GRUNDKURS I QUENYA - LEKTION 3

Duala tal. Stamförändring.


Av: Helge Fauskanger
Översättning: Jimmy Mårdell

Duala tal

Den förra lektionen behandlade två pluralformer i quenyan: den något mystiska ”partitiva pluralen” på –li och den ”normala” pluralen på antingen –r eller –i (oftast beroende på ordets form). På samma sätt som en hel del ”riktiga” språk har quenya även en dualform som inte har någon direkt motsvarighet i svenskan. Duala tal refererar till två saker, ett par av någonting. Dualen bildas med någon av ändelserna –u eller –t.

Inom den påhittade tidslinjen som Tolkien föreställde sig hade dessa två ändelser ursprungligen något olika betydelser, och var således inte helt utbytbara. En fotnot i Letters, sidan 427, ger en del upplysningar om detta. Ändelsen –u (från ursprungsalviskans –û) användes ursprungligen i samband med naturliga par, om två saker eller personer som på något sätt hörde ihop som ett logiskt par. Till exempel, enligt Vinyar Tengwar #39, sidan 9 och 11, så har order ”lip” den duala formen peu ”läppar”, vilket referar till en persons par av läppar (och inte, till exempel, överläppen hos en person och underläppen hos en annan, vilket bara skulle vara ”två läppar” och inte ett naturligt par). Substantivet veru, med betydelsen ”äkta makar” eller ”man och hustru” är i dualform; i det här fallet verkar det inte finnas något som motsvarar det singulära ”make”/”maka” (men vi har verno ”äkta man” och vessë ”hustru” från samma rot; se HOME 5, sidan 352). Substantivet alda ”träd” förekommer i dual form med hänvisning, inte till ett godtycklig par av träd, utan de Två träden i Valinor: Aldu.

Notera att om ändelsen –u läggs till ett substantiv som slutar på en vokal så ersätts denna vokal: således är dualen till alda aldu och inte **aldau – även om ett ord citerat från HOME 12, sidan 138, som återger ett utkast till appendixen i Härskarringen, verkar antyda att Tolkien för ett ögonblick övervägde just den senare formen. Det finns också en gammal källa som har Aldaru, till synes bildat genom att lägga till dualändelsen –u till det normala pluralet aldar ”träd”, men detta verkar ha varit ett tidigt Tolkienexperiment som troligen förkastats långt innan Härskarringen skrevs. I den duala formen peu så ersätts som synes inte den sista vokalen i ”läpp” med den duala ändelsen u. Emellertid ämnar quenyans härstamma från ursprungsalviskans peñe och den duala formen peu ämnar komma från peñû (Vinyar Tengwar #39, sidan 9) – so e i peu var ursprungligen inte avslutande.

Vad gäller den andra duala ändelsen, -t, representerar den enligt Letters, sidan 427, ett gammalt element ata. Denna ändelse, noterade Tolkien, var ursprungligen ”enbart numerativ”; det är faktiskt relaterat till quenya-ordet för talet ”två”, atta. Med ”enbart numerativ” menade Tolkien tydligen att duala ord på –t kan beteckna två saker som bara är löst relaterade. Till exempel kan ciryat som dualformen till cirya ”skepp” referar till vilka två skepp som helst; ciryat skulle endast vara en talad förkortning av den fulla frasen atta ciryar, ”två skepp”. Senare noterade dock Tolkien att ”i senare q[uenya]”, så användes duala former ”endast med hänvisning till naturliga par”. Exakt vad han menade med ”senare” quenya går inte att avgöra; det skulle kunna hänvisa till quenya som rituellt språk i Midgård snarare än eldars lokalspråk i Valinor. I vilket fall som helst så måste tredje ålderns quenya som vi siktar på i den här kursen innefatta det som Tolkien menar med ”senare” quenya. Således följer vi här regeln att alla duala former måste hänvisa till någon form av naturliga eller logiska par, och inte bara två löst relaterade saker. Med andra ord, dualer på –t övergick till att ha samma ”betydelse” som dualer på –u. En dual som ciryat ”två skepp” (underligt nog stavat ”ciriat” i Letters, sidan 427, kanske ett stavfel) skulle i senare quenya inte användas för att referera till två godtyckliga skepp, utan endast om två skepp som på något sätt bildar ett logiskt par – som till exempel två systerskepp. Om du bara vill hänvisa till två skepp som inte på något sätt bildar ett naturligt eller logiskt par, som exempelvis två skepp som råkar synas samtidigt, ska du inte använda den duala formen utan bara talet atta ”två” – således atta ciryar.

Eftersom de två ändelserna –t och –u hade börjat få samma betydelse behövs vissa regler för att bestämma vilken av dem som ska användas vid ett givet tillfälle. Det verkar som man kan bestämma detta utifrån formen på ordet (på samma sätt som formen på ordet normalt bestämmer huruvida pluraländelsen ska vara –i eller –r). I Letters, sidan 427, skrev Tolkien att ”valet av t och u bestämdes av eufoni”, det vill säga av det som lät bra – han gav ett exempel att –u var att föredra framför –t om ordet i fråga redan innehöll ett t eller det liknande ljudet d. Alltså är dualen till alda aldu och inte **aldat. Det verkar som att i senare quenya skulle –t vara förstavalet som dualändelse, såvida inte substantivet det ska adderas till redan innehåller t eller d, väljer man –u istället (kom ihåg att denna ändelse ersätter den sista vokalen, om sådan finns). Dualerna som Tolkien listade i Plotz-brevet, ciryat ”ett par skepp” och lasset ”ett par löv” (skapat från cirya ”skepp” och lassë ”löv”) bekräftar att ord som inte innehåller t eller d får den duala ändelsen –t. Kanske skulle ändelsen –u vara att föredra för substantiv som slutar på en konsonant, eftersom –t inte direkt kan läggas till ett sådant ord utan att skapa ett avslutande konsonantkluster, något som quenyans fonologi inte tillåter; tyvärr har vi här inga exempel. (Om ändelsen –t på något sätt ändå ska användas, måste en vokal stoppas in framför och producera en längre ändelse – troligen –et. Vi kommer att undvika detta lilla problem i övningarna nedan, eftersom ingen egentligen vet svaret.)

Det står dock klart att quenya har ett antal gamla dualer som inte följer regeln att ändelsen normalt är –t, och bara ersätts med –u om varken d eller t finns med i ordet. Exemplen veru ”äkta makar” och peu ”läppar, par av läppar” är bevis på det; här finns varken t eller d men ändelsen är ändå –u och inte –t. Förmodligen är detta ”fossiliserade” duala former som återspeglar det äldre systemet där –u betecknar ett naturligt par eller logiskt par. Exemplet peu ”(par av) läppar” antyder att ändelsen –u ska användas när kroppsdelar förekommer i par, som till exempel ögon, armar och ben. (Den andra ändelsen –t kan dock ändå komma att användas om andra ändelser läggs till före den duala ändelsen; mer om detta i en senare lektion.) Ordet för ”arm” är ranco; den duala formen som betecknar en persons par av armar finns inte attesterade, men min bästa gissning är att den skulle vara rancu. Sammansättningen hendumaica ”skarpögd” som omnämns i HOME 11, sidan 337, kan innehålla dualen hendu ”(par av) ögon”. Quenya-ordet för ”öga” är känt som hen, eller hend- före en ändelse (Etymologierna nämner endast den normala pluralformen hendi ”ögon”, HOME 5, sidan 364). I det här fallet skulle den duala ändelsen vara –u snarare än –t ändå, eftersom ett d förekommer i hend-. Ordet för ”fot”, tál, har troligen dualformen talu (vad gäller förkortningen av vokalen, se nedan).

Stamförändring

Det här är ett ämne som vi måste ägna oss några paragrafer åt, eftersom vi redan så här tidigt i kursen inte helt kunnat kringå det. Jag kommer att gå in på en del detaljer här, men studenter kan lugna sig med att de inte förväntas komma ihåg alla ord och exempel nedan; försök bara få en känsla var stamförändring handlar om.

Ibland förändras formen på ett quenya-ord när man lägger till en ändelse. Två sådana ord nämndes ovan. Om man lägger till en ändelse till tál ”fot”, till exempel –i för plural eller –u för dual, blir den långa vokalen á förkortad till a. Så pluralformen ”fötter” är tali och inte **táli, dualen ”ett par fötter” är talu och inte **tálu. I ett sådant fall säger vi att tál ”fot” har stammen tal-. På samma sätt, ordet hen ”öga” har stammen hend-, eftersom dess plural är hendi och inte bara **heni. ”Stamformen” förkommer aldrig för sig själv, utan är den form som du lägger till ändelser till. När jag listar glosor kommer jag att representera sådana stamförändringar genom att lista den oberoende formen först, följt av ”stamformen” inom parantes med ett bindstreck efter där ändelsen läggs till. Exempel: tál (tal-) ”fot”, hen (hend-) ”öga”.

I fallet tál kontra tal- så sker förändringen på grund av att vokalen i ord med en stavelse ofta förlängs, men när ordet har ändelser så förekommer inte förlängningen eftersom ordet då förstås har mer än en stavelse (ett annat exempel på detta verkar vara nér ”man” kontra plural neri ”män”, HOME 10, sidan 213, och HOME 5, sidan 354). Ursprungligen var vokalen kort i alla former. Det är oftast sant att stamformen avslöjar hur ordet såg ut vid ett tidigare skede i den långa lingvistiska evolution som Tolkien fantiserade ihop i stor detalj. Hen ”öga” via dess stam hend- återspeglar den primitiva ”basen” KHEN-D-E från vilket det ursprungligen kommer ifrån (HOME 5, sidan 364). Quenya kan inte ha –nd i slutet av ett ord och förenklade då det till –n när ordet står ensamt (således representerar hen på sätt och vis den omöjliga, ”fulla” formen hend), men före en ändelse är gruppen –nd- inte avslutande och kan därför förekomma. Väldigt ofta förekommer stamförändring i samband med kluster av ljud som inte kan förekomma i slutet av ord, men som kan förekomma på andra ställen. Jämförd ett ord som talan ”golv”. Pluralformen är inte **talani som man kan förvänta sig, utan talami. Stammen är talam- eftersom detta är formen på ursprungsalviskans rotord: TALAM (HOME 5, sidan 390). När quenya utvecklades från ursprungsalviskan kom regeln att endast några få konsonanter var tillåtna i slutet av ord, och m var inte en av dem. Den närmaste ”tillåtna” konsonanten var n, och därav ändrades det gamla ordet talam till talan – men i pluralformen talami (och andra former där ändelser tillkommit i slutet av ordet) var m inte längre avslutande och hölls därför fortfarande kvar. Ett annat liknande fall är filit ”småfågel” som har stammen filic- (till exempel plural filici ”småfåglar”): det primitiva rotordet var PHILIK (HOME 5, sidan 381) men quenya tillät inte –k i slutet av ordet, så i den positionen blev det –t. När det inte är sista bokstaven behölls k (här stavat c).

I vissa fall är den ”oberoende” formen en förenklad eller förkortad form av ett ord, medan stamen återspeglar den fulla formen. Till exempel verkar Tolkien ha tänkt sig att ordet merendë ”festival, högtid” ofta förkortades till meren men stammen är fortfarande merend- (HOME 5, sidan 372). Plural till meren är alltså merendi, inte **mereni. När det står ensam är ordet nissë ”kvinna” normalt sätt reducerat till nis (eller nís med en förlängd vokal), men de dubbla S:n står kvar före en ändelse: således är plural ”kvinnor” nissi (HOME 5, sidan 377, och HOME 10, sidan 213). Ett liknande fall är Silmarillë, namnet på en av de legendariska juveler som skapades av Fëanor; detta förkortas normalt sätt till Silmaril men före ändelser återkommer de dubbla L:en från den fulla formen (Silmarill-); således är pluralformen alltid Silmarilli. När det gäller sammansatta ord, det vill säga ord som är ihopsättningar av flera andra ord, är det andra ordet i sammansättningen ofta reducerat, men den fulla formen kan dyka upp framför en ändelse. Ett exempel är substantivetet Sindel ”gråalv” (HOME 11, sidan 384) som innehåller –el, en reducerad form av Elda ”alv”. Plural till Sindel är inte **Sindeli, utan Sindeldi som behåller klustret –ld- som finns i Elda. (Eftersom det avslutande –a försvinner i sammansättningen kan vi inte ha pluralet **Sindeldar.)

I vissa fall kan ett ord dras samman när man lägger till ändelser. I de fallen återspeglar inte stamformen den äldre, mera kompletta formen av ordet. Sådana sammandragningar förekommer ofta i tvåstaviga ord innehållande två identiska vokaler. Till exempel reduceras feren ”bokträd” till fern- framför en ändelse: pluralformen är ferni och inte **fereni. HOME 11, sidan 416, indikerar på samma sätt att laman ”djur” kan reduceras till lamn- framför en ändelse, således lamni ”djur (plural)” även om den oreducerade formen lamani användes också. Vid några tillfällen genomlider de sammandragna formerna fler ändringar jämfört med dess oreducerade for; som plural till seler ”syster” förväntar man sig **selri, men eftersom lr inte är ett tillåtet konsonantkluster i quenya ändras det till ll – den faktiska pluralformen ”systrar” är selli (jämför Etymologierna, uppslag THEL-, THELES-).

En annan form av stamförändringar är väldigt dåligt attesterat, åtminstone vad gäller substantiv, men det finns indikationer på att den avslutande vokalen i vissa ord förändras när en ändelse läggs till. I quenya kommer de avslutande vokalerna –o och –ë ibland från –u och –i i ursprungsalviskan. I ett skede i den lingvistiska evolutionen övergick det korta –i till att bli –e när vokalen var avslutande; på samma sätt ändrades det ursprungliga korta –u till –o. Exempelvis blev det ursprungliga ordet tundu ”kulle, höjd” tundo på quenya (HOME 5, sidan 395). Men eftersom denna ändring endast förekom om vokalen var avslutande är det möjligt att dess ursprungliga egenskap behålls innan en ändelse. Plural till ”kulle” skulle mycket väl kunna vara tundur och inte tundor, även om ingen av dessa former är attesterade. Enligt HOME 9, sidan 415, har quenya-substantivet lómë ”natt” stammen lómi-, vilket tyder på att den avslutande vokalen –ë ändras till –i- om en ändelse läggs till. Om man exempelvis lägger till den duala ändelsen –t till lómë (för att uttrycka ”ett par nätter”) skulle det förmodligen resultera i lómit snarare än lómet. Anledningen till det är att lómë kommer från ursprungsalviskans dômi (HOME 5, 354), och –i blev aldrig –e förutom när det står sist. En del tror att vissa ord i Namárië, lírinen och súrinen är attesterade exempel på detta fenomen: detta är böjningsformer av lírë ”sång” och súrë ”vind” (den senare finns attesterad för sig själv i The Monsters and the Critics, sidan 222; betydelsen av ändelsen –nen i lírinen och súrinen kommer att tas upp i en senare lektion). Om detta ord ursprungligen slutade på –i som blev –ë först senare (och endast när det är sist i ordet), kan det förklara varför –ë i det här ordet förändras till –i- innan en ändelse. Vi säger då att súrë har stammen súri-.

Det verkar finnas en liknande förändring vad gäller den avslutande vokalen –o, som i vissa fall kommer från ursprungsalviskans –u; återigen kan den ursprungliga egenskapen återlivas om en ändelse läggs till. Vi har till exempel rusco ”räv” med stammen ruscu-, så om vi lägger till den duala ändelsen för att tala om ”ett rävpar”, blir resultatet antagligen ruscut och inte ruscot. Det finns dock ingen uttömmande behandling av detta fenomen i Tolkiens publicerade skrifter; uppgifterna i HOME 9, sidan 415, och Vinyar Tengwar #41, sidan 10, om att lómë och rusco har stammarna lómi-, ruscu- är så nära vi kommer explicita referenser till det.

