I DETTA NUMMER
INNEHÅLL | ANGÅENDE TOLKIEN | NYHETER | SILMARILLIONS MYSTERIER | ATT VARA ELLER INTE VARA – MÖRKHÅRIG | SVENSK FANTASY SVÄLTER | OMRÖSTNINGEN

Silmarillions mysterier
– kärnan till Tolkiens storhet?


Av: Gustav Dahlander
Bild: Taurrohir


Härskarringen är ett av 1900-talets mest lästa och uppskattade litterära verk. Men boken är bara en del av Tolkiens värld. Det band som framför andra beskriver Arda är Silmarillion, en enorm och enligt vissa svårgenomtränglig text. Gustav Dahlander utreder varför Silmarillion är så fantastisk.

Silmarillion. Denna grundsten i Tolkiens sagovärld. Av många ansedd som ett fullbordat mästerverk, av andra bara som fullkomligt obegriplig. När Tolkiens Arda i vintras höll en omröstning om vilken som läsekretsen anser är Tolkiens bästa bok, erövrade verket en lika överraskande som klar förstaplats. Det är alltså ett faktum att läsarna av detta magasin sätter Silmarillion före exempelvis Sagan om de två tornen och Bilbo. Så högt värderas detta verk.

Boken kan även oaktat detta vara värd en extra tanke, inte minst då Härskarringen knappast skulle ha tillkommit utan den. Silmarillion är basen för alla övriga berättelser från Midgård, där sagovärldens historia presenteras i mytologisk form -- verket spänner över åtskilliga millenier. För Tolkien tog boken smått förbluffande 60 år att skriva, och då var den långt ifrån färdigställd vid hans död.

Hur kommer det sig egentligen att så många fallit för denna bok, Silmarillion, framför allt bland de mer inbitna? Jag kanske ska börja med att se till mig själv; varför gillar jag Silmarillion? Ja, faktum är att jag inte tycker den är särskilt underhållande eller rolig att läsa. Språket är tungt, och detsamma gäller sättet berättelserna presenteras på. Det går dock inte att förneka hur man fascineras av verket, efter att man slagit igen boken. Det är omöjligt att hålla sig borta -- förr eller senare måste man vänta åter till de där jobbiga, tunga sidorna, som trots att de bara uppgår till dryga 300 aldrig tycks vilja ta slut. Man måste veta hur det går, och man måste framför allt få sin nyfikenhet på Arda stillad.

Tolkien fångar oss. Han skapade en värld som inte finns -- tänk bara vilka möjligheter som ligger inbäddade i ett sådant projekt allena! Och nu har vi läst Härskarringen och visst, den var tung på sina ställen, men gav ändå mersmak. Vi måste bara få reda på vad som döljer sig bakom nästa krök. Vad är det där mystiska landet på andra sidan havet för något? Vem är Lúthien? Tolkien har i Härskarringen givit oss en upptäckarglädje, en inspiration, en nyfikenhet, som förmår oss att vandra vidare på sagans stig. Vi kan hitta precis vad som helst i hans texter, för han beskriver inte vår verklighet, och han har fångat oss. Hur ska vi då kunna värja oss mot ett begär efter att få veta mer, att få återvända till Arda? Jag kan det inte.

Där har vi det kanske. Tolkien beskriver en fiktiv värld, och han gör det så bra, så detaljerat, att man som läsare glatt tar emot allt nytt som erbjuds. Det kan alltså mycket väl vara så att Silmarillion i sig inte är mer än ett storslaget monument över mänsklighetens förmåga att fantisera (vilket förvisso kanske inte är så illa). Men hur bra hade egentligen boken varit om Tolkien publicerat den och sedan bränt upp allt övrigt material om Arda? Då hade vi inte haft något som Silmarillion kunde lära oss mer om. Nu är det emellertid inte så. Vi har Härskarringen, Bilbo samt en rad andra publikationer, som tillsammans låter Silmarillion bli underhållande, i den bemärkelsen att boken är något som läsaren vill vända åter till. För många räcker detta så långt att själva läsandet av Silmarillion, när det pågår, blir underhållande.

Men om Härskarringen och Bilbo gör Silmarillion bättre, så måste det också vara tvärtom. Boken är ovärderlig för den som "fångats" av Tolkien, för när vi läst Silmarillion och sedan återvänder till Härskarringen, då är boken ännu bättre. Silmarillion gör att vi förstår och uppskattar alla Tolkiens övriga sagor på ett helt nytt sätt. Hela hans legendarium får en helt annan innebörd. Vi vet vad som ligger bakom alvernas sorg, och vi känner till konflikten mellan númenoranerna och andra folk. Och detta är ändå bara en del av det nya. Vi känner nämligen också hur allt vi läser kommer närmare. Den där lilla blomman i Fylke får en helt annan lyster på sina blad, en djupare färg. Allt träder nästan in i vardagsrummet där vi sitter, och läsupplevelsen går till slut utanpå det mesta. Omsider känner vi kanske till och med att det inte räcker med att läsa. Vi måste skapa något på egen hand, kanske musik, eller en tavla. Eller en artikel.

När Tolkien lyckats med detta har han skapat sann konst. Kanske det största man kan göra som konstnär -- att förmå andra att skapa. Om det är så kanske det stämmer som det har sagts, att Härskarringen, som introducerar till allt detta, verkligen är den bästa boken som någonsin skrivits.

---------------

Nu har även omröstningen om Silmarillions, och enligt er läsare alltså därmed Tolkiens, bästa kapitel avgjorts! Läs mer under Omröstningen.

Denna artikel här också publicerats, i något redigerad tappning, i tidskriften SF-Forum, som bland annat finns till försäljning i SF-Bokhandeln.


Visste du att Frodo hette "Bingo" i tidiga utkast av Härskarringen, och var Bilbos son?

Tillbaka till Innehåll

© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Alster | Faq | Prenumerera | Fråga | Länkar | Om TA