GRUNDKURS I QUENYA - LEKTION 4

Adjektivet. Kopulan. Adjektiv överensstämmelse i antal.


Av: Helge Fauskanger
Översättning: Jimmy Mårdell

Adjektivet. Kopulan.

I alla språk kan orden delas upp i olika ordklasser. Tolkiens språk skapades att ha en ”tydlig Europeisk prägel och struktur” (Letters, sidan 175), så de ordklasser som finns är inte speciellt exotiska utan borde vara bekanta för vilken skolungdom som helst i Europa och Amerika. Vi har redan nämnt substantiv, vilket med en någon förenklad definition är ord som beskriver saker. Nu går vi vidare till adjektiv.

Adjektiv är ord som beskriver saker. Om du vill säga att någon eller någonting har en viss egenskap, finner du ofta ett adjektiv som gör jobbet. I meningen huset är rött, är ordet ”rött” ett adjektiv. Det beskriver huset. Det finns adjektiv för alla sorters egenskaper, vilket är väldigt användbart om du vill säga att någon eller någonting är stort, litet, heligt, blått, dumt, ruttet, vackert, tunt, äckligt, långt, fantastiskt, motbjudande eller vad nu tillfället kräver.

Vanligtvis skiljer man på två olika sätt att använda ett adjektiv:

  • Man kan para ihop det med ett substantiv som det beskriver, vilket resulterar i fraser som långa män eller den röda boken. Sådana fraser kan stoppas in i en hel mening, till exempel långa män gör mig rädd eller den röda boken är min, där orden långa och röda helt enkelt bidrar med extra information om dess substantiv. Detta kallas för att använda adjektivet attributivt. Egenskapen i fråga presenteras som ett ”attribut” till substantivet, eller tillskrivs det (långa män – okej, då vet vi vad för sorts män vi talar om, de som är långa, där längden är deras ”attribut”).

  • Men man kan också konstruera meningar där hela poängen är att någon eller någonting besitter en viss egenskap. Man ”förutsätter” inte längden som när man talar om långa män – du vill säga männen är långa, det är precis det du vill meddela. Detta kallas för att använda adjektivet predikativt: Du väljer någonting att säga något om, som männen i detta fall, och lägger till ett adjektiv för att berätta vilken egenskap detta någonting besitter. Adjektivet kallas då för meningens predikat.

En uppmärksam läsare kanske redan nu inser ytterligare en komplikation: Man säger inte männen långa, utan männen är långa. Faktum är att meningar som männen långa är helt korrekta i många språk (och quenya är kanske ett av dem), men i svenska måste man lägga dit ordet är före adjektivet när det används som predikat: Boken är röd. Männen är långa. Ordet ”är” tillför egentligen inte meningen någonting (det finns skäl till att så många språk klarar sig utan ett sådant ord!), utan används för att ”koppla” ihop adjektivet med de ord som verkligen säger någonting – som boken och männen i våra exempel. Alltså kallas ”är” för ett kopula. I meningar som guld är vackert, jag är smart eller stenar är hårda, inser man att kopulans huvudsakliga funktion helt enkelt är att sammankoppla adjektiven vacker, smart, hårda med de saker eller personer vi talar om: guld, jag, stenar. Kopulan är en väsentlig del av meningens predikat. Det är en av de viktigaste konstruktionerna svensktalande har att tillgå när de vill säga att X besitter egenskapen Y.

Det var det, låt oss nu gå över till quenyan. Jämfört med det överflöd av böjningsformer ett substantiv kan ha, så är quenyans adjektiv ganska så begränsade. I svenska så böjs ett adjektiv normalt sätt efter genus; det heter till exempel ”boken är röd” men ”huset är rött”. Vi slipper dock sådana komplikationer i quenya; precis som i engelskan böjs quenya-adjektiv inte efter genus.

Nästan alla quenya-adjektiv slutar på någon av vokalerna –a och –ë. Den senare ändelsen är mindre vanlig av de två och förekommer främst i färgadjektiv: ninquë ”vit”, morë ”svart”, carnë ”röd”, varnë ”brun”. När ett adjektiv inte slutar på –a eller –ë, slutar det nästan alltid på –in, till exempel firin ”död”, hwarin ”krokig”, melin ”kära” eller latin ”öppen, fri (från land)”. Det sistnämnda adjektivet är faktiskt skrivet som latin(a) i Tolkiens anteckningar (HOME 5, sidan 368) och antyder att latin är en kortform av den längre formen latina, där båda varianterna förekommer i språket. (Kanske ska alla adjektiv på –in betraktas som förkortade former av den fulla formen på –ina.) Adjektiv som inte slutar på –a, och –in är extremt sällsynta; vi har åtminstone teren ”smal, slank” – men även detta adjektiv har en längre form på (terenë).

Adjektiv på –a är den klart vanligaste varianten. Den avslutande vokalen –a kan uppträda ensamt, som i lára ”platt”, men är ofta en del av en längre ändelse som –wa, -na (ibland –da), -ima eller –ya. Exempel: helwa ”blekblå”, harna ”skadad”, melda ”älskad”, melima ”älskvärd”, vanya ”vacker”. Själva ordet Quenya var ursprungligen ett ya-adjektiv med betydelsen ”alvisk, quendian”, men Tolkien bestämde att det kom att användas enbart som namnet på högalvernas språk (Letters, sidan 176, och HOME 11, sidan 360-361, 374).

I quenya kan man, på samma sätt som i svenska, direkt kombinera ett adjektiv med ett substantiv och beskriva det. Vi har många attesterade exempel på adjektiv som används attributivt på detta sätt; de inkluderar fraserna lintë yuldar ”snabba klunkar” (Namárië), luini tellumar ”blåa valv” (pros-Namárië), fána cirya ”ett vitt skepp” (Markirya), quantë tengwi ”fyllda tecken” (en term som användes av tidiga alviska lingvister; vi behöver inte diskutera dess exakta betydelse här; se Vinyar Tengwar #39, sidan 5). I dessa exempel är ordföljden densamma som i svenska: adjektiv + substantiv. Detta verkar vara den ordföljd som är mest naturlig och den att föredra. I quenya är det dock också tillåtet att låta adjektivet följa substantivet. Till exempel har vi i Markirya anar púrëa för ”en dunkel sol”, eller ordagrant ”(en) sol dunkel”, och i HOME 5, sidan 47, finner vi mallë téra, ordagrant ”väg rak”, för ”en rak väg” (jämför HOME 5, sidan 43). Kanske ska denna ordföljd användas om man vill betona adjektivet: sammanhanget i HOME 5, sidan 47, antyder att det är en rak väg och inte en böjd. Om adjektivet däremot är en del av en ”titel” till ett egennamn, kan dock den normala ordföljden vara att låta adjektivet komma efter substantivet: I Sagor från Midgård, sidan 405 och 421, har vi Elendil Voronda för ”Elendil den trogne” (formen på sidan 405 är egentligen Elendil Vorondo då frasen är böjd; vi återkommer till ändelsen –o i en senare lektion). Det är antagligen möjligt att använda den normala ordföljden och säga voronda Elendil men det – gissar jag – skulle helt enkelt vara en referens till ”trogne Elendil”, inte ”Elendil den trogne” där adjektivet är en del av titeln. Det kan också noteras att i quenya används ingen artikel motsvarande svenskans ”den” när adjektivet är en del av en titel (inte **Elendil i Voronda, åtminstone inte nödvändigtvis).

Hur blir det då när adjektiv används som predikat, som när ”röd” är predikat i meningen ”boken är röd”? (i motsats till den attributiva användningen i en fras som ”den röda boken”.) Adjektivet vanwa ”förlorad” används predikativt i Namárië: Vanwa ná … Valimar ”förlorad är … Valimar” (en plats i det Välsignade riket som Galadriel aldrig mer trodde hon skulle få se). Denna mening säger oss att quenyans kopula ”är” har formen . Det verkar också finnas en pluralform, nar, som finns attesterad i en tidig version av Namárië inspelad på band av Tolkien (se Jim Allan’s An Introduction to Elvish, sidan 5) som används när substantivet är i pluralform (på samma sätt som engelskan använder ”are” och inte ”is” när det är frågan om flera). Generellt sätt antas det att dessa kopulor används som i svenskan, till exempel:

I parma ná carnë. ”Boken är röd.”

Ulundo ná úmëa. ”Ett monster är elakt”

I neri nar hallë. ”Männen är långa.”

När den här lektionen ursprungligen publicerades i december 2000 lade jag här in en brasklapp:

Jag bör dock poängtera att eftersom vi har extremt få exempel att gå på, så kan vi inte vara säkra på vilken ordföljd som är att föredra. Från exemplet vanwa ná ... Valimar ”förlorad är ... Valimar” i Namárië kan man argumentera att ska följa adjektivet, så att ”boken är röd” snarare bör vara i parma carnë ná, ”boken röd är”. Det skulle vara intressant att veta om ”är” fortfarande skulle följa vanwa ”förlorad” om vi flyttade Valimar till början av meningen; ska ”Valimar är förlorad” vara Valimar ná vanwa, som i svenska, eller kanske Valimar vanwa ná? I exemplen ovan och i övningarna nedan har jag organiserat meningarna enligt den ”svenska” ordföljden, men Tolkien kan ha haft något mer exotiskt i bakfickan. Det är omöjligt att avgöra innan mer material är publicerat.

Jag uppdaterade den här lektionen i november 2001, och den här sommaren blev äntligen fler exempel rörande ordet ”är” tillgängliga. Det verkar finnas en tendens att placera i slutet av meningen, som i exemplet lá caritas ... alasaila ná (bokstavligen, ”inte att göra det oklokt är” – Vinyar Tengwar #42, sidan 34). Artikeln som gav det exemplet citerar också formeln ”A ná calima lá B” (bokstavligen, ”A är lysande bortom B”) som quenyans sätt att uttrycka ”A är ljusare än B” (Vinyar Tengwar #42, sidan 32). Notera att denna formel använder sig av den ”svenska” ordföljden vad gäller kopulan . Man måste dock anta att ordföljden i i parma carnë ná ”boken röd är” är ett helt giltig alternativ, och Tolkien kan också ha tänkt sig att detta skulle vara den vanligare ordföljden. Vi får avvakta fler exempel.

[Ny uppdatering, januari 2002: Den här månaden publicerades ytterligare exempel. Det verkar som den exakta ordföljden helt enkel är en smaksak. Exemplet elyë na manna ”du är välsignad” från Vinyar Tengwar #43, sidan 26, har svensk ordföljd, och här förekommer kopulan ”är” i kortformen na istället för . Jag har dock bibehållit i övningarna nedan, främst för att inte röra till det: ordet na har fler, helt andra, betydelser. Men kanske är kortformen na- genomgående att föredra när någon ändelse ska läggas till; jämför pluralformen nar. Det är naturligtvis fullt möjligt att den oattesterade formen nár är giltig den också.]

I Fíriel’s sång (ett stycke som skrevs före Härskarringen) är ordet för ”är” ye och inte eller na, som i írima ye Númenor ”ljuvligt är Númenor” (HOME 5, sidan 72). Dock anger både Qenya lexikonet (sidan 64) och Etymologierna (HOME 5, sidan 374) ordet istället, och i Namárië är detta ord attesterat i en verklig text. Etymologierna och Qenya lexikonet är båda tidigare än Fíriels sång, men Namárië är senare, så det verkar som om ye var ett flyktigt experiment under Tolkiens evolution av quenya. I Fíriels sång ser vi också en ändelse för ”är”, -ië, som läggs till i slutet av adjektiv och ersätter avslutande vokal: således har vi i denna sång márië för ”(det) är bra”, som kommer från adjektivet mára ”bra”. Ändelsen –ië är helt klart relaterat till det oberoende ordet ye. Jag tror dock inte systemet med ändelsen –ië för ”är” fortfarande var giltigt i Härskarringen-quenyan, och jag skulle inte rekommendera det. Ändelsen –ië har många andra betydelser i senare quenya.

Ett annat system som mycket väl kan vara giltigt är att inte använda någon kopula alls. Man sammanställer helt enkelt substantivet och adjektivet, och låter ”är” vara underförstått: Ilu vanya ”världen [är] vacker” (Fíriels sång), maller raicar ”vägarna [är] böjda” (HOME 5, sidan 47). Formeln ”A är lysande bortom B” = ”A är ljusare än B” som nämndes tidigare löd faktiskt ”A (är) lysande bortom B” i Vinyar Tengwar #42, sidan 32. Parenteserna antyder att kan utelämnas. Exemplet malle téra ”en rak väg” som nämndes ovan kan också tolkas som ”en väg [är] rak”, om sammanhanget tillåter det. Den sista versionen av Tolkiens quenya-översättning av bönen ”Hell dig, Maria”, publicerad i januari 2002, utelämnar flera kopulor: aistane elyë, ar aistana i yávë mónalyo = ”välsignad [är] Du, och välsignad [är] din livsfrukt”.

Vi måste anta att kopulan , nar inte är begränsad till att kombinera substantiv och adjektiv, utan också kan användas för att likställa substantiv: parmar nar engwi ”böcker är saker”, Fëanáro ná Noldo ”Fëanor är en noldo”. (Notera förresten att den rätta quenya-formen på Fëanors namn är Fëanáro; ”Fëanor” är en quenya-sindarin blandform som användes i Midgård efter hans död). Återigen kan det vara tillåtet att utelämna kopulan och bibehålla betydelsen: parmar nati, Fëanáro Noldo.

Adjektiv överensstämmelse i antal.

Quenya-adjektiv måste överensstämma i antal med det substantiv det beskriver. Det vill säga, om substantivet är i plural måste adjektivet också vara det; om adjektivet beskriver flera substantiv måste det också vara i plural, även om vart och ett av substantiven är i singular. Exakt så förhåller det sig också i svenskan; det heter till exempel ”ett rött hus” men ”flera röda hus”; notera att adjektivet är böjt. Att quenya, som var menat att vara ett språk med många böjningsformer, också beter sig på detta sätt är inte förvånande. Notera dock att språk som engelskan inte har någon pluralform för adjektiv: jämför ”a red house” och ”many red houses”.

Vi har inga exempel på vad som händer om ett adjektiv måste överensstämma med ett substantiv i dualform. Det generella antagandet är att det inte finns någon speciell dualform av adjektiv, utan endast en pluralform (eller vi kanske ska säga ”icke-singular”). Markirya-versen antyder att det inte finns någon special form för adjektiv som måste överensstämma med den föga kända ”partitiva pluralformen” på –li; ett adjektiv som beskriver ett substantiv på –li framträder i dess vanliga pluralform. Detta kan stödja teorin att adjektiv inte heller har någon speciell dualform.

Hur konstruerar man då pluralformen till ett adjektiv? Från de exempel som nu finns tillgängliga så kan man se att Tolkien experimenterade med olika system genom åren. I tidiga källor fick adjektiv på –a sin pluralform genom att lägga till ändelsen –r, på samma sätt som substantiv på –a. På en väldigt tidig ”karta” över Tolkiens påhittade värld (som faktiskt avbildar ett symboliskt skepp) har vi till exempel en referens till I Nori Landar. Detta betyder uppenbarligen ”De vidsträckta landen” (HOME 1, sidan 84-85; adjektivet landa ”vidsträckt” förekommer i Etymologierna, uppslag LAD. Christopher Tolkien förslår i HOME 1, sidan 85, översättningen ”De stora landen”.) Här beskrivs pluralsubstantivet nori ”land” av adjektivet landa ”vidsträckt” – som för övrigt är ett ytterligare exempel på attributiva adjektiv som kommer efter substantivet – och eftersom substantivet är i plural, får adjektivet sin pluraländelse –r. Detta sätt att skapa adjektiva plural var det som gällde fram till 1937 eller något tidigare; vi har redan citerat exemplet maller raicar ”vägarna [är] böjda” från HOME 5, sidan 47, där adjektivet raica ”böjd, krokig, aviga” (listad för sig själv i HOME 5, sidan 383) är i plural så det överensstämmer med maller.

Detta system kan dock inte rekommenderas till skribenter; det finns belägg för att det systemet hade övergivets i Härskarringen-quenyan. Det verkar som om Tolkien sträckte sig tillbaka i tiden och återskapade ett system han använde i vad som kan ha varit den allra första ”qenya”-versen han skrev, Narqelion från 1915-16. I denna vers får adjektiv på –a sin pluralform genom ändelsen –i. Frasen sangar úmëai i versen betyder till exempel ”folkvimmel stort” = stort folkvimmel; adjektivet úmëa ”stort” finns med i det tidigare Qenya lexikonet (sidan 97, men i senare quenya betyder úmëa ”ond” istället). Senare introducerade dock Tolkien en komplikation: adjektiv på –a hade endast sina plural på –ai i arkaisk quenya. I exil-quenya, den quenya som talades av noldor efter att de hade återvänt till Midgård, hade -ai i slutet på ord innehållande mer än en stavelse reducerats till –ë. (Jämför HOME 11, sidan 407, gällande ändelsen –vë som representerar ”arkaisk Q –vai”.) Så medan pluralformen av, säg, quenta ”full” tydligen var quantai i ett gammalt skede av språket, så blev det senare quantë. Denna form har vi redan mött i ett av exemplen ovan: quantë tengwi, ”fyllda tecken”, där quanta förekommer i pluralform så det överensstämmer med tengwi ”tecken” (Vinyar Tengwar #39, sidan 5).

Det finns ett specialfall som måste beaktas: adjektiv på –ëa, som till exempel laurëa ”gyllene”. I arkaisk quenya får vi anta att pluralformen helt enkelt var laurëai. Men när –ai senare blev –e, visade det sig att det som skulle bli ?laurëe inte var en hållbar form. För att undvika den klumpiga kombinationen av två åtföljande e’n, så ändrades det första till i. Således blir pluralformen till laurëa i exil-quenya laurië, vilket dyker upp i första raden i Namárië: Ai! laurië lantar lassi súrinen... ”Ah! Gyllene faller löven i vinden...” – adjektivet är i plural för att överensstämma med det substantiv som beskrivs, lassi ”löv”.

Vad gäller adjektiv på –ë, så verkar de bete sig som de flesta substantiv med samma form: blir –i i plural. Vi har inte många exempel, men frasen luini tellumar ”blåa valv” i prosaversionen av Namárië verkar innehålla pluralformen av adjektivet luinë ”blå” (förvisso inte attesterat i denna form, men som noterats ovan så finns många färgadjektiv på –ë). Dessutom noterar Tolkien i Etymologierna att adjektivet maitë ”händig, skicklig” har pluralformen maisi (HOME 5, sidan 371). Visserligen presenterades pluralformen här främst för att illustrera en annan sak: att adjektiv på –itë har plural på –isi, konsonanten t blir till s innan i. Just denna idé verkar dock ha försvunnit senare: i en mycket senare källa, efterdaterad Härskarringen, skrev Tolkien hloníti tengwi, inte ?hlonísi tengwi, för ”fonetiska tecken” (HOME 11, sidan 395). Måhända är pluralformen till maitë helt enkelt ?maiti.

Vad gäller plural till adjektiv som slutar på en konsonant, så som firin ”död”, så verkar vi inte ha några exempel att vägleda oss. Det har traditionellt ansetts att de får sin plural genom att lägga till ändelsen –i, precis som substantiv på denna form gör, och detta verkar fortfarande rimligt. Så frasen ”döda män” kan vara firini neri. Det enda som kan tala emot detta är att adjektiv på –in verkar vara kortformer av längre adjektiv på –ina. Som noterats tidigare uppgav Tolkien adjektivet med betydelsen ”öppen, fri (från land)” som latin(a), och indikerade därmed de dubbla formerna latin och latina. Pluralformen till latina blir förstås latinë, istället för det gamla latinai. Men hur är det med latin? Om detta endast är en kortform av latina, så bör kanske pluralformen fortfarande vara latinë och inte latini? Vi kan inte veta med visshet; i övningarna nedan har jag följt det traditionella antagandet, och använt plural på –i. Adjektiv som slutar på en konsonant är rätt ovanliga i vilket fall som helst, så denna osäkerhet äventyrar inte kvalitén på våra egna quenya-texter särskilt mycket.

På vilka platser överensstämmer adjektiv i antal? Attesterade exempel, som det redan nämnda luini tellumar ”blåa valv”, verkar antyda att attributiva adjektiv framför substantiv överensstämmer. Det gör även attributiva adjektiv efter substantiven; Markirya-versen har i fairi nécë för ”de bleka fantomerna”, eller bokstavligen ”fantomerna bleka” (néca, plural nécë ”vag, matt, dunkel”, The Monsters and the Critics, sidan 223). Ett adjektiv som är separerat från substantivet det beskriver överensstämmer också i antal, således framträder laurëa ”gyllene” i pluralformen laurië i den första raden av Namárië, laurië lantar lassi ”gyllene faller löven” (pros-Namárië har lassi lantar laurië ”löven faller gyllene”). Vad gäller predikativa adjektiv så saknar vi sena exempel. I tyskan överensstämmer adjektiv när de används attributivt men inte när de används predikativt. Men det gamla exemplet maller raicar ”vägarna [är] böjda” i HOME 5, sidan 47, verkar antyda att adjektiv överensstämmer i antal även när de används predikativt. I senare quenya bör vi antagligen läsa maller (nar) raicë, eftersom Tolkien ändrade reglerna för hur adjektivets pluralform ska bildas.

Kortfattat kan vi konstatera att adjektiv överensstämmer i antal med substantiven de beskriver ”överallt” – vare sig de förekommer framför, efter eller åtskilt från substantivet, samt oavsett om de är attributiva eller predikativa. Det finns dock några exempel som inte riktigt passar in. ”Appendix E” i avhandlingen Quendi and Eldar från cirka 1960 innehåller flera ”välartade” exempel på adjektiv i plural som används attributivt med pluralsubstantivet tengwi ”tecken” i olika fraser som användes av tidiga alviska lingvister när de försökte analysera strukturen av sitt språk (som jag sade innan behöver vi inte försöka förstå den exakta betydelse av dessa termer här). Förutom hloníti tengwi ”fonetiska tecken” och quantë tengwi ”fyllda tecken” som redan nämnts (HOME 11, sidan 395, Vinyar Tengwar #39, sidan 5) har vi också racinë tengwi ”avskalade tecken” och penyë tengwi ”avsaknade tecken” (Vinyar Tengwar #39, sidan 6; singularformen av den senare, penyar tengwë ”ett avsaknat tecken” är attesterad i Vinyar Tengwar #39, sidan 19). I dessa fraser antar adjektiven hlonítë ”fonetisk”, quanta ”full”, racina ”avskalad, berövad” och penya ”avsaknad, ofullständig” sin pluralform och överensstämmer vackert med tengwi ”tecken, element, ljud”. Så bra så långt. Men sedan vänder vi oss till det skisserade materialet för ”Appendix E” till Quendi och Eldar. Här lät Tolkien inte adjektiven överensstämma i antal, och vi finner fraser som lehta tengwi ”fria element”, sarda tengwi ”hårda ljud” och tapta tengwi ”förhindrade element” (Vinyar Tengwar #39, sidan 17). Vi förväntar oss förstås lehtë tengwi, sardë tengwi, taptë tengwi, men dessa former finns ingenstans. Såvida vi inte antar att det finns olika klasser av adjektiv, där några överensstämmer i antal och några inte gör det – och jag anser att det är en rätt långsökt förklaring – verkar det som om Tolkien i det skisserade materialet använde ett system där attributiva adjektiv direkt framför ett substantiv inte överensstämmer i antal. Men när han sedan skrev appendixet verkar han ha infört överensstämmelse även i denna position, och vi har därför till exempel quantë tenwgi och inte ?quanta tengwi för ”fyllda tecken”. Alvisk grammatik kunde förändras med ljusets hastighet när Tolkien var på ”granskningshumör”, så detta är inte helt förvånande.

Den sista versionen av Markirya-versen, som Christopher Tolkien tror skrevs någon gång under hans fars sista decennium (1963-73), är också av intresse här. I frasen ”fallna torn” skrev Tolkien först adjektivet atalantëa ”förfallen, undergången” i dess pluralform atalantië, som vi kunde förvänta oss. Senare, enligt Christopher Tolkien, ändrade han det mystiskt nog till singularformen (eller snarare den oböjda formen) atalantëa, även fast det angränsande substantivet ”torn” behöll sin pluralform (The Monsters and the Critics, sidan 222). Återigen verkar Tolkien ha experimenterat med ett system där attributiva adjektiv direkt framför de substantiv de beskriver inte överensstämmer i antal utan förekommer i sin oböjda form. Ett liknande system förekommer i Tolkiens skrifter om Väströna, det ”allmänna umgängesmålet” i Midgård (ett språk som han bara skisserade). Kanske övervägda han att även introducera ett sådant system i quenya, och att det är denna idé vi ser flickra fram och tillbaka, så att säga, i hans skrifter?

Likväl så är det system jag rekommenderar till skribenter att låta adjektiv överensstämma i antal även i denna position. I Namárië i Härskarringen har vi frasen lintë yuldar ”snabba klunkar”, och i rad-för-rad översättningen i The Road Goes Ever On, sidan 66, skriver Tolkien uttryckligen att lintë är ett adjektiv i plural. Vi måste därför anta att lintë representerar det äldre lintai, pluralformen till adjektivet linta. Om ett attributivt adjektiv direkt framför substantivet det beskriver inte skulle överensstämma i antal, skulle ”snabba klunkar” istället ha varit ?linta yuldar. Källan där Tolkien uttryckligen identifierar lintë som en pluralform publicerades under hans egen livstid, och dessutom så sent som 1968, vilket kanske till och med efterdaterar den sista versionen av Markirya. Så hans sista beslut verkar ha varit att adjektiv faktiskt överensstämmer i antal med sina substantiv även när adjektivet förekommer direkt framför substantivet. Man kan misstänka att han tillbringade många sömnlösa nätter med att analysera för- och nackdelarna i denna viktiga fråga.

Angående adjektiv som används som substantiv: Som beskrivits ovan lät Tolkien ett tag adjektiv på –a bilda plural på –ar, men senare ersatta han detta med –ë (istället för det äldre –ai). Emellertid kan adjektiv på –a fortfarande bilda plural på –ar om de används som substantiv, eftersom de i så fall böjs som vanliga substantiv. Tolkien noterade att istället för att säga penyë tengwi ”avsaknade tecken”, så kunde alverna helt enkelt referera till penyar eller ”de avsaknade” – ”och använde [adjektivet] penya som ett substantiv” (Vinyar Tengwar #39, sidan 19). Ett mer välkänt exempel ges av adjektivet vanya ”ljus, vacker”; normalt sätt har detta pluralformen vanyë (till exempel vanyë nissi ”vacker kvinna”). Men adjektivet vanya kan också användas som ett substantiv, ”en vanya” eller ”ljusalv” vilket var det ord som användes om en medlem av den första klanen av eldar. Hela klanen kallas förstås för Vanyar, som i Silmarillion, kapitel 3: ”Vanyar var [Ingwës] folk; de är ljusalverna.” Lavskägge använde ett annat (men relaterat) adjektiv ”vacker” som substantiv i pluralform, nämligen vanima, när han hälsade Celeborn och Galadriel som a vanimar ”åh ni vackra” (översättning i Letters, sidan 308). Adjektiv på –ë ska dock ha sin normala pluralform på –i även om de används som substantiv, eftersom de flesta substantiv på –ë också bildar plural på –i.

Sammanfattning av lektion 4

Adjektiv är ord som beskriver olika egenskaper, såsom ”lång” och ”vacker”. De kan kombineras med substantiv och skapa fraser som ”en röd bok” eller ”långa män”, där adjektiven ”röd” och ”lång” direkt beskriver böckerna ”bok” och ”män”; detta kallas att använda ett adjektiv attributivt. Men adjektiv kan också användas i meningar som ”boken är röd” eller ”männen är långa”, där hela poängen med meningen är att beskriva ett substantivs egenskap; då används adjektivet som ett predikat. I de fallen använder svenskan en kopula, ”är”, för att förtydliga förhållandet mellan substantivet och adjektivet. Många språk klarar sig utan denna konstruktion (man säger helt enkelt bara ”boken röd”) och detta verkar vara giltig även i quenya, men den explicita kopulan /nar (”är”, i singular och plural) förekommer i materialet.

De flesta quenya-adjektiv slutar på vokalen –a, en del också på –ë; de enda som slutar på konsonant är några få som nästan alltid har ändelsen –in (en kortform av –ina vad det verkar). Quenya-adjektiv överensstämmer i antal; om ett adjektiv beskriver ett substantiv i plural, eller fler än ett substantiv, måste även adjektivet vara i plural. Adjektiv på –a bildar plural på –ë (istället för det äldre –ai); notera dock att adjektiv som slutar på –ëa bildar plural på –ië (för att undvika –ëe). Adjektiv på –ë har plural på –i; för de få adjektiv på –in saknar vi exempel, men det generella antagandet är att de bildar plural genom att lägga på –i.

Glosor

Bortsett från de två första glosorna är resten adjektiv. Bry dig inte om de andra orden som förekommer i övningarna nedan; de har du redan noggrant lagt på minnet enligt mina instruktion i lektion två, inte sant?


neldë

”tre”

ná / nar

"är” (singular / plural)

vanya

"vacker, ljus"

alta

"stor” (endast fysisk storlek)

calima

"ljus, skinande"

taura

”mäktig”

saila

”vis” (vi kommer använda denna form som finns i senare material; i en källa fördaterad Härskarringen finner vi saira istället)

úmëa

”ond”

carnë

”röd” (vi antar att katoliken Tolkien tänkte på kardinaler med sina röda skrudar; det italienska ordet carne = ”[rött] kött” kan också vara relevant...)

ninquë

”vit”

morë

”svart” (jämför med den första delen av sindarins Mordor = svart land)

firin

”död”

Övningar

Översätt till svenska:


  1. Morë rocco

  2. Calimë hendu

  3. Neldë firini neri

  4. Vanyë aiwi

  5. Tári ná taura nís

  6. I oronti nar altë

  7. Aran taura (två möjliga översättningar!)

  8. I nér ar i nís nar sailë

Översätt till quenya:


  1. Den vita porten

  2. Ett stort skepp

  3. Golvet är rött.

  4. En svart sten och tre vita stenar

  5. Visa kungar är mäktiga män

  6. Den mäktiga mannen och den vackra kvinnan är onda

  7. Alver är vackra

  8. Alverna är ett vackert folk


Upp
Tillbaka till Språkhörnan

© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare