I DETTA NUMMER
INNEHÅLL | ANGÅENDE TOLKIEN | NYHETER
TOLKIEN I SVENSK ÖVERSÄTTNING | TOLKIENS VÄRLD -- DEL I
RINGARNAS HERRES
HISTORIA: RINGVERSEN
| OMRÖSTNINGEN

Tolkiens värld
första delen av två

Av: Panu Petteri Höglund

Inte många författare har så hängivna fans som JRR Tolkien. Men alla är inte lika glada. Debattörer har stundtals hävdat att Midgård är en rasistisk och fascistisk värld. Den finländske språkvetaren Panu Petteri Höglund har en annan syn, och menar att beskyllningarna om fascism är ett utslag av missriktad tokvänsterparanoja.



Fotograf: John Wyatt
u när det lika våghalsiga som omöjliga uppdraget att filmatisera The Lord of the Rings äntligen genomförts, kan jag inte låta bli att bidra till kommentarerna kring JRR Tolkiens författarskap. Hans dyrkare är många, och talrika är även deras försök att uttrycka sin beundran på det sätt som kallas det uppriktigaste: plagiat. Hela fantasygenren påstås ofta enbart bestå av Tolkien och Tolkiens epigoner – och det är ju ändå en prestation att starta egen litterär genre. Sålunda är det högst naturligt att vi nu drunknar i översvämmande kärleksförklaringar till den gamle mästaren.

Å andra sidan dyker i sådana tider lika säkert upp en armé av belackare, som försöker göra sig märkvärdiga genom att avslöja honom som än det ena, än det andra. Fascistbeskyllningen är redan gammal skåpmat och rutin, men roligare blir det när religiösa extremister försöker utmåla den stackaren som hin håle själv, roten till rollspel och annan satanism. Nöjet består i att påpeka för hallelujakören att Tolkien faktiskt var djupt troende och att hans mytologi var öppet kristligt inspirerad. Han omvände till och med sin vän, ateisten CS Lewis, till kristendomen -- högst densamme Lewis som fortfarande åtnjuter välförtjänt popularitet, även i de kristna kretsar som i allmänhet inte har mycket till övers för skönlitteratur.

Så kallade seriösa kritiker lär fortfarande ifrågasätta Tolkiens litterära förtjänster, och det finns överraskande få lärda kommentarer kring hans författarskap: större delen av sekundärlitteraturen (till exempel David Days Tolkienencyklopedier) går ut på att katalogisera alla de vättar och varelser som förekommer hos honom, och verkar främst vara riktad till de fans som, på ett liknande sätt som Tolkiens hobbitar, älskar att i fint bundna böcker läsa vad de egentligen redan vet. Dessa skrifter verkar dessutom gå långt i sina försök att tillskriva hans mytologi en inre stringens och koherens, som egentligen aldrig funnits mellan alla olika halvfärdiga manuskript.

Högmodig svensk
Den vetenskapligt mest seriöse tolkienologen av i dag torde vara TA Shippey; Paul Kochers arbeten har föråldrats när så mycket nytt material ur kvarlåtenskapen utgetts. Åke Ohlmarks, översättare till Härskarringen, som tycks ha varit tillräckligt bevandrad i fornnordiska och forngermanska språk samt mytologier för att säga någonting originellt om författaren, har i sin bok Tolkiens arv i stället ägnat tiden åt att redogöra för alla förnedringar som Tolkiens familj utsatt honom för. Hans försök till en dagspolitisk tolkning av verket förefaller barnsligt, och blir inte bättre av att Ohlmarks med krampaktig envishet prackar på läsaren materialet likt en stollig skribent av källarpamfletter.

Ohlmarks ivriga skryt med sin fina översättning irriterar också den läsare som haft tillfälle att jämföra olika tolkningar av The Lord of the Rings. Den svenska är visserligen inte sämst av de jag läst (jag är väl insatt i den finska, polska och tyska översättningen; och bläddrar för närvarande i den ryska), och Ohlmarks uppfinning "hober" för "hobbits" är bevisligen briljant. Dessvärre har han löst en del liknande problem med mindre elegans: ofta förefaller det att en första nödlösning förevigats på grund av ren vårdslöshet: det alviska ortnamnet Carn Dûm får heta "Dôm-kumlen" i första volymen, men förblir Carn Dûm i fortsättningen, där Ohlmarks kollat kartan och sett att det är ett berg som inte har något med kummel att göra. På samma sätt känns det konstigt att Fredegar Bolgers smeknamn "Fatty" förblir oöversatt. Å andra sidan har Ohlmarks varit tillräckligt beläst i fornnordiska för att kalla Middle-earth "Midgård", i stället för något fantasilöst som "Mittelerde" eller "Keskimaa".

Spår av Eddan
I och för sig måste det vara ett helvete att översätta Tolkien, inte minst om man -- som fallet tydligen varit för den polska översättaren -- bara behärskar vanlig modern engelska. Lika omöjligt tycks det dock vara att försöka bli klokare på boken med hjälp av moderna
litteraturteorier, och detta torde förklara en del av den seriösa litteraturkritikens motvilja att tillerkänna
Har namn från Eddan.
Tolkien verklig litterär storhet. Han har lastat sitt verk så fullt av antydningar på och lånegods från både germanska och keltiska mytologier, att det knappast går att idka riktig Tolkienforskning utan kunskaper i fornspråken. Den som är bevandrad i teoretiska riktningar inom litteraturvetenskapen snarare än i isländska och fornengelska kan inte tackla Tolkien, och försöker således att förneka hans värde som författare.

Namnen på de tretton dvärgar som i boken The Hobbit, förhistorien till The Lord of the Rings, besöker Bilbo för att locka honom ut mot äventyret, härstammar till exempel från den poetiska Eddan. Insprängd i "Völuspá", den kosmologiska inledningsdikten, finns det nämligen en förteckning över namn och poetiska omskrivningar på dvärgar, vars sammanhang med resten av -- den i och för sig rätt arkaiska och svårlästa -- dikten inte är tydligt. Det är faktiskt härifrån som även Gandalf fick sitt namn, "Gandálfur" på isländska. Att Tolkien gav sina dvärgar namn ur Eddan bör väl ses som en vits för filologiskt invigda. När jag själv för första gången läste Ólafur Briems skolutgåva av Eddan var jag givetvis redan väl beläst i The Lord of the Rings; och dvärgnamnen gav mig kalla kårar av igenkännande: bråkdelen av en sekund trodde jag nästan på att Tolkiens Midgård hade existerat. Enligt Shippey har boken en del liknande detaljer, uppbyggda kring samma sorts oförklarliga bråte som författaren hittat i de fornengelska källorna. Fornengelska talas även av ryttarna i riket Rohan -- i den publicerade versionen mycket lite; men i de första utkasten vimlade det av meningar på detta språk, lika mycket som på alvspråken quenya och sindarin.

Tolkien företrädde själv den äldre filologiska tradition som unggrammatikerna gav upphov till när de upptäckte ljudlagarna och kom underfund med hur man rekonstruerar glömda språk och försvunna ord. Denna tradition körde fast med den utvidgade rekonstruktionsivern, ty försöken att ta fram en "ursprunglig" Edda eller Nibelungenlied var dömda att misslyckas. I dag vet vi att oralt överförda epos inte har någon rekonstruerbar urform: episka sångare förvarar dem i sitt minne i form av en översikt av handlingen, som vid tillfället realiseras till dikt med hjälp av färdiga formler och konventioner. Nedtecknandet av ett sådant epos innebär alltid en reduktion, en standardisering av något som per definition inte kan ha en standardform.

Det paradigmskifte som följde när denna filologiska tradition inte längre bar frukt innebar bland annat att tyngdpunkten inom den filologiska undervisningen och forskningen försköts, från konkret inlärning och rekonstruering av döda språk till modern litteratur, realia och litteraturteori. Sålunda fick en Tolkien, som kunde skriva dryckesvisor på fornengelska och dikter på gotiska, ge vika för moderna mandariner som visserligen kan jämföra och tillämpa teorier och tolkningsmetoder, men som inte längre lär sig gammal spanska för att på egen hand kunna skriva en Don Quijote (novellen Pierre Ménard, autor de Quijote av Jorge Luis Borges) till.

Generaliseringar föranledde kritik
Antagligen är The Lord of the Rings också Tolkiens medvetna hämnd på företrädarna för det nya paradigmet. Boken påminner en hel del om medeltida riddarromaner, en genre som Tolkien kunde uppskatta och plundra på material, medeltidsforskare som han var. De första lärda recensenter som läste boken kände sig dock alldeles desorienterade i denna genre, med sin stiliserat pseudomedeltida, idealiserade och magiska miljön: följaktligen tillskrev de boken automatiskt och orättvist sådana brister som enligt deras åsikt borde uppvisas av en roman så lik en folksaga. Och sålunda ansåg de att boken var manicheistisk och svartvit i sin beskrivning av det onda och det goda.

Detta är till viss del berättigat, och förefaller alltjämt vara så när ondskan representeras av orker och Sauron. Orkerna är bara onda och duger endast till att slaktas. Men det är -- som vi ser i Mordor-beskrivningarna -- just därför Sauron inte kan vinna kriget med endast deras hjälp. De är tillräckligt onda för att vara odugliga, grälsjuka, odisciplinerade och illojala. De är sist och slutligen viljelösa och själlösa kreatur som styrs av Saurons järnhand. När denna släpper sitt tag, tappar de tråden helt och hållet: "Orcher och troll och förhäxade [...] odjur rände hit och dit i vanvettig dårskräck", när Sauron väl hade fallit, medan en del av hans mänskliga soldater, som "ännu var stolta och tappra män, dessa slöt sig nu samman till en sista front för desperat strid". (Sagan om konungens återkomst, sida 266.) Sauron är alltså tvungen att förföra och pervertera stolta och tappra män för att kunna föra krig.

Mer mytologi
För Tolkien, som stred i offensiven vid Somme, förlorade sina bästa vänner i första världskriget och dessutom skrev en stor del av The Lord of the Rings medan kriget mot Hitler pågick, var naturligtvis stolthet och tapperhet i fält snarast positivt laddade begrepp. Han fängslades och lockades av den nordiska och germanska hjältemytologin med dess krigarideal; samtidigt var han medveten om dess oförenlighet med hans kristna tro: som abboten på klostret Lindisfarne i forna tider frågade sina munkar, när dessa hade lyssnat till en berättelse om den förkristne anglosaxiske hjälten Ingeld (isländskans Ingjaldur, får man tro): "Vad har Ingeld att göra med Kristus?" För Tolkien framstod denna fråga som ett viktigt moraliskt dilemma, och The Lord of the Rings skulle ha blivit en mycket sämre bok om han inte hade varit kristen nog för att ifrågasätta "tapperheten" och "stoltheten": kanske de var soldatdygder, ja, men inga absoluta dygder, utan moraliskt tvetydiga egenskaper som också kunde utnyttjas av det onda till att förföra och insnärja.

Dilemmat mellan det forngermanska och det kristna kommer även till uttryck i den kosmologi som Tolkien skapade för sin värld: det är en blandning av kristendom och germansk polyteism. Han har både en monoteistisk, måhända judisk-kristlig, Gud -- Eru Ilúvatar -- och ett helt pantheon mindre allsmäktiga halvgudar eller ärkeänglar -- "valar" -- som ofta har igenkännliga forngermanska, romerska eller grekiska motsvarigheter (till exempel Aulë i Hefaistos).

Frodos nederlag
I Humphrey Carpenters JRR Tolkien: a Biography citeras en rad recensenter som alla har tolkat verket, särskilt slutresultatet, häpnadsväckande felaktigt. Eftersom de redan på förhand hade beslutat sig för att boken var ett moraliskt svartvitt pojkboksäventyr, påstod de att "pojkarna" -- hobbitarna -- bara upplever en massa spännande äventyr som inte leder till någon karaktärