SAGAN OM GOTHMOG

Tredje avsnittet
Gandalfs avfärd


Av: Oliver Madden
Bild: Taurrohir

aruman vaknade tidigt nästa morgon, innan gryningen. Efter frukosten gick han som han brukade ut på en lång promenad i skogen Fangorn. Han älskade skogen och brukade gå i den på morgnarna. Djupt därinne mötte han en jättelik gestalt. Varelsen var fyra gånger så lång som Saruman och hans hud liknade barken på ett uråldrigt träd. Hans hår bestod av löv och hans långa, långa skägg påminde om laven som fanns på gamla träd. Hans namn var Trädskägge och han var en ent. En ent kan beskrivas som en skogsherde som tar hand om skogen och ser till att alla träd sköter sig och att ingenting är fel. Trädskägge var en vän till Saruman. Nu sträckte han ned en jättelik hand och hälsade på trollkarlen, som lyste vit mot den mörka skogen.
   -- God morgon, Trädskägge, sade Saruman och log.
   -- God … morgon …, mäster … Saruman. Trevligt att se dig … igen, svarade enten med en mycket gammal, långsam och djup röst.
   -- Hur mår skogen idag?
   -- Mår …? Den mår väl … som den … alltid har mått … Bra …
   -- Angenämt att höra, sade Saruman och log.
   Han fortsatte sin promenad med Trädskägge vid sin sida. De talade om allt mellan himmel och jord. Men Saruman nämnde inte någonting om sina bekymmer för Trädskägge. Det gjorde han nästan aldrig. Efter en och en halv timme återvände trollkarlen till Isengård och mötte Gandalf vid Ainurs rosenbuske. Gandalf stod och lutade sig på sin stav och rökte. Hans blick var fäst vid de silverfärgade rosorna.
   -- Gandalf, sade Saruman. Denne såg på honom.
   -- Ja?
   -- Jag har länge funderat över vårt problem. Du måste finna Alatar! Jag fruktar att han har blivit Saurons tjänare. Han vet för mycket. Jag är ledsen att behöva säga det, men om han inte kan komma över på den rätta sidan igen så måste vi nog … tysta honom. Gandalf såg att det blänkte till i Sarumans öga.
   -- Tysta honom?
   -- Alatar kanske inte själv förstår att han genom att samarbeta med Mörkrets herre kan avslöja var Ringen finns, utan att han själv vet var den är, förklarade Saruman.
   -- Jag förstår, sade Gandalf. Och jag är rädd för att mina fynd i arkiven stöder din teori. Runornas ord var svartkonst, Saruman. Besvärjelser som ingen annan än Morgoth uttalat.
   -- Gandalf, min vän. Jag vill att du först skall åka och finna Alatar blå. När du finner honom så kommer du veta vad du skall göra av honom. Efter det måste du komma till mig igen. Vi måste hitta Ringen innan Sauron! Sedan får vi besluta om vi skall behålla den eller inte.
   -- Behålla den! utbrast Gandalf. Vad är det du säger, Saruman vit! Du vet mycket väl att vi inte får behålla den! Saruman ryckte till. Han greppade hårt om staven och fick med ens en hård blick. Gandalf tog ett par steg bakåt. I några få sekunder stirrade de båda trollkarlarna på varandra. Sedan mjuknade Sarumans ansikte och han log.
   -- Gandalf … Gandalf … Ursäkta mig, sade han. Det var mitt fel -- jag uttryckte mig klumpigt. Jag menar ju om vi skall förstöra den eller inte.
   För ett ögonblick trodde inte Gandalf på sin vän, men log sedan åter. Han lyfte sin pipa och tände ett nytt bloss.
   -- Jag vet vad jag måste göra, sade han.
   -- Bra. Var rider du?
   -- Till Umbar. På min resa hem hörde jag olika personer tala om en trollkarl i Umbar. Och i grottan med inskriptionerna fanns en vers ristad:

Vandrarn den blå
   skall härifrån gå;
han färdas med fart,
   om du vill veta vart:
mot Umbars hamnar
   som Stora havet famnar.


Redan samma dag gav sig Gandalf av. Saruman tog farväl av honom vid porten och gick sedan tillbaka in i Orthanc. I flera timmar satt han i sin mörka tronsal, på sin mörka tron och glodde på skynket över palantíren. Han kände nästan som om den kallade på honom.
   Snart kunde han inte hejda sig. Han gick fram till den och drog av skynket. Han såg djupt ned i palantíren. Inne i dunklet skådade han något. Det var en konstig varelse. Liten, mycket spinkig, ihopkrupen. Den hade stora ögon som tycktes se allt. Varelsen pratade för sig själv och hostade med ett egendomligt ljud. I sina händer hade kreaturet något. När Saruman tittade närmare såg han att det var en ring. En slät guldring. Varelsen i palantíren kved för sig själv: "Min älssskade … Min ssskatt … Min egen … Endassst min … gollum, gollum." Det sista var bara en kväkande hostning.
   Saruman log. Han kände ett motbjudande välbehag välla över sig. Han såg på tingesten i den ynkliga varelsens hand. Och plötsligt blev Saruman vit förälskad …

---------------


Till föregående avsnitt
Till nästa avsnitt

---------------


Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp


© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare