I DETTA NUMMER
INNEHÅLL | ANGÅENDE TOLKIEN | NYHETER | ARDA-RUTAN SPECIAL: SAURONS RING
ALLA ÄR VI SAURONS BARN | EN DÅRES FÖRSVARSTAL
ARDAS HISTORIA: BELERIANDS BERÄTTELSER | OMRÖSTNINGEN

ARDAS HISTORIA

Beleriands berättelser


Av: Veronica Ninwanen


Här möts vi av stor sorg i kölvattnet av Fëanors ed. Detta är den fjärde delen i artikelserien som berättar Ardas världshistoria i Tolkiens Arda -- Magasinet ...

Maedhros fångenskap.

ëanor landsteg i Lammoth, det som även kallas Det väldiga ekots ödemark. När noldor-alverna steg iland så kastades deras röster tillbaka från de genljudande klipporna i kraftiga ekon. När noldor hörde de höga rösterna så uppstod det först tumult. Ljudet färdades långt och Morgoths orcher uppfattade det. Fëanor gjorde inte en diskret ankomst till Midgård.

När Fëanor och hans alver kommit till Mithrims gråa fält blev de överfallna av orcher. Detta slag vanns av alverna och har omsjungits många gånger i deras historia. Bataljen kallas för Dagor-nuin-Giliath – Slaget under stjärnorna. De få orcher som överlevde flydde tillbaka till Angband, där de berättade för Morgoth om Fëanors vinst.

Fëanor gjorde inte halt en enda gång utan fortsatte mot sitt mål – att förgöra Morgoth. Han visste inget om Angband, Morgoths stora fäste, men det skulle troligen inte gjort någon skillnad. Fëanor var som förblindad av sitt raseri. Han lämnade en stor del av sina styrkor kvar och gav sig ut efter Morgoth med en liten grupp. När Morgoth hörde talas om detta skickade han ut balrogerna. Deras ledare, Gothmog, höll på att döda Fëanor och skulle ha lyckats då om inte Fëanors söner kommit till undsättning.

Sönerna lyfte upp sin fader och bar honom tillbaka mot Mithrim. Men när de närmade sig Eithel Sirion och det branta passet så stannade de. Fëanor förstod att han var döende. I sitt sista ögonblick fick han sina söner att överta eden han svor – att hämnas sin far och störta Morgoth. Efter de orden lämnade hans själ kroppen och begav sig mot Mandos salar.

Maedhros fångenskap
De noldor-alver som hade följt Fëanor till dennes död befann sig nu i närheten av Beleriand och det dröjde inte förrän de mötte sindar-alverna och hörde talas om Thingol, deras kung.

Efter Fëanors död så befann sig hans söner i djup sorg. Morgoth sände bud att han var villig att skipa fred och lämna ifrån sig en silmaril. Maedhros, den äldste av sönerna, ville att sönerna skulle låtsas vilja förhandla med Morgoth, vars egna ord alltid var lögn. Maedhros tog med sig fler män i sin styrka än vad Morgoth hade räknat med och därför skickade han iväg sina balroger. De flesta i alvtruppen dräptes och Maedhros togs till fånga och fördes till Angband.

Morgoth ställde nu krav på bröderna som fortfarande var kvar i livet, och lovade att släppa Maedhros om de följde dem. Dock så förstod de att Morgoth aldrig skulle återge Maedhros friheten. När Morgoth insåg att de inte skulle ge efter för hans krav så lät han Maedhros fjättras fast vid ett stup i hans fäste Thangorodrim.

Fingolfin och hans folk hade vandrat länge nu sedan Fëanor och hans skaror lämnat dem. Deras vandring över den väldiga isen hade varit svår, men när de kom till fastlandet så möttes de av den första månens uppgång. Detta var slutet för den tid som kallades för ”stjärnornas ålder”. När solen steg upp så skrämdes Morgoths monster tillbaka in i deras hålor och Fingolfins skara kunde vandra fritt utan att vara rädda för orcher. Under deras fötter slog blommor ut och var de än gick hördes sång och trumpetspel. När de kom fram till Angbands portar gjorde de ett kort stopp.

De kunde känna hur ondskan innanför plågades av ljudet av trumpeterna. Men Fingolfin fortsatte sin färd och anföll inte Fienden, eftersom han förstod att enbart trumpetspel inte skulle kunna döda alla monster innanför portarna. Hans son Fingon begick dock ett dåd som länge skulle besjungas av alvernas hjälteskalder, då han ensam och i lönndom nalkades Thangorodrim, för att där rädda Maedhros -- sin frände sedan gammalt -- från fjättrorna. Försöket var lyckosamt, men bojorna som höll Maedhros ena hand gick inte att lossa; så han tvingades lämna sin hand uppe på höjden.

Noldor-alverna var fortfarande splittrade. De som följde Fëanor ångrade sig för sveket mot de som lämnades uppe i norr. Fingolfins folk kände motvilja mot de som hade övergett dem. Detta gjorde Morgoth mycket glad. I stället för att oroa sig för ljuset eller ett anfall från alverna så lät han Angbands hålor arbeta för fullt. De spydde upp svart rök som skymde solen och giftigt vatten rann ut och förorenade vattendragen.

Dock fann de olika alverna sig snabbt tillrätta i Midgård. Noldor började skapa kontakter med sindar och de både grupperna kom överens om landsfördelningen. Under denna period växte också dvärgarnas riken, och även de var rädda för Morgoth och hans onda skapelser.

Många möten över gränserna
Många år passerade och Midgård var någorlunda lugnt. Finrod och hans syster Galadriel besökte kung Thingol i Doriath eftersom de hade blivit goda vänner under denna tid. Thingol berättade under ett av dessa besök för Finrod om en hemligt plats under bergen vid floden Narogs ravin. Konungen sände med Finrod en vägvisare som visade den hemliga platsen. Då fick han idén att uppföra fäste där, och han fick hjälp av dvärgarna att bygga det berömda Nargothrond. Där bosatte sig Finrod och hans folk. Galadriel följde dock inte med sin bror eftersom hon hade funnit kärleken i Doriath – Celeborn. De levde en lång tid i riket tillsammans och Galadriel lärde sig mycket av Melian.

De första av människorna som kom till Beleriand var av Bëors släkte. Och den första alven de mötte var Finrod Felagund av Finarfins släkte. Människorna berättade för honom om deras uppvaknande i Hildórien och den påföljande vandringen för att hitta ljuset, som de sa. Även om Bëor och Felagund fann en vänskap som överbryggade gränserna av deras ursprung så möttes de flesta människor med stor misstänksamhet av alverna. Detta var en del av Morgoths plan, allt han önskade var att förstöra och skapa så mycket split som möjligt.
Finrod Felagund möter de första människorna.

Men de hundratal år som gick och striderna som utkämpades var på något sätt överskuggade av domen över noldors folk. Det fanns en djup sorg och en svart ton över deras liv, och detta påverkade inte bara noldor-alver utan alla som kom i deras närhet. Slutet på freden kom snabbt när Morgoth sände ut sina styrkor med orcher, balroger, drakar och annat otyg. Detta slag kom senare att kallas för Dagor Bragollach – den plötsliga flammans slag. Ödeläggelsen i i landen blev enorma och kriget varade länge.

Fingolfin trodde nu att tiden för noldors dom var inne, och därför red han till Angbands portar och blåste i sitt horn för att locka ut Morgoth själv. Och det blev en strid mellan de två, även om Fingolfin nog såg liten ut jämfört med Morgoth. Kampen blev ingalunda ojämn, och Fingolfin kämpade tappert in i det sista och gav Morgoth flera sår. Men slutet var kommet för honom och han dräptes av Fienden. Morgoth tänkte kasta hans kropp till vargarna men Thorondor, en av de väldiga örnarna, kom i ilfart och hackade den mörke fursten i ansiktet för att sedan flyga i väg med Fingolfins kropp, och lägga den på en bergstopp där han kunde se ut över Gondolin. Morgoths sår läkte aldrig efter den striden, och han haltade alltid på foten som Fingolfin hade skadat.

Åren förflöt med fred och krig. Människorna spred sig mer och mer och Midgårds olika folk mötte varandra allt oftare. En saga som är lika välkänd som berättelserna om Maktens ring är den om Lúthien och Beren. Den sjungs ofta om i Kvädet om Leithian.

Om Beren och Lúthien
Beren var en människa som levde ensam i skogarna runt Doriath. Han levde där som fredlös eftersom Morgoth hade satt ett pris på hans huvud, men han skrämde de flesta orcher och skogens djur blev hans vänner och hjälpte honom hålla sig gömd. Lúthien var kung Thingols och maian Melians dotter. Hon var den vackraste av Ilúvatars alla barn; ingen kunde mäta sig med henne.
Lúthien Tinúviel.

En stjärnklar natt då månen lyste som starkast dansade Lúthien i en glänta i skogen, när Beren fick syn på henne. Han blev andlös och kunde bara stirra på henne innan hon försvann. I sitt hjärta gav han henne namnet Tinúviel, som betyder näktergal. Han kunde inte släppa den vackra skönheten och bilden av henne var som fastetsad på hans öga. Nästa gång han såg henne tog han mod till sig och ropade det namn han kände henne vid, namnet som han gett henne – ”Tinúviel”!

Hon stannade upp och betraktade främlingen som hade kallat henne vid det främmande namnet. Hennes känslor var lika starka som hans hade varit vid första åsynen av henne. Hon älskade honom vid första ögonkastet. Deras kärlek kunde ha varit enkel och lycklig, men Beren hade konkurrens av Daeron, som också älskade Lúthien. Han spionerade på henne och givetvis så såg han mötet mellan människan och alven, och han skvallrade för Thingol som blev vansinnig. Beren fördes inför kungen och blev tillfrågad vad han gjorde på Thingols mark, som var omringad av Melians gördel.

Först blev Beren stum, men när han såg på Melians ansikte så kom ett lugn över honom. Han förklarade att han hade flytt undan Morgoths styrkor som han hade kämpat emot och den enda anledningen han var kvar var för kungens dotter, Lúthien. Thingol motsatte sig detta trots att Melian viskade lugnande ord till honom. Han vägrade se sin älskade dotter gifta sig med en dödlig. I stället lade han upp en plan, en till synes omöjlig uppgift. Beren skulle få gifta sig med Lúthien om han hämtade tillbaka en silmaril från Morgoths järnkrona till honom. Men eftersom silmarillerna låg under Mandos dom så föll den nu även över hela Doriath.

Beren tog emellertid uppgiften med ro och sade:
   -- Sannerligen, säljer alvernas konungar sina döttrar till ett ringa pris; för ädelstenar och ting skapat med handaslöjd. Men om detta är din önskan, Thingol, skall jag gärna uppfylla den.

Beren och Finrod Felagund
Under sin färd mot Morgoth mötte Beren kung Finrod, som blev mycket bekymrad när han hörde talas om människans uppgift. Han visste att Fëanors söner skulle bli mycket arga när de hörde talas om uppdraget. Men samtidigt så ville han hjälpa Beren eftersom han mindes Bëors folk. Men när han talade inför alverna så blev, som förväntat, Fëanors söner vansinniga. Celegorm hotade Beren och sa att ingen levande varelse fick behålla en silmaril för sig själv, ty de skulle tillfalla Fëanors söner.

När Curufin började tala så svek snabbt de flesta kung Finrod. Finrod förstod snart att folket hade tappat förtroendet för honom i och med Curufins ord. Han gav då makten till sin bror Orodreth, så att denne kunde härska medan konungen var borta, men redan innan mötet var slut så kunde det anas nöjda leenden på Celegorms och Curufins läppar.

Finrod Felagund och Beren gav sig av en höstkväll med tio följeslagare. Men under deras färd upptäcktes de av Sauron, som snabbt tillfångatog dem och kastade dem i en mörk håla. När Beren spärrades in så föll ett mörker över Lúthiens hjärta. Hon sökte upp sin mor och fick reda på att Beren och hans följeslagare satt inspärrade och var utan hopp om att bli fria. Då bestämde sig Lúthien för att fly från Doriath och hjälpa mannen hon älskade. Hon försökte ta hjälp av Daeron, men han skvallrande återigen för Thingol, som spärrade in henne i ett hus byggt i ett stort bokträd som kallades Hírilon. Men hon flydde därifrån och lämnade Doriath med hjälp av en magisk kappa som i det närmaste gjorde henne osynlig: den sände var och en som riktade sina blickar mot den i djup sömn.

På hennes flykt mötte hon Curufin och Celegorm, som letade efter kung Finrod. Celegorm blev genast förälskad i Lúthien och lovade att hjälpa henne. De reste tillbaka till Nargothrond, men där lurade de Lúthien och tog hennes kappa. Eftersom de nu visste att Finrod och Beren var inspärrade så kunde de ta över makten efter Finrod. De tänkte även tvinga Thingol att gifta bort Lúthien med Celegorm. Men det fanns en som var på Lúthens sida som också älskade henne, och det var Celegorms hund -- Huan.

Huan
Huan var inte någon vanlig varghund utan han var från Valinor, där han ursprungligen hade ägts av självaste Oromë. Han vaktade hela tiden Lúthien och hon talade ofta med honom om Beren, och han förstod även om själv inte fick prata. Han var dömd att endast få tala tre gånger i sitt liv innan han dog. Huan hjälpte henne att fly från Nargothrond: han hämtade hennes kappa och tillsammans flydde de. Ungefär samtidigt så var Sauron fortfarande ovetande om vilka hans fångar var och vad som varit deras ärende.

När en stor varg nalkades i fängelsehålan för att döda Beren så samlade Finrod all sin kraft, spräckte sina bojor och dödade vargen med blotta nävarna men samtidigt så blev han själv dödligt sårad. När Beren sörjde sin väns död i mörkret hörde han plötsligt Lúthiens sång, och innan det sista av hans kraft lämnade honom sjöng han ett svar. Sauron hade också upptäck Lúthien utanför, och han ville ta henne tillfånga och överlämna henne till Morgoth, eftersom han visste att detta skulle ge honom en stor belöning. Han sände ut varg efter varg, men Huan dödade dem alla.

Till slut så gav han sig ut själv, förklädd till en förskräckligt vidunder. Åsynen av honom fick Huan att hoppa åt sidan och Sauron anföll så Lúthien, som emellertid lyckades kasta en bit av sin kappa över honom. Av denna blev Sauron trött och då passade Huan på att anfalla honom. Inget kunde döda Huan eftersom han var en varelse av Valinor och Saurons onda, stinkande ande skulle tvingas ur hans kropp av kött. Men då befallde Lúthien honom att överlämna makten över tornet till henne, i utbyte mot sitt liv. Han gjorde så och flydde så snart Huan släppte sitt tag.

Bild: Taurrohir
Huan fångar Curufins pil.

När Beren och Lúthien åter fick se varandra fanns nog ingen lycka på Midgård som kunde mätas med deras. Tillsammans begravde de Finrod, och Huan återvände till Nargothrond och Celegorm. Många av de alver som suttit fängslade tillsammans med Finrod och Beren återvände till Nargothrond, och folket där insåg snabbt sitt misstag i att låta sig härskas av Fëanors söner. Orodreth återfick makten, men han ville inte hämnas på Curufin och Celegorm. De försvann från Nargothrond med djupare hat mot allt och de sökte sig österut.

Under deras färd råkade de på Beren och Lúthien och en strid utbröt. När Beren övermannat dem båda, med hjälp av Huan, så förbjöd dock Lúthien honom att dräpa dem. När bröderna släpptes så sköt Curufin två pilar mot Lúthien, den första tog Huan mellan tänderna men den andra träffade Beren i bröstet. Med hjälp av en ört som Huan plockade och Lúthiens kärlek så helades Beren. En natt efteråt lämnade han henne i trygghet hos Huan eftersom han visste att uppdraget han hade bara gällde honom själv, och han älskade Lúthien för mycket för att utsätta henne för Morgoths fasor.

I Angband
Men med hjälp av Huan så hann Lúthien i fatt Beren. Tillsammans så tog de sig faktiskt in till Morgoth, Lúthien som sig själv och Beren förklädd till en varulv. Morgoth förtrollades som så många andra av Lúthiens skönhet, och hon erbjöd sig att sjunga för honom. Under sången så gömde hon sig i sin kappa och trollband Morgoth och hela hans hov. De försattes alla i en djup sömn -- hon kastade sin kappa över Morgoth så även han föll i trans. När detta hände väckte hon snabbt Beren, och han bände loss en silmaril ur den väldiga kronan.

Deras flykt hindrades dock av den väldiga vargen Carcharoth, som vaktade Morgoths portar. Han slukade silmarillen som Beren höll i sin hand, och den svedde insidan av honom. Smärtan drev odjuret till galenskap, och det flydde och dödade allt som kom i dess väg. Beren plågades svårt av såret vid den avbitna handen, ty odjuret hade gift på sina tänder. Lúthien försökte förtvivlat suga ut giftet men inget hjälpte. Samtidigt började hovet bakom dem att vakna. Men Huan hade sänt hjälp. Den stora örnen Thorondor hämtade upp dem. Efter att örnen hade fört dem i säkerhet så kom Huan till deras hjälp. Tillsammans så helade de Beren ännu en gång.

Efter detta fick Beren namnet Erchamion, som betyder Den enhandade. De båda levde tillsammans länge och strövade i skogen, men Beren mindes sin ed och visste att han måste hålla sitt löfte. Tillsammans återvände de då till Doriath och sökte sig till Thingols tron. Vid deras ankomst blev Thingol väldigt glad att återse sin dotter, men han kände ingen glädje i att se Beren. Men när Beren berättade om vad de varit med om så mildrades Thingols hjärta, och de båda fick tillåtelse att gifta sig med varandra. Men det fanns inte bara glädje: odjuret Carcharoth närmade sig Doriath och Beren visste att det var silmarillen i odjurets mage som gjorde det galet. Han visste att måste döda besten.

Slutet
Jakten på Carcharoth blev inte lång, men den slutade olyckligt. När de påträffade odjuret anföll det Thingol, men Beren ställde sig i vägen för vargens attack och blev själv biten i bröstet. Huan attackerade Carcharoth och dräpte denne, men blev samtidigt dödligt skadad eftersom giftet trängde in i honom. Det sista orden hunden yttrade var ett avsked till Beren, som också var dödligt skadad. De återfann silmarillen i odjurets mage och lade den i Berens hand, och då vaknade han till en kort stund och sa:
   -- Nu har sökandet nått sitt mål och mitt öde är fullbordat.

Detta blev Berens sista ord och hans kropp bars tillsamman med Huans tillbaka till Menegroth, Thingols fäste. Lúthien mötte dem och hon omfamnade Beren. När hon såg hans själ lämna kroppen gav hon också upp. Berens själ väntade på henne i Mandos salar, men Lúthiens själ hamnade i en annan del av Mandos eftersom hon tillhörde alvsläktet. Hon sökte upp Mandos och sjöng en sång för honom och bad att få återförenas med sin älskade. Den sången hon sjöng var vackrare än något annat som yttrats av vala, alv eller människa. I den sången flätade hon in smärtan och kärleken och Mandos hjärta veknade inför detta. Aldrig förr och aldrig mer kom han att känna sådant medlidande för någon.

Mandos tog hjälp av Manwë, som kände Ilúvatars tankar bäst, och Lúthien tillskänktes två möjligheter: att glömma sina sorger och leva i Valinor, eller att återvända till Midgård tillsammans med Beren till ett dödligt liv. Hon valde det senare, och de återvände till Midgård och levde på ön Tol Galen. Där föddes senare Dior Ardanel den sköne, deras son.

Lúthiens sång till Mandos sjungs fortfarande på Valinor, men den sjungs med djup smärta, ty Lúthien var den mest älskade av alla som gick förlorade i första ålderns sorger.

---------------

Läs också de tidigare delarna i "Ardas historia":
Del I: Ainulindalë -- Skapelsen
Del II: Aman
Del III: Silmarillerna

---------------

Kommentera (9)

Upp


© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Alster | Faq | Prenumerera | Fråga | Länkar | Om TA