenskan. Medan svenska, och för den delen sindarin, tillåter konsonantkluster i början av ord, så gör inte quenya det (HOME 9, sidan 417-418). Ett ord som skrika, som börjar med ett kluster på inte mindre än tre konsonanter, skulle vara fullständigt omöjligt i quenya. Tolkien noterade att namnet som ”woserna” eller vildmännen kallade sig själva för, Drughu, anpassades till quenya som (Sagor från Midgård, sidan 385). Quenya kunde inte behålla det inledande klustret dr- i detta lånord (även om man ignorerar faktumet att quenya inte skulle kunna ha ett d på detta ställe). Quenya tillåter ett begränsat antal konsonantkluster som inljud, mellan vokaler i mitten av ord; bland de ”vanliga” klustren tillhörde enligt Tolkien ld, mb, mp, nc, nd, ng, ngw, nqu, nt, ps, ts och x (för cs). Således finns quenya-ord som Elda ”alv”, lambë ”språk”, tumpo ”puckel”, ranco ”arm”. I slutet av ord så kan endast fem enkla konsonanter förekomma: endast –l, -n, -r, -s eller –t är tillåtna på denna position (Letters, sidan 425; de flesta quenya-ord slutar dock på en vokal). Konsonantkluster eller dubbelskrivna konsonanter finns normal sätt inte heller i slutet av ord, även om de kan förekomma om den sista vokalen ramlar bort (eliderar) på grund av att nästa ord börjar med samma eller en liknande vokal. Således finner vi i Härskarringen ett ”avslutande” nn i frasen lúmenn’ omentielvo (”stunden för vårt möte”), men endast därför att det är reducerat från lúmenna omentielvo (denna fulla form finns i HOME 11, sidan 367, och Letters, sidan 424). Det enda äkta konsonantklustret i slutet av ett ord verkar vara nt som används som en specifik grammatisk ändelse (dualt dativ, som kommer att diskuteras i en senare lektion) – till exempel ciryant ”åt ett par skepp”, format från cirya ”skepp”. Tolkiens tidigaste experiment med ”qenya”, som finns bevarade i Qenya lexikonet från 1915, var mer liberalt i detta avseende. ”Qenya” tillät fler konsonanter i slutet av ord och även konsonantkluster, men allt eftersom Härskarringen-quenyan växte fram i Tolkiens anteckningar, drog han åt fonologin. Sålunda gav han språket en mer väldefinierad form.

Uttal

Vokaler: Vokalerna i quenya är ”rena”, i motsats till hur de flesta vokaler låter i engelskan (så den som försöker uttala quenya på ett ”engelskt” sätt är ungefär så långt ifrån man komma det korrekta uttalet). För de som vill uttala alviska vokaler någorlunda korrekt så rekommenderade Tolkien italienska vokaler som mall (vilket även Zamenhof gjorde för esperanto). För oss svenskar så är vokalerna i rikssvenskan ganska bra att utgå ifrån. Det är viktigt att tänka på att alla vokaler i quenya, oavsett position i ordet, ska uttalas klart och tydligt, utan några som helst tendenser till sludder.

Som sagts tidigare har quenya både långa och korta vokaler, där de långa vokalerna markeras med en accent: á, é, ó, ú, í jämfört med a, e, o, u, i. Långa och korta vokaler måste hållas isär och tydligt uttalas olika. Ibland är längden på vokalen det enda som skiljer två annars lika ord: cu med ett kort u betyder ”duva”, medan med ett långt ú betyder ”halvmåne”.

Långa á kan uttalas som i svenskans far: “hand”, nárë “flamma”, quáco ”kråka”, medan man kan finna korta a i svenskans han. Just korta a är den klart vanligaste vokalen i quenya, och därför viktig att få rätt, något som speciellt engelsktalande har lite svårt med. Jag förmodar att alla som läser den här kursen har sett Peter Jacksons Sagan om Ringen och troligen har den på VHS eller DVD. Bra exempel på korta a finnar man i Caradhras ”Röda hornet” som det uttalas av Christopher Lee (”Saruman”) i scenen när hans spionerande fåglar återvänder till Isengård: ”So, Gandalf, you try to lead them over Caradhras...” Lee får dessutom rätt på de flesta a i scenen som följer strax därpå, när han står på toppen av Isengård och läser en besvärjelse på quenya: Nai yarvaa rasselya taltuva notto-carinnar... (men det sista ordet låter mer som cárinnar, det vill säga den första vokalen är lång – men så har ju inte Christopher Lee quenya som modersmål!)

Långa é är samma ljud som vi finner i svenskans mer: nén ”vatten”, ”dag”, ména ”område”. Det långa é ska, om det ska uttalas helt perfekt, vara mer slutet än korta e. Så är dock vanligen fallet också i svenskan. Korta e i quenya kan man höra i svenskans den: lómë ”natt”, morë ”svart”, tinwë ”glittra”. Som synes av exemplen så sätter man dit två punkter ovanför bokstaven om det står sist i ordet. Detta påverkar dock inte uttalet! Punkternas enda syfte är att markera för engelsktalande att e:et inte är stumt, vilket den i regel är i engelska ord om den kommer sist i ordet (till exempel knife, uttalas ”najf”). Genomgående i kursen kommer denna konvention att användas, det vill säga om e är sist i ett ord, läggs punkterna dit.

Långa í uttalas som i svenskans maskin: ”nu”, nís ”kvinna”, ríma ”kant”. Det långa í måste vara tydligt längre än korta i, vars ljud vi finner i svenskans hitta: titta ”liten”, imbë ”mellan”, vinya ”ny”. Tolkien gav själv det engelska ordet pit som exempel på korta ”qenya” i (QL, sidan 8). Senare texter antyder att kvalitén på vokalljudet bör vara som i i maskin – börja med detta ljud och korta ner det.

Långa ó kan uttalas som å i svenskans hår, fast hellre mer åtdraget och ”slutnare” (någonstans mellan vokalljuden i hår och mor): mól ”slav”, ”ull”, óma ”röst”. Korta o kan uttalas som i svenskans och: rondo ”grotta”, olos ”dröm”, tolto ”åtta”. För svensktalande är det viktigt att tänka på att långa ó och korta o aldrig får uttalas som o-ljudet i till exempel skor, blomma. Exempel på korta o i Jackson film finner vi i uttalen av Sauron och Mordor; speciellt ”Gandalf” och ”Saruman” har bra uttal på dessa namn.

Långa ú motsvaras av ett ljud som inte riktigt finns i svenskan, utan ligger någonstans mellan svenska u och o. I engelskan finns dock ljudet i till exempel brute eller fool. Exempel på quenya-ord är númen ”väst”, ”halvmåne”, yúyo ”båda”. Det måste vara tydligt längre än det korta u, som annars är samma ljud: cundu ”prins”, nuru ”död”, ulundo ”monster”. Notera att u inte bör uttalas som svenskans u-ljud, som är alltför spetsigt.

I Härskarringen ”Appendix E” noteras att ”grupperna er, ir, ur (ändljudande eller framför konsonant) är inte avsedda att uttalas som engelskans fern, fir, fur, snarare som i engelskt eer, air, oor.” Lättare är det för oss svenskar, se bara till att r:et hörs tydligt. Engelsktalande personer har dessutom lätt för att förlänga vokalen framför ett r. I Peter Jackson film kämpar skådespelarna med att uttala den sista stavelsen i quenya-namnet Isildur korrekt, med blandade resultat. I återblicken där Elrond (spelad av Hugo Weaving) leder Isildur in i Domedagsberget och försöker övertala honom att förstöra ringen, uttalar Weaving namnet Isildur väldigt bra – han följer Tolkiens anvisningar till punkt och pricka.

Diftonger: Förutom de grundläggande enkla vokalljuden som diskuterats ovan (vilket lingvister kallar monoftonger) har vi även diftonger – kombinationer av två grundvokaler som går ihop till en enda stavelse och på många sätt beter sig som en enkel vokal vad gäller ordbildning: Diftongerna i quenya är ai, au, eu, iu, oi, ui.


  • Diftongen ai uttalas som svenskans aj och som engelskans I, eye: aica ”grym, hemsk”, caima ”säng”, aira ”helig”.

  • Diftongen au uttalas som i tyskans Haus, eller ungefär som ”ow” i engelskans cow: aulë ”uppfinning”, laurëa ”gyllene”, taurë ”skog”.

  • Diftongen eu förekommer inte i engelskan, men är inte helt olik ”o” i engelskans so, med skillnaden att den första delen ska låta mer som ett e. Quenya-exempel: leuca ”orm”, neuma ”snara”, peu ”läppar”. Denna diftong är inte vanlig.

  • Diftongen iu kan uttalas som yu i engelskan yule, enligt det vanliga uttalet under tredje åldern. Tolkien tänkte sig att den ursprungligen var en ”fallande” diftong som de andra quenya-diftongerna, med betoning på första delen istället för den sista (Härskarringen ”Appendix E”). Uttalet under tredje åldern är dock lika ”giltigt” inom mytologin, och det är lättare för oss att åstadkomma. Diftongen är i vilket fall som helst väldigt ovanlig; i Etymologierna är den bara attesterad i ett fåtal ord (miulë ”gnällande”, piuta ”spotta”, siulë ”uppeggande” och gruppen tiuca ”fet, tjock”, tiuco ”lår” och tiuya- ”svälla, bli fet” – några fler exempel på iu finns i Tolkiens tidiga ”qenya” material.

  • Diftongen oi är lätt, och motsvarar svenskans ”oj”: coirëa ”levande”, soica ”törstig”, oira ”evig”.

  • Diftongen ui uttalas som ”ooy” i den engelska frasen too young: huinë ”skugga”, cuilë ”liv”, uilë ”(lång, släpande) planta”. Notera att kombinationen qui inte innehåller den här diftongen, utan är bara ett snyggare sätt att skriva cwi (till exempel orqui ”orcher” = orcwi).

Alla andra grupper av vokaler är inte diftonger, utan helt enkelt vokaler som tillhör olika stavelser, och ska således uttalas separat. I lingvistiska termer kallas vokaler som är i direkt kontakt med varandra utan att bilda diftonger för hiatus. Ursprungsalviskan hade inga sådana kombinationer, åtminstone inte i mitten av ord: Tolkien lät Fëanor konstatera att ”våra fäder...i skapandet av ord tog vokaler och separerade dem med konsonanter som väggar” (Vinyar Tengwar #39, sidan 10). Men en del konsonanter hade försvunnit i quenyan, så att vokaler som ursprungligen var ”separerade” nu hamnade i direktkontakt (Vinyar Tengwar #39, sidan 6). I quenya finns till och med flerstaviga ord endast innehållande vokaler, som (ett namn på universum) eller oa (”iväg”). De vanligaste kombinationerna av vokaler i hiatus är ea, eo, ie, io, oa; varje vokal ska låta ”för sig själv”. Tolkien markerade ofta detta tydligt genom att lägga till ett trema eller ”punkter” till en av vokalerna, och för att vara konsekvent i stavning skriver vi här regelbundet ëa (), ëo (), . Det finns således ingen ursäkt för att göra misstag som att uttala ëa som engelskans heart eller please eller som i canoe eller foetus. (Andra förvanskningar är tydligen också möjliga: Cate Blanchett reducerar Eärendil till ”Erendil” när Galadriel uttalar hans namn i Jacksons film: ”I give you the light of E[ä]rendil, our most beloved star...” Kan vi få en extra vokal i Director’s Cut, snälla?) För oss svenskar är det dessutom viktigt att tänka på att ä och ö fortfarande är vokalerna a och o och ska uttalas som så, och inte som svenskans ”ä” eller ”ö”.

I den här kursen används inte trema i kombinationen ie (förutom när det kommer sist i ett ord) eller oa, men som man kan se av stavningen och öa i vissa Tolkien-manuskript så ska vokalerna uttalas var för sig och inte dras ihop som i engelskans piece eller load. I enlighet med det noterade Christopher Tolkien i ”Vägledning om uttalet” i Silmarillion att namnet Nienna uttalas Ni-enna, inte ”Neena”. (Direkt efter repliken där hon misshandlar namnet Eärendil, så uttalar Cate Blanchett quenya-ordet namárië ”farväl”. Jag är glad att säga att hon gjorde ett bättre jobb med det ordet, och fick –ië någorlunda rätt!) En del ord med vokaler i hiatus: fëa ”själ”, lëo ”skugga”, loëndë ”år-mitt” (the mittersta dagen på året enligt den alviska kalendern), coa ”hus”, tië ”stig”.

Konsonanter: De flesta av konsonanterna är lätta att uttala för oss svenskar. Följande är värt att notera:


  • C uttalas alltid k, aldrig s; faktum är att Tolkien använder bokstaven k och inte c i många av sina källor. Celma ”kanal” eller cirya ”skepp” får inte låta som ”selma”, ”sirya” (Detta gäller för sindarin också: När Celeborn uttalas ”Seleborn” i Radioteaterns dramatisering av Härskarringen, visar det tydligt att producenterna aldrig brydde sig om ”Appendix E”).

  • I grupperna hw, hy, hl, hr så ska inte bokstaven h uttalas separat. Detta är endast digrafer som uttrycker en enhetlig konsonant:

  • Det som stavas hl, hr var ursprungligen tonlöst l, r. Det vill säga, dessa ljud uttalades utan vibration i stämbanden, resulterande i vad som kan beskrivas som en ”viskande” version av normala l, r. (Om du kan isolera l i engelska please, så har du ett tonlöst l – även om det endast beror på en effekt av det tonlösa explosiva p som föregår ljudet.) I quenya är dessa ljud dock ganska ovanliga; exempel inkluderar hrívë ”vinter”, hlócë ”stor orm, drake”. Dock skrev Tolkien att i tredje åldern så hade hl och hr börjat uttalas som vanliga tonande r, l även fast stavningen hl, hr tydligen levde kvar.

  • Det som stavas hw motsvarar engelskans wh i de dialekter där detta är skilt från vanliga w (till exempel witch och which är hörbart olika ord). Enkelt beskrivet är hw en (svag) version av det ljud man gör när man blåser ut ett ljus. Hw är inte ett vanlig ljud i quenya; följande verkar vara en komplett lista över kända ord där det förekommer: hwan ”svamp”, hwarin ”krokig”, hwarma ”tvärslå”, hwermë ”handrörelsekod”, hwesta ”bris, fläkt” (också som verb: hwesta- ”att fläkta”), hwindë ”strömvirvel, malström”.

  • Det som stavas hy representerar det som på tyska ofta kallas ich-Laut eller ”ich-ljud” eftersom det exemplifieras av ”ch” i det tyska ordet ich (”jag”). För svensktalande är det likt tje-ljudet i till exempel tjena och Tjeckien. I Härskarringen ”Appendix E” noterade Tolkien att hy har samma relation till y som hw till normala w: den ena är tonlös, den andra är tonande. Så ett annat sätt att få fram hy är att börja med yyyyy och sedan stoppa vibrationen av stämbanden, vilket resulterar i en ”viskande” variant. När väl det är gjort behöver du bara förstärka det; det ska uttalas med samma kraft som svenska tje: hyarmen ”söder”, hyalma ”snäcka”, hyellë ”glas”. Det verkar som om hy för det mesta finns i början av ord: ahya- ”ändra” är det för närvarande enda kända exemplet på hy mellan två vokaler i mitten av ett ord. Dock, h i kombinationen ht efter vissa vokaler ska också uttalas som hy, se nedan. I Härskarringen ”Appendix E”, skrev Tolkien att talare av väströna (det förmodade ”orginalspråket” i Röda boken, som Tolkien ”översatt” till engelska) ofta substituerade quenyans hy-ljud med engelskans sh-ljud (svenskans tje-ljud är dock bättre). Vi kan förstås göra samma sak om vi inte är intresserade av de fonologiska detaljerna i språket, och uttala ord som hyalma som ”tjalma” istället. Detta uttal existerade också i Midgård, även om det inte var exakt så som alverna uttalade det (och det verkar vara bäst att sikta på det senare!) Jag misstänker dock att många svensktalande inte skulle kunna upptäcka skillnaderna.

  • Utanför gruppen hw, hy, hl, hr så står bokstaven h för ett eget ljud, även om det uttalas lite olika beroende på dess position. Det verkar som om quenyans h ursprungligen (åtminstone när det kommer från ursprungsalviskans kh) var starkare än ett svenskt h – det vill säga ett ”andnings-h” som i hög. På Fëanors tid uttalades det tydligen som ch i tyskans ach eller skotska loch eller som Cyrillic X. I ljudskrift representeras detta ljud av [x]. Men senare, i början av ord, så försvagades detta [x] och blev ett ljud likt svenskans h. I Härskarringen ”Appendix E” informerar Tolkien oss att Tengwa-bokstaven för [x] ursprungligen kallades harma; naturligtvis kallades detta Tengwa så därför att det inledande h var ett exempel på ljudet det betecknade, [x]. Men när [x] på den här positionen så småningom blev ett svensktliknande h, döptes Tengwa-bokstaven om till aha, då [x] inte försvagades i mitten av ord. Ur detta får vi följande regler: i början av ord (innan en vokal), så ska bokstaven h uttalas som svenskans h. Men i mitten av ord ska h uttalas som [x]: till exempel mellan vokalerna i aha ”vrede”, och på samma sätt innan t i ord som pahta ”stängd”, ohta ”krig”, nuhta- ”att hämma”.

I en sen källa noterade Tolkien att ”i quenya och telerin så blev [x] i mitten så småningom h i de flesta fall” (Vinyar Tengwar #41, sidan 9). Det kan därför vara tolererbart att även uttala ord som aha med ett andnings-h. Men gruppen ht måste troligen alltid uttalas [xt]; ett svagare andnings-h skulle knappt vara hörbart i denna position.

Denna regel behöver en förändring. Troligen så uttalades alltid h innan t som [x]. Om det kom efter någon av vokalerna a, o och u så levde detta uttal kvar, som i exemplen pahta, ohta, nuhta- ovan. Men efter vokalerna i och e så förändrades uttalet från [x] till ett ljud mer likt tyskans ich-Laut (tyska kan mycket väl ha varit Tolkiens inspiration för just denna utveckling av quenyans fonologi). Således, i ord som ehtë ”spjut” eller rihta- ”att rycka”, så ska h uttalas som hy enligt anvisningarna ovan. Återigen, Tolkien föreställde sig att mänskliga (dödliga) talare av väströna hade en tendens att ersätta detta med ett ljud liknande engelskan sh och säga ”eshtë”, ”rishta” istället.

  • Quenyans l ”representerar mer eller mindre ett initialt svenskt l, som i låta”. (Härskarringen, ”Appendix E”). Varför skrev Tolkien specifikt att det lät som ett initialt svenskt l (oberoende av dess position i quenya)? Ett svenskt l uttalas något annorlunda i olika positioner. Ett initialt l, som i låta uttalas som ett ”klart” l – och det är denna sortens l som ska användas i alla positioner i quenya. När l inte är initialt, så uttalas det ofta som ett ”mörkt” l, vilket skiljer sig från det ”klara” l på så sätt att den ”mörka” varianten uttalas genom att böja bakre delen av tungan uppåt: jämför uttalet av l i två ord som låta (klart l) och sill (mörkt l). Jämfört med det ”klara” l har det ”mörka” l ett lägre tonfall, men detta ska undvikas i quenya. Perfektionister bör också observera en annan detalj: I Letters, sidan 425, nämner Tolkien att quenyans l tillhör ”dentalerna”, ljud som uttalas med spetsen på tungan mot de övre tänderna. Alltså, när man uttalar quenya l, se till att spetsen på tungan nuddar tänderna.

  • Quenyans n är som svenskans n. Vanligtvis har detta varit n hela tiden, men i några fall representerar det äldre ng som i svenskans kung, sång (notera att inget distinkt g hörs, trots stavningen). Till skillnad från svenskan så kunde quenya även ha detta ljud i början på ord. Som nämndes i diskussionen om stavningskonventioner använde Tolkien ibland bokstaven ñ för det äldre ng, till exempel Ñoldor. I ett brev lade Tolkien till ett fotnot vid ordet Noldor (så stavat), och informerade mottagaren att det initiala N skulle uttalas ”ng som i ding” (Letters, sidan 176). Detta skulle dock vara det ”arkaiska” uttalet; de som talade quenya på Frodos tid skulle helt enkelt säga Noldor: Härskarringen, ”Appendix E” markerar tydligt att under tredje åldern hade det initiala ñ börjat uttalas som ett normalt n, och på grund av det hade den alviska bokstaven ñ ”omskrivits till n”. Vi har adopterat samma system här, så bokstaven n representerar i nästan alla fall normalt svenskt n, oberoende av dess fonologiska historia i quenya. Jag säger ”nästan alla fall” därför att n uttalas fortfarande som ñ framför c (= k), g och qu. Detta är inget stort problem, då det är naturlig för svensktalande att använda sig av detta uttal ändå. I ord som anca ”käke” ska klustret nc uttalas som ”nk” i svenska tank, och i ord som anga ”järn” ska ng uttalas som ”ng” i svenska bingo. Notera att quenya ng som förekommer i mitten av ord alltid ska uttalas med ett hörbart g (detta gäller även för gruppen ngw, som i tengwa ”bokstav”). Det är inte enbart det enkla ñ beskrivet ovan, som ”ng” i svenska kung, utan hörbart g. (Vi talar förstås om ett hårt g här; quenya ng får aldrig uttalas som ”nj” utan alltid som i bingo. Ljudet av det ”mjuka” g som i svenskans gäst förekommer inte i quenya.)

  • Quenyans r ”uttrycker i alla positioner rullande tungspets-r; ljudet förlorades inte före konsonanter som exempelvis i svenskans klart” (Härskarringen, ”Appendix E”). Svenskans r är generellt sett för svagt för quenya. Dess svaghet är orsaken till att den tenderar att försvinna före konsonanter och i slutet av ord (förutom när nästa ord råkar börjar på en vokal). Ett quenya r ska vara rullande som i spanska, italienska och ryska. Vissa detaljer i tengwar-stavningen antyder att r i quenya var aningen svagare direkt framför konsonanter (till skillnad från vokaler) och i slutet av ord: Trots det ska det vara ett tydligt rullande ljud även på dessa positioner: parma ”bok”, erdë ”frö”, tasar ”pilträd”, Eldar ”alver”. Vokalen framför r ska inte förlängas eller påverkas på annat sätt. I Jacksons film uttalar skådespelarna som spelar Gandalf och Saruman oftast namnet Mordor korrekt, med rullande r och korta vokaler (då däremot Elijah Woods ”Frodo” alltid säger Módó utan spår av något r!) I filmen är Mordor sindarin för Svarta landet, men av dess form och uttal skulle det lika väl kunna vara quenyas mordor = ”skuggor” eller ”fläckar” (pluralformen till mordo). Det uvulara r som är vanligt i språk som franska och tyska (och för den delen skånska!) ska undvikas i quenya, då Härskarringen ”Appendix E” hävdar att detta var ”ett ljud som eldarerna fann speciellt avskyvärt” (det antyds även att det var så orcherna utalade R!).

  • Konsonanten s ska alltid vara tonlös, ”som i vårt , gast” (Härskarringen, ”Appendix E”). I engelskan övergår s ofta till tonande z, även fast det stavas med ”s”. Till exempel så är s i engelska house tonlöst, men blir tonande i pluralformen houses (av den anledningen föredrog Tolkien stavningen houzes bättre – se HOME 12, sidan 24). När man talar quenya ska man därför vara noga med att inte tona s och göra om det till z: asar ”festival”, olos ”dröm”, nausë ”föreställning”. Tredje ålderns exil-quenya innehöll inte det tonande z överhuvudtaget. (Tolkien tänkte sig att z hade funnits vid ett tidigare tillfälle, men att det senare blivit r, och slagit ihop med det ursprungliga r. Till exempel indikerar Sagor från Midgård, sidan 524, att plural till olos ”dröm” vid ett tillfälle var olozi, men senare blev olori.) När det förekommer mellan vokaler, representeras s ofta av tidigare þ (ungefär som engelskan th i thin); orden asar och nausë nämnda ovan representerar äldre aþar och nauþë och stavades så i tengwar.

  • Om v och w: Vi måste anta att v och w uttalas som i engelskans vine och wine, respektive (men initialt nw är inte n + w utan ett så kallt labialiserat n; se nedan). Det finns dock en del oklara punkter här. Härskarringen ”Appendix E” verkar indikera att i tredje ålderns quenya så hade initialt w börjat uttalas som v: det sägs att namnet på Tengwa-bokstaven vilya tidigare var wilya. På samma sätt indikerar Tolkien att ordet véra (”personlig, privat, egen”) hade varit wéra i vad han kallade ”arkaisk quenya” (HOME 12, sidan 340). I Etymologierna är bevisen något motstridiga. Ibland leder primitiva stammar på W- till quenya-ord på v-, som när stammen WAN resulterar i quenya vanya- ”gå, resa bort, försvinna”. Ibland listar Tolkien dubbla former, som när stammen (eller WAWA, WAIWA) resulterar i quenya vaiwa och waiwa, båda med betydelsen ”vind”. Under stammen WAY listade Tolkien ett ord för ”omslag” som ”w- vaia”, vilket uppenbarligen indikerar de dubbla formerna waia och vaia (alla dessa exempel finns i HOME 5, sidan 397). I HOME 5, sidan 398, finns fler dubbla former, men i fallet vilin (”jag flyger”) från stammen WIL, ändrade Tolkien det märkligt nog till wilin. Kanske bestämde han sig plötsligt för att välja ”arkaisk quenya-stavning” istället för att förkasta den ena varianten till förmån för den andra?

Summan av bevisen verkar leda till att i början av ord så har w- börjat uttalas som normalt v- under tredje åldern; där Tolkien listade dubbla former på w- och v- så var den tidigare tydligen en mer arkaisk form. Jag har dock inte normaliserat stavningen på den här punkten, fast där Tolkien själv använde eller listade en form på v- snarare än w- (antingen för sig själv eller som ett alternativ till w-), kommer jag att använda v- formen i den här kursen. (Det gäller också för vilin!) Det är dock möjligt att enligt tredje ålderns uttal så ska alla initiala w uttalas som v, där den ursprungliga skillnaden mellan initialt v och w har försvunnit i det talande språket. Det är oklart om Tolkien menade att denna skillnad konsekvent vidhölls i tengwar-stavningen (på samma sätt som när skillnaden mellan þ och s vidhölls även efter det att båda uttalades s). I så fall användes bokstaven som kallades (wilya >) vilya fortfarande för att representera v för gamla w, medan en annan bokstav (vala) användes för det som alltid varit v. Frånsätt i början av orden, så vidhölls skillnaden mellan v och w även under tredje åldern. I fallet grupperna lw och lv så kunde skillnaden förstärkas genom att förändra uttalet för den senare: ”För lv, inte för lw, använde många talare, speciellt alverna, lb” (Härskarringen, ”Appendix E”). Alltså, ett ord som elvëa ”stjärnliknande” uttalades ofta ”elbëa”, och det kanske också skrevs så i tengwar. Även fast det var vanligt så verkar det inte vara standarduttalet, och stavningen som Tolkien använde indikerar ofta uttalet ”lv”. Jämför till exempel Celvar (eller ”Kelvar”, betydelse djur) med Celbar i Yavannas och Manwës tal i Silmarillion, kapitel 2. I HOME 12, sidan 340, citerar dock Tolkien ett quenya-ord för ”gren, kvist” som olba istället för olva.

  • Bokstaven y ”används endast som en konsonant, som y i engelskans Yes”: Tolkien nämnde detta som en av de få stora skillnader mellan latinsk stavning och de stavningskonventioner han använde i quenya (Letters, sidan 176). Den svenska vokalen y existerar inte i quenya (även om den förekommer i sindarin).

Om aspiration

Det finns en osäkerhet gällande den exakta uttalningen av tonlösa stopp c (= k), t, p: I engelska och en del andra språk är dessa ljud, om de förekommer innan en vokal i början av ord, normalt sett aspirerade. Det vill säga en h-liknande andningspuff slinker in efter dem. På de ställena uttalas de ungefär som de äkta sekvenserna k + h, t + h, p + h (som i backhand, outhouse, scrap-heap). En normal talare är inte alls medveten om detta, och uppfattar inte det extra h som ett eget ljud: det är bara hur k, t, p ”förväntas” låta i början av ord. Men i några språk, som franska, ryska och (kanske mest viktigt) finska, följer inget sådant h automatiskt med konsonanterna när de förekommer i vissa positioner.

Ska quenyans t, p, c vara aspirerande som i engelskan, eller ska de uttalas som i franskan eller finskan? Den frågan besvarades aldrig direkt av Tolkien i någon av de publicerade skrifterna. Man kan observera att quenyans t, p, c kommer från ursprungsalviskans konsonanter som definitivt inte var aspirerande, då de i det primitiva språket kontrasterade med de aspirerande ljuden: primitiverna th, ph, kh som senare blev s, f, h i quenya (jämför två helt skilda primitiva ord som thaurâ ”avskyvärd” och taurâ ”dominerande” – th i det första ordet ska låta så som en engelsktalande mest troligt uttalar det andra inledande t:et felaktigt! Bokstaven t i taurâ ska uttalas som i franskan, utan aspiration.) Så var quenyans t, p, c fortfarande oaspirerade, eftersom de var så i det primitiva språket?

Eftersom det primitiva aspirerade ljudet hade förändrats, så skulle det inte medföra någon förvirring om aspiration lades till t, p, c. Det ska dock noteras att i skriftsystemet skapat av Fëanor så fanns det ursprungligen separata tecken för aspirerade ljud: ”Det ursprungliga Fëanoriska systemet innehöll också en grad med utökade stammar, både ovanför och under skrivraden. Dessa representerar vanligen aspirerade konsonanter (det vill säga, t + h, p + h, k + h)” (Härskarringen, ”Appendix E”). Men detta var inte bokstäver som användes för att skriva quenyans t, p, c. Så med allt detta att begrunda tror jag att quenyans t, p, c idealiskt sätt ska uttalas utan aspiration. För de som är vana vid att automatiskt lägga till ett h-liknande andningspuff efter dessa konsonanter kan detta vara svårt att åtgärda, eftersom de inte riktigt är medvetna om dess närvaro överhuvudtaget. En fonologilärare lärde mig en gång ett sätt att få bort aspirationen genom att träna uttalet av t, p, c/k med ett brinnande ljus framför munnen; tricket är att uttala dessa konsonanter utan att flamman på ljuset flickrar (på grund av andningspuffen som utgör aspirationen).

De tonande motparterna till t, p, c/k, nämligen d, b och (hårda) g respektive, är inte aspirerande i engelskan. Av den anledningen så kan folk som är vana att höra tonlösa ljud uttalade som aspirerande varianter (felaktigt) uppfatta oaspirerade tonlösa explosiver som deras motsvarighet. Uttalade utan aspiration, kan quenya ord som tarya (”styv”), parma (”bok”) eller calma (”lampa”) låta lite som ”darya, barma, galma” för svensktalande (de som talar franska, ryska eller finska skulle inte bli förvirrade). När man uttalar sådana ord, får man inte introducera vibration i stämbanden som resulterar i ljuden d, b, g. Men jag borde tillägga att hela den här aspirationssaken inte är något som en student behöver ägna mycket tid åt; som jag sade, det exakta uttalet av quenyans t, p, c finns inte adresserat någonstans i publicerade texter. Om det verkligen är fel att lägga på aspiration till dessa konsonanter, så gör man åtminstone inte mycket mer fel än vad Tolkien själv gjorde när han läste Namárië.

Palataliserade and labialiserade konsonanter

I quenya hittar vi ord som nyarne ”berättelse”, tyalië ”leka” eller nwalca ”elak”. Av stavningen att döma ser det ut som orden börjar med konsonantklustren: n + y, t + y, n + w. Men detta stämmer inte överens med det explicita uttalandet i Lowdham’s rapport att ”Adunaiska, likt avalloniska [= quenya], tillåter inte mer än en enkel grundkonsonant i början av ett ord” (HOME 9, sidan 417-418). Så hur förklarar vi detta?

Lösningen verkar vara att ”kombinationer” som ny i nyarna är just enkla, grundkonsonanter: ny är inte ett kluster n + y, utan samma enhetliga ljud som lämpligt nog representeras av bokstaven ”ñ” i spanskan – som i señor. Detta låter förstås rätt likt ”senyor”, men ”ñ” är i själva verket en egen konsonant. Detta ”ñ” är en palataliserad variant av n, ett n som blivit ”skiftad” åt y-hållet. Ett exempel på en svensk palataliserad konsonant är digrafen ”sch” (vilket förstås inte är klustret s + c + h); detta kan beskrivas som ett palataliserat s. Genom att noggrant jämföra uttalet av s och sch kan du uppfatta palataliseringsmekanismen operera i din mun: en konsonant palataliseras genom att böja bakre delen av tungan uppåt takmunnen (gommen, på engelska palate, därav namnet ”palataliserad konsonant”). Sambandet mellan s och sch motsvarar sambandet mellan n och quenyans ny (eller spanskans ”ñ”).

Förutom ny har quenya också de palataliserade konsonanterna ty, ly, ry (till exempel i tyalië ”leka”, alya ”rik”, verya ”modig”); dessa är de palataliserade motsvarigheterna till de ”normala” t, l, r. Angående ty skrev Tolkien att de kan uttalas som ”t” i engelska tune (se till exempel HOME 9, sidan 418-419 – det bör noteras att han tänkte på dialekter där detta låter som ”tyoon”; så är inte fallet i alla amerikanska former av engelska). I Gondor uttalade tydligen en del dödliga ty som ch i engelska church, men det var inte riktigt så alverna uttalade det. Vad gäller konsonanten ly så är det likt ”lh” i portugisiska olho (”öga”). I Härskarringen ”Appendix E” noterade Tolkien att l (så stavat) ska också vara ”till viss grad ’palataliserat’ mellan e, i och en konsonant, eller sist efter e, i”. Lydelsen ”till viss grad” verkar antyda att vi inte har ett vanligt, ”fullskaligt” palataliserat l i dessa positioner (likt ljudet stavat ly), men i ord som Eldar ”alver” eller amil ”mor”, så ska l idealiskt sätt ha en liten skiftning av palatalisering i sig.

Vid sidan av de palataliserade konsonanterna har vi labialiserade konsonanter: nw, gw, och qu (= cw). Dessa är inte kluster n + w, g + w, c + w, utan representerar n, g, c (k) uttalat med putande läppar, som när man uttalar w: genom att puta med läpparna, blir konsonanten ”labialiserad” (detta ord kommer från den latinska termen för ”läpp”). Quenyans qu kan definitivt uttalas som i engelskans queen, men idealiskt sätt ska det uttalas som k och w ihopslaget till ett enda, gemensamt ljud. (Sant, det finns en tidig källa där Tolkien säger att qu, fastän det ursprungligen var ett enkelt k ”i kombination med läpputande”, ”nu uttalas exakt som engelska qu – ett läpputande k följt av ett tydligt w ljud”: Se Parma Eldalamberon #13, sidan 63. Hursomhelst, jag tror denna idé är ersatt av information från en mycket senare källa, som indikerar att quenya inte har något inledande konsonantkluster: HOME 9, sidan 417-418.) Nw och gw representerar på samma sätt ”ihopslagna” versioner av n/w, g/w – det bör noteras att nw är ett enkelt, labialiserat ljud endast i början av ord, där det representerar tidigare ngw (det som Tolkien också stavade ”ñw”, där ”ñ” är för ng som i kung). I mitten av ord, till exempel i vanwa ”försvunnen, förlorad”, är nw verkligen ett kluster n + w och stavas även så i tengwar. Dock, de labialiserade konsonanterna qu och gw förekommer också i mitten av ord. Faktum är att gw förekommer endast i den positionen, och alltid i kombinationen ngw (inte ”ñw” utan ”ñgw”, fortfarande med samma användning av ”ñ”): lingwë ”fisk”, nangwa ”käke”, sungwa ”dryckeskärl”.

Frågan om längd: Det kan tyckas att när de förekommer i mitten mellan vokaler, räknas palataliserade och labialiserade konsonanter som långa eller dubbla konsonanter (som om digraferna trots allt representerar konsonantkluster). Om vi återigen använder bokstaven ”ñ” enligt dess spanska värde av ett palataliserat n (och inte, som Tolkien ofta gjorde, för ng i kung), kan man fråga sig om ord som atarinya (”min far”, HOME 5, sidan 61) verkligen representerar ”atariñña”. Om så är fallet, betecknar gruppen ny i mitten av ett ord ett långt palataliserat N. I så fall skulle själva ordet quenya uttalas ”Queñña” och inte ”quen-ya”. En annan möjlighet är ”queñya”, där n visserligen är palataliserat, men fortfarande följt av ett tydligt y-ljud (vilket det inte skulle vara när ny förekommer i början av ord). När Tolkien läser en version av Namárië uttalar han åtminstone en gång ordet inyar som ”iññar” (men andra gången det förekommer säger han helt enkelt ”inyar” med n + y). I vilket fall som helst, grupperna ny, ly, ry, ty och qu (för cw) måste räknas som antingen långa konsonanter eller konsonantkluster när det gäller betoning (se nedan) – även om det också är klart att de ibland måste analyseras som en enhetlig konsonant.

Betoning

När ett språk har flerstaviga ord kan talare av språket uttala vissa stavelser mera kraftfullt än andra. Vi säger att dessa stavelser är betonade. I vissa språk betonar man inte vissa stavelser mer än andra. Japaner till exempel betonar ungefär alla stavelser lika mycket, vilket resulterar i vad elaka utlänningar kallar ”maskingevärstal”. Men i västerländska språk är en växlande betoning vanligt: vissa stavelser betonas, medan andra inte gör det.

Reglerna för vilka stavelser som ska betonas skiljer sig kraftigt åt. En del språk har väldigt enkla system; i franska betonas ord alltid på den sista stavelsen. För fransmän så är Paris inte ”PARis” (som i engelskan) utan ”parIS” (egentligen uttalas inte s:et, men det har inte med betoningen att göra). Finländarna har också ett väldigt enkelt system, där betoningen alltid görs på första stavelsen. Huvudstaden i Finland uttalas till exempel ”HELsinki”.

Eftersom finskan uppenbarligen var Tolkiens främsta inspirationskälla, så skulle man kunna tro att han kopierade dess enkla system att betona alla ord på första stavelsen till quenya. I den ”interna” eller påhittade språkhistorien så tänkte han sig faktiskt en tidig period där quenya-ord betonades på det sättet (den så kallade tillbakadragande perioden, HOME 11, sidan 366). Det ersattes dock av ett nytt system redan innan noldor gick i exil, så quenya som ett lärdomsspråk i Midgård använde sig av ett annat betoningsmönster, vilket noggrant finns beskrivet i Härskarringen ”Appendix E”. Det är det systemet vi måste använda. (Det verkar faktiskt som att Tolkien kopierade det från latin!)

Ord med en stavelse, som nat ”sak”, skapar förstås inga problem; denna enda stavelse är den enda möjliga kandidaten till att bli betonad. De enklaste flerstaviga orden, de med två stavelser, är inga problem heller: I Härskarringen ”Appendix E”, skriver Tolkien att ”i tvåstaviga ord faller [betoningen] nästan undantagslöst på första stavelsen”. Som antyds av formuleringen så kan det finnas några få undantag; det enda kända undantaget verkar vara ordet avá ”låt bli!”, som betonas på den sista stavelsen: ”a”. (Även detta ord förekommer i en alternativ form áva, betonad på den första stavelsen enligt de normala reglerna: ”ÁVa”.) Namnet på det Välsignade riket, Aman, hör jag ibland folk uttala med betoning på den andra istället för den första stavelsen – men det korrekta uttalet måste vara ”Aman”, om vi kan lita på Tolkiens regler. (”AmAN” skulle vara Amman, huvudstad i Jordan!)

Längre ord, med tre eller fler stavelser, är lite mer komplicerade när det gäller betoningen. Många av dem betonas på den näst sista stavelsen. Men i en del fall är den näst sist stavelsen inte ”kvalificerad” att betonas: Den stavelsen kan inte betonas om den är kort. Så hur känner vi igen en kort stavelse? Om den inte innehåller en lång vokal (ingen vokal markerade med en accent), så är det förstås ett tecken. Då är vokalen själv förstås kort. Om den korta vokalen följs av endast en konsonant, eller till och med ingen konsonant alls, så är det inte troligt att stavelsen ska betonas. Dess enda chans att fortfarande betraktas som en lång stavelse är om den istället för att vara en enkel kort vokal är en del av en av quenyans diftonger: ai, au, eu, oi, ui eller iu. Två vokaler ihopslagna till en diftong räknas som att ha samma ”längd” som en normal, enhetlig lång vokal (markerad med en accent). Men om det inte finns någon diftong, ingen lång vokal, och inte heller en kort vokal följd av mer än en konsonant, så är stavelsen undantagslöst att betrakta som kort. Om detta är den näst sista stavelsen i ett ord innehållande tre eller fler stavelser, så har denna penultima-stavelse förlorat alla chanser att bli betonad. I sådana fall flyttas betoningen ett steg framåt, och faller på den tredje stavelsen från slutet (oavsett hur den stavelsen ser ut). Tolkien noterade att sådana ord ”är gynnade i de eldarinska språken, speciellt quenya”. Exempel:


  • Ett ord som vestalë ”bröllop” betonas ”VESTalë”. Den näst sista stavelsen kan inte betonas eftersom dess vokal (a:et) är kort och följs av endast en enda konsonant (l:et); alltså flyttas betoningen ett steg framåt, till den tredje stavelsen från slutet. Jag hör ibland folk felaktiga uttala pluralformerna Teleri (havsalverna) och Istari (trollkarlarna) som ”TeLERi”, ”IsTARi”; om man tillämpar Tolkiens regler kommer man fram till att han egentligen menade ”TELeri”, ”ISTari”. Den korta penultima-stavelsen i dessa ord kan inte betonas.

  • Ett ord som Eressëa (namnet på en ö nära det Välsignade riket) kan svenskar lätt tro ska betonas på den näst sista stavelsen (vilket ger samma betoningsmönster som till exempel ”Eritrea”!). Men eftersom den näst sista stavelsen i Er-ess-ë-a bara är ett kort ë utan någon grupp av konsonanter (faktiskt inte en enda konsonant) så kan den stavelsen inte betonas och betoningen flyttar till stavelsen före den: ”ErESSëa”. Andra ord med samma mönster (sådana som inte har en konsonant direkt efter vokalen i den näst sista stavelsen): Eldalië ”alvfolk” (”ElDAlië” – fast ordet Elda ”alv” i sig själv betonas förstås ”Elda”), Tilion ”Den Behornade”, namnet på en Maia (”TILion”), laurëa ”gyllene” (”LAURëa”), Yavannië ”september” (”YaVANNië”), Silmarillion ”[Berättelsen] om Silmarillerna” (”SilmaRILLion”).

Även om sådana ord är ”gynnade”, så finns det definitivt ingen brist på ord där den näst sista stavelsen är kvalificerad för att få tonvikt. Exempel:


  • Vardas titel Elentári ”stjärndrottning” uttalas ”ElenTÁRi”, eftersom vokalen á i den näst sista stavelsen är lång. (Om detta hade varit ett kort a, så kunde den inte betonas eftersom den inte följs av mer än en konsonant, och den tredje stavelsen från slutet skulle ha fått tonvikten istället: ”ELENtari” – men inget sådant ord existerar.) Namnen Númenórë, Valinórë betonas på samma sätt på det långa ó i den näst sista stavelsen (men i de förkortade formerna Númenor, Valinor faller betoningen däremot på den tredje sista stavelsen från slutet: NÚMenor, VALinor).

  • Ord som hastaina ”vanställd” eller Valarauco ”kraftdemon” (på sindarin Balrog) betonas ”hasTAINa”, ”ValaRAUCo” – eftersom diftonger som ai, au räknas som långa vokaler vad gäller betoning.

  • Namnen Elendil och Isildur betonas ”ElENDil” och ”IsILDur”, eftersom vokalen i den näst sista stavelsen, även om den är kort, följs av fler än en konsonant (grupperna nd och ld, respektive). Dubbelkonsonanter skulle ha samma effekt som ett kluster av olika konsonanter; till exempel Elenna (”Stjärndistrikt”, ett namn på Númenor) uttalas ”ElENNa”. (Jämför det med adjektivet elena ”stellarisk, av stjärnorna”: detta måste uttalas ”Elena” eftersom den näst sista stavelsen ”en” är kort och kan därför inte få tonvikten – till skillnad från den långa stavelsen ”enn” i Elenna.)


Tänk på att bokstaven x representerar två konsonanter, ks. Därför ska ett ord som Helcaraxë (namnet på en plats) betonas ”HelcarAXë” (inte ”HelCARaxë” som om det bara var en konsonant som följde a i den näst sista stavelsen). Jämför med den alternativa stavningen Helkarakse i Etymologierna, uppslagsord KARAK.

Som sagts tidigare så ska en del kombinationer betraktas som en enda konsonant: qu (för cw/kw) representerar labialiserat k, inte k + w. På samma sätt är ny, ty, ly, ry palataliserade n, t, l, r (den första = spanskt ñ). Men i mitten av ord, enbart för betoningssyfte, verkar det som om qu, ly ny, ty, och så vidare räknas som en grupp konsonanter (dubbelkonsonanter eller kluster – vi kan inte säkert veta exakt vad Tolkien tänkte sig). I HOME 11, sidan 407, indikerar Tolkien att det sammansatta ordet ciryaquen ”sjöman” (från cirya ”skepp” + -quen ”person”) ska betonas ”cirYAquen”. Om qu (= cw/kw) här betraktades som en enkel konsonant, labialiserat k, så skulle det inte finnas en grupp av konsonanter efter a och stavelsen kunde därför inte betonas: ordet skulle då uttalats ”CIRyaquen” istället. Så antingen räknas qu här som konsonantklustret k + w, eller så representerar det ett långt eller dubbelt labialiserat k (eller till och med ett labialiserat kw följt av ett w). Poängen är: uttala det ”cirYAquen” och lugna dig med att resten är av akademiskt intresse. En del andra ord som innehåller kombinationerna i fråga: Elenya (första dagen i eldarernas sexdagarsvecka, betonas ”ElENya”), Calacirya eller Calacilya (en plats i det Välsignade riket, betonas ”CalaCIrya”, ”CalaCIlya”).

Ett varningens ord när det gäller accentmarkeringen: Notera att accenten som kan finnas ovanför en vokal (á, é, í, ó, ú) endast markerar att vokalen är lång. Det är vanligt att denna symbol indikerar en betonad stavelse, men så är inte fallet i Tolkiens quenya. (En del kan ha noterat att Pokémon inte heller betonas på é, så det är inget karakteristiskt drag enbart hos Tolkien!) En lång vokal är ofta den som betonas, som i exemplet Elentári ovan, men inte nödvändigtvis så: Om den långa vokalen inte förkommer i den näst sista stavelsen är dess längd helt ovidkommande när det gäller betoningen. I ett ord som Úlairi, quenya-namnet på ringvåldnaderna eller Nazgúl, ska diftongen ai betonas, inte ú. Stavningen palantír har lurat många att tro att betoningen ska vara på ”tír”. Här följer något som Ian McKellen, som spelar Gandalf i Peter Jacksons film, skrev när filmen spelades in:

...jag måste lära mig ett nytt uttal. Under hela den här tiden har vi sagt ”palanTÍR” istället för den fornengelska betoningen på den första stavelsen. Just som ordet skulle anförtros till filmmusiken, kom en korrigering från Andrew Jack, dialekttränaren; han lärde mig Norfolks-dialekt i Restoration, och i Härskarringen övervakade han dialekter, språk och allt vokalt ljud. Palantír, som har ett strikt alviskt ursprung, ska följa Tolkiens regel om att stavelsen innan en dubbelkonsonant ska betonas – ”paLANTír”, vilket resulterar i ett ljud som liknar ”lantern”...

Andrew Jack hade rätt. Palantír kan inte betonas på den sista stavelsen; praktiskt taget inga flerstaviga quenya-ord betonas på detta sätt (som jag sade innan, avá ”låt bli!” är det enda kända undantaget). Istället får a:et i den näst sista stavelsen tonvikten eftersom den följs av konsonantklustret nt (jag kallar inte detta en ”dubbelkonsonant” som McKellen gör, eftersom jag vill använda den termen för en grupp av två identiska konsonanter, som tt eller nn – men när det gäller betoning så har dubbelkonsonanter och kluster av olika konsonanter samma effekt). Så det ska verkligen vara ”palANTír”. (Men i pluralformen palantíri, där det långa í plötsligt förekommer i den näst sista stavelsen, så får den betoningen: ”palanTÍRi”.)

I fallet när ett långt ord avslutas med två korta stavelser, så kan den sista av dessa stavelser få en svagare andra betoning. I ett ord som hísimë ”dimma”, faller huvudbetoningen på hís, men den avslutande stavelsen –më är inte helt obetonad. Denna andra betoning är dock mycket svagare än huvudbetoningen (trots det skrev Tolkien att den andra betoningen kan, för poetiska syften, användas metriskt: The Road Goes Ever On, sidan 69).

Tempo

Avslutningsvis en kort notering om något som vi vet lite om: Hur snabbt ska man prata när man talar quenya? De få inspelningar där Tolkien talar quenya är inte ”tillförlitliga” i den här frågan; han är uppenbarligen väldigt noggrann i uttalet. Men när det gäller Fëanors mor Míriel säger han ”hon pratade snabbt och var stolt i den färdigheten” (HOME 12, sidan 333). Så snabb quenya är tydligen bra quenya. När Tolkien också skrev att ”alverna använde sig mycket av...åtföljande gester” (HOME 11, sidan 416), drar man sig till minnes att han hade stor kärlek för italienska – se Letters, sidan 223.

Sammanfattning av lektion 1

Quenyans vokaler är a, e, i, o, u; långa vokaler markeras med en accent: á, é, í, ó, ú. Vokalerna ska vara rena, uttalade med dess "italienska" uttal; långa á och é bör vara märkbart mer slutna än korta a, e. Vissa vokaler kan få ett trema (ë, ä och så vidare), men detta påverkar inte deras uttal och är bara menat som en förklaring för personer som är vana vid engelskt uttal. Diftongerna är ai, au, eu, oi, ui, och iu. Konsonanten c uttalas alltid k; l bör uttalas som ett "klart", dentalt L; r bör vara rullande; s är alltid tonlöst; y används endast som en konsonant (som i engelskans you). Idealiskt sätt ska konsonanterna t, p, c vara oaspirerade. Palataliserade konsonanter representeras av digrafer på -y (ty, ny och så vidare); labialiserade konsonanter skrivs normalt som digrafer på -w (till exempel nw, men det som skulle varit cw stavas qu istället). H uttalas [x] (tyskt ach-Laut) före t, dock ej om kombinationen ht föregås av en av vokalerna e eller i, i vilket fall h uttalas som tyskans ich-Laut. Annars kan h uttalas som engelskans h; digraferna hy och hw representerar dock ich-Laut och tonlöst w (som amerikansk-engelska wh), respektive. Kombinationerna hl och hr representerade ursprungligen tonlösa l, r, men vid tiden för tredje åldern hade dessa ljud utvecklats till att uttalas som normala l och r. I flerstaviga ord faller betoningen på den näst sista stavelsen när den är lång (innehållande antingen en lång vokal, en diftong, eller en vokal följt av ett konsonantkluster eller en dubbelkonsonant). Om den näst sista stavelsen är kort, faller betoningen på den tredje sista stavelsen (såvida ordet inte har endast två stavelser, i vilket fall den första stavelsen får betoningen vare sig den är kort eller lång).

Övningar

Jag kan tyvärr inte göra några övningar gällande de finare detaljerna i uttalet; vi är inte i ett klassrum, så jag kan inte kommentera ditt uttal. Men när det gäller betoning och uttalet av h, så är det möjligt att göra övningar.

Bestäm vilken vokal (enkel vokal eller diftong) som får betoningen i orden nedan. (Det är inte nödvändigt att markera var stavelsen som vokalen tillhör börjar eller slutar.)


  1. Alcar ("ära")

  2. Alcarë (längre variant av samma ord som ovan)

  3. Alcarinqua ("ärorik")

  4. Calima ("ljus")

  5. Oronti ("berg (plural)")

  6. Únótimë ("oräknelig ")

  7. Envinyatar ("förnyare")

  8. Ulundë ("översvämning")

  9. Eäruilë ("havsväxt")

  10. Ercassë ("järnek")

En extra övning gällande betoning: Även om vi hör många repliker på sindarin i filmen, så är en av få framträdande exemplen på quenya i Peter Jacksons Sagan om Ringen scenen där ”Saruman” (Christopher Lee) står på toppen av Isengård och läser en besvärjelse för att dra ner en lavin för att stoppa brödraskapet. Han säger till berget som de försöker passera: Nai yarvaxëa rasselya taltuva notto-carinnar! = ”må ditt blodfläckade horn störta ner på dina fienders huvuden!” (ej översatt i filmen). Skådespelaren betonar orden så här: ”nai yarVAXëa RASSelya TALTuva notto-CARinnar. Betonas alla ord på det sätt de borde, enligt Tolkiens riktlinjer? Om inte, vad är rätt och vad är fel?

Där bokstaven h förekommer i quenya-ord, skrivna med våra bokstäver, kan det uttalas på olika sätt. Om man ignorerar digraferna hw och hy, så kan bokstaven h uttalas som:

  1. ett "andnings-h" som svenskans h som i hög,

  2. ungefär som tje-ljudet i svenskans Tjeckien eller idealiskt som ch i tyskans ich,

  3. som ch i tyskans ach eller skottskans loch (i fonetisk skrift [x]).

  4. bokstaven h uttalas inte alls, utan markerar bara att i arkaisk quenya så var den efterföljande konsonanten tonlös.

Sortera orden nedan i dessa fyra kategorier (A, B, C, D):


  1. Ohtar ("krigare")

  2. Hrávë ("kött")

  3. Nahta ("ett bett")

  4. Heru ("herre")

  5. Nehtë ("spjutspets")

  6. Mahalma ("tron")

  7. Hellë ("himmel")

  8. Tihtala ("blinkande")

  9. Hlócë ("stor orm, drake")

  10. Hísië ("dimma")


Upp
Tillbaka till Språkhörnan

© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare