Extranummer
Onsdagen den 29 september

Välkommen till ett extranummer av Tolkiens Arda -- Magasinet!
Detta är Tolkiens Ardas onlinetidning, som vanligen ges ut var tredje lördag. Magasinet innehåller artiklar, recensioner, analyser och mycket mer, om såväl aktualiteter som ålderstigna frågor inom Tolkienland. Nästa nummer utkommer preliminärt lördagen den 9 oktober. Ansvarig utgivare är Gustav Dahlander. Förstasidan finns på adressen http://tolkiensarda.se



För några veckor sedan släpptes den historiska nyöversättningen Ringarnas herres första volym -- Ringens brödraskap. Från och med denna vecka är det tillåtet att publicera recensioner. För Tolkiens Arda är det Daniel Möller som tycker till; Daniel har ingått i den referensgrupp som hjälpt faktagranskarna och översättarna under arbetet.


Missade du förra numret? Glöm inte att du kan hitta äldre magasin under Publikationer.


RECENSIONEN:

Ringens brödraskap
Första delen av Ringarnas herre

Av: Daniel Möller

Jag skulle vilja inleda min recension med att lättat och rungande utbrista: "äntligen kan man läsa Tolkien på svenska"!

mer än fyrtio år har svenskarna som bekant tvingats stå ut med Åke Ohlmarks minst sagt omdiskuterade och diskutabla översättning av John Ronald Reuel Tolkiens jätteepos The Lord of the Rings (på svenska ibland Härskarringen, ibland Sagan om ringen). Redan 1959 släpptes den första volymen av Tolkiens förmenta trilogi på svenska (i original The Fellowship of the Ring, på svenska Sagan om ringen), och var faktiskt den andra översättningen i världen, efter den holländska.

Översättaren hette som alla vet Åke Ohlmarks, och han ansågs passa bra, förmodligen på grund av sin kännedom om fornnordisk litteratur, samt sin breda kulturhistoriska och mytologiska kunskap. Men under det att åren gått har bristerna i Ohlmarks översättning blivit
mer och mer uppenbara, och till slut har till och med Norstedts förlag insett att en nyöversättning nog är av nöden. Detta är förstås inget unikt: stora verk får räkna med att bli nyöversatta med jämna mellanrum, men i Tolkiens fall kanske det är extra viktigt, med tanke på den oerhörda konsekvens och komplexitet som finns i hans egenhändigt skapade fantasivärld.

Originaltrogen tolkning
För den som på något sätt lyckats missa det: den nya översättningen är utförd av Erik Andersson, som tagit hand om själva prosan, och Lotta Olsson, som tagit sig an dikterna.
Målet har varit att bättre försöka återge Tolkiens originalspråk, samt att ta hänsyn till Tolkiens egna tankar kring den språkliga aspekten av verket, främst då vad gäller namnen. Tolkien var ju som bekant mycket noga med att de engelska namnen i originalet skulle översättas, och hade även totat ihop en del anvisningar om hur. (Namn från Tolkiens fiktiva språk ska förstås inte översättas.)
"Mer kontroversiellt är då att även en del av de mer typiska Ohlmarksismerna har fått följa med i Anderssons översättning, antagligen till mångas lycka och somligas irritation ..."

Som en följd av denna trogenhet gentemot originalet, samt kanske även för att förtydliga att förlaget ser det som en nystart, har verket fått en alldeles ny svensk titel: Ringarnas herre. Även de tre volymerna har fått nya, mer direktöversatta namn: Ringens brödraskap släpptes nu i september, och De två tornen och Konungens återkomst kommer båda att skåda dagens ljus under 2005.

Som medlem av faktagranskarnas referensgrupp har jag förstås redan under arbetets gång fått en del smakprov på den nya översättningen; men främst har vi referenter koncentrerat oss på nomenklaturen, och inte så mycket på själva prosan (eller dikterna, för den delen). Den är till största delen helt ny för mig.

Läsaren kommer i Ringens brödraskap snart att upptäcka att en heldel av dessa namn är desamma i Anderssons och Ohlmarks översättningar. Det handlar förstås i första hand om de alldeles uppenbara självklarheterna, där det inte föreligger något behov av att nyöversätta (exempel på sådana är "Dimmiga bergen", "Gamla skogen", "Grå hamnarna"). Mer kontroversiellt är då att även en del av de mer typiska Ohlmarksismerna har fått följa med i Anderssons översättning, antagligen till mångas lycka och somligas irritation (exempel: "Fylke", "Vidstige", "Väderklint").

Men det stora flertalet av namnen är nya i Erik Anderssons översättning, och det är troligen dessa som kommer diskuteras mest i Tolkien-Sverige; en ingrediens är förstås hur de står sig mot Ohlmarks översättningar. Personligen tycker jag att den stora merparten av namnen i nyöversättningen är mycket bra (och korrekt översatta, den här gången). Men det finns en del tveksamheter (personligen ogillar jag exempelvis "den rätta", "den stora" etcetera (för "the One [Ring]"), "Kofferdi-Secker", "Bert" och "Teodor Sandeman"). Men för att citera Tolkien själv från förordet till andra upplagan av The Lord of the Rings: "Det är kanske omöjligt att göra alla nöjda på alla ställen i ett långt verk, eller att göra alla missnöjda på samma ställe; ty av de brev jag fått har jag märkt att de stycken eller kapitel som för vissa är en styggelse är sådana som andra uppskattar särskilt". Troligen gäller det även för en översättning och dess egenheter.

Kargt språk
Till syvende och sist beror dock inte en översättnings framgång eller ickesådan främst på hur översättaren har tacklat namnen (även om dessa förstås är oerhört viktiga för en lyckad Tolkienöversättning), utan på hur översättaren har lyckats förmedla originalversionens språkliga egenskaper och författarens intentioner i ett vidare perspektiv.

Och man får lov att säga att Erik Andersson ligger betydligt närmare Tolkien i både språk och stilkänsla. Borta är (äntligen) Åke Ohlmarks elaborerade tillägg och blommiga utsmyckningar; Anderssons språk behåller Tolkiens relativa karghet och enkelhet, kanske så till den grad att en läsare -- som bara läst Ohlmarks översättning och inte Tolkens original -- blir förbluffad över hur pass naket Tolkiens språk egentligen kan vara.

"Tolkiens förord till andra upplagan, kartan över Fylke, den förlängda prologen, och de smärre revideringar Tolkien utförde till andra upplagan finns för första gången med i den svenska utgåvan."
Anderssons tolkning har också ett betydligt större flyt i språket, och en bieffekt av detta blir att den är mer lättläst än Ohlmarks. Detta beror naturligtvis också på den betydligt högre graden av konsekvens kring namnen (en annan av den äldre översättningens brister var den omfattande inkonsekvensen vad gäller just namnöversättningar). Men lättlästheten innebär inte alls att Anderssons översättning känns mer barnslig eller enahanda; tvärtom använder han ett uppfriskande antal ord och ordvarianter som känns nya och fräscha i sin ålderdomlighet eller ovanlighet ("samkas", "merendels").

Andersson lyckas också bra med att få fram de olika stillägen Tolkien använder vid olika tillfällen i boken. I de första kapitlen är språket enklare och mer vardagligt, och den särpräglade hobbitska humorn lyser igenom (och inte med sin frånvaro, som i Ohlmarks översättning). Men några kapitel senare är språket på en helt annan stilnivå, något som Andersson fångar på ett föredömligt sätt.

Tidigare oöversatta stycken
En del andra överraskningar väntar den som är väl förtrogen med Ohlmarks översättning men inte med originalet. Tolkiens förord till andra upplagan, kartan över Fylke, den förlängda prologen, och de smärre revideringar Tolkien utförde till andra upplagan finns för första gången med i den svenska utgåvan.

Bild: Taurrohir
Hobsala (Hobbiton) har blivit "Hobbinge" i den nya översättningen.

En viktig del av Tolkiens verk är hans dikter (eller "verser", som det står i nyöversättningen) och därför har Norstedts anlitat en särskild översättare till dessa. Lotta Olssons översättningar sträcker sig från det fullkomligt kongeniala till det adekvata, med ett par mindre lyckade exempel (dit hör, i mitt tycke, delar av hennes översättning av Ringversen, vilken i sig innehåller ett par fullkomligt lysande rader men även en del mindre lysande). Jag måste dock säga att jag anser att Olssons tolkningar överlag är välfunna, och hon håller sig i betydligt större utsträckning än Ohlmarks till Tolkiens meter och versmått.

Föreligger det då något egentligt behov av en nyöversättning? Visserligen har ju Ohlmarks verk sina uppenbara brister, men frågan är likväl inte helt oberättigad. Alla svenska Tolkienfantaster läser väl sin husgud på originalspråket? Och allmänheten är väl inte så noga med om det heter hob eller hobbit? Men jag skulle vilja påstå att en ny översättning är nödvändig, såväl för allmänheten som Tolkienälskaren.

Visserligen läser vi "invigda" nog gärna boken på engelska, men det är trots allt en helt annan sak att läsa en bok på sitt modersmål, där varje litet ord ger associationer som inte finns i ett andraspråk. Ett ord som "apple" vet vi förstås alla vad det betyder, men ordet "äpple" för tankarna till betydligt mer än själva frukten. Vi tänker kanske på äppelmos, äppelträd, doften av äppelpaj, smaken av ett syrligt omoget äpple, etcetera (tankegången är lånad från en bok om översättning, som jag tyvärr glömt namnet på). Jag kommer naturligtvis även i framtiden att läsa The Lord of the Rings på engelska, men jag kommer säkerligen att plocka fram den svenska översättningen betydligt oftare än jag tidigare gjort.

Dags att uppskatta Ohlmarks?
En översättning kan aldrig bli en karbonkopia av originalet, och de flesta översättningar utförs förstås inte heller med den ambitionen. En översättning av ett verk handlar egentligen alltid om en tolkning, och kanske vore det bättre att använda detta ord. För de mängder av läsare som läst och uppskattat Ohlmarks översättning, och inte originalet, spelar det förstås ingen roll på vilka sätt Ohlmarks förändrat och lagt till. Faktum är ju att Sagan om ringen i Ohlmarks översättning fick en hel del bra kritik och diverse utmärkelser när den kom. Som eget verk betraktat är den måhända inte alls dålig.

Men problemet ligger kanske inte så mycket i Ohlmarks tolkning, som i det faktum att allmänheten tror att de faktiskt läser vad som mer eller mindre är en karbonkopia av originalet. Det är nog blott en minoritet av alla läsare som ägnar översättaren en tanke. "Boken är skriven av JRR Tolkien, och alltså är det Tolkiens värderingar och tankegångar vi får ta del av." Dessvärre innebär Ohlmarks radikala omarbetning att Tolkiens mening ibland helt förvrängs och förändras. Inte minst gäller det Tolkiens noga utarbetade bild av ondskan. I den här recensionen finns inte utrymme att närmare gå in på Tolkiens syn på det onda, men kort kan sägas att en av viktigaste egenskaperna hos Tolkiens ondska är dess brist på substans. Ondskan kan inte skapa någonting själv, utan är begränsad till att härma och förvrida. På samma sätt består ondskan ofta av ett slags "intighet", bland annat symboliserad av ringvålnaderna, men även av enskilda passager, till exempel beskrivningen av Saurons öga i Galadriels spegel. Det fruktansvärda hos ondskan är inte massans gemenhet, utan ligger i dess totala frånvaro av mänskliga känslor.

Den som läst Ohlmarks version av denna passage får, skulle jag vilja påstå, en helt annan bild av den personifierade ondskan än om man läser originalet. Ohlmarks talar om "ett schakt ner till helvetet" när originalet har "a window into nothing". Detta kan tyckas vara en petitess, men när helheten färgas på samma sätt förändras också helhetsintrycket av verket.

Men i och med att vi nu har en ny översättning, som faktiskt gör sitt yttersta för att behålla stil, tonläge och idéer från originalet, kanske det faktiskt blir så att Ohlmarks översättning omvärderas. Kan Ohlmarks Sagan om ringen kanske uppskattas mindre som en översättning och mer som ett eget verk framöver? Det får framtiden utvisa.

Betyg: 4,5 Andúril


Mer om nyöversättningen på Tolkiens Arda (urval)
Intervju: Erik Andersson
Ringarnas herres historia: Ringversen
Härskarringen ska nyöversättas!
Det blir hobbit!
Tolkien i ny språkdräkt

Kommentera (25)

Upp

© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare