ARDAS HISTORIA

Silmarillerna

Av: Veronica Ninwanen
Bilder: Taurrohir

en tredje delen i "Ardas historia" börjar med ett krig. Ilúvatar, den allsmäktige guden, var orolig för alverna, då han hade sett Melkors grymma behandling av de som han lyckats infånga. Han rådde valar att ingripa och befria både alver och Midgård från Melkors ondska. Alverna tog inte del av kriget som utbröt, för valar skapade en skyddsbarriär runt Cuiviénen, där alverna bodde. Det enda alverna kände till om bataljerna var lösa rykten, och det faktum att marken skalv under deras fötter när de största slagen utkämpades. Under krigets gång blev havet mellan Aman och Midgård både bredare och djupare.

Trots att alverna inte deltog så lastade Melkor dem för kriget. Hans hat för alverna växte. Och det var dessa sammandrabbningar som blev hans fall. Tulkas var den som till slut lyckades fånga Melkor. Han bands fast i en kedja som Aulë hade smitt speciellt för ändamålet. Den kallades Angainor. Melkor fördes till Aman där han fick be om nåd inför Manwë. Denne lyssnade dock inte på Melkors ord utan fängslade honom i Mandos salar. Där skulle han leva i tre åldrar och sedan tillåtas be om nåd igen.
   Men Utumnos och Angbands djupa hålor blev aldrig helt fria från onda varelser. Ingen fick heller fatt i den som kallades Sauron.

Efter att Melkor hade fängslats så ville valar att alverna skulle komma till Aman. De var förtjusta i alvernas skönhet och de var ivriga att lära känna Ilúvatars barn. Trots att valars meningar gick isär på den punkten så bestämdes det att alverna skulle bosätta sig i Aman.

Melian och Elwë   
När denna nyhet kom till alverna blev de förskräckta. Det enda de visste om valar var den vrede de hade känt av under kriget mot Melkor, och den enda de litade på var Oromë. Därför sändes han ut för att tala med folket. Tre alver följde med Oromë till Aman för att föra sitt folks talan. De tre var Ingwë, Finwë och Elwë. Under deras vistelse i Aman blev de betagna av den glans och godhet som både valar och själva landet utstrålade. Det beslutades att de skulle ge sig av från Midgård för att leva i Välsignelsens rike.

Oromë på sin häst Nahar.

Alverna var tre grupper i sin stora vandring. Den första gruppen var även den minsta, och denna var vanyar, eller ljusalverna. De leddes av Ingwë, och hans folk älskades av Manwë; de var otroligt vackra.
   Den andra gruppen var Noldor, och de leddes av Finwë. De var Aulës vänner och han lärde dem allt han kunde.
   Den sista gruppen var den största, och den dröjde sig längst kvar i Midgård. Den bestod av teleri-alverna, som var mycket förtjusta i vatten. Ledarna för denna grupp var Elwë och Olwë.

I Aman bodde en Melian, en otroligt vacker maia. Hon dvaldes i Lórien -- trädgårdarna i Aman -- där hon lärde näktergalarna att sjunga, och de följde henne vart hon gick. Under vandringen västerut längtade Elwë efter sin vän Finwë. En dag när Elwës grupp hade slagit läger så sökte sig Elwë ut i skogen för att leta efter sin vän, ty han hade hört att noldor skulle finnas i närheten. Han irrade sig djupt in skogarna i östra Beleriand. Plötsligt hörde han en näktergal som sjöng och i en glänta träffade han Melian. Han blev som förtrollad av hennes skönhet och Amans glans som strålade ut från henne. De blev som förhäxade och stod länge under tystnad. Det var som världen runt om upphörde att existera. Många år senare blev Elwë kung Thingol, och han härskade tillsammans med Melian över alla sindar-alver, gråalver, i Beleriand. Elwë kom aldrig till Aman.

Fëanor
En av alla åldrars mest kända alver var Fëanor, son till Finwë och Míriel. Míriel dog inte långt efter hon hade fött sin son, då hon blivit trött på livet. Fëanor växte upp och blev en skicklig hantverkare. Men han var aldrig stilla och höll alltid på med nya projekt. Han gifte sig med Nerdanel av sitt eget folk och de fick sju söner. Finwë gifte en tid efter Míriels död om sig med vanyar-alven Indis. Detta retade Fëanor mycket, ty han tyckte varken om Indis eller sönerna Finarfin och Fingolfin, som hon fick tillsammans med Finwë.

Tiden passerade snabbt och till slut var Melkors straff över. När han fördes inför Manwë bad han om nåd, och Manwë visade det. Tulkas blev mycket arg över detta beslut, men han respekterade Manwë och höll sina åsikter för sig själv. Mandos litade inte heller på den nya, förbättrade Melkor. Denne släpptes ändock fri, men han var under uppsikt. Under sin tid i Aman gjorde Melkor allt för att vinna alvernas gunst. Men vanyar litade inte riktigt på honom och teleri var han inte intresserad av. Han riktade därför in sig på noldor.

Nu var tiden kommen till den punkt då silmarillerna skapades. Fëanor ville fånga ljuset av de två träden i något, han hade länge arbetat med alla möjliga sorters hantverk och hans slipade ädelstenar prydde Valinor och hela Aman. Han arbetade med silmarillerna under hemlighet i många år innan de blev klara. De såg ut som stora kristaller, men var hårdare än diamant. Hur han lyckades fånga och kapsla in ljuset i dem är djup hemlighet.
  
När han visade upp dem blev alla häpna och fascinerade. Varda välsignade dem och sa att ingen ond, levande varelse kunde ta i silmarillerna utan att bli bränd. När Melkor såg dem för första gången blev han som förhäxad av dem. Han visste att han måste ha ädelstenarna, till varje pris.

Fëanor och en silmaril.

  
Melkors onda sådd
Melkor hatade nu Fëanor mest av alla och han beslöt sig för att förstöra vänskapen mellan valar och alver. Han började sprida ut rykten bland noldor och fick dem att tro att valar hade fångat dem i Aman då de var rädda för dem kraft de fått av Illúvatar. Alverna kunde leva i frihet i Midgård istället för i Aman som styrdes av valar. Valar hade inte berättat än om människornas födelse. Melkor utnyttjades givetvis detta och berättade om de ”onda” människorna som nu skulle ta över Midgård.

Den som kanske mest av alla lyssnade på Melkors ord var den vildhjärtade Fëanor. Han längtade bort till friheten i Midgård. Givetvis var detta en stor vinst för Melkor, men hur mycket han än försökte vinna Fëanors förtroende så fick han inte röra vid silmarillerna Den enda gånger de kunde beskådas var när Fëanor prydde sig med dem på fester. De enda som annars fick skåda dem var Fëanors far, Finwë, och hans sju söner. Annars var de inlåsta i hans skattkammare i Tirion.

Nu påbörjade Melkor sitt intrigerande. Han viskade till Fëanor att Fingolfin och hans söner planerade att ta ifrån honom makten, men samtidigt sa han till Fingolfin och Finarfin att Fëanor planerade att slänga ut dem ur Tirion, Alvhems stora stad. Han spred även ut rykten om att valar var arga eftersom de ansåg att silmarillerna borde tillhöra dem. Och när ilskan låg och pyrde som värst bland noldor så berättade Melkor för dem om vapen. Varpå smedjor byggdes och svärd, hjälmar, sköldar och spjut smiddes.

Nu började Fëanor öppet tala om sitt hat mot valar. Han ville få med sig så många som möjligt, så att de skulle kunna överge slavlivet i Aman och återvända till Midgård. De oroade alverna sökte sig till Finwë. Under ett möte råkade Fëanor och Fingolfin i ett gräl, som slutade med att Fëanor drog sitt svärd mot sin halvbror. Detta var ett stort brott i Aman, som annars var ett fridfullt land. Fëanor fördes till Mandos för att bli utfrågad. Under detta avslöjades Melkor som roten till det onda. Detta retade Tulkas till vansinne och han gav sig ut för att leta reda på Melkor. Fëanor förvisades från Tirion, där han hotat Fingolfin, i tolv år. Fingolfin motsatte sig dock straffet.

Ungoliant
Fëanor flyttade norrut med sina söner, till Formenos, och Finwë följde med. Melkor gömde sig en lång tid tills en dag då han dök upp utanför Fëanors portar. De talades vid, men när Melkor nämnde silmarillerna tappade Fëanor humöret och körde iväg honom. Melkor flydde i raseri och förlägenhet från Aman; han hatade Fëanor mer än någonsin. Söderut i Avathar hade Ungoliant, en jättelik spindelgestalt, gömt sig utan valars kännedom. Melkor sökte upp henne för att få hennes hjälp.

Det var nu skördetid i Aman och en stor fest hade ordnats. Manwë hade bjudit dit Finwë och Fëanor, men det var bara Fëanor som kom. Fingolfin var ivrig att försonas med sin bror, och sökte upp honom genast. Han förlät honom för bråket och bad Fëanor att de skulle vara bröder igen. Fëanor lyssnade på det han sa och de var vänner igen.

Under festens finaste tillfällen, då alla stannade upp för att se de båda trädens lyster, kom anfallet från Melkor och Ungoliant. Tillsammans dödade de träden och Ungoliant drack av deras sav och drack upp Vardas källor. Detta gjorde henne större och mer kraftfull än någonsin. Nu spred sig ett mörker över Aman. Melkor hade fått sin hämnd.

Efter detta samlades alla i Domsringen. Yavanna förklarade att deras makt över skapande var begränsad. Det de skapade kunde endast göras en gång och inte mer. Träden kunde inte ersättas med något annat, men Fëanor hade fångat ljusen i silmarillerna och om Yavanna fick en av dem så kunde hon ge trädens ljus tillbaka till Arda.
  
Fëanor stod tyst länge och han hörde Melkors ord inom sig: ”så länge vala vill ha silmarillerna är de inte säkra”. Till slut svarade han, och han sa att visserligen kan saker och ting skapas enbart en gång, men att det som skapas tillhör skaparen och ingen annan. Och om de skulle tvinga till sig silmarillerna så skulle Fëanor förstå att Melkor var av valars släkte. Under detta möte kom budbärare från Fomenos, där en svart skepnad hade dykt upp och dödat Finwë och stulit silmarillerna. Alla förstod att det var Melkor som nu hade dödat noldors konung. Fëanor förbannade Melkor och kallade honom Morgoth -- världens svarta fiende.

Noldors flykt
Under sin färd tillbaka till Midgård råkade Ungoliant och Melkor i en dispyt. Ungoliant hungrade fortfarande, och hon krävde att få skatten som Melkor bar. Han vägrade att ge henne silmarillerna och då spann hon sitt nät runt honom. Han gav upp ett illvrål som hördes över hela Midgård, och balrogerna som hade väntat i djupet vaknade till liv och kom till sin herres undsättning.

När Melkor nådde sitt fäste återuppbyggde han det, och snart var det fullt med onda varelser där igen. Till sig själv smidde han en krona av järn och de pryddes av silmarillerna som hade bränts svarta av hans beröring. Brännsåren frän ädelstenarna blev han själv aldrig av med, och de plågade honom ständigt.

Efter mötet i Domsringen drog sig noldor undan och Fëanor talade till dem. Nu var deras kung död och de var förvirrade. Han talade om deras hem i Cuiviénen, om stjärnornas ljus och om friheten. Han bad dem att följa med honom tillbaka till Midgård. Fëanor talade länge och väl och till slut begick han ett förhastat dåd: han och hans söner svor en ed att förfölja och döda den som någonsin försökte stjäla eller undanhålla dem silmarillerna. De skulle ta ut sin hämnd på Melkor. De skulle vara bundna till den eden för alltid, men de insåg inte vilket misstag det var. Eden skrämde Fingolfin och hans son Turgon, som nu motsatte sig Fëanor, och det var nära att de rök ihop. Men Finarfin lugnade dem och bad dem att tänka över sina ord.
   Den enda kvinnan som var högt uppsatt var Galadriel, och talet Fëanor hade gett hade väckt en eld i hennes hjärta. Hon ville se vidderna i Midgård.
   Vandringen ifrån Aman började.

Frändedråpet i Alqualondë
Förmodligen skedde ett av de största brotten mellan alver på denna resa. När noldor kom till Alqualondë bad de teleri om hjälp. Fëanor försökte mana Olwë på samma sätt han manat noldors skaror. Men hans ord påverkade inte Olwë, som var ovillig att låna eller sälja ett skepp till noldor. Han ansåg att det skulle vara ett svek mot valar. Fëanor blev då vansinnig och samman med resten av noldor tog han skeppen som låg i hamnen med våld. En vild strid utkämpades och tillslut besegrades teleri-alverna och många dödades. Denna händelse kom att bli känd som frändedråpet i Alqualondë.
  
När de satt ut råkade dock Fëanors skepp ut för en väldig storm, och många förliste. Flertalet överlevde dock och steg i land på Araman, en öde trakt norrut i Aman. I Aramans vildmark fick de sin dom uttalad av en väldig gestalt, kanske var det Mandos. Den mörka gestalten uttalade valars dom över Fëanors ätt. De skulle för alltid leva i skuggan av sitt svek och den blodsutgjutelse som skett. De som följde Fëanor var dömda att bli olyckliga för all evighet.
  
Efter detta återvände Finarfin och hans folk till Aman, där de benådades av valar i Valinor. Fëanor visste att många nu började ångra vandringen från Aman. I hemlighet flydde han och de som han ansåg vara trogna med skeppen från Araman till Midgård. Fingolfin och hans folk lämnades kvar åt sitt öde. Denna beslutade sig, trots sina motgångar, för att fortsätta till Midgård. De var en svår väg och många av folket dog under vandringen. Men en av de som först satte foten på Midgårds jord var Galadriel.

Slutet på freden
Elwë -- eller Thingol, som betyder ”gråmantel” -- och Melian rådde med stor visdom sitt folk, sindar-alverna i Beleriand. De fick ett enda barn, dottern Lúthien -- den vackraste varelse som någonsin vandrat på Midgårds gröna ängar. Alverna i Beleriand hade mött dvärgarna, naugrim eller gonnhirrim som sindar kallade dem, eller khazâd som folket själva kallade sig själva. Folken lärde sig av varandra även om de var väldigt olika varandra.

När Melkors straff var slut förberedde sig Melian på de kommande tiderna. Hon visste att det skulle innebära bekymmer. Av dvärgarna fick de hjälp att bygga en fästning. Platsen fick namnet Menegroth -- de tusen grottorna. Det fanns bara en ingång och det var över en stenbro över floden. Efter ryktet om Thingols rike hade spritt sig så kom även en del teleri dit som inte hade följt Olwë. Lenwë hade brutit sig ur Olwës skaror och nu sökte hans son Denethor upp Thingol, då han oroades. Dennes folk slog sig sedan ned i de sju flodernas land -- Ossiriand.

Sindar fick vapen av dvärgarna, något som var ovärderligt eftersom onda varelser nu var större i antal och hade spritt sig från den mörka norden. Folket i Beleriand hade hört Melkors ångestvrål, och det fyllde dem med fruktan. Ungoliant hade flytt in i Beleriand och hon omgav sig av mörkret, men tack vare Melians kraft lyckades hon inte komma alverna inpå livet.

Givetvis kom anfallet från Melkor, eller snarare hans orcher, så småningom; men Thingol och hans alver var segerrika. Dock så var detta slutet för fredens tid. Melian använde sina krafter och gjorde en magisk skyddsbarriär runt deras land, som kallades ”Melians gördel”. Ingen kunde passera den mot hennes eller Thingols vilja. Landet innanför denna gördel kallades Doriath.

I Valinor rådde stor sorg efter noldors flykt, ty endast där kände man den storhet som Fëanor bar: han var skapt som den störste av sitt folk men Melkors hat hade omvänt honom, vilket var ett av hans ondaste verk. Under Yavannas sånger och Niennas tårar slog plötsligt en vit blomma ut på Telperion, och Laurelin bar en gyllene frukt. Dessa två formades till solen och månen. Och under solens första strålar vaknade människorna i Hildoriens land, som låg österut i Midgård. Ingen vala kom någonsin till de första människorna, som Oromë hade kommit till alverna. Detta gjorde att människorna blev rädda för valar, rädda för det stora och okända. Men i hemlighet höll Ulmo ett vakande öga på dem eftersom han fick alla nyheter genom Ardas jord, när han letade sig in i Midgårds alla vattendrag.

---------------

Nästa del i "Ardas historia" är full av sorg. Den kommer att berätta om de tragiska konsekvenserna av Fëanors ed, om silmarillerna och till slut om ondska och död.

Läs också de tidigare delarna i "Ardas historia":
Del I: Ainulindalë -- Skapelsen
Del II: Aman

---------------

Kommentera (0)

Upp