I DETTA NUMMER
INNEHÅLL | ANGÅENDE TOLKIEN | NYHETER
DAGOR DAGORATH – TOLKIENS RAGNARÖK | ARDAS HISTORIA: SILMARILLERNA RECENSIONEN: SAGAN BAKOM RINGEN | OMRÖSTNINGEN

NYHETER

Av: Katarina Tunving
Bild: "Aragold" © Taurrohir
"Tolkien" © Ylva Styffe
"Glamdring" © The Encyclopedia of Arda


yligen var det dags för Oscars-galan. Jag satt givetvis framför teven hela natten och hejade på Sagan om konungens återkomst i varenda en av de elva kategorier där den var nominerad. Samtidigt chattade jag med andra forum- och redaktionsmedlemmar i Tolkien Ardas lyckade Oscars-vaka. Och våra hejarop gav tydligen resultat, för sällan har en enda film gjort en sådan storslam i Oscars-sammanhang. (Bara två tidigare filmer har fått så mycket som elva statyetter, och bara tre andra har fått allt de nominerats för -- ingen av dem hela elva, dock). Det var en fantastisk natt. Men tro det eller ej, jag tänker inte prata mycket mer om Oscars här. Ni lär hitta alldeles tillräckligt skrivet om detta ändå, både i andra media och i vår nyhetsspalt. Nej, jag tänkte i stället uppmärksamma något som redan har hänt, för länge sedan. Utan den händelsen skulle vi inte ha hållit någon vaka i söndags. Ingen skulle ens ha kommit på idén att starta en Tolkiensajt!

I år är det 50 år sedan JRR Tolkiens två första delar av Härskarringen gavs ut i England. Den
tredje och avslutande delen kom året därpå. Jag vet inte hur många av er som känner till Tolkiens levnadshistoria, och hur han slet för att bli färdig med sitt svällande alster? Jag gissar att några bara har läst Härskarringen eller sett filmerna. I så fall kan det vara intressant med en bakgrund till nyhetsnotiserna om de jubileumsförberedelser som nu pågår på olika håll i världen.

Omständlig
Härskarringen var faktiskt färdigskriven redan 1949. Tolkien påbörjade den ganska snart efter att Bilbo: en hobbits äventyr publicerats 1937 och gjort stor succé. Han hade pratat med sin förläggare, Stanley Unwin på Allen & Unwin, om en uppföljare till Bilbo. Tolkien började skriva, men den nya hobbithistorien fick inte riktig styrfart. Tidigt hade han klart för sig att berättelsen skulle spinnas runt den magiska ring som Bilbo tillförskansat sig från Gollum. Men så värst mycket längre kom han inte. Man ska komma ihåg att Tolkien inte var professionell författare, utan hade ett ansvarsfullt arbete som professor i engelska att sköta, och hustru och fyra barn att försörja. Sitt skrivande fick han sköta på tid som blev över. Dessutom var Tolkien extremt noggrann med detaljer, framför allt namn. I efterlämnade manuskript som getts ut av hans son Christopher Tolkien kan man följa hur han ständigt omprövade och bytte namn på sina huvudpersoner.

Skrivprocessen var alltså omständlig och mödosam. Ständigt tvingades Tolkien avbryta sitt arbete, ibland på grund av krav i vardagen, och ibland för att han helt enkelt körde fast och inte visste hur han skulle baxa historien vidare. Och när han återvände till sitt manuskript, fortsatte han inte där han slutat. Nej, i stället gjorde han varje gång en revision och skrev om alltihop från början. För hand. Så småningom lärde han sig faktiskt skriva på maskin, fast bara med två fingrar. Så även själva hantverket var tidsödande.

Det var först när Tolkien började fläta samman hobbitarnas resa med den mer heroiska, mytologiska delen av sin fantasi som författandet fick ordentlig styrfart. Tolkien besatt en stor kunskap om framför allt äldre engelsk litteratur. Och redan 1917 började han också skapa en egen värld kring alvernas och människornas historia och språk, mest för nöjes skull. Älsklingsverket Silmarillion var ett ständigt bygg- och renoveringsprojekt. Lite av mytologin därifrån smög sig in i Bilbo (Elrond och Vattnadal, till exempel) men Bilbo var en hobbitcentrerad bok. Det var inte ens angivet att den utspelade sig i Midgård. I Härskarringen möttes och förenades de två ådrorna i Tolkiens berättarspråk -- den högstämda hjältesagan inspirerad av äldre tiders litteratur, och den mycket engelska, småputtriga och lakoniskt humoristiska stilen som han ofta använt i historier för sina barn. Antalet manusblad växte i Tolkiens överfyllda arbetsrum. Samtidigt rasade det andra världskriget i världen runtomkring. Han hade själv deltagit i det första, förlorat många nära vänner och legat skadad på sjukhus. Nu deltog sonen Christopher i nästa stora krig. Stationerad i Sydafrika mottog han brev från fadern som skickade sidorna allteftersom de blev klara. Christopher var en av Tolkiens viktigaste stöttepelare under arbetet med Härskarringen, tillsammans med vännerna i den litterära klubben The Inklings, framför andra kollegan CS Lewis. De läste löpande hans manuskript, gav stöd och kritik. Kanske hade Tolkien gett upp utan dem.

Förlagen backade
Till sist hade Tolkien skrivit sig fram till de avslutande kapitlen. Han erkände senare i ett brev att han grät en skvätt när hobbitarna hedrades på Cormallens slätter. Och så tog slutligen Frodo avsked i de Grå hamnarna och Sam återvände hem. Efter ytterligare en stor revision var Tolkien tillräckligt nöjd för att tänka sig att publicera. Året var 1949. Arbetet hade tagit honom tolv år. Men vem skulle vilja läsa denna gigantiska roman, undrade både han själv och förlaget? Var den för barn? Nej, i alla fall inte för vilka barn som helst. Var den för vuxna? Ja, men i så fall vilka vuxna? Och det fanns en hake. Tolkien ville ge ut Silmarillion samtidigt, eller helst före Härskarringen. Han såg dem som delar av samma verk. Men dels så var Silmarillion inte färdigskriven, och dels så hade Allen & Unwin tackat nej till den redan 1937. Så Tolkien hittade ett annat förlag.
Men vad har han egentligen för bokstöd?
Collins förklarade sig beredda att ge ut Silmarillion, om de också fick Härskarringen. Tolkien slingrade sig ur uppgörelsen med Allen & Unwin genom att beskriva Härskarringen som svårsåld och ställa ultimatum: båda böckerna eller ingen! Stanley Unwin kände sig tvingad att ge ett negativt svar.

Men tiden gick och Tolkiens förhoppningar grusades. Han lyckades inte samla ihop sina många utkast till Silmarillion. Dessutom var papper mycket dyrt så här efter kriget, och Tolkiens båda böcker hotade att bli osedvanligt långa. Collins drog öronen åt sig. Tolkien ställde ultimatum till dem också, och fick till sist nej i april 1952. Det såg illa ut för böckernas framtid. Några månader senare, den 22 juni, skrev Tolkien till Stanley Unwins son Rayner Unwin att han ändrat uppfattning. Bättre ge ut en bok än ingen alls! "Vad sägs om Härskarringen? Kan någonting göras för den, för att låsa upp de portar som jag själv slog igen?" Allen & Unwin tog emot honom med öppna armar. Men förlaget ville att boken skulle delas upp i tre delar. På grund av papperskostnaderna hade annars priset gjort den ännu mer svårsåld. Tolkien var först emot förslaget, men gav med sig. Romanen styckades upp i tre delar.

Den 29 juli 1954 stod del ett, Sagan om ringen, äntligen på de engelska bokaffärernas hyllor. Det hade gått nästan 17 år sedan Tolkien började skriva. Den trycktes i endast 3 500 exemplar, mer vågade man inte. Dessa sålde överraskande snabbt slut, och man fick trycka upp flera. Sagan om de två tornen följde den 11 november. Men publiceringen av den tredje volymen dröjde. Tolkien arbetade med sina appendix, faktatilläggen (som inte finns med i den nuvarande svenska översättningen, utan publiceras i bandet Ringens värld). För Tolkien, som var så besatt av detaljer, var de oerhört viktiga. Han hade massor av bakgrundsmaterial. Samtidigt fick han brev från människor som läst de första delarna och nu frågade om de mest skilda ting. Tolkien fick ännu fler idéer och hade svårt att begränsa sin kreativitet. Frodo var fångad av orcherna och Sam stod ensam och förtvivlad i tunnlarna under Cirith Ungol. I nästan ett år fick läsarna vänta på upplösningen. Men Tolkien kände tack och lov trycket från både förlag och läsare. Den 20 oktober 1955 kom Sagan om konungens återkomst slutligen ut, med appendix och allt. Och vi fick ett litterärt verk värdigt ett 50-årsjubileum!

To the Professor!
Denne geniale, omständlige mans noggrannhet är jag som läsare ytterst tacksam för. Omsorgen om detaljer och bakgrund är en del av tjuskraften hos Tolkien och bidrar till att den värld han målar upp blir alldeles verklig, trots att den innehåller mytiska gestalter och berättelser. Men noggrannheten var förmodligen också en börda. Älsklingsverket Silmarillion blev aldrig färdigt under Tolkiens livstid. Kanske är det inte så konstigt att han, som ständigt led brist på tid att sortera allt som skapats i hans fantasi, var upptagen av att skildra varelser med näst intill oändliga liv.

Det slår mig att en del av Tolkiens sätt att skapa verkar ha smittat av sig på arbetet med filmtrilogin! Vi har hört om ständiga revisioner av manuskripten under pågående inspelning, en petighet med detaljer som gränsar till besatthet och finputsning av slutprodukten så tätt inpå deadline att den närapå sprängts varje år. Men nu är det omöjliga jätteprojektet i hamn, och här om veckan kunde vi njuta av den glamorösa påse lördagsgodis som kallas Oscars-galan och delta i firandet av Härskarringen-filmernas triumfer. Skål för Peter Jackson och hans filmteam! Och glöm inte att också höja en bägare för mannen som för 50 år sedan rodde hem det ursprungliga omöjliga projektet. To the Professor!

Källor:
Humphrey Carpenter:
JRR Tolkien: A Biography (JRR Tolkien: en biografi)
Humprey Carpenter & Christopher Tolkien:
The Letters of JRR Tolkien
JRR Tolkien
sammanställd och kommenterad av Christopher Tolkien:
- The History of Middle-earth, part six: The Return of the Shadow
(HOME 6).
- The History of Middle-earth, part seven: The Treason of Isengard
(HOME 7).
- The History of Middle-earth, part eight: The War of the Ring
(HOME 8).

---------------

Kommentera (2)

  Upp

© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Alster | Faq | Prenumerera | Fråga | Länkar | Om TA