I DETTA NUMMER
INNEHÅLL | ANGÅENDE TOLKIEN | NYHETER | ARDA-RUTAN SPECIAL: SAURONS RING
ALLA ÄR VI SAURONS BARN | EN DÅRES FÖRSVARSTAL
ARDAS HISTORIA: BELERIANDS BERÄTTELSER | OMRÖSTNINGEN

Alla är vi Saurons barn

Av: Josefin Brosché

itterära hobbyer är snällt och pyssligt och rart. Nåja, den myten kan vi nog gemensamt slå hål på. När det gäller jämställdheten i och utanför böckerna så har saken diskuterats länge och mycket. Vi har kommit fram till många saker, utan att egentligen komma överens. Men vi har i alla fall diskuterat det.

En annan aspekt av våra olika sammanslutningar runt professor John Ronald Reuel Tolkiens verk, är en slags knepig snobbism. Så länge det inte fanns några filmer var det väl inget större problem. Det
fanns bara ett medium att tolka och så klart hade de som visste mest inflytandet, det var de som man

Bild: Taurrohir
Är vi onda eller missförstådda? Gríma Ormstunga illustrerar frågeställningen.
såg upp till. Men när det sedan började göras filmer muterades områdena för expertis. Blev fler. Blev annorlunda. Även den fria tolkningen lemlästades av filmskaparna, för när de skapade filmer, så tolkade de egentligen böckerna. Vem ser numera någon annan än Frodo i Elijah Woods nuna?

Jag var inte med på vad som säkert var ”den gamla goda tiden”. Jag har ingen aning om hur det funkade, eller vad folk hade för sig. Men jag är med idag, och har varit med ett tag. Och ett ganska intressant fenomen har utvecklats. Den lille Sauron inne i alla tolkienister har börjat kravla omkring på ytan.

”Peter Jackson borde få smisk!”
Allt är egentligen Peter Jacksons fel, eftersom han filmatiserade Härskarringen. Visst, filmtrilogin är vacker, genialisk och har absolut förtjänat både den uppståndelse och de priser den fått, men i och med dess inträde har Tolkienkunskap plötsligt fått en ny graderingsskala, utöver att det inte längre är vår fantasi som avgör hur vår bild av Midgård ser ut. Innan första filmen var uppståndelsen begränsad (så vitt jag minns, jag rörde mig just då i fel kretsar) och yttervärldens intresse rörde främst det faktum att tre filmer spelats in parallellt. Det har vi nästan inte hört något tjafs om på flera år nu, för en helt annan sorts hysteri väntade runt hörnet. När biljetterna till Sagan om de två tornen skulle släppas började tältläger att växa upp som magiska svampar. De har väl förr varit frekventare i samband med till exempel Star Wars, men nu var jedi-kåporna utbytta mot mantlar och latexöron.

Kön i Göteborg var ett ganska jovialiskt tilltag. En del drack sig fulla, en del spelade spel. Stämningen var hög och god. Men på premiären hade de dåliga generna hunnit aktiveras. Det visade sig bland annat genom det plötsliga Arwen-föraktet som spred sig genom massorna. Det fanns väl sisådär tre-fyra Arwen i församlingen; kopior dock av filmens Arwen. Och vi som hade läst böckerna blängde balrog-elakt på dessa töser, som säkert hade lagt ner oändliga timmar och studiebidrag på sin utstyrsel; och vi blängde, bara för att de föredrog filmerna framför böckerna. Att större delen av folksamlingen hade sina vigsel- och förlovningsringar i en kedja runt halsen, det kunde vi inte opponera oss mot. Men dessa Arwen-kopior var tillåtna mål. Vi ”riktiga” entusiaster hade lärda diskussioner om orcher och enter, medan vi svassade runt utklädda till den där karaktären som nämns vid ett tillfälle i ett manuskript från 1938, endast utgivet på swahili.

Kunskap har alltså rangordnats och delats upp. Att veta allt om filmerna, produktionen och skådespelarna, det är betainformation, subintressant. De som läst böckerna klamrar sig fast vid obskyra intressen som vilken-hårfärg-har-Legolas, finns-det-orch-kvinnor, och hur-ser-ett-lövformat-öra-ut.

Men vadan föraktet?

”Han är en sån där besserwisser. Messerschmitt heter det.”
Jo, min teori är så här, men låt då en sak bli alldeles klar först. Jag försöker inte peka ut någon person, förening eller något sammanhang, jag skriver detta för att jag tycker att ämnet borde belysas. Förmodligen så kommer en del inte hålla med mig och försöka övertyga mig om motsatsen. Då blir det debatt och debatt är bra.

Hur som helst: djupt inom oss så vill vi tycka om filmerna. För det gör de flesta. Men vi vågar inte vara "mainstream". Att läsa Tolkien och vara något av en expert på alviska dialekter var udda. Att vara udda är att känna en form av utvaldhet. Vi bildade vår egen subkultur som protest. Protest mot vad? Tja, det var säkert olika; jag protesterade mot dagens ungdomskultur. Vi hade kanske inte massornas stöd, men vad gör det när det bakom en står en hel hög med fantasykompisar med protesöron och skriker hejaramsor? Samma sak gäller för punkare, veganer, hårdrockare och folk med extrema politiska åsikter. Ensam är inte stark, men konstiga eller alternativa åsikter frodas i grupp.

När filmerna kom så slutade Midgård att vara en annorlunda verklighetsflykt, vår privata lekplats. Det blev en accepterad plats på jorden. Man kan till och med åka dit (enligt resekatalogerna i alla fall) och titta.

Och det är detta som muterat fram en liten onding i oss alla. Vi är inte längre de utvalda. Ljusets barn. Ringens brödra- och systraskap. Vi har gått från ganska ensamma arvtagare till en dröm, till att möta likar i varje gathörn. Medge att ni fnyser när ni träffar en person som har sett filmerna och kallar sig tolkienist? Annars är ni på förnekelsestadiet.

Kön till Sagan om konungens återkomst var jovialisk på sitt sätt den också, men det hade börjat märkas att en liten Morgoth kikade ut ibland. De som inte hade läst böckerna var hundmat. I ett sista försök att försvara vårt revir, så föraktade vi dem. Trots att vi alla säkert går på bio ibland för att någon rollinnehavare är snygg (jag menar, X-Men och Daredevil i all ära) så är de berömda Legolas-donnorna inte godkända, när de köar för att de tycker att Orlando Bloom är snygg.

I ett sista försök att bevara den behagliga känslan av utvaldhet, så ser vi ned på dem som kommer efter oss. De som sett filmerna och sedan läst böckerna, kommer undan ganska lätt. De ganska inte toppar den interna hierarkin, men de är relativt snart accepterade. Vi grillar dem ett tag (vad heter Bilbos farmors faster på sindarin?) men de får gärna vara med och leka, bara de ansluter sig och smutskastar en Peter Jackson.

Men de som bara sett filmerna, som samlar det förtvivlade modet att inför någon av oss kalla sig för tolkienist. Ni vet begreppet "sitting duck" inom krigföring och jakt? Ett offer som bara sitter och väntar på att bli skjuten till middag? Just det. Sådana människor ses oftast inte igen, för någon högre upp i den osynliga Tolkienhierarkin har bräserat dem och ätit dem till middag.

Syftet är underhållning
Det finns böcker. De skrev Tolkien. Sedan skrevs det böcker om Tolkien. Och sedan gjordes det filmer av Tolkiens böcker. Ganska många olika expertisområden, inte sant?

I tolkienisternas gryning så fanns bara böckerna. Kunskap var kunskap, och den grundade sig på böckerna. Men som ett deltasystem i Kina så utvecklades detta. Plötsligt så kunde man specialisera sig på helt andra saker. Kunskap var inte längre kunskap. Man kunde plötsligt träffa folk som visste allt om inspelningen av scenerna i Helms klyfta, eller sådana som sydde replikor av Arwens klänningar, eller sådana som visste allt om Elijah Wood. Parallellt med denna sorts kunskap finns den gamla vanliga. De olika språken, alvernas reinkarnation och alla de där andra frågorna som vi så gärna debatterar, mycket, ofta och länge. I detta grundar sig det nya problemet med vem det är som vet mest och är viktigast. Är det Åke som kan namnge alla vattendrag i Beleriand eller är det Karl som tycker att Viggo Mortensen är fräck och vet allt om film-Aragorn? Är det någon skillnad på Åke och Karl? Eller kan de och vi se lite längre och i stället förenas i vår kärlek till Härskarringens värld, i vilken form den än framställs?

Böckerna är genialiska, så ni med Legolas-tröjorna som inte läst böckerna -- gör det, för er egen skull. Filmerna är också genialiska, det är faktiskt inget att förneka. Om inte för karaktärsframställningen, så åtminstone för naturscenerna. Har vi rätt att vara kinkiga när PJ dyker upp på ett bananskal kallat Bad Taste, lär Liv Tyler att tala alviska, odlar fram veritabla orcharméer, och besparar oss vissa halter av romantisering (betänk, Frodo kunde ha blivit kär i Galadriel). Jag hade också gärna sett Tom Bombadill, men jag hade inte velat sitta fem timmar på en biograf.

Böckerna skrevs för att roa. För att folk skulle läsa och få ta del av Tolkiens privata fantasivärld: en fullödig och vacker sådan. Och i den meningen så har Peter Jackson fört vidare något mycket viktigt av Tolkiens vision. Filmerna underhåller. Detaljer är viktiga, men hur Vattnadal tolkas är inte en fråga på liv och död. Eller om enterna är fula. Se till helheten.

Om man vinner en miljon, klagar man då på att man får sedlarna i blandad valör och lite vikta? Det har sagts mig att de bor en liten hob i oss alla. Främst vid matdags, kanske, men ändå. Hober är snälla och vänliga varelser. Och de har gjort det förr, så är det inte dags att låta den lille hoben i oss besegra den Sauron vi muterat fram?

---------------

Kommentera (47)

---------------

Upp

© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Alster | Faq | Prenumerera | Fråga | Länkar | Om TA