OHLMARKS-SPECIAL

RECENSIONEN:

Tolkiens arv

Av: Magnus Åberg

Mot slutet av sitt liv skrev Åke Ohlmarks två märkliga böcker som bitvis utdelar skarp kritik mot Tolkiens verk. Den ena av dessa är den ökända förtalsskriften Tolkien och den svarta magin. Den andra är Tolkiens arv ...

Det är svårt att recensera en så starkt subjektiv bok som Tolkiens arv utan att bli starkt subjektiv själv. Jag ska dock försöka göra mitt bästa, och det (för att gå ut hårt) är egentligen mycket mer än denna bok är värd.

Till att börja med måste man först och främst veta varför boken skrevs. Åke Ohlmarks, känd som förste svenske översättare av JRR Tolkiens The Lord of the Rings, hade ett väldokumenterat brusigt humör, och därtill ett svårt akademiskt komplex som hade sin grund i den uppmärksammade, nästan farsartade stämningen som omgav hans doktorsdisputation i Lund och för honom kväste en eventuell karriär inom den akademiska världen. Istället började han skriva frenetiskt inom allehanda populärvetenskapliga fält, dock aldrig utan att poängtera att han faktiskt var oerhört bildad och kände till både intressanta och ointressanta bakgrundsfakta om nästan allt han skrev om. (Han valde konsekvent att endast skriva om det han hade trivialkunskap om, alternativt hänvisa till sina kunskaper även då dessa inte berörde det han skrev om -- ofta med hjälp av långsökta associationer.)

Han var fortfarande då denna bok skrevs (1978), övertygad om den litterära storheten hos The Lord of the Rings, även om denna övertygelse mest verkar ha grundat sig i att han vägrade medge att han skulle ha lovprisat ett andraklassens verk under alla år. För att förklara denna litterära storhet inför den akademiska världen, som så ofta dömt ut Tolkien som skönlitterär författare, försökte han som bekant hitta allegorier i den verkliga världen till allt som Tolkien skrev, från hobbitarnas vana att gå barfota till ondskans sanna karaktär. Detta ledde dock till att både akademiker och fans -- för att inte tala om författaren själv -- greps av grava tvivel inför Ohlmarks kompetens som objektiv översättare och som litterär bedömare överhuvudtaget, istället för att, som han själv önskat, närma dessa läger till varandra.

Försvar mot hela världen
Denna bok skrevs alltså för att försvara Åke Ohlmarks mot alla i hela världen som kunde tänkas vara fientligt inställda mot honom -- en känsla som genomsyrar mycket av det han skrev under sina sista år. Den direkta utlösande faktorn var dock ett besök hos Christopher Tolkien, son till den berömda författaren, och redaktör för dennes stora, postumt utgivna verk The Silmarillion.

Under arbetet med nämnda verk diskuterades det livligt bland världens många tolkienister vad som egentligen skulle avslöjas i denna "Tolkienbibel", och Ohlmarks, som under många år arbetat för att lansera Tolkien för den svenska läsarkretsen, var förstås också nyfiken på vad den skulle komma att handla om; och han såg till att få träffa Christopher själv för ett informativt besök. Besöket, eller mer dess följder, blev emellertid en stor besvikelse för alla inblandade parter, vilket framgår av boken Tolkiens arv.

Ohlmarks hade spårat upp Christopher Tolkien som den som visste mest om Tolkiens efterlämnade litteratur -- först och främst för att få veta mer om ett påstått existerande Tolkienlexikon på engelska (utöver Robert Fosters A Guide to Middle-earth) inför sitt eget arbete med ett Tolkienlexikon på svenska. Christopher bjöd in Ohlmarks till sitt hem den 31/12 1974 "in the early morning" alternativt "in the early midmorning" (Ohlmarks varierar i sina uppgifter), men kunde då inte komma med några upplysningar om detta engelska Tolkienlexikon. Ohlmarks svenska lexikon kom således ut i Sverige innan The Silmarillion publicerades 1977, vilket dock inte hindrade honom från att ta med uppslagsord som hänvisade dit. Ett halvt kapitel i skriften Tolkiens arv framhåller Ohlmarks enligt egen utsago lyckade gissningar i detta fall, men förfarandet tycks märkligt och försvaret av det är inte tillfredsställande bara för att det är tryckt.

Tolkiens tänder
Själva mötet med Christopher Tolkien upptar de två centrala kapitlen i Tolkiens arv, efter att Ohlmarks i första kapitlet framhållit sina enastående insatser för att introducera Tolkien i Sverige, i det andra kapitlet beskrivit JRR Tolkien som en vresig gammal gubbe och i det tredje kapitlet skrivit om Christopher Tolkien som en nervös, lättretlig, misslyckad akademiker utan ett enda positivt omdöme ens om hans förtjänster, vilka förringas och förlöjligas. Man kan undra om Ohlmarks var nöjd med att hitta en person som återspeglade hans egna ömma tår, och som han kunde tala om med samma förakt som han själv fått sig till dels under sitt liv.

Därefter följer det korta kapitel där det berättas om Ohlmarks Tolkienlexikon och hans gissningar om ännu ej tillkännagivna namn och fakta ur The Silmarillion. Sedan kommer alltså de två kapitel som behövs för att med Ohlmarks sedvanligt skrämmande detaljrikedom beskriva besöket hos Christopher Tolkien. Tågresan dit, taxibilen den sista sträckan, den lilla byn med dess invånare, familjen Tolkiens hus och trädgård där varenda buske skärskådas; och till sist själva huset och dess inhysta människor. Eftersom det var mitt i julledigheten, ja självaste nyårsaftonen, var det förstås övernattande släktingar i huset, och ingen undkommer Ohlmarks nyfikna blick. En svåger beskrivs som "inte rågblond som systern, närmast cendré eller lätt brunett, men ögonen vill jag minnas var blå." Jag frågar mig vem som är intresserad av sådana upplysningar.

En "titt" in i Tolkiens arbetsrum ger noggrann information om antalet textupplagor och lexika i bokhyllan, såväl som extrema detaljer på ett foto av JRR Tolkien, såsom nyanserna i hans regnbågshinnor, hårstråna på hans nästipp och kvaliteten på hans tänder. Jag skulle vara rädd för att träffa Ohlmarks i verkliga livet om det var möjligt idag -- denna form av indiskret beskrivning av personer har föga relevans för läsaren av facklitteratur, och väldigt lite av respekt för de berörda, verkliga personerna.

"Privileged"
Efter en lång väntan i vardagsrummet (Ohlmarks hade "räknat ut" att "early in the midmorning" betydde runt nio, och ingen i huset hade då ännu stigit upp) dök Christopher upp, och föräras i boken en kapitelbrytning. Den återgivna dialogen i kapitlet handlar mest om The Silmarillion, och om Christophers ord "privileged". Detta ord hakar Ohlmarks upp sig på till den grad att det mesta han senare begår hittar något slags försvar i att Christopher ansåg honom "privileged". Han får till och med träda in i den ateljé där Christopher redigerar The Silmarillion, och tillåts ta anteckningar i sitt block som han tagit fram. Efter att ha fått skjuts in till Oxford tackar han vänskapligt för sig, även om han i boken kostar på sig en liten sarkasm även om detta avsked -- anledningen till att han inte får titta in i Christophers arbetsrum i Oxford måste "bergsäkert" vara att rummet är i anspråkslösaste laget.

Sedan avlägger Ohlmarks ett besök hos Tolkiens engelske förläggare, Rayner Unwin, om vilken han bara talar väl i detta kapitel, för att sedan komma in på det riktigt brännande kapitlet, där han beskriver vilken väg hans intryck från besöket tog. Han får för sig att Christophers singulära användning av ordet "privileged" måste innebära att han förväntades göra något, skriva något, trots Christophers bestämda tillsägelse att det inte fick skrivas någon artikel som avslöjade något om innehållet i The Silmarillion. Minsta lilla gest från Christopher tolkas som en knuff i denna inbillade riktning, även om det hade varit den enklaste saken i världen för denne att rakt ut be Ohlmarks att skriva något om han hade önskat det. Ändå tolkar Ohlmarks situationen som att han förväntas skriva en bok om detta -- han hade trots allt bara lovat att inte skriva en artikel!

Inte ens Ohlmarks själv kan komma på något logiskt argument till att Christopher skulle önska detta, förutom möjligen att fanvågen måste hållas vid liv så att man inte förlorar pengar under det att The Silmarillion-arbetet drar ut på tiden.

"Tolkien har fel"
Alltså sätter sig Ohlmarks ner och skriver med stor frenesi ihop ett utkast till en bok om vad The Silmarillion kommer att innehålla, kompletterad med flertaliga gissningar om det som utelämnats i den information han fått. Dessa gissningars riktighet framhålls också, dock utan att alls kunna bekräftas av senare utkomna uppgifter -- snarare tvärtom. Till exempel gissar han att enterna måste ha skapats av Gandalf eller Saruman (trots att det antyds klart i The Silmarillion att de skapats av Yavanna), att Radagast skapat fåglar och djur och att Ulmo skapat fiskarna. Oromë, jaktguden, beskrivs av Ohlmarks som en solgud (i likhet med hur han beskriver nordens Heimdall i sin egen doktorsavhandling -- en kontroversiell och tämligen befängd teori som bidrog till cirkusen kring hans disputation), och Nienna som ömsom en madonna (och Gandalfs gemål [!] eller motsvarande), ömsom en dödsgudinna. Han säger att Gandalf/Olórin motsvarar såväl Kristus som Balder, och är Valinors utvalde tronföljare såsom enfödd son till Manwë och Elbereth.

Många av dessa liknelser ter sig absurt långsökta och framkrystade, vilket inte bekymrar Ohlmarks. Han medger till och med detta öppet, till exempel när han försöker hitta en motsvarighet i nordisk mytologi till valan Nessa, det vill säga till antikens Artemis/Diana, jaktgudinnan: "någon klassisk nordisk jaktgudinna finns inte, så vi får i nödfall tillgripa ur-valkyrian Hild, det personifierade kriget." Något sådant nödfall existerar inte.

Oavsett riktigheten eller rimligheten i dessa gissningar är det mest frapperande trots allt att Ohlmarks vägrar ge upp sina idéer om bokens aktörer till och med inför bokens och aktörernas skapare, JRR Tolkien. Han skriver:

"Det namn Melchar [sic!] fick som fallen, Morgoth, skall betyda 'den svarte fienden', men jag har i ett senare bokmanuskript gissat namnets egentliga härledning, och det på basis av mitt samtal med Tolkien junior om Gondor-London. Liksom det ursprungliga Lånn-dånn efterhand gett slarvuttalsformen Lanndn, så har Mor-goth givit [sic! Jämför 'gett' ovan] Marght [sic! Ska vara: Margth] eller Marx. Tolkien själv skulle ha slagit ifrån sig med båda händer och talat om 'nonsens', men icke för ty är jag övertygad om att en kommande litteraturhistorisk forskning kommer att ge mig rätt."

Det är för mig totalt obegripligt hur man kan ha denna enorma tillförsikt till sina egna idéer; hur kan man ge sig själv hela litteraturhistorieforskningens godkännande av idéer som säger att själva upphovsmannen till hela den värld där idéerna spelar sin roll har fel?

Kritiserar Christopher
Han saknar den för uttolkare så viktiga förmågan att tänka i motsatt riktning, det vill säga upphovsmannens egen. Om vi tänker oss att Tolkien sitter med namnet Marx och vill förvränga det, tar han då parallellen London (vars engelska uttal för övrigt ligger långt från det engelska uttalet av Marx), separerar x till ks och kommer fram till namnet Morkos, vilket utan tillfredsställande förklaring fortskrider till Morgoth? Att ens försöka lansera en sådan idé andas desperat fastklamrande till sina egna teorier, och möjligen begynnande sinnesförvirring, speciellt när man fortsätter läsa och upptäcker att Ohlmarks kritiserar Christopher Tolkien för allt som inte är fullt förklarat i The Silmarillion, inklusive de luckor som uppstår då man förgäves försöker applicera Ohlmarks egna idéer på boken. Allt som är dåligt med The Silmarillion är nämligen enligt denna bok enbart Christophers fel -- inget kan bero på författaren, som ju Ohlmarks är så noga med att framhålla som en litterär gigant. Ingen möjlighet att kritisera Christopher undgår honom, inte ens hans arbete med att redigera mytologiska sagor, vilket avfärdas som ett populariserande av storslagna myter till något slags "fortlöpande romaner". Om man beskådar hela Ohlmarks karriär finner man emellertid att han knappt ägnat sig åt något annat än just populariserande av gamla sagor, till exempel hans utgivning av Völsungasagan, hans samlingar av folkliga spökhistorier, hans översättning av Nostradamus spådomar etcetera.

Förbjuds översätta
Alla dessa punkter skriver Ohlmarks ner i ett utkast om cirka 100 sidor och skickar till Christopher för godkännande. Han tycker att man gott kan skicka texten på svenska, eftersom Christopher "bevisligen" kan isländska ("beviset" tycks utgöras endast av faderns böcker på fornisländska i sonens bibliotek, samt att sonen översatt vissa fornisländska sagor), och "ett nordiskt språk är alltid ett nordiskt språk." Detta är befängt. Fornisländska är inte samma språk som nyisländska, och vilken svensk som helst skulle skriva under på att isländska är omöjligt att begripa utan särskilda studier. Därför tar det månader innan det kommer ett svar. Christophers svar och följderna härav tar upp tre kapitel i boken. Givetvis är han upprörd, inte minst över att ha fått sitt hem och sina släktingar detaljgranskade i ett manus som föreslås gå till tryckning, men än mer för att Ohlmarks brutit sitt löfte att inte skriva något om det han fått veta. Detta förstår inte Ohlmarks. Han var ju "privileged".

Ohlmarks säger att brevet han fick var ett brev från en direkt galning, en "madman", även om det han tar upp ur detta brev är i princip samma saker som jag själv retat mig på under läsningen av boken. Han förstör brevet, skriver två svarsbrev, det andra mindre ödmjukt än det första, som dock aldrig skickas, något av dem. Detta kyler relationen än mer; Christopher väntar sig en ursäkt, vilket Ohlmarks inte anser honom värdig. Även den från början goda relationen med den engelske utgivaren kallnar efter bara något år, och andra gången skiljs Ohlmarks och han som mindre än vänner. Senare kommer det ett brev till det svenska förlaget Awe-Gebers, där Christopher sätter som villkor för att de ska få rätten till The Silmarillion i Sverige att Ohlmarks inte får ta befattning med översättningen.

Så småningom kommer det ett tredje hugg, som Ohlmarks tolkar som direkt riktat mot honom. I Humphrey Carpenters biografi över JRR Tolkien som kom 1977 står det om Tolkiens kritiska inställning till den svenska översättningen, något som är väl känt, men som ändå på ett långsökt sätt uppfattas av Ohlmarks som om Christopher startat en baktalningskampanj mot honom. Till svar på detta "hugg" skrivs alltså boken Tolkiens arv, som i Ohlmarks förhoppning kommer att ligga på bokdiskarna samtidigt som Carpenters biografi.

Gandalf som vala
Efter dessa kapitel kommer de tragiska tre kapitel som tar upp analyser av innehållet i The Silmarillion, i skenet av världspolitik och världsmytologi. Med märklig självklarhet skriver Ohlmarks likhetstecken mellan Tolkiens uppfunna händelser och världens verkliga religionshistoria. Citatet "historien om Mose (Fëanor) och utvandringen från Aman, det är Egyptens köttgrytor" belyser tydligt hur långsökt det är -- vem skulle ens i sin vildaste fantasi förknippa Amans odödliga länder med "köttgrytor"? Han räknar upp en talsymbolisk serie från 1 till 17 med så konstruerade exempel som "15 = medlemmarna av Elronds råd", vars totala antal faktiskt inte finns exakt angivet någonstans. Sam står dock med som en av de 15, utan att ens ha varit inbjuden till rådet. Dessutom fattas siffran 6 -- kanske för att han under siffran 5 anger Istari: Saruman, Gandalf och Radagast plus tre återstående? Detta är endast ett exempel på den utsökt dåliga korrekturläsningen och genomarbetningen som präglar denna bok.

Han talar mycket om en "tolvgudarsstat", som ska ha varit vanligt förekommande i flera indoeuropeiska religionsuppfattningar, men anger ingen källa till denna uppgift -- som jag faktiskt inte hört någon annanstans. Denna parallell haltar, eftersom Tolkiens högsta "gudar" är både manliga och kvinnliga. Detta kan inte vara rimligt, menar Ohlmarks, och räknar istället Sauron och tre högre manliga maiar (däribland Gandalf) till de åtta manliga valar för att få ihop det till en tolvgudarsstat.

En linje drar upp paralleller mellan den enda Ringens historia och ringen Andvaranautrs historia i nordisk mytologi. Dessa paralleller är varken särskilt parallella eller med Tolkiens primärkällor överensstämmande. Till exempel står det att Härskarringen bevakas i Anduin av en stor fisk, för att få till parallellen till dvärgen Andvare som i gäddgestalt vaktar Andvaranautr. Jag minns inget om en stor fisk i Anduin.

Allegorier till andra världskriget
Ohlmarks har en fixering vid namnlikheter i sitt dragande av paralleller, något som jag är mycket skeptisk till. Han låter eventuellt liknande funktioner hos olika personer vara underordnad namnlikheter, vad gäller parallellerna till såväl religionshistorien som andra världskriget. Morgoth liknas med både Marx och Moloch, ett monster i gammaltestamentlig tradition. Moloch liknas i sin tur vid Mordokai, som är en maktgirig storvesir i Esters bok. Mordokai förkortas utan vidare förklaring till Mordok, vilket skulle vara samma ord som Molok (som alltså plötsligt är godkänd stavning av Moloch), eftersom det i vissa svenska och norska dialekter (dock ej i skånska, Ohlmarks egen dialekt) förekommer ett tjockt L-ljud som är utvecklat ur kombinationen RD. Detta är ett välkänt, på gränsen till banalt, fenomen för oss som har läst nordisk språkhistoria, men för andra är det totalt irrelevant. Och även jag, såsom varande fil. kand. i nordiska språk, måste säga att parallellen är mer än lovligt sökt. Varför skulle denna specifikt nordiska ljudskridningslag gälla för Tolkien, eller för gammaltestamentliga, hebreiska egennamn?

Vidare förekommer det intill tröttsamhet allegorier till andra världskriget. Morgoths identifikation med Marx har redan nämnts, men vidare kommer det fram att Sauron är Stalin, Saruman är Hitler och Lenin motsvaras av den mycket obskyre alven Lenwe! Förklaringen till detta (förutom den uppenbara namnlikheten) är att Lenwe har en son som heter Denethor, och dennes namne i tredje åldern, fadern till Boromir och Faramir, är plågad av något slags korruption som kan påminna om Stalins och Marx kommunism, vilken i Ohlmarks föreställningsvärld är den rena ondskan enligt Tolkien. Därav Lenwes koppling till Morgoth och Sauron.

Så långt nästan acceptabelt, men när han kommer till "Saruman, det vill säga SA-man (kanske med ett inbakat Ruhm, 'ära')" orkar man inte längre anstränga sig för att bemöta argumenten på ett logiskt sätt. Och förståelsen bakom tesen att "antimarxisten" Tolkien skulle ha gått från beundran av till hat mot Hitler, med judeutrotningen och koncentrationslägren som skäl, och inte minst för att Tolkien aldrig skulle kunna medge något sådant i efterhand, tyder på att Ohlmarks själv genomgått denna utveckling. Han har sällan missat ett enda tillfälle att desperat övertydligt avsvärja sig varenda sympati med Nazi-tyskland.

Även här kommer till synes den oförskämda inställningen att upphovsmannen har fel vad gäller sina egna skapelser. "Att han själv skulle ha nekat indignerat till en sådan förklaring betyder givetvis mindre än ingenting, det gjorde han till absolut alla förklaringar, hur solklara och 'indlysende' de än var."

Pressetiska grodor
Överhuvudtaget är Tolkiens arv en slarvigt och mycket subjektivt skriven bok, där korrekturfelen tävlar i antal med de rent pressetiska grodorna. Ibland har den engelske förläggarens far åkt till Italien under en viss period, senare står det att det var i Japan han var. På ett par ställen förekommer årsangivelser i 1800-tal istället för i 1900-tal, och latinska citat har stavfel vilket inte gör dem mer lättbegripliga.

Vad gäller citat så är det endast undantagsvis som dessa källanges, och inte sällan är det tydligt att det är sig själv författaren citerar. Egna parenteser och citattecken läggs godtyckligt in i citaten, och en hel del tämligen omfattande citat verkar hämtade enbart ur minnet.

De dialoger som återges är onaturliga och ger ett starkt skriftspråkligt intryck, dessutom ett dramaturgiskt dåligt skriftspråk som verkar avsett att i förbigående informera läsaren om Ohlmarks egen litterära gärning. Rätt vad det är kan en subjektivt hållen indirekt anföring övergå i förmodad direkt anföring, med ett ojämnt antal citattecken inblandade.

Vidare är namn och ord, såsom hittills har framgått på ett par ställen, förvrängda lite här och där för att passa in i författarens teorier. Till exempel blir "hobbiter" plötsligt "hobiter" när det gäller att visa vilka andra ord det påminner om. Här nämns för övrigt den sju sidor långa lista som Ohlmarks skickade till JRR Tolkien med ord som slutar på -iter, för att visa vilka ord den genomsnittlige svensken naturligt associerar till (exempelvis amalekiter, rekabiter och wahabiter), med kommentaren att Tolkien "tycktes bli i någon mån imponerad av listan". Fan tro't.

Läsbar i studiesyfte
Avslutningsvis kan man bara säga att boken inte behöver läsas, utom i rent studiesyfte, av intresse för personen Åke Ohlmarks. Han avslutar själv verket, som rakt igenom försvarat The Lord of the Rings som god vuxenlitteratur med hjälp av allegorier, med att mot detta kontrastera The Silmarillion som ren smörja. Den är högtravande och tråkig, mestadels på grund av utgivaren, Christopher Tolkien. Detta motsäger att han tidigare kritiserat denne för att bara vilja ha en lättläst fictionroman.

Likaså motsägs hans ständiga höjande av The Lord of the Rings till skyarna av att han drar upp ett flertal kritiska röster (däribland sin egen) från litteraturvetenskapligt håll mot detta verk när det kom.

Han raljerar öppet med att han skulle ha "förskönat" "The Silmarillion" på bästa sätt för att få den läsvärd på svenska. Denna inställning hos en översättare är skrämmande. Den syns möjligen ännu tydligare när han talar om översättarkollegan Disa Törngren, som översatt Carpenters Tolkienbiografi. Där rättfärdigar han ändringar som "min vän Disa" gjort för att mildra kritiken mot honom själv. Dessa åsikter gör att man är böjd att hålla med honom i hans, menade eller hycklade, uttalande: "Jag är faktiskt glad att jag förbjudits klä eländet i svensk språkdräkt".

---------------

Kommentera (13)

Upp