Ett fan och dagen då Filmen kom

Av: Marcus Rönnegard
Bild: Franz Ung

Nu har den förlängda versionen av Sagan om de två tornen kommit, och en ny milstolpe har installerats i historien om Tolkien verk. Peter Jacksons filmprojekt har förändrat tillvaron för alla intresserade radikalt, för vissa mer än för andra ...

Jag är ett stort Tolkienfan. Jag har läst böckerna Härskarringen och Silmarillion samt Bilbo ett par gånger. Jag spelar rollspelet och jag befinner mig ofta med näsan begravd i någon uppslagsbok i ämnet eller en karta över Midgård. Så snart det uppdagades att någon tagit på sig att filma Tolkiens grandiosa epos om hoben Frodo och hans vänner, började jakten efter information på Internet. Jag är också nämligen ett riktigt filmfreak.

Lågt förtroende för Jackson
Under ett antal månader, och ivrigt klickande på "spoilers" på nätet, hade man snart fått en ganska god uppfattning om hur filmsagan skulle komma att se ut. Det ska erkännas att jag, med flera mig veterligen, ju var mer än måttligt skeptisk när det kunde konstateras att mästerverket skulle tas an av Peter Jackson, upphovsman till några av filmhistoriens blodigaste och mest barnsliga filmer inom splattergenren. Han hade ju trots allt producerat alster som exempelvis Bad Taste -- en film som verkligen lämnat en känsla av just dålig smak efter sig, både till följd av effekter som blod och slem och avsaknaden av substans.

Men trots allt, Peter Jackson verkade ju inte bli så dum. De bilder och bakom kulisserna-reportage som släpptes, långt innan premiären, verkade ju lovande! Dessutom hade en regissör som med sådant engagemang inför uppgiften och kärlek till Tolkiens saga sällan skådats, arbetande med att göra filmen så detaljerad och välgjord som möjligt. Skulle Ralph Bakshis halvdana och ofullständiga Sagan om ringen-film från 1978 nu äntligen kunna ersättas av någonting som verkligen närmar sig Tolkiens magiska berättelse?

Premiärnerver
När så dagen D slutligen kom -- premiären -- kändes uppvaknandet på morgonen precis som det som barn gjorde på julaftonsmorgonen. Jag och några kamrater hade på något mirakulöst vis lyckats få tag på biljetter till premiärens andra föreställning via bions internetbokning. Kroppen var alldeles spänd. Jag hade aldrig tidigare varit nervös inför en film! Allvarligt talat! Det kändes som en evighet förflutit när reklamen så äntligen slutat, men biografen vi befann oss på envisades med att "dra ut" på det hela och köra fanfar på fanfar, ridå upp -- ridå ner, innan filmen så äntligen kom igång. Mörker. Någon talade på ett mystiskt språk. Alviska (närmare bestämt sindarin)! Cate Blanchets sensuella stämma talade i Galadriels skepnad om hur det hela började. Vilken öppningsscen som sedan kom! Jag minns att jag tänkte att om resten av filmen "suger", så är den ändå något av det mest storslagna jag sett på bio!

Resten av filmen "sög" inte. När den till sist var över visste jag inte riktigt hur jag skulle bearbeta allt jag sett. Filmen hade då sannerligen inte känts som tre timmar lång. Det enda jag egentligen kunde bestämma mig för var att Jackson hade lyckats. Visst fanns där småsaker att irritera sig på, men strunt samma -- filmen hade ju äntligen kommit, och den var bra! Bilfärden hemåt efteråt dominerades av återberättande av häftiga scener ("å såg ni Legolas" och så vidare), diskussion av det cineastiska arbetet ("varför hade de ändrat det?" och så vidare) och annat ostrukturerat, upphetsat tjatter som allt rörde filmen.

Härskarringen -- filmhistoria
Nu, så här ett och halvt år senare, när jag fått mer distans till filmen, så är jag inte lika upphetsad varje gång jag ser den. Visst, det ska erkännas att pulsen höjs varje gång scener ur boken som jag gillar speciellt mycket utspelas framför mina ögon, eller när den maffiga musiken banar väg för hjältarna, men bok och film är trots allt inte samma sak. Nu är jag som Tolkienälskare inte odelat positiv till Jacksons film, men jag vill ändå med detta, i en tid då väldigt många så kallade hardcore-fans håller sig negativt inställda till filmatiseringen, påstå att den är väldigt lyckad, och att den nog faktiskt inte kunde ha blivit så mycket bättre. De två olika mediernas versioner skiljer sig i bland väldigt mycket från varandra. Detta är någonting vi måste acceptera, vare sig vi är bokmalar eller inbitna biobesökare. Jag anser trots allt att Sagan om ringen numera är filmhistoria och den absolut bästa filmen inom genren fantasy.

Bevittnandet av Sagan om de två tornen i december 2002 blev i stort en upprepning av Sagan om ringen för min del. Jag var om möjligt ännu mer nervös inför den, och upplevde för första gången spänningshuvudvärk i samband med en film. Låt gå att tvåan inte riktigt levde upp till samma förväntningar som ettan för mig. Detta av olika skäl, men jag kan nämna att ett av dem är de många "onödiga" förändringar som Jackson gjort i överförandet från bok till film. Fast på det stora hela var jag helt klart nöjd. Som älskare av film tror jag på det som kallas konstnärlig frihet. En filmmakares roll är i detta sammanhang dubbelbottnad. Filmmakaren har redaktionella uppgifter och klipper i historien på grund av tidsaspekten samt skriver om och gör ändringar i de avsnitt av originalberättelsen som inte fungerar på film. Filmmakaren är dessutom en konstnär som vill sätta sin prägel på verket -- inte en enkel hantverkare vars uppgift är att endast rakt av överföra en berättelse i en bok till ett annat medium. Säg den filmkreatör som skulle nöja sig med det? Nu kan vi bara se fram emot Peter Jacksons tredje och avslutande film, Sagan om konungens återkomst, och hoppas att den håller samma klass som de två första, och att både älskare av böcker och film får en version som de kan ta till sig.

---------------

Kommentera (6)


"Some who have read the book [The Lord of the Rings], or at any rate have reviewed it, have found it boring, absurd, or contemptible; and I have no cause to complain, since I have similar opinions of their works, or of the kind of writing that they evidently prefer."

-- JRR Tolkien.

Upp
Tillbaka till Innehåll