Studenten ska inte förtvivla och tro att alla möjliga konstigheter dyker upp när man lägger till ändelser till ett quenya-ord, och att det finns stora utrymmen för att göra pinsamma misstag (eller åtminstone en hel del extra att memorisera). De flesta quenya-ord verkar bete sig normalt, utan någon speciell ”stamform” att komma ihåg; man lägger bara till en ändelse, punkt slut. Där vi vet att en speciell stamform existerar (eller har goda orsaker att tro att det gör det), kommer detta förstås att markeras när jag först presenterar ordet, om det är relevant för övningarna.

Sammanfattning av lektion 3

Förutom pluralformerna har quenya även duala tal som används för att beskriva ett naturligt eller logiskt par av någonting. (Vi måste anta att två saker som endast är löst associerade med varandra skulle betecknas med vanligt plural i kombination med talet atta ”två”.) Dualen bildas genom någon av ändelserna –t eller –u (den senare ersätter avslutande vokaler; dualen till alda ”träd” är således aldu och inte aldau). Förstahandsvalet verkar vara –t, men om ordet som ändelsen läggs till redan innehåller ett t eller d ska den alternativa ändelsen –u användas istället (av eufoniska skäl – helt enkelt för att undvika ”trängsel” av t eller liknande ljud i ordet!) Det verkar dock finnas ett antal gamla, ”fossiliserade” duala former som har ändelsen –u även fast ordet inte innehåller d eller t, som till exempel veru ”äkta par” och peu ”par av läppar”. Det senare exemplet kan antyda att alla kroppsdelar som förekommer i par har dualform på –u snarare än –t, oavsett formen på ordet (fast ändelsen –t verkar vara att föredra om andra ändelser läggs till före dualändelsen; mer om detta senare).

En hel del quenya-ord förändras lite grann när ändelser läggs till. Ett exempel på det är talan ”golv” som blir talam- i pluralformen talami. Vi säger då att talam- är stamformen till talan. På samma sätt blir de avslutande vokalerna –o och –e ibland –u- och –i-, respektive, om någon ändelse läggs till. På så sätt har lómë ”natt” stammen lómi-. I många fall är stamformen ett eko av den äldre formen på ordet (ljud eller kombinationer som inte kunde överleva i slutet på ord återuppstår när de inte längre är i slutet), även om stamformen ibland representerar en sammandragning.

Glosor

atta

”två”

hen (hend-)

"öga”

ranco

"arm"

ando

"port”

cirya

"skepp"

aiwë

”fågel”

talan (talam-)

”golv”

nér (ner-)

”man” (vuxen man tillhörande någon känd ras – alv, dödlig eller annan)

nís (niss-)

"kvinna” (på samma sätt: vuxen kvinna tillhörande någon känd ras)

Sar (sard-)

”sten” (en liten sten – inte ”sten” som substans eller material)

alda

”träd”

oron (oront-)

"berg"

Övningar

Översätt till svenska:


  1. Hendu

  2. Atta hendi (och besvara: vad är skillnaden mellan detta och hendu ovan?)

  3. Aldu

  4. Atta aldar (och besvara igen: vad är skillnaden mellan detta och aldu ovan?)

  5. Minë nér ar miné nís

  6. I sardi

  7. Talami

  8. Oronti

Översätt till quenya:


  1. Två skepp (bara två skepp som råkar synas samtidigt)

  2. Två skepp (som är systerskepp)

  3. Armar (de två armarna på en person)

  4. Två berg (i samma bergskedja; Twin Peaks om du föredrar det – använd dualformen)

  5. Dubbla portar (använd dualformen)

  6. Två fåglar (som har bildat ett par)

  7. Två fåglar (två godtyckliga fåglar)

  8. Män och kvinnor



Upp
Tillbaka till Språkhörnan

© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare