I DETTA NUMMER
INNEHÅLL | ANGÅENDE TOLKIEN | NYHETER | FILMÄNDRINGAR -- BRA ELLER DÅLIGT?
TEST: TOLKIENBEROENDE | ARDAS HISTORIA: AMAN | OMRÖSTNINGEN

ARDAS HISTORIA

Aman


Av: Veronica Ninwanen
Bild: Taurrohir

Detta är del två i artikelserien som berättar Ardas världshistoria i Tolkiens Arda -- Magasinet. De flesta mytologier och religioner har sina Heliga platser eller Heliga land, ett ställe som finns utanför den världsliga sfären som vi lever i. Exempel på dessa är Avalon, dimmornas ö från legenderna om kung Arthur. Det sades att prästinnor bodde på ön, som från början satt ihop med Storbritannien. Efter att världen hade förändrats lösgjorde sig Avalon från den synliga sfären och försvann ut i dimmorna. Ett annat exempel är Olympen där de grekiska gudarna bodde. Gudarna är kanske mer lika valar, med sin makt och sin storhet, men tyvärr är själva de grekiska gudasagorna mer lika ett avsnitt av Days of our lives. Ardas Heliga land kallas Aman ...

Aman omnämndes ofta som det "Välsignade landet", och det stämmer bra eftersom odet "aman" betyder "välsignad". På Aman bodde valar, men kontinenten var inte deras första boningsplats. Den hette Almaren och låg i en sjö i Midgård.

Bild: Taurrohir
Telperion och Laurelin: De två träden.

För att lysa upp Midgård så bad Yavanna de andra valar om hjälp för att skapa två lyktor som skulle sitta i norr och i söder. När dessa var klara välsignade Manwë dem och Varda fyllde dem med stjärnors lyster. Illuin var namnet på den som satt norrut och Ormal satt söderut. Men som allt annat som skapades av valars glädje och sång så avskydde Melkor dessa två lyktor. Han ville att mörkret skulle råda i Midgård, och under en av valars första sammankomster så passade han på, med hjälp av sina mörka allierade, och krossade lyktorna så mörkret föll ånyo.

När lyktorna krossades av Melkor var det inte bara de stora ljuskällorna som försvann. Många av de skapelser valar hade utformat förstördes också, och kunde aldrig återställas till sin ursprungliga form. I kaoset som uppstod fick ingen tag på Melkor, inte ens stridskämpen Tulkas, utan han flydde ned i mörkret i sin hemvist Utumno.

Flytten till Aman
Valar förstod nu att Melkor var ett hot mot dem och det land de höll så kärt. De flyttade därför långt västerut, till Aman. Där skapade de Pelóri, Amans högsta berg, som fungerade som en försvarsmur. På Pelóris topp satt Manwës tron och från den kunde han se ut över hela Arda. Där samlades alla andar och fåglar. Innanför Pelóris murar låg Valinor och där grundades staden Valmar.

Utanför Valmars port fanns det en grön kulle som kallades Ezellohar eller Corollairë. Där satt Yavanna ofta, och en dag när hon slagit sig ner för att sjunga sköt till de andra valars förvåning två skott upp ur jorden. Dessa skott blev till de två kända träden Telperion och Laurelin. De två träden växte till sin fulla strålglans under sju timmar och bleknade sedan. Varje träd vaknade till liv en timme innan det bleknande trädets ljus var borta.
   Varda, eller Elbereth, samlade upp daggen som föll ned från bladen i stora kärl. Detta var en lycklig tid, det är nu tideräkningen började.

Quendi och atani
Nu närmade sig tiden för De förstfödda, alverna, att födas. Under denna period låg ett skumt ljus över Midgård. Det var bara Vardas stjärnor som lyste igenom det mörker som Melkor skapat. De enda Valar som vistades till och från i Midgård var Yavanna, Ulmo och Oromë -- den store jägaren. Yavanna reste dit för att hela växter och landet från de skador Melkor hade åsamkat dem, medan Ulmo färdades i små bäckar och källor som strömmade in i Midgård som ådror fyllda med liv. Det var på detta sätt som det fortfarande fanns liv kvar i Midgård för alverna och människorna när de anlände.

Quendi, alverna, skulle bli de vackraste varelserna, och de skulle äga kraften att göra Midgård ännu mera vackert. Atani, människorna, skulle få en annan sorts gåva. De skulle få gåvan att ha självständiga tankar och fri vilja. Ilúvatar visste att människorna skulle göra fel under sitt liv, eftersom det ingick i den fria gåvan som Ilúvatar gav dem. Alverna tyckte att människorna liknade Melkor, och det stämmer på många sätt. Människorna hade den fria vilja att välja vilken väg de skulle ta och en del valde samma väg som Melkor, att tjäna mörkret och ondskan. Ilúvatar skapade inte Melkor ond utan Melkor valde den vägen själv, eftersom även han hade den fria viljans gåva.
  
Vad som händer med människorna efter de hade dött är okänt för alverna. Deras själ försvinner bort till en okänt plats. Alverna själva dör inte förrän själva världen dör, men deras kroppar kan dödas i strid eller duka under av sorg. De drabbas inte av ålderns krämpor som människorna. När en alv dör kommer hans eller hennes själ till Mandos salar. Mandos är boplatsen i Valinor för en vala som heter Námo, men han kallas också Mandos. Námo är valars domare.

Dvärgarnas skapelse





















Bild: Taurrohir
Ett hårdnackat folk.
När Aulë hörde talas om De förstföddas ankomst blev han ivrig. Han längtade efter att få undervisa i sina färdigheter, och i sin otålighet började han forma en ny tanke, en ny sång. Han visste inte hur De förstfödda skulle se ut, hur Ilúvatars tanke var menad. Istället började han tänka ut vad för sorts elever han skulle vilja undervisa. Han ville ha starka och sega elever, de skulle ha en stark vilja. Det var Aulë som födde dvärgarna i sin tanke. Men för att inte reta upp de andra valar så arbetade han i det fördolda, och skapade Dvärgarnas sju fäder först. Men när Ilúvatar såg vad Aulë gjorde så undrade han om Aulë inte var nöjd med de gåvor Ilúvatar hade gett honom. Han påminde Aulë om att varelser han har skapat för egen hand enbart kunde leva genom honom, röra sig endast av Aulës tanke och därför är de orörliga när Aulës tankar befinner sig på annat håll. Aulë svarade att han blev för ivrig, han ville skapa liv till Midgård som stod så tyst. Han grät av ånger och erbjöd Ilúvatar att ta sig an dvärgarna och göra vad han ville med dem, eller så kunde han förstöra dem. Men Ilúvatar kände medlidande för Aulë när han yttrade detta och förstod att han inte hade skapat dvärgarna för att få större makt. Han log och sa till Aulë att han antog hans erbjudande, och gjorde dvärgarna till självständiga varelser -- de ryggade undan för Aulës hammare.
   Ilúvatar lät dvärgarna vara som Aulë hade skapat dem. Men han hade ett krav -- de skulle sova under bergen tills De förstfödda, som Ilúvatar själv hade skapat, kom till Midgård.

Aulë och Yavanna
Aulë levde tillsammans med Yavanna som man kan likna med Moder Jord. När han berättade om dvärgarna för henne blev hon ledsen. Eftersom dvärgarna redan hade formats så kunde inte Yavanna påverka dem, och hon oroade sig för att dvärgarna inte skulle bry sig om naturen, utan istället utnyttja dess resurser ohämmat utan att tänka på konsekvenserna. Hon ville dela med sig av sin kärlek till naturen, speciellt till träden. Hon började oroa sig för alvernas födelse. Yavanna gick därför till Manwë för att söka råd. Hon talade om sin oro, att det inte skulle finnas någon som försvarade träden, men i hennes sånger till Ilúvatar hade tanken om sådana försvarare funnits.
   Andar från fjärran tillkallades och fick formen av stora örnar som kunde sväva fritt över träden i Midgård. De skulle bo i bergen medan Trädens herdar, enterna, skulle vandra i skogarna. Efter detta gav sig Yavanna tillbaka till Aulës smedja, just som han hällde lite smällt metall i en form.
-- Eru är givmild, sade hon. Må dina barn akta sig i fortsättningen! Ty mäktiga ting skall vandra i skogarna och stor fara hotar dem, om de väcker deras vrede.
Aulë svarade då milt:
-- Inte desto mindre kommer de att behöva trä.

I väntan
Melkor var inte heller stilla i Utumno, utan anlade ett fäste i Midgård som fick namnet Angband. Angband kan översättas till "järnhelvetet" eller "järnfängelset". Många av de andar, maiar och andra väsen, som hade slutit upp bakom honom fick ett alltmer hiskligt utseende. De mest skräckinjagande varelserna var balrogerna, dessa fruktansvärda monster med piskor av eld. Melkor förväntade sig ett anfall från Aman. Och den som skötte om vapensmedjorna vid Angband var Melkors närmaste man -- Sauron.

Samtidigt så samlades valar till rådslag, eftersom de blev mer och mer oroade över nyheterna som Yavanna och Oromë förde med sig från Midgård. De förstod att Melkor planerade något, och de var måna om De förstföddas säkerhet.
   Yavanna talade inför rådet och frågade dem om alverna skulle leva i mörkret i Midgård, medan de själva levde i ljus. Skulle de kalla Melkor herre, medan Manwë satt på toppen av Taniquetil? Valar hade vilat länge nu.
   Mandos talade då till alla, på Manwës begäran, och lugnade dem. Visst lystes Midgård enbart upp av stjärnorna Varda tänt, men det var ock så det var menat. Stjärnljuset skulle ge alverna en trygghetskänsla och det skulle vara Varda de ropade på när de var i fara.

De stjärnsjungande alverna.
De förstfödda
Det var Oromë som upptäckte alvernas ankomst till Midgård. Det var bara av en slump som han och hans häst Nahar vände norrut vid Helcars stränder. Han kunde inte föreställa sig vad han skulle finna där.
   Alverna vaknade invid sjön Cuiviénen, och det första de skådade var stjärnorna Varda hade tänt åt dem. Förmodligen är det därför alver älskar stjärnor så högt, och vördar Varda mer än någon eller något annat. De kallade sig själva quendi, som betyder "de som talar med röster", eftersom alverna hittills inte funnit några andra varelser som talade.
   Oromë älskade alverna vid första anblicken och han kallade dem för eldar, som betyder "stjärnfolket" på deras eget språk. Det är ett namn som fortfarande finns kvar hos de alver som följde honom västerut.

Men när alverna upptäckte Oromë uppfylldes många av dem av fruktan eftersom Melkor, givetvis, redan hade varit där och sått ett frö av tvivel hos dem. Melkor var den första som hade uppmärksammat De förstföddas ankomst, förmodligen eftersom hans spioner fanns över hela Midgård. När små grupper av alver gick vilse i skogen låg hans mörka varelser på lur för dem. En del försvann, och de sades bland alverna att den store jägaren hade tagit dem. Denna rädsla finns det fortfarande spår kvar av i alvernas äldsta sånger. Melkor fruktade Oromës ritter i Midgård, och spädde på alvernas rädsla genom att sprida ut viskningar med sina mörka tjänare för att förstärka deras fruktan. Därför var det föga konstigt att en del sprang och gömde sig av rädsla när de först såg Oromës väldiga gestalt. Men alverna insåg snart att han inte var någon av mörkrets tjänare, då hans ansikte strålade av Amans ljus.

Vad hände då de alver som försvann, de som "togs av den väldiga ryttaren"? Jo, förmodligen var det så att dessa stängdes in i fängelsehålor i Angband, och från dessa avlade Melkor fram orcherna. Detta var Melkors kanske mest avskyvärda verk, eftersom orcherna var av alver, men aldrig kunde bli lika vackra och lyckliga som de. Orcherna levde i ett ständigt elände: de hatade och fruktade Melkor, som hade skapat dem till ett helvetiskt liv. Givetvis var det väldigt synd om orcherna, men det är svårt att känna medlidande för dem som aldrig har visat ett uns av godhet, även om de avskyr sitt liv i ondska.

Oromë stannade hos alverna en kort tid och red sedan snabbt tillbaks till Valmar för att berätta om de nyanlända. De andra valar blev lyriska över beskedet, men Oromë förtalte också om skuggorna som lurade i Midgård. Detta sände Manwë i djupa tankar och han sökte Ilúvatars råd. Till slut sade han:
-- Detta är Ilúvatars råd i mitt hjärta: att vi på nytt skall ta herraväldet i Arda, kosta vad det kosta vill, och befria quendi från Melkors skugga.

I nästa artikel får vi bland annat ta del av kriget som fängslade Melkor och om alvernas utspridning i Arda.


Källor:
-- A Guide to Tolkien av David Day (Chancellor Press, Octopus Publishing Group) ISBN 0 7537 0562 1
-- Silmarillion av JRR Tolkien, sammanställd av Christopher Tolkien, till svenska av Roland Adlerberth (Norstedts förlag) ISBN 91-1-300569-3
-- The Complete Guide to Middle-earth av Robert Foster (Harper Collins) ISBN 0 261 10252 4

---------------

Läs också del ett i Ardas historia här på Tolkiens Arda: Ainulindalê -- Skapelsen.

Tillbaka till Innehåll

© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare