OHLMARKS-SPECIAL
RECENSIONEN:
Tolkiens arv
Av: Magnus
Åberg
Mot slutet av sitt liv skrev Åke Ohlmarks två märkliga
böcker som bitvis utdelar skarp kritik mot Tolkiens verk. Den ena
av dessa är den ökända förtalsskriften Tolkien
och den svarta magin. Den andra är Tolkiens arv ...
Det är svårt att recensera en så starkt subjektiv bok som Tolkiens
arv utan att bli starkt subjektiv själv. Jag ska dock försöka
göra mitt bästa, och det (för att gå ut hårt) är egentligen mycket mer
än denna bok är värd.
Till att börja med måste man först och främst veta varför boken skrevs.
Åke Ohlmarks, känd som förste svenske översättare av JRR Tolkiens The
Lord of the Rings, hade ett väldokumenterat brusigt humör, och därtill
ett svårt akademiskt komplex som hade sin grund i den uppmärksammade,
nästan farsartade stämningen som omgav hans doktorsdisputation i Lund
och för honom kväste en eventuell karriär inom den akademiska världen.
Istället började han skriva frenetiskt inom allehanda populärvetenskapliga
fält, dock aldrig utan att poängtera att han faktiskt var oerhört bildad
och kände till både intressanta och ointressanta bakgrundsfakta om nästan
allt han skrev om. (Han valde konsekvent att endast skriva om det han
hade trivialkunskap om, alternativt hänvisa till sina kunskaper även då
dessa inte berörde det han skrev om -- ofta med hjälp av långsökta associationer.)
Han var fortfarande då denna bok skrevs (1978), övertygad om den litterära
storheten hos The Lord of the Rings, även om denna övertygelse
mest verkar ha grundat sig i att han vägrade medge att han skulle ha lovprisat
ett andraklassens verk under alla år. För att förklara denna litterära
storhet inför den akademiska världen, som så ofta dömt ut Tolkien som
skönlitterär författare, försökte han som bekant hitta allegorier i den
verkliga världen till allt som Tolkien skrev, från hobbitarnas vana att
gå barfota till ondskans sanna karaktär. Detta ledde dock till att både
akademiker och fans -- för att inte tala om författaren själv -- greps
av grava tvivel inför Ohlmarks kompetens som objektiv översättare och
som litterär bedömare överhuvudtaget, istället för att, som han själv
önskat, närma dessa läger till varandra.
Försvar mot hela världen
Denna bok skrevs alltså för att försvara Åke Ohlmarks mot alla i hela
världen som kunde tänkas vara fientligt inställda mot honom -- en känsla
som genomsyrar mycket av det han skrev under sina sista år. Den direkta
utlösande faktorn var dock ett besök hos Christopher Tolkien, son
till den berömda författaren, och redaktör för dennes stora, postumt utgivna
verk The Silmarillion.
Under arbetet med nämnda verk diskuterades det livligt bland världens
många tolkienister vad som egentligen skulle avslöjas i denna "Tolkienbibel",
och Ohlmarks, som under många år arbetat för att lansera Tolkien för den
svenska läsarkretsen, var förstås också nyfiken på vad den skulle komma
att handla om; och han såg till att få träffa Christopher själv för ett
informativt besök. Besöket, eller mer dess följder, blev emellertid en
stor besvikelse för alla inblandade parter, vilket framgår av boken Tolkiens
arv.
Ohlmarks hade spårat upp Christopher Tolkien som den som visste mest om
Tolkiens efterlämnade litteratur -- först och främst för att få veta mer
om ett påstått existerande Tolkienlexikon på engelska (utöver Robert
Fosters A Guide to Middle-earth) inför sitt eget arbete med
ett Tolkienlexikon på svenska. Christopher bjöd in Ohlmarks till sitt
hem den 31/12 1974 "in the early morning" alternativt "in the early midmorning"
(Ohlmarks varierar i sina uppgifter), men kunde då inte komma med några
upplysningar om detta engelska Tolkienlexikon. Ohlmarks svenska lexikon
kom således ut i Sverige innan The Silmarillion publicerades 1977,
vilket dock inte hindrade honom från att ta med uppslagsord som hänvisade
dit. Ett halvt kapitel i skriften Tolkiens arv framhåller Ohlmarks
enligt egen utsago lyckade gissningar i detta fall, men förfarandet tycks
märkligt och försvaret av det är inte tillfredsställande bara för att
det är tryckt.
Tolkiens tänder
Själva mötet med Christopher Tolkien upptar de två centrala kapitlen i
Tolkiens arv, efter att Ohlmarks i första kapitlet framhållit sina
enastående insatser för att introducera Tolkien i Sverige, i det andra
kapitlet beskrivit JRR Tolkien som en vresig gammal gubbe och i det tredje
kapitlet skrivit om Christopher Tolkien som en nervös, lättretlig, misslyckad
akademiker utan ett enda positivt omdöme ens om hans förtjänster, vilka
förringas och förlöjligas. Man kan undra om Ohlmarks var nöjd med att
hitta en person som återspeglade hans egna ömma tår, och som han kunde
tala om med samma förakt som han själv fått sig till dels under sitt liv.
Därefter följer det korta kapitel där det berättas om Ohlmarks Tolkienlexikon
och hans gissningar om ännu ej tillkännagivna namn och fakta ur The
Silmarillion. Sedan kommer alltså de två kapitel som behövs för att
med Ohlmarks sedvanligt skrämmande detaljrikedom beskriva besöket hos
Christopher Tolkien. Tågresan dit, taxibilen den sista sträckan, den lilla
byn med dess invånare, familjen Tolkiens hus och trädgård där varenda
buske skärskådas; och till sist själva huset och dess inhysta människor.
Eftersom det var mitt i julledigheten, ja självaste nyårsaftonen, var
det förstås övernattande släktingar i huset, och ingen undkommer Ohlmarks
nyfikna blick. En svåger beskrivs som "inte rågblond som systern, närmast
cendré eller lätt brunett, men ögonen vill jag minnas var blå." Jag frågar
mig vem som är intresserad av sådana upplysningar.
En "titt" in i Tolkiens arbetsrum ger noggrann information om antalet
textupplagor och lexika i bokhyllan, såväl som extrema detaljer på ett
foto av JRR Tolkien, såsom nyanserna i hans regnbågshinnor, hårstråna
på hans nästipp och kvaliteten på hans tänder. Jag skulle vara rädd för
att träffa Ohlmarks i verkliga livet om det var möjligt idag -- denna
form av indiskret beskrivning av personer har föga relevans för läsaren
av facklitteratur, och väldigt lite av respekt för de berörda, verkliga
personerna.
"Privileged"
Efter en lång väntan i vardagsrummet (Ohlmarks hade "räknat ut" att "early
in the midmorning" betydde runt nio, och ingen i huset hade då ännu
stigit upp) dök Christopher upp, och föräras i boken en kapitelbrytning.
Den återgivna dialogen i kapitlet handlar mest om The Silmarillion,
och om Christophers ord "privileged". Detta ord hakar Ohlmarks upp sig
på till den grad att det mesta han senare begår hittar något slags försvar
i att Christopher ansåg honom "privileged". Han får till och med träda
in i den ateljé där Christopher redigerar The Silmarillion, och
tillåts ta anteckningar i sitt block som han tagit fram. Efter att ha
fått skjuts in till Oxford tackar han vänskapligt för sig, även om han
i boken kostar på sig en liten sarkasm även om detta avsked -- anledningen
till att han inte får titta in i Christophers arbetsrum i Oxford måste
"bergsäkert" vara att rummet är i anspråkslösaste laget.
Sedan avlägger Ohlmarks ett besök hos Tolkiens engelske förläggare, Rayner
Unwin, om vilken han bara talar väl i detta kapitel, för att sedan komma
in på det riktigt brännande kapitlet, där han beskriver vilken väg hans
intryck från besöket tog. Han får för sig att Christophers singulära användning
av ordet "privileged" måste innebära att han förväntades göra något, skriva
något, trots Christophers bestämda tillsägelse att det inte fick skrivas
någon artikel som avslöjade något om innehållet i The Silmarillion.
Minsta lilla gest från Christopher tolkas som en knuff i denna inbillade
riktning, även om det hade varit den enklaste saken i världen för denne
att rakt ut be Ohlmarks att skriva något om han hade önskat det. Ändå
tolkar Ohlmarks situationen som att han förväntas skriva en bok om detta
-- han hade trots allt bara lovat att inte skriva en artikel!
Inte ens Ohlmarks själv kan komma på något logiskt argument till att Christopher
skulle önska detta, förutom möjligen att fanvågen måste hållas vid liv
så att man inte förlorar pengar under det att The Silmarillion-arbetet
drar ut på tiden.
"Tolkien har fel"
Alltså sätter sig Ohlmarks ner och skriver med stor frenesi ihop ett utkast
till en bok om vad The Silmarillion kommer att innehålla, kompletterad
med flertaliga gissningar om det som utelämnats i den information han
fått. Dessa gissningars riktighet framhålls också, dock utan att alls
kunna bekräftas av senare utkomna uppgifter -- snarare tvärtom. Till exempel
gissar han att enterna måste ha skapats av Gandalf eller Saruman (trots
att det antyds klart i The Silmarillion att de skapats av Yavanna),
att Radagast skapat fåglar och djur och att Ulmo skapat fiskarna. Oromë,
jaktguden, beskrivs av Ohlmarks som en solgud (i likhet med hur han beskriver
nordens Heimdall i sin egen doktorsavhandling -- en kontroversiell och
tämligen befängd teori som bidrog till cirkusen kring hans disputation),
och Nienna som ömsom en madonna (och Gandalfs gemål [!] eller motsvarande),
ömsom en dödsgudinna. Han säger att Gandalf/Olórin motsvarar såväl Kristus
som Balder, och är Valinors utvalde tronföljare såsom enfödd son till
Manwë och Elbereth.
Många av dessa liknelser ter sig absurt långsökta och framkrystade, vilket
inte bekymrar Ohlmarks. Han medger till och med detta öppet, till exempel
när han försöker hitta en motsvarighet i nordisk mytologi till valan Nessa,
det vill säga till antikens Artemis/Diana, jaktgudinnan: "någon
klassisk nordisk jaktgudinna finns inte, så vi får i nödfall tillgripa
ur-valkyrian Hild, det personifierade kriget." Något sådant nödfall
existerar inte.
Oavsett riktigheten eller rimligheten i dessa gissningar är det mest frapperande
trots allt att Ohlmarks vägrar ge upp sina idéer om bokens aktörer till
och med inför bokens och aktörernas skapare, JRR Tolkien. Han skriver:
"Det namn Melchar [sic!] fick som fallen, Morgoth, skall betyda 'den
svarte fienden', men jag har i ett senare bokmanuskript gissat namnets
egentliga härledning, och det på basis av mitt samtal med Tolkien junior
om Gondor-London. Liksom det ursprungliga Lånn-dånn efterhand gett slarvuttalsformen
Lanndn, så har Mor-goth givit [sic! Jämför 'gett' ovan] Marght
[sic! Ska vara: Margth] eller Marx. Tolkien själv skulle ha slagit ifrån
sig med båda händer och talat om 'nonsens', men icke för ty är jag övertygad
om att en kommande litteraturhistorisk forskning kommer att ge mig rätt."
Det är för mig totalt obegripligt hur man kan ha denna enorma tillförsikt
till sina egna idéer; hur kan man ge sig själv hela litteraturhistorieforskningens
godkännande av idéer som säger att själva upphovsmannen till hela den
värld där idéerna spelar sin roll har fel?
Kritiserar Christopher
Han saknar den för uttolkare så viktiga förmågan att tänka i motsatt riktning,
det vill säga upphovsmannens egen. Om vi tänker oss att Tolkien sitter
med namnet Marx och vill förvränga det, tar han då parallellen London
(vars engelska uttal för övrigt ligger långt från det engelska uttalet
av Marx), separerar x till ks och kommer fram till namnet Morkos, vilket
utan tillfredsställande förklaring fortskrider till Morgoth? Att ens försöka
lansera en sådan idé andas desperat fastklamrande till sina egna teorier,
och möjligen begynnande sinnesförvirring, speciellt när man fortsätter
läsa och upptäcker att Ohlmarks kritiserar Christopher Tolkien för allt
som inte är fullt förklarat i The Silmarillion, inklusive de luckor
som uppstår då man förgäves försöker applicera Ohlmarks egna idéer på
boken. Allt som är dåligt med The Silmarillion är nämligen enligt
denna bok enbart Christophers fel -- inget kan bero på författaren, som
ju Ohlmarks är så noga med att framhålla som en litterär gigant. Ingen
möjlighet att kritisera Christopher undgår honom, inte ens hans arbete
med att redigera mytologiska sagor, vilket avfärdas som ett populariserande
av storslagna myter till något slags "fortlöpande romaner". Om man beskådar
hela Ohlmarks karriär finner man emellertid att han knappt ägnat sig åt
något annat än just populariserande av gamla sagor, till exempel hans
utgivning av Völsungasagan, hans samlingar av folkliga spökhistorier,
hans översättning av Nostradamus spådomar etcetera.
Förbjuds översätta
Alla dessa punkter skriver Ohlmarks ner i ett utkast om cirka 100 sidor
och skickar till Christopher för godkännande. Han tycker att man gott
kan skicka texten på svenska, eftersom Christopher "bevisligen" kan isländska
("beviset" tycks utgöras endast av faderns böcker på fornisländska i sonens
bibliotek, samt att sonen översatt vissa fornisländska sagor), och "ett
nordiskt språk är alltid ett nordiskt språk." Detta är befängt. Fornisländska
är inte samma språk som nyisländska, och vilken svensk som helst skulle
skriva under på att isländska är omöjligt att begripa utan särskilda studier.
Därför tar det månader innan det kommer ett svar. Christophers svar och
följderna härav tar upp tre kapitel i boken. Givetvis är han upprörd,
inte minst över att ha fått sitt hem och sina släktingar detaljgranskade
i ett manus som föreslås gå till tryckning, men än mer för att Ohlmarks
brutit sitt löfte att inte skriva något om det han fått veta. Detta förstår
inte Ohlmarks. Han var ju "privileged".
Ohlmarks säger att brevet han fick var ett brev från en direkt galning,
en "madman", även om det han tar upp ur detta brev är i princip samma
saker som jag själv retat mig på under läsningen av boken. Han förstör
brevet, skriver två svarsbrev, det andra mindre ödmjukt än det första,
som dock aldrig skickas, något av dem. Detta kyler relationen än mer;
Christopher väntar sig en ursäkt, vilket Ohlmarks inte anser honom värdig.
Även den från början goda relationen med den engelske utgivaren kallnar
efter bara något år, och andra gången skiljs Ohlmarks och han som mindre
än vänner. Senare kommer det ett brev till det svenska förlaget Awe-Gebers,
där Christopher sätter som villkor för att de ska få rätten till The
Silmarillion i Sverige att Ohlmarks inte får ta befattning med översättningen.
Så småningom kommer det ett tredje hugg, som Ohlmarks tolkar som direkt
riktat mot honom. I Humphrey Carpenters biografi över JRR Tolkien
som kom 1977 står det om Tolkiens kritiska inställning till den svenska
översättningen, något som är väl känt, men som ändå på ett långsökt sätt
uppfattas av Ohlmarks som om Christopher startat en baktalningskampanj
mot honom. Till svar på detta "hugg" skrivs alltså boken Tolkiens arv,
som i Ohlmarks förhoppning kommer att ligga på bokdiskarna samtidigt som
Carpenters biografi.
Gandalf som vala
Efter dessa kapitel kommer de tragiska tre kapitel som tar upp analyser
av innehållet i The Silmarillion, i skenet av världspolitik och
världsmytologi. Med märklig självklarhet skriver Ohlmarks likhetstecken
mellan Tolkiens uppfunna händelser och världens verkliga religionshistoria.
Citatet "historien om Mose (Fëanor) och utvandringen från Aman, det
är Egyptens köttgrytor" belyser tydligt hur långsökt det är -- vem
skulle ens i sin vildaste fantasi förknippa Amans odödliga länder med
"köttgrytor"? Han räknar upp en talsymbolisk serie från 1 till 17 med
så konstruerade exempel som "15 = medlemmarna av Elronds råd", vars totala
antal faktiskt inte finns exakt angivet någonstans. Sam står dock med
som en av de 15, utan att ens ha varit inbjuden till rådet. Dessutom fattas
siffran 6 -- kanske för att han under siffran 5 anger Istari: Saruman,
Gandalf och Radagast plus tre återstående? Detta är endast ett exempel
på den utsökt dåliga korrekturläsningen och genomarbetningen som präglar
denna bok.
Han talar mycket om en "tolvgudarsstat", som ska ha varit vanligt förekommande
i flera indoeuropeiska religionsuppfattningar, men anger ingen källa till
denna uppgift -- som jag faktiskt inte hört någon annanstans. Denna parallell
haltar, eftersom Tolkiens högsta "gudar" är både manliga och kvinnliga.
Detta kan inte vara rimligt, menar Ohlmarks, och räknar istället Sauron
och tre högre manliga maiar (däribland Gandalf) till de åtta manliga valar
för att få ihop det till en tolvgudarsstat.
En linje drar upp paralleller mellan den enda Ringens historia och ringen
Andvaranautrs historia i nordisk mytologi. Dessa paralleller är varken
särskilt parallella eller med Tolkiens primärkällor överensstämmande.
Till exempel står det att Härskarringen bevakas i Anduin av en stor fisk,
för att få till parallellen till dvärgen Andvare som i gäddgestalt vaktar
Andvaranautr. Jag minns inget om en stor fisk i Anduin.
Allegorier till andra världskriget
Ohlmarks har en fixering vid namnlikheter i sitt dragande av paralleller,
något som jag är mycket skeptisk till. Han låter eventuellt liknande funktioner
hos olika personer vara underordnad namnlikheter, vad gäller parallellerna
till såväl religionshistorien som andra världskriget. Morgoth liknas med
både Marx och Moloch, ett monster i gammaltestamentlig tradition. Moloch
liknas i sin tur vid Mordokai, som är en maktgirig storvesir i Esters
bok. Mordokai förkortas utan vidare förklaring till Mordok, vilket skulle
vara samma ord som Molok (som alltså plötsligt är godkänd stavning av
Moloch), eftersom det i vissa svenska och norska dialekter (dock ej i
skånska, Ohlmarks egen dialekt) förekommer ett tjockt L-ljud som är utvecklat
ur kombinationen RD. Detta är ett välkänt, på gränsen till banalt, fenomen
för oss som har läst nordisk språkhistoria, men för andra är det totalt
irrelevant. Och även jag, såsom varande fil. kand. i nordiska språk, måste
säga att parallellen är mer än lovligt sökt. Varför skulle denna specifikt
nordiska ljudskridningslag gälla för Tolkien, eller för gammaltestamentliga,
hebreiska egennamn?
Vidare förekommer det intill tröttsamhet allegorier till andra världskriget.
Morgoths identifikation med Marx har redan nämnts, men vidare kommer det
fram att Sauron är Stalin, Saruman är Hitler och Lenin motsvaras av den
mycket obskyre alven Lenwe! Förklaringen till detta (förutom den uppenbara
namnlikheten) är att Lenwe har en son som heter Denethor, och dennes namne
i tredje åldern, fadern till Boromir och Faramir, är plågad av något slags
korruption som kan påminna om Stalins och Marx kommunism, vilken i Ohlmarks
föreställningsvärld är den rena ondskan enligt Tolkien. Därav Lenwes koppling
till Morgoth och Sauron.
Så långt nästan acceptabelt, men när han kommer till "Saruman, det
vill säga SA-man (kanske med ett inbakat Ruhm, 'ära')" orkar
man inte längre anstränga sig för att bemöta argumenten på ett logiskt
sätt. Och förståelsen bakom tesen att "antimarxisten" Tolkien skulle ha
gått från beundran av till hat mot Hitler, med judeutrotningen och koncentrationslägren
som skäl, och inte minst för att Tolkien aldrig skulle kunna medge något
sådant i efterhand, tyder på att Ohlmarks själv genomgått denna utveckling.
Han har sällan missat ett enda tillfälle att desperat övertydligt avsvärja
sig varenda sympati med Nazi-tyskland.
Även här kommer till synes den oförskämda inställningen att upphovsmannen
har fel vad gäller sina egna skapelser. "Att han själv skulle ha nekat
indignerat till en sådan förklaring betyder givetvis mindre än ingenting,
det gjorde han till absolut alla förklaringar, hur solklara och 'indlysende'
de än var."
Pressetiska grodor
Överhuvudtaget är Tolkiens arv en slarvigt och mycket subjektivt
skriven bok, där korrekturfelen tävlar i antal med de rent pressetiska
grodorna. Ibland har den engelske förläggarens far åkt till Italien under
en viss period, senare står det att det var i Japan han var. På ett par
ställen förekommer årsangivelser i 1800-tal istället för i 1900-tal, och
latinska citat har stavfel vilket inte gör dem mer lättbegripliga.
Vad gäller citat så är det endast undantagsvis som dessa källanges, och
inte sällan är det tydligt att det är sig själv författaren citerar. Egna
parenteser och citattecken läggs godtyckligt in i citaten, och en hel
del tämligen omfattande citat verkar hämtade enbart ur minnet.
De dialoger som återges är onaturliga och ger ett starkt skriftspråkligt
intryck, dessutom ett dramaturgiskt dåligt skriftspråk som verkar avsett
att i förbigående informera läsaren om Ohlmarks egen litterära gärning.
Rätt vad det är kan en subjektivt hållen indirekt anföring övergå i förmodad
direkt anföring, med ett ojämnt antal citattecken inblandade.
Vidare är namn och ord, såsom hittills har framgått på ett par ställen,
förvrängda lite här och där för att passa in i författarens teorier. Till
exempel blir "hobbiter" plötsligt "hobiter" när det gäller att visa vilka
andra ord det påminner om. Här nämns för övrigt den sju sidor långa lista
som Ohlmarks skickade till JRR Tolkien med ord som slutar på -iter, för
att visa vilka ord den genomsnittlige svensken naturligt associerar till
(exempelvis amalekiter, rekabiter och wahabiter), med kommentaren att
Tolkien "tycktes bli i någon mån imponerad av listan". Fan tro't.
Läsbar i studiesyfte
Avslutningsvis kan man bara säga att boken inte behöver läsas, utom i
rent studiesyfte, av intresse för personen Åke Ohlmarks. Han avslutar
själv verket, som rakt igenom försvarat The Lord of the Rings som
god vuxenlitteratur med hjälp av allegorier, med att mot detta kontrastera
The Silmarillion som ren smörja. Den är högtravande och tråkig,
mestadels på grund av utgivaren, Christopher Tolkien. Detta motsäger att
han tidigare kritiserat denne för att bara vilja ha en lättläst fictionroman.
Likaså motsägs hans ständiga höjande av The Lord of the Rings till
skyarna av att han drar upp ett flertal kritiska röster (däribland sin
egen) från litteraturvetenskapligt håll mot detta verk när det kom.
Han raljerar öppet med att han skulle ha "förskönat" "The Silmarillion"
på bästa sätt för att få den läsvärd på svenska. Denna inställning hos
en översättare är skrämmande. Den syns möjligen ännu tydligare när han
talar om översättarkollegan Disa Törngren, som översatt Carpenters
Tolkienbiografi. Där rättfärdigar han ändringar som "min vän Disa" gjort
för att mildra kritiken mot honom själv. Dessa åsikter gör att man är
böjd att hålla med honom i hans, menade eller hycklade, uttalande: "Jag
är faktiskt glad att jag förbjudits klä eländet i svensk språkdräkt".
Tolkiens arv,
Åke Ohlmarks; Bokförlaget Plus, Stockholm; 1978.
Boken går enbart att inhandla antikvariskt. |
---------------
Kommentera (13)
Upp
|