TRILOGIN OM TOLKIEN – DEL III

Tolkien och rasismen

Av: Gustav Dahlander
Bild: Franz Ung

Han har haft sina största supportrar bland vänsterfolk, men var själv vad vi i dag kallar högersympatisör. Han hatade Frankrike. Han sade att Gud hade hjälpt honom med sina sagor, men var ändå en ödmjuk man. Han var mycket skeptiskt till demokrati som politisk idé, men var en stor människoälskare. Här är den tredje och sista artikeln om författaren till Härskarringen: John Ronald Reuel Tolkien. En komplex och fascinerande man.

Tolkien anklagas ofta på lösa grunder för att ha varit rasist -- inget kunde ha varit mer felaktigt. Hans kärlek till sina medmänniskor begränsades inte till specifika hudfärger eller ursprung, något som en snabb blick på hans brev visar. Följande skrev han till sin son angående britternas och andra vitas behandling av svarta i Sydafrika:

"Behandlingen av färgade förfasar nästan alltid den som reser utomlands, och då inte bara till Sydafrika. Olyckligtvis kvarhåller inte många denna generösa uppfattning länge."

Detta visar uppenbarligen att Tolkien hade en betydligt "modernare" uppfattning i denna fråga än majoriteten vid den här tiden, och även för den delen många av dagens människor.

Rasism i sagorna
Redan under hans egen livstid höjdes anklagande röster mot böckernas och Tolkiens påstådda rasistiska läggning. Då han gav sina synpunkter på en tidningsartikel om hans person kommenterade han detta (WH Auden var en av hans vänner):

"Använd inte ordet 'Nordic' i samband med mina sagor, snälla! Det är ett ord jag personligen ogillar; det associeras, ehuru av franskt ursprung, med rasbiologiska teorier. [...] WH Auden har försökt övertyga mig om, att 'norr är en helig riktning'. Det är inte sant. De nordvästra delarna av Europa, där jag (och de flesta av mina förfäder) har levt, har min kärlek, såsom en mans hem bör ha. Jag älskar dess atmosfär, och känner till mer om dess historia och språk än om motsvarande andra delar av världen; men den är inte 'helig', och inte tar den heller all min affektion i anspråk. Jag har, exempelvis, en speciell kärlek för det latinska språket, och bland dess descendenter spanskan. Att mina berättelser skulle vara speciellt 'nordiska' stämmer givetvis inte, det borde en simpel genomläsning av synopsen visa. Norden var platsen för 'djävulens' [Morgoths] fästningsverk. Berättelsens fortskridande slutar vid vad som närmast kan liknas med en återetablering av ett effektivt romarrike [Gondors och Arnors storkonungadöme] med sätet i Rom [Minas Tirith] än någonting som skulle kunna tänkas ut av någon 'Nordic'".

Före sin tid mot rasbiologi
Man behöver dock inte vara rasist bara för att man önskar att raser skall behållas åtskilda. Detta är något som åberopats som ett tydligt ställningstagande av Tolkien i Härskarringen, ett påstående vars felaktighet han återigen själv kan demonstrera via sina brev. Då frågan om "rasblandning" kom på tal skrev han vid ett tillfälle följande:

"... de som härskar över dig måste tala (som modersmål) samma språk som du själv -- [...] i slutändan är detta allt som de förvirrade idéerna om ras eller nation innebär; eller samhällsklasser, för den delen, i England".

Alla rasistiska åsikter handlar i grunden om rädslan inför det främmande, och denna rädsla har enligt Tolkien i slutändan sitt ursprung i språkliga klyftor. Biologiskt är allt en blandning utan återvändo, Tolkien menade att det enda som fundamentalt skiljer människor åt är, löjligt nog, språken.

Det negativa som kan vara värt att notera om Tolkiens sagor i denna diskussion är att de är inspirerade av kulturen från en tid, då rasism var betydligt vanligare än i dag. Detta gäller för så gott som alla sagor, och om så inte vore fallet skulle vi förlora ett rikt och positivt kulturarv. Delar av Tolkiens legendarium kan måhända tolkas som rasistiskt, men i så fall kan det tolkas på hur många andra sätt som helst. Om man ser och beaktar helhetsbilden kan inget rasistiskt skönjas i Tolkiens sagor, det är helt enkelt avancerade sagor som kan tolkas på ett obegränsat antal sätt, i synnerhet om man inte läst hela historien och inte ser hela bilden. Kan vår egen världshistoria tolkas rasistiskt? Vem ska vi då beskylla? Härskarringen är ingen allegori, och Tolkien var ingen rasist.

Människan Tolkien
Tolkien hade sällan halvhjärtade åsikter, då han tyckte så tyckte han mycket. Detta ledde i vissa fall ledde till svårförklarade attityder. Ett exempel på detta är hans hat mot Frankrike, ett land vars allmänna kultur och jargong blev för mycket för honom. Han betraktade historiska oförrätter med nästan samma glöd som om de ägt rum under hans egen tid, och engagerade sig helt enkelt för mycket. Denna egenskap skulle ha gjort honom outhärdlig om han varit stolt av sig, men nu var han dessbättre ödmjuk.

Med grund i ungdomens tragiska upplevelser, som kulminerade då han stred i första världskriget, led han av återkommande depressioner, vilka sken igenom i form av pessimistiska personlighetsdrag. Hans självbild var den av en tragiskt svag man, och detta ledde till att berömmelsen överraskade och förvånade honom. Å andra sidan så hade han ett sympatiskt och intelligent drag i sin självdistans, och hade därtill begåvats med ett stort och barnavänligt sinne för humor. Han var heller inte på något sätt självisk -- respekten för andra fanns alltid där, och han lyssnade på vad människor hade att säga.

JRR Tolkien kan verkligen betecknas som en underlig och komplex man, som det inte alltid är helt lätt att förstå sig på. Att titta på små fragment av honom tenderar ofta att ge en helt felaktig bild, vilket kanske är en av anledningarna till alla förvridningar av hans karaktär och verk som är i omlopp i dag. Denna artikelserie är ett försök att ge en vidare bild.
   Men att studera människor är sällan en lätt sak. Tolkiens vän CS Lewis hade i alla fall sin uppfattning klar:

"Jag tror händelsevis inte att du kan studera människor, du kan bara lära känna dem, vilket är en helt annan sak".

---------------

Del II: Tolkien och hans läsare -- åsiktsmässig frontalkrock

Upp
Tillbaka till Innehåll