RECENSIONEN – DEN FÖRKORTADE VERSIONEN:
Jackson gjorde det!
Femma inte gott nog till Sagan om konungens återkomst

Av: Gustav Dahlander

Jag är nyligen hemkommen från kanske mitt livs filmupplevelse. Det finns mycket att säga om Sagan om konungens återkomst, men en sak står ut framför de andra -- den är, minst sagt, otroligt bra. Om rullen inte får en Oscar för bästa film så vill jag ge upp mediet för gott. Peter Jackson sparade det bästa till sist.

Så hade den då slutligen kommit. Dagen då man skulle få se Sagan om konungens återkomst som film. Jag vaknar upp på morgonen och mår inte bra. Det sitter en obehagskänsla i magen som snabbt växer sig allt starkare. En skugga och ett hot har tilltagit i mitt sinne. Är det måhända ett järtecken? Kanske är det nervositet.
   När jag gör mig klar för att ta mig in till Rigoletto, biografen, så blir det tydligare -- det är nervositet. Och jag står helt maktlös, för jag vet inte hur man hanterar nerverna inför en film. Vad kan Peter Jackson tänkas ha ställt till med? Kommer Gimli att dö? Inget scenario tycks för osannolikt.
   Väl på plats i salongen når anspänningen nästan gränsen för det outhärdliga. Och till råga på allt så drar pressvisningens säkerhetskontroller ut på saken ytterligare: köerna ringlar ännu långa klockan ett.
   Men slutligen så kommer stunden. Ridån dras åt sidan, New Line Cinemas logotyp visas. Ingen reklam. Det är dags …

Mediafolket sitter och gråter
Efter filmen så är jag helt utpumpad. Tagen. Det stela mediafolket sitter och gråter runt omkring mig. Trots ändringar från boken och vissa mindre snedsteg så är känslan entydig: jag kan inte föreställa mig den tolkienist, och än mindre den gängse biobesökare, som inte tycker att Sagan om konungens återkomst är fantastisk.

Tolkienkänslan, känslan av Midgård, är kanske den viktigaste bedömningsfaktorn för en som älskar böckerna. Denna är i filmen under långa stunder enorm. Mordors sammanstörtande och Frodo och Sams hopsjunkande utanför Domedagsklyftan är bara ett exempel. Ja, faktiskt så infann sig för mig stundtals samma känsla som när jag för första gången läste boken. En känsla av fundamental medryckelse och fascination, av inspiration och vetgirighet. En känsla som jag aldrig trodde att filmen skulle injaga, och detta är nog dess allra största triumf för mig. Jag sitter mållös. Fantastiskt.

Subtila ändringar
Ett problem i amerikanska produktioner, som ju utgör normen för dagens film, är att de många gånger blir allt för känslosvallande och patriotiska, eller inger en osmaklig känsla av religiositet och välsignelse. Fantasyfilmer har fördelen att de kan undvika kopplingar till vår världs religioner och regioner, men fortfarande ha religiösa och patriotiska laddningar, vilket resulterar i att känslosvall och inlevelse lättare får fäste hos publiken. Det är bland annat därför som jag anser att fantasy är den ultimata formen av berättande.

"... det är faktiskt fullt möjligt att gråta oavbrutet under de sista 45 minuterna; så starkt är materialet."

   Här är en dörr som den unga fantasyfilmgenren har att öppna. Och nu är det kanske för första gången gjort. I Sagan om konungens återkomst så är nämligen förnimmelsen av patriotism, religion, välsignelse och känslosvall större än i någon amerikansk film, men ändå så inte bara fungerar det -- det är lysande!
   Detta är anledningen till att filmmakarna oupphörligen uppmanar åskådarna till att ha med sig näsdukar i biosalongen. Uppmaningen är befogad: det är faktiskt fullt möjligt att gråta oavbrutet under de sista 45 minuterna; så starkt är materialet. Från att Sam börjar bära Frodo, genom det uppoffrande slaget vid Svarta porten och de båda hobvännernas samtal efter uppdragets fullgörande när lavan nalkas, ända till det bitterljuva slutet vid Grå hamnarna.

Ändringarna som gjorts för att anpassa boken till vita duken är ganska mångtaliga, men små. Istället för långa stickspår likt Frodos äventyr i Osgiliath -- som manusförfattarna många gånger om visat att de inte kan hantera -- eller misshandlanden av Tolkiens värld av typen Elronds rådslag, så handlar det den här gången om kortare sekvenser som anpassats till filmmediet och dramaturgin. Historien glider så gott som alltid tillbaka på rälsen igen i tid. Och jämfört med de två föregångarna så kvarstår faktumet att Sagan om konungens återkomst är boken relativt trogen.

Det negativa dränks
Men finns det då ingen negativt att säga? Jodå, det går att störa sig på en hel rad saker. Ändringar från boken och mindre snedsteg finns ju som sagt, även om de med råge dränks i det samlade intrycket.
   Något som till exempel är lite synd är att Peter Jackson helt har missat att skildra Midgård nattetid i sina filmer. Alvernas stjärnbeströdda nätter, ondskans svarta skugga -- allt är som bortblåst. Intrycket är att regissören ryggar för ljusfattiga scener. Han kanske inte kan hantera dem. Resultatet blir att Döda träskens nattliga eskapader i Sagan om de två tornen har förvandlats till en absurd dagsscen, där de skrämmande ljusen som man inte ska följa har blivit till små effektlösa facklor i gräset (som dessutom ligger utspridda lite varstans i landskapet, och således varken går att följa eller undvika). I Sagan om konungens återkomst fortsätter man på samma linje. Visst förekommer det nattliga scener i filmerna, men jag hade inte tackat nej till fler.
   Ett problem är också att manusförfattarna -- den enligt mig klart svagaste länken i filmmakarnas långa kedja -- ideligen misslyckas med att upprätthålla kontinuiteten, och de är inte kompetenta nog för att skriva eget material som passar in i Midgård.

"Sammanfattningsvis så är helt enkelt Sagan om konungens återkomst överlägsen de båda tidigare filmerna på alla plan ..."

Överlägsen på alla plan
Sammanfattningsvis så är helt enkelt Sagan om konungens återkomst överlägsen de båda tidigare filmerna på alla plan -- i lojalitet mot boken; i kvalitet på ändringarna från boken; i effekter (viss reservation för konkurrensen med Sagan om de två tornen utfärdas här); som fristående film om man bortser från boken; som upplevelse; sett till känslosvallet, och så vidare. Peter Jackson har nämnt att Sagan om konungens återkomst är hans favorit i filmtrilogin, och det är lätt att förstå varför. Direkt efter att ha sett filmen så är känslan, mycket mer än vid de tidigare delarna, att "det här måste jag se igen". Att en hel vecka återstår till premiären är bedrövande …

Det är viktigt att komma väl förberedd den 17:e, och jag tror mig nu ha det perfekta upplägget i bakfickan. Dagen innan Sagan om konungens återkomst bänkade jag mig nämligen framför bioföreställningarna av de förlängda versionerna: det var idealiskt. Glöm maratonet -- att se alla filmerna under samma dag lär bara göra att du sitter och sover under del tre. Preparering i biomörkret dagen innan är det ultimata upplägget.
   Och se till att inte dricka något under de sista fyra timmarna innan filmen (men ta med en vattenflaska i salongen): det är nämligen omöjligt att slita sig för ett toalettbesök.

Att filmmakarna tvingats klippa rejält i Sagan om konungens återkomst är uppenbart, vilket med största tydlighet framgår vid en enkel jämförelse med trailern. Vi gör nog rätt i att våga hoppas på en förlängd version med mer än en ny timme!

Inte slutet
Många röster har hörts som omtalar premiären av Sagan om konungens återkomst som något sorgligt och vemodigt. Något som markerar slutet för det breda Tolkienintresset. Det antagandet delar jag inte. När jag ser filmen avslutas så infinner sig ingen känsla av vemod eller sorg, även om tårarna kanske flödar fritt. Istället så finns en enorm känsla av värme inombords. Det som spelas upp utgör det storslagna fulländandet av en av de största filmäventyren någonsin, som kommer att leva kvar i många år framöver och ge skjuts åt Tolkienintresset. Detta är inte slutet.
   Vi har också den förlängda versionen av Sagan om konungens återkomst kvar, som förmodligen blir den fylligaste av dem alla. Och sedan börjar ju Bilbo-filmen på allvar se ut att bli verklighet, vilket jämväl slutet av Sagan om konungens återkomst öppnar för. Nej, framtiden ser ljus ut. Och sedan har vi ju böckerna. De tar aldrig slut …

Mitt betyg på Sagan om konungens återkomst blir givetvis en femma, oavsett om man betraktar den som en filmatisering av boken eller ej. Som ett fristående verk räcker inte skalan till: femman är inte god nog. Det är svårt att göra film bättre än så här.

Betyg: 5 Andúril

Kommentera (22)

Citera oss gärna, men glöm inte att ange källan.

Upp