I DETTA NUMMER
INNEHÅLL | RECENSIONEN: SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST
RECENSIONEN -- DEN FÖRKORTADE VERSIONEN

RECENSIONEN:
Jackson gjorde det!
Femma inte gott nog till Sagan om konungens återkomst

Av: Gustav Dahlander

Jag är nyligen hemkommen från kanske mitt livs filmupplevelse. Det finns mycket att säga om Sagan om konungens återkomst, men en sak står ut framför de andra -- den är, minst sagt, otroligt bra. Om rullen inte får en Oscar för bästa film så vill jag ge upp mediet för gott. Peter Jackson sparade det bästa till sist.

Så hade den då slutligen kommit. Dagen då man skulle få se Sagan om konungens återkomst som film. Jag vaknar upp på morgonen och mår inte bra. Det sitter en obehagskänsla i magen som snabbt växer sig allt starkare. En skugga och ett hot har tilltagit i mitt sinne. Är det måhända ett järtecken? Kanske är det nervositet.
   När jag gör mig klar för att ta mig in till Rigoletto, biografen, så blir det tydligare -- det är nervositet. Och jag står helt maktlös, för jag vet inte hur man hanterar nerverna inför en film. Vad kan Peter Jackson tänkas ha ställt till med? Kommer Gimli att dö? Inget scenario tycks för osannolikt.
   Väl på plats i salongen når anspänningen nästan gränsen för det outhärdliga. Och till råga på allt så drar pressvisningens säkerhetskontroller ut på saken ytterligare: köerna ringlar ännu långa klockan ett.
   Men slutligen så kommer stunden. Ridån dras åt sidan, New Line Cinemas logotyp visas. Ingen reklam. Det är dags …

Mediafolket sitter och gråter
Efter filmen så är jag helt utpumpad. Tagen. Det stela mediafolket sitter och gråter runt omkring mig. Trots ändringar från boken och vissa mindre snedsteg så är känslan entydig: jag kan inte föreställa mig den tolkienist, och än mindre den gängse biobesökare, som inte tycker att Sagan om konungens återkomst är fantastisk.

Tolkienkänslan, känslan av Midgård, är kanske den
viktigaste bedömningsfaktorn för en som älskar böckerna. Denna är i filmen under långa stunder enorm. Mordors sammanstörtande och Frodo och Sams hopsjunkande utanför Domedagsklyftan är bara ett exempel. Ja, faktiskt så infann sig för mig stundtals samma känsla som när jag för första gången läste boken.
"... det är faktiskt fullt möjligt att gråta oavbrutet under de sista 45 minuterna; så starkt är materialet."
En känsla av fundamental medryckelse och fascination, av inspiration och vetgirighet. En känsla som jag aldrig trodde att filmen skulle injaga, och detta är nog dess allra största triumf för mig. Jag sitter mållös. Fantastiskt.

Filmen börjar med en närbild på en metmask, följd av en
mycket bra scen med Sméagol (Andy Serkis) och Déagol, där Ringen upphittas. De båda sitter i en båt när Déagol får napp, och dras ner i plurret. Under vattnet visas en överraskande taffligt dataanimerad fisk dra iväg med metspöt, samtidigt som Déagol får syn på Ringen. Väl uppe på stranden så råkar de båda vännerna i ett ganska utdraget slagsmål om fyndet, och Sméagol stryper Déagol till döds. Sedan följer en sekvens där vi får se hur han bit för bit förvandlas till den Gollum som vi idag känner. En mycket effektfull inledning, allt som allt.

Narren Gimli
Efter två filmer med en Gimli i värsta Jar Jar Binks-stil var förväntningarna på rollpersonen låga inför Sagan om konungens återkomst. Men även här överträffar filmen mina vildaste drömmar -- Gimli ikläds vad jag kan minnas inte vid ett enda tillfälle narrollen. En förhastad kommentar om edsbrytarnas insats på Pelennor och ett oklokt inlägg i det Sista krigsrådet, är allt Peter Jackson tycks ha haft kvar i humorväg för dvärgen. Låt konfettin släppas!

Ett problem i amerikanska produktioner, som ju utgör normen för dagens film, är att de många gånger blir allt för känslosvallande och patriotiska, eller inger en osmaklig känsla av religiositet och välsignelse. Fantasyfilmer har fördelen att de kan undvika kopplingar till vår världs religioner och regioner, men fortfarande ha religiösa och patriotiska laddningar, vilket resulterar i att känslosvall och inlevelse lättare får fäste hos publiken. Det är bland annat därför som jag anser att fantasy är den ultimata formen av berättande.
   Här är en dörr som den unga fantasyfilmgenren har att öppna. Och nu är det kanske för första gången gjort. I Sagan om konungens återkomst så är nämligen förnimmelsen av patriotism, religion, välsignelse och känslosvall större än i någon amerikansk film, men ändå så inte bara fungerar det -- det är lysande!
   Detta är anledningen till att filmmakarna oupphörligen uppmanar åskådarna till att ha med sig näsdukar i biosalongen. Uppmaningen är befogad: det är faktiskt fullt möjligt att gråta oavbrutet under de sista 45 minuterna; så starkt är materialet. Från att Sam börjar bära Frodo, genom det uppoffrande slaget vid Svarta porten och de båda hobvännernas samtal efter uppdragets fullgörande när lavan nalkas -- där Sam nämner Rosa: "om jag någonsin skulle gift mig, så skulle det ha varit med henne" -- ända till det bitterljuva slutet vid Grå hamnarna.

Subtila ändringar
En fenomenal scen som inte kan undgå omnämnande är också den där Gondors vårdkasar tänds. Den initieras av att Peregrin gör ett avsteg från bokens handling, och på Gandalfs uppmaning trotsar Denethor genom att tända den första fyrbåken. Till mäktig musik glider sedan kameran över snötäckta berg, där männen tänder eld efter eld -- en oförglömlig sekvens.

Ändringarna som gjorts för att anpassa boken till vita duken är ganska mångtaliga, men små. Istället för långa stickspår likt Frodos äventyr i Osgiliath -- som manusförfattarna många gånger om visat att de inte kan hantera -- eller misshandlanden av Tolkiens värld av typen Elronds rådslag, så handlar det den här gången om kortare sekvenser som anpassats till filmmediet och dramaturgin. Historien glider så gott som alltid tillbaka på rälsen igen i tid. Och jämfört med de två föregångarna så kvarstår faktumet att Sagan om konungens återkomst är boken relativt trogen.

En av de största ändringarna -- och troligen den mest kontroversiella -- är att Gollum vänder Frodo emot Sam. Detta sker så till den grad att Frodo förvisar sin trädgårdsmästare och beordrar honom att vända hemåt: Gollum har viskat att Sam vill åt Ringen och ger sken av att han kastat bort lembas-brödet. Sam går också, åtminstone en bit, och återkommer inte förrän Frodo blivit infångad av Honmonstret. Detta kan man givetvis tycka vad man vill om, men jag menar -- trots att jag är lite av en purist -- att det fungerar i filmen. Kritik kan dock delas ut mot att Frodos avvisande sker så lättvindigt: skulle inte Gollum visats på porten för länge sedan om denna toleransnivå gällde?

Fastnar i palantíren
Scenen med Pippin och palantíren är inte densamma som i boken. Eftersom Saruman aldrig visas så hittar hoben trollstenen i vattnet bland Isengårds vrakgods, men blir precis som i förlagan omedelbart fråntagen den av Gandalf. I Edoras blir Pip nyfiken, och lägger en urna under Gandalfs arm istället för stenen. När han sedan tittar i palantíren så börjar han skrika och händerna tycks fastna vid den glödande kulan, medan hoben rullar runt i rummet. Aragorn skyndar till, men även hans hand tycks fastna ett ögonblick innan stenen rullar iväg och Gandalf kastar ett skynke över den. Jag kan tänka mig att vissa kommer störa sig på denna litet överdrivna scen, men avsteget från bokens handling blir aldrig till ett klaver- eller övertramp, så för mig fungerar den.

Éomer förblir en parentes i Sagan om konungens återkomst, precis som han var i tvåan. Detta kan tryckas beklagligt, eftersom i alla fall jag menar att Karl Urban är perfekt för rollen, men man måste också förstå behovet av att skära ner i handlingen. Av samma anledning så omnämns inte varken Elronds alvring Vilya eller Gandalfs Narya. Detta viktiga avslöjande tycker jag dock att filmmakarna borde ha kostat på sig.

I de båda tidigare filmerna så har vi inte fått se mycket av Häxmästaren av Angmar. Detta får sin förklaring i att han introduceras som den stora antagonisten på Pelennor, efter att han flygande lett sina trupper ut från Minas Morgul, framför Frodos ögon. Gandalf presenterar vålnadskungen för Pippin, och förklarar att hoben redan mött honom: "det var han som högg Frodo på Väderklint." Häxmästaren är välgjord och fungerar bra i historien.

Det negativa dränks
Men finns det då ingen negativt att säga? Jodå, det går att störa sig på en hel rad saker. Ändringar från boken och mindre snedsteg finns ju som sagt, även om de med råge dränks i det samlade intrycket. Inte helt oväntat så är till exempel geografin i Sagan om konungens återkomst beklagligt sammanpressad. Från Minas Tirith ser man klart och tydligt till Minas Morgul, och Osgiliath tycks vara belägen alldeles inpå farstukvisten. Bergskedjan Ephel Dúath kan i boken siktas i klart väder, men här så verkar den vara i stånd att skymma själva morgonsolen för hela Gondors rike. I Mordor syns Svarta tornet som en näraliggande koloss var man än befinner sig, och det notoriskt eldsprutande Domedagsberget -- som olyckligtvis inte följer Tolkiens anvisningar utseendemässigt -- reser sig i allas grannskap. Detta gör, utöver att de fysiska proportionerna ofta blir uppenbart orealistiska, att hela historien blir futilare, och kriget mindre brännande.

Ett annat problem är att Legolas inte är illa ute en enda gång under hela trilogin. I Sagan om konungens återkomst hoppar han på en skenande olifant och dräper hela dess besättning, innan han avslutar med själva djuret, som dråsar ihop perfekt för att alven via snabeln ska kunna surfa ner till marken. Effektfullt? Ja, men knappast stilfullt. I alla filmerna visar Legolas prov på en övermänsklighet som är lika imposant som överdriven.

För summarisk
Edsbrytarnas plats i berättelsen är markant förändrad från boken. Till att börja med så omringar de Aragorn, Gimli och Legolas på Dödens stig, istället för att bara följa efter. Sedan dyker de upp på Pelennors slätter i männen från södra Gondors ställe. Detta ser jag som både förståeligt och acceptabelt, men problemet är att de vänder det fullkomligt hopplösa läget till seger i ett enda raskt svep. Istället för att skifta vågskålen till Minas Tiriths favör så plöjer de obarmhärtigt igenom själva staden, och utplånar varje Gondors fiende. Slaget får ett märkligt, och aningen antiklimaxaktigt slut.
   Och fortsättningen är tyvärr inte mycket bättre, när den stora bataljen inte följs upp ett dyft. Vi får till exempel aldrig se hur Merry, Éowyn och Faramir tillfrisknar eller hur Théoden sörjs. Aragorn, till synes nästan omedelbart, bestämmer att man för att lura bort Saurons uppmärksamhet från Ringen måste anfalla Svarta porten. Någon påpekar att Sauron aldrig skulle gå på den finten, och till och med Gandalf ställer sig milt skeptisk till planen. Gimli menar att de lika gärna kan låta Sauron sitta och ruttna i sitt land, men Aragorn svarar att problemet då är att det sitter 10 000 orcher på Gorgoroth, mellan Frodo och Domedagsberget. Samtidigt får vi se Frodo och Sam titta ner på 10 000 orcher. Följaktligen så rider västerns här ut från Minas
"... manusförfattarna -- den enligt mig klart svagaste länken i filmmakarnas långa kedja -- misslyckas ideligen med att upprätthålla kontinuiteten ..."
Tirith, och en kort bildsekvens senare så är de vid Svarta porten. Hoppsan. Frodo och Sam hör någon orch skrika "till porten", varpå 10 000 orcher går till porten, och landet ligger tomt.    

Smidigt? Inte direkt. En närmare skildring av Pelennors efterspel hade till att börja med varit önskvärd. I det Sista krigsrådet läggs problematiken sedan upp på ett totalt missvisande, inkonsekvent och taffligt sätt. Problemet med Aragorns plan, att Sauron skulle genomskåda finten, tycks omöjlig att förstå och är enbart förvirrande. Hur skulle han kunna göra det, när han inte ens är i stånd att föreställa sig hur någon vill göra sig av med Ringen? Har detta med Frodos uppvisande av Ringen i Osgiliath att göra? I så fall hjälps knappast den scenen upp ur fördärvet -- den är fortfarande bedrövligt inkonsekvent. Och varför är Gandalf skeptisk till Aragorns plan? Han som brukar vara den förste att förespråka strategier som denna, och som kläcker planen själv i boken? Hur känner sedan Aragorn till att det sitter orcher på Gorgoroth, och att deras antal uppgår till 10 000? Midgård känns förminskad och en smula banaliserad här, på något sätt som ett oansenligt dockskåp. Västerns härs snabba förflyttning till Svarta porten, som tog dagar i boken, är obegriplig. Sam och Frodo tycker att de fått lite tur till sist, men jag vill snarare säga att de fått en smula dåligt historieberättande på halsen.
   Från slutet av Pelennor till Svarta porten är filmen för summarisk. Filmmakarna har velat ha med mycket från boken och intentionerna har varit goda, men det fungerar inte riktigt. Man hamnar i samma fälla som Ralph Bakshi i 1978 års animerade filmatisering. Men denna tar man sig tack och lov raskt ur.

Misslyckas med kontinuiteten
Något som är lite synd är att Peter Jackson helt har missat att skildra Midgård nattetid i sina filmer. Alvernas stjärnbeströdda nätter, ondskans svarta skugga -- allt är som bortblåst. Intrycket är att regissören ryggar för ljusfattiga scener. Han kanske inte kan hantera dem. Resultatet blir att Döda träskens nattliga eskapader i Sagan om de två tornen har förvandlats till en absurd dagsscen, där de skrämmande ljusen som man inte ska följa har blivit till små effektlösa facklor i gräset (som dessutom ligger utspridda lite varstans i landskapet, och således varken går att följa eller undvika). I Sagan om konungens återkomst fortsätter man på samma linje. Slaget på Pelennors slätter utspelar sig helt under dagtid, vilket bland annat får den befängda konsekvensen att de troll som deltar ständigt utsätts för solljus -- precis som de vid Svarta porten i film två och Morias grottroll i ettan -- och således borde förvandlas till sten. (Troll av olog-hai-rasen kan utstå solljus, men dessa skiljer sig utseendemässigt rejält från exempelvis grottroll -- de kan tas för gigantiska orcher -- och är således inte aktuella här.) Inte ens avslutningsscenen vid Grå hamnarna, som för övrigt inte gör skäl för namnet, får en nattlig anstrykning.
   Avsaknaden av mörker gör vidare att det effektfulla fördunklande röktäcke som i boken utgår från Mordor har överhoppats: till och med på Domedagsbergets sluttningar så är det halvdager. Visst förekommer nattliga scener i filmerna, men jag hade inte tackat nej till fler.

På förhand var jag, inte minst efter att ha sett den förlängda versionen av Sagan om de två tornen, orolig för Denethors karaktär. Om den gjorts för elak och galen hade han tappat i trovärdighet. Nu är han väldigt elak i filmen, och han balanserar verkligen på en tunn knivsegg för att ro skutan i hamn. I slutändan får saken kanske passera, men inte utan omnämnande -- närbilderna på hans dåliga bordsskick under Pippins sång hade vi klarat oss utan.
   Samtidigt som Pippin sjunger går Faramir med en hopplöst liten skara ryttare till attack mot det förlorade Osgiliath, på rikshovmästarens order. Samtliga nedgörs, men Faramir återvänder oförklarligt till staden hängande efter sin häst, genomborrad av två pilar. Hur denna tveksamma lösning förklaras av filmmakarna framgår aldrig. Orcherna talar sinsemellan strax efter Faramirs återkomst om vikten av att injaga skräck i motståndaren, är det kanske de som skickade tillbaka honom? Eller hade han helt enkelt en trogen häst och lite tur? Ofta när Tolkiens handling skrivits om framträder frågor som dessa: manusförfattarna -- den enligt mig klart svagaste länken i filmmakarnas långa kedja -- misslyckas ideligen med att upprätthålla kontinuiteten i sitt material.
   Ett ytterligare exempel är att det i Mordor, helt i enighet med Tolkien, dyker upp uruk-hai-orcher. Tyvärr så tycks man ha glömt bort att rasen i filmerna skapas av Saruman i del ett, och har således knappast hunnit spridit sig till Mordor.

Nytt i filmversionen av berättelsen är att det är Elrond, och inte Aragorns ättefränder dúnedain, som söker upp den återvändande konungen i Rohan. Elrond överräcker det sammansmidda konungasvärdet Andúril och råder honom att färdas på Dödens stig, då detta är det enda tilltag som kan hindrar fiendearméerna från söder. För egen del så satt jag innan Elrond avlägsnade sin huva och höll andan, i rädsla för att det skulle vara Arwen som kom med svärdet. Enbart denna lättnad gjorde att hans scen mot Aragorn blev bra, och då har jag inte beaktat att den i sig är effektfull. Vad som däremot är mindre bra är Elronds rapport om att Arwen är döende, "då hennes öde nu tycks bundet till Ringens".
   Detta är naturligtvis fullständigt absurt. Arwen kan möjligtvis vara bunden till Aragorns liv eller död -- då hon nu slutgiltigt gjort sitt val -- men aldrig till Ringens. Vi får ingen rimlig förklaring till detta över huvud taget, varken från filmmakarna eller Tolkien. Det enda vi får är ytterligare ett bevis: manusförfattarna är inte kompetenta nog för att skriva eget material som passar in i Midgård.

Splatter-Petter visar sig
En scen som ändrats väsentligen från boken är Denethors dödsbål, och här är jag inte nöjd. Denna sekvens är känslig och bör inte banaliseras, men detta är vad som har gjorts. Åtminstone en aning. I filmen hinner Denethor just tända bålet när Gandalf stormar in på Skuggfaxe, och hamnar i handgemäng med rikshovmästaren. Samtidigt måste Pippin välta ner Faramir från lågorna, vilket han lyckas med. Denethor försöker då brotta bort hoben från sin son, men knuffas undan och upp på bålet av Gandalf. Då öppnar Faramir sina ögon och börjar kvickna till, vilket Denethor ser samtidigt som han fattar eld. Rikshovmästaren ropar "nej", hoppar övertänd av bålet och springer iväg. På nästa klipp får man se honom kasta sig ut över staden i ljusan låga, från Fontängårdens yttersta spets. Detta betyder att Denethor under sin långa språngmarsch från huset passerat fontänens damm, som man tidigare fått se tydligt. Om man betänker att ytan han korsar är den gårdsplan som han tillbringat hela sitt liv vid, så kan det förefalla underligt att han inte drar sig till minnes dammen. Om rikshovmästaren ville lindra brinnandet så kunde det ju varit en god idé att kasta sig i vattnet. Detta såvida inte den lättantändliga vätska han hällt över sig är immun mot vattensläckning, men det känns mindre troligt. Man får istället anta att splatter-Petter (Jackson) varit framme och kladdat igen, i vanlig ordning utan att tänka sig för.

Vid en tidigare punkt i filmen har skeendena ånyo förstärkts på ett onödigt sätt. Denna gång är det Denethor som beordrar soldaterna att lämna sina posteringar, då han anser allt förlorat. Plötsligt dyker Gandalf upp och slår honom med staven i ansikten, vilket följs upp av ett slag i magen och slutligen ett i ryggen, så att stadens
"Sammanfattningsvis så är helt enkelt Sagan om konungens återkomst överlägsen de båda tidigare filmerna på alla plan ..."
rikshovmästare faller ihop. Att Midgårds Gandalf skulle göra detta känns minst sagt osannolikt -- stadens härskare är den som bestämmer, trollkarlen ger bara goda råd. Och Gondors soldater skulle knappast tåla att se sin högt aktade härskare misshandlas av Mithrandir, eländets härold.

Ett ytterligare tillfälle som splatter-Petter tycks ha greppat är Gollums dödsscen. Att filmmakarna inte tycks ha haft klart för sig hur flytande magma fungerar är en beklaglig miss i Sagan om konungens återkomst. Detta blir allra tydligast här, när kameran följer Gollum hela vägen ner i lavan. Smygaren sjunker långsamt ner under ytan med Ringen uppsträckt, till synes utan att märka att han håller på att smälta. Det är först när huvudet sjunker ner i magman som hans ansiktsuttryck stelnar. Scenen är fullkomligt bedrövlig sett ur ett realistiskt perspektiv -- lava utsöndrar sådan värme att det är plågsamt att stå mer än 100 meter bort. Om en människa förtärs av lava så smälter hud och muskler långt innan de når ytan. Jag har gärna fel i detta, och i så fall hoppas jag att någon läsare upplyser mig, men saken tycks tämligen klar.

Öppning för Bilbo
När Frodo och Sam äntrar Mordor möts de av en syn som för mig skär sig rejält mot boken: Gorgoroth kryllar av orcher -- och över dem sveper en ljuskägla utgående från Ögat, som syns tydligt uppe på Svarta tornets topp, likt en strålkastare. Ljuskäglan förflyttas över nejden som om den styrdes av en robot: förflyttning, stillastående, förflyttning, stillastående. Inga mellanlägen. Eftersom det är en individ och inte en maskin som styr ljuset, så hade det kanske varit lämpligare om det också förflyttade sig mer organiskt, som vore det styrt av en människas händer. Det känns också fel på andra plan med denna strålkastare, som ständigt sveper över Mordors länder -- den enda ljuskägla som Tolkien omnämner, är den som syns när Ögats fönster blir synligt för Frodo och Sam, från Domedagsbergets sluttningar. Och denna riktas stint mot norr. Skulle det inte varit effektfullare om filmens Ögat försetts med ljuskäglan först när det började koncentrera sin viljestyrka mot västerns här vid Svarta porten?
   Här kan vi också slutgiltigt konstatera att filmmakarna missat vad en hel drös läsare på Tolkiens Arda -- Frågespalten känner som självklart: Sauron är inte ett oförkroppsligat öga hos Tolkien. Peter Jackson har omtalat problematiken med att Sauron aldrig förekommer i boken, och jämför med förlusten om biobesökarna aldrig skulle ha fått se Darth Vader i Star Wars-filmerna. Denna problematik existerar alltså inte, och man har helt i onödan bemödat sig med inzoomningar på ett locklöst öga genom tre filmer.

Överlag så erbjuds det relativt mycket sång i Sagan om konungens återkomst. Många fans har efterlyst mer sjungande i filmmusiken, och det får vi. Utöver Pippins framförande hos Denethor, som utförs på begäran, har vi ett sång och dansnummer av Merry och Pip i Edoras, samt Aragorns framförande av en tonsatt version av Elendils ord vid landstigandet på Midgårds kuster:

"Et Eärello Endorenna utúlien. Sinome maruvan ar Hildinyar tenn' Ambar-metta!"

När Bilbo dyker upp i slutet kommer så en mindre chock -- hans utseende är helt förändrat. Sir Ian Holm går inte längre att känna igen under all maskering, och hans repliker får rollfiguren att framstå som fullkomligt senil, vilket är en smula olyckligt. Det är först när han går ombord på skeppet i Grå hamnarna som en viss upprättelse kommer, och han med klar röst säger: "jag tror att jag är redo för ett nytt äventyr".
   Den repliken lämnar också en öppning för en framtida filmatisering av boken Bilbo, något som också kan sägas om Frodos författande av Västmarks röda bok: på titelsidan har Bilbo i film ett skrivit "There and Back Again, by Bilbo Baggins", detta kompletterar här Frodo med "& The Lord of the Rings, by Frodo Baggins".

Överlägsen på alla plan
Sammanfattningsvis så är helt enkelt Sagan om konungens återkomst överlägsen de båda tidigare filmerna på alla plan -- i lojalitet mot boken; i kvalitet på ändringarna från boken; i effekter (viss reservation för konkurrensen med Sagan om de två tornen utfärdas här); som fristående film om man bortser från boken; som upplevelse; sett till känslosvallet, och så vidare. Peter Jackson har nämnt att Sagan om konungens återkomst är hans favorit i filmtrilogin, och det är lätt att förstå varför. Direkt efter att ha sett filmen så är känslan, mycket mer än vid de tidigare delarna, att "det här måste jag se igen". Att en hel vecka återstår till premiären är bedrövande …

Det är uppenbart att filmmakarna tvingats klippa rejält i Sagan om konungens återkomst, vilket med största tydlighet framgår vid en enkel jämförelse med trailern. Éomers sörjande är bara en av många scener som klippts bort, Gandalfs "hur vet vi att Frodo är vid liv" är en annan. Inte ens Aragorns brandtal vid Svarta porten är sig likt. Vi vet också att Sarumans död kommer dyka upp i den förlängda versionen, och detsamma lär gälla för Ghân-buri-Ghân och hans vildmän. Éowyns återhämtande från häxmästardråpet utgår helt, och hennes kärleksrelation med Faramir visas endast med en blick under Aragorns kröning -- där lär det finnas mer att hämta, vilket också Miranda Otto (Éowyn) antytt. Vidare så knäböjer aldrig Merry för Théoden, som vi sett honom göra i en tidigare trailer, och Arwens dödsscen kan även den komma att dyka upp. Vi gör nog rätt i att våga hoppas på en förlängd version med mer än en ny timme!

Inte slutet
Det är viktigt att komma väl förberedd till premiären den 17:e, och jag tror mig nu ha det perfekta upplägget i bakfickan. Dagen innan Sagan om konungens återkomst bänkade jag mig nämligen framför bioföreställningarna av de förlängda versionerna: det var idealiskt. Glöm maratonet -- att se alla filmerna under samma dag lär bara göra att du sitter och sover under del tre. Preparering i biomörkret dagen innan är det ultimata upplägget.
   Och se till att inte dricka något under de sista fyra timmarna innan filmen (men ta med en vattenflaska i salongen): det är nämligen omöjligt att slita sig för ett toalettbesök.

Många röster har hörts som omtalar premiären av Sagan om konungens återkomst som något sorgligt och vemodigt. Något som markerar slutet för det breda Tolkienintresset. Det antagandet delar jag inte. När jag ser filmen avslutas så infinner sig ingen känsla av vemod eller sorg, även om tårarna kanske flödar fritt. Istället så finns en enorm känsla av värme inombords. Det som spelas upp utgör det storslagna fulländandet av en av de största filmäventyren någonsin, som kommer att leva kvar i många år framöver och ge skjuts åt Tolkienintresset. Detta är inte slutet.
   Vi har också den förlängda versionen av Sagan om konungens återkomst kvar, som förmodligen blir den fylligaste av dem alla. Och sedan börjar ju Bilbo-filmen på allvar se ut att bli verklighet. Nej, framtiden ser ljus ut. Och sedan har vi ju böckerna. De tar aldrig slut …

Mitt betyg på Sagan om konungens återkomst blir givetvis en femma, oavsett om man betraktar den som en filmatisering av boken eller ej. Som ett fristående verk räcker inte skalan till: femman är inte god nog. Det är svårt att göra film bättre än så här.

Betyg: 5 Andúril


Kommentera (47)

Citera oss gärna, men glöm inte att ange källan.

Upp


© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Alster | Faq | Prenumerera | Fråga | Länkar | Om TA