EN
ÖVERGIVEN BORG
Femte avsnittet
– Vidunder
Av: Gustav Dahlander
Bild:
Patrik Jakobsson
är de nått den mörka korridoren på andra sidan vattnet tände Umeras
en ny fackla: den gamla var nästintill utbrunnen. Han gjorde detta samtidigt
som han smög sig framåt, ty han var fortfarande ivrig som ett litet
barn att få skatten i sin hand. Dessutom malde Indrâzors ord om att
orkerna i denna stund kunde vara på jakt efter dem i hans huvud.
Detta var vad som orsakade hans plötsligt yviga åtbörd
med armbågen. Han råkade komma åt en tavla som med ett brak åkte i golvet.
-- Vikten som detta skulle komma att få för äventyrets utgång kunde
varken Umeras eller Indrâzor ana. Ty det är så det förhåller sig med
viktiga tilldragelser: ofta känner man inte dess avgörande betydelse
förrän långt efter att de inträffat.
Nu höll Umeras nyckeln, funnen i det lilla hålrummet
bakom tavlan, högt i luften och strålade av glädje. Indrâzor hade även
han svårt att dölja sin hoppfullhet, för det är ju obestridligt att
en nyckel som ligger så väl dold måste leda till något värdefullt.
"Vänta, det ligger något mer här inne", sade Indrâzor,
när Umeras redan småspringande hade vänt om mot trapporna. "En bok!"
"Vad har den för titel?" frågade Umeras.
"En studie i magi och djuruppfödning, av herr
Fahan Nahaid."
"Låter ointressant. Men du kan väl ta den med dig
så läser vi den senare."
"Skall vi inte undersöka vad den handlar om lite
mer ingående? Det måste ju vara en viktig bok, när den ligger
så pass väldold."
"Knappast, den handlar ju om djuruppfödning! Det
låg säkerligen slottsherren varmt om hjärtat. Såvida djuren inte är
hästar är det knappast av intresse."
"Nåväl, så låt oss då gå och söka skatterna!"
Indrâzor var liksom Umeras en äventyrare i själen,
och tanken på att behöva läsa en bok var inte något som lockade honom.
De begav sig till den stora, låsta järndörren -- det var det Indrâzor
som satte nyckeln i låset. Umeras stod återigen bakom honom och höll
upp facklan. Sydlänningen vred om nyckeln -- de hörde till sin
glädje det efterlängtade klickljudet av ett lås som går upp. De tryckte
ned det väldiga handtaget och öppnade dörren.
Den åsyn som nu mötte dem skulle de aldrig i sina
liv glömma. -- Den väldiga salen innanför dörren kryllade av vederstyggliga
varelser: spindlar, ormar, ödlor och fladdermöss i alla storlekar. De
minsta var bara centimeterlånga, medan de största mätte åtskilliga meter
och var mycket större än dessa djur i sin naturliga miljö. Mitt i rummet
låg också de noggrant avätna skeletten av två gigantiska hundar. För
de båda äventyrarna var emellertid det värsta att många av de större
djuren hade börjat utveckla människolika anletsdrag. Den enda avvikelsen
var att dessa djurs ögon var nästintill helröda.
Sammantaget var där flera tusen djur, och allas ögon
var vända mot inkräktarna. Det är nu lätt att förstå Indrâzor, när han
slängde igen dörren och störtade nedför trappan mot det fjärde våningsplanet.
 |
"Låt oss söka igenom de rum vi inte varit i och sedan lämna denna vidriga plats", flämtade Umeras. "Det formligen pyr av svartkonst i luften."
"Nej, vi kan inte ta risken att söka igenom alla rum; jag har fått nog av den här platsen. Låt oss fly upp till markplanet medan tid ännu är."
"Aldrig! Jag skall se vad som finns i de andra rummen bortom bron. Det är där skatten finns!"
Med dessa ord vände sig Umeras om och sprang bort över bron, innan Indrâzor hann hejda honom, och med Umeras försvann också facklan. Detta tvingade Indrâzor att följa sin vän för att om möjligt hindra honom.
Umeras rusade nu fram som en galning och kände på den första av de två dörrarna i korridoren. Den var låst. Då Indrâzor nu nästan hade hunnit upp honom fortsatte Umeras fram till den andra dörren, endast för att finna att även den var låst. Han föll då ned på knä och grät som ett litet barn. Och Indrâzor kom fram till honom.
"Umeras! Du har draksjukan", sade sydlänningen. "-- Du har blivit förblindad vid tanken på alla rikedomar, men det är dags att överge de tankarna nu! Kom, så går vi härifrån!"
Då hördes plötsligt en skarp metallisk smäll från våningen ovanför, och många, många fötter och ben, hårbeklädda eller blanka och fjälliga, satte sig i rörelse. Innan de hann göra mycket varseblev de båda krigarna en skräckinjagande procession, som närmade sig med våldsam hastighet i utkanten av facklans ljuskrets. Det var vidundren bakom dörren som sluppit ut från sin eviga fångenskap -- Indrâzor hade inte låst dörren efter sig minuten tidigare. Djuren närmade sig, anförda av två jättelika spindlar med grymma anleten. Dessa kom nu ut på den lilla bron. Umeras och Indrâzor kunde tacka Mandos för att bron inte höll under de väldiga djurens vikt. Den lilla bräckliga träkonstruktionen klarade inte de vidriga varelsernas tyngd, utan brast under dem -- de båda ledarspindlarna spolades bort i den starka strömmen.
Många var emellertid de vidunder som fanns kvar på den andra sidan, men då bron brustit kunde de inte ta sig över. Allenast fladdermössen kunde komma vidare, men se! de vågade inte lämna sina vidriga följeslagares sida.
"Ekan!" vrålade Umeras. Hans röst höjde sig över alla väsanden och skrin och flodens dån. "Ekan är vår enda möjlighet. Spring!"
---------------
Till föregående avsnitt
Till nästa avsnitt---------------
Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp