SAGAN OM GOTHMOG

Femte avsnittet
Alatar blå


Av: Oliver Madden
Bild: Patrik Jakobsson

ngefär ett år efter Gandalfs avresa vaknade Saruman mitt i natten. Han hörde skrin i fjärran. Han reste sig och tog på sig sina kläder, greppade sin stav och gick ut på balkongen. Den kalla nattvinden kom honom att rysa. Fullmånen fick nattlandskapet att se mycket skrämmande, men samtidigt vackert, ut. Den vite trollkarlen såg bort mot Fangornskogen. Inne bland träden tyckte han sig se ett blått ljussken. Han kisade med ögonen för att se bättre. Det var mystiskt.
   Saruman beslöt att undersöka saken. Han gick snabbt ned för tornets trappor och in i stallet. Där stod hans häst. Han kastade sig upp på den och red iväg. Det tog ett tag innan han kom fram till skogsbrynet. Han red sakta in mellan träden och såg sig omkring. Långt därinne såg han det blå ljusskenet. Hans häst lunkade fram i timtal, ty terrängen var för svår för en snabb ritt.
   Plötsligt hörde han ett fasans skri -- högt och gällt. Det skar in i bröstet på honom. Saruman såg sig förskräckt omkring. Han steg av sin häst och gick till fots vidare in i skogen. Plötsligt såg han framför sig två gestalter som var klädda i långa kappor. Den ene av männen höll i en stav och det var från denna stav det blå ljusskenet kom. Mannen med staven bar likadana kläder som Saruman, fast blå, i olika nyanser. Den andre gestalten var helt klädd i svart. En huva täckte den fasansfulla varelsens ansikte och i sina bepansrade händer höll han ett tungt svärd. De båda männen kämpade hårt mot varandra.
   Saruman visste omedelbart vilka de var. Den blåklädde var Alatar blå och den svartklädde en av de nio nazgûl. De hade ännu inte sett honom, ty han stod gömd bakom ett träd. De två motståndarna stred länge och hårt. Nazgûl var skicklig med sitt svärd, likaså Alatar. Denne hade även sina magiska krafter till hjälp, däribland en blå flamma, som den svarte undvek. Men efter en hård kamp hade nazgûl fått övertaget och den blå trollkarlen låg på marken. Den svarte riddaren sade med en fasansfull, obeskrivlig röst:
   -- Du har fortfarande en chans, trollkarl. Valet är ditt …
   I nästa stund höjde han sitt svärd, och han skulle just hugga mot sitt offer då Saruman trädde fram och riktade sin käpp mot den svarte. Denne ryggade tillbaka. Saruman viskade något på ett okänt språk, och ett vitt, bländande ljussken uppstod vid stavens spets. Nazgûl skriade och hans häst kom till hans sida. Han kastade sig upp på den svarte springaren och galopperade iväg. Saruman sprang fram till Alatar som låg på marken.
   -- Alatar blå? frågade han, fortfarande en smula osäker.
   -- Ja, vem är du?
   -- Det är jag Saruman … Saruman vit.
   -- Curumo …? kved den skadade på marken.
   -- Ja.


En timme senare befann sig Saruman och Alatar i Isengårds torn Orthanc. Jim Arbéter såg om den blå trollkarlens många sår. Han baddade dem med vatten och band dem med bandage. Efter en stund somnade den skadade i sängen i ett av gästrummen. Han vaknade först två dagar senare.
   Under tider för trollkarlens sömn gick den vite frustrerad runt i tornet och funderade. Varför hade Alatar dykt upp nu? Vad ville han? Vad ville den där nazgûl? Vad menade den med att säga så där? "Du har fortfarande en chans, trollkarl. Valet är ditt." Vad betydde det? Vilket val? Alla dessa frågor gjorde bara den vite ännu mer vresig och besvärad. Han var bitsk, spydig och ibland rentav elak mot sina tjänare.
   Men snart vaknade Alatar blå och då var Saruman redo att fråga ut honom. De befann sig i Isengårds vackra trådgårdar. De satt på en parkbänk och rökte pipa. Ingen av dem sade något på en lång stund. Saruman var den som först bröt tystnaden:
   -- Det var längesedan jag såg dig senast, Alatar blå …
   -- Mm, sade Alatar och nickade. Jag har genomlevt mycket sedan dess. Jag har haft det svårt, men jag också haft mycket glädje. Jag har rest långt, långt bort. Längre bort än någon annan varelse från Midgård någonsin varit. Jag har varit ute i vida världen, Saruman. Jag har sett solnedgångar i Hither. Jag har sett månskenet i Rhûn. Jag har sett död i Umbar. Jag har sett monster i Mordor. Jag har sett oväder på haven. Jag har stridit mot pirater i Belfalasbukten. Jag har sett nog för en livstid … nej, tio livstider. Du vill nog ha fler detaljer, men det skulle ta en livstid till att förtälja. Du skall få veta allt … i sinom tid.
   Det sista sade Alatar med ett snabbt, slugt leende. Saruman tyckte att det blänkte till i sin väns och kollegas ögon. Det fanns något främmande därinne. I huvudet. Den vite frågade:
   -- Varför har du inte kommit förbi? Jag skulle haft mycket nytta av att tala med dig.
   -- Jag … började den blå och sedan bytte han tonläge -- nu talade han med en lömsk stämma. Jag har haft annat för mig.
   -- Du skulle ha hört av dig till mig. Du har brutit mot reglerna. Gandalf och jag trodde att du var död fram tills för ungefär ett år sedan. Du kanske inte vet om det, men vi har haft på känn att du skulle återvända.
   Saruman reste sig upp.
   -- För mer än fyra år sedan följde Gandalf grå en dvärg till Dimmiga bergen. Innan dvärgen blev nedskjuten av orker nämnde han ditt namn. Sedan dess har Gandalf varit ute på jakt efter dig! Han mötte en gång Elrond från Riftedal, som sade att han hade haft en dröm där du var med. En "blå Gandalf", beskrev han gestalten som. Mannen i hans dröm hade sagt saker om Härskarringen, Mordor och ondskans växande makter. Och när Gandalf hittade din grotta i Umbar såg han inskriptioner på svartspråket på väggarna! Det var svarta trollformler som bara istari känner till! Hur vill du förklara det?!
   -- Allt har sin förklaring, Saruman, sade Alatar och reste sig upp, han med. Den kommer du att få dig till livs tids nog.
   -- Jag kräver en förklaring, Alatar blå! Nu! skrek Saruman.
   -- Varför blir du arg? I istaris orden blir en medlem aldrig arg på en annan! Vad tar det åt dig!
   Nu hade båda höjt sina röster och ordväxlingen blev allt bittrare.
   -- Varför, i alla balrogers namn, har du inte hört av dig? skrek Saruman.
   -- Jag har haft annat för mig, din besatta demon! röt Alatar tillbaka.
   -- Hur vågar du förolämpa mig. Mig -- Saruman vit. Överhuvud av orden! Jag skall tala om för dig vilket slit jag har fått utstå medan du och Pallando varit borta. Jag, Gandalf och Radagast har ensamma fått hålla reda på all ondska i Midgård. Orker i Dimmiga bergen, orker i Osgiliath, uruker i Mordor, drakar vid Ensliga berget. Vi skulle uppskattat lite mer hjälp!
   -- Jag har hjälpt dem som är i nöd på andra platser!
   -- Vår plats är i Midgård! Inte annorstädes i världen. Nu skall du tala om för mig varför du inte varit här och var du har varit och vad du har gjort där!
   -- Du kan inte tvinga mig till någonting! Svaren kommer, men inte än!
   -- Om jag inte visste bättre, Alatar, skulle jag tro att du var Saurons tjänare!
   -- Jag tror att det är du, Saruman, som är Saurons tjänare! Vem är det som har sett Härskarringen i sin palantír?
   -- Må Morgoth ta dig! skrek Saruman och gick upp till sitt tornrum.

---------------


Till föregående avsnitt
Till nästa avsnitt

---------------


Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp


© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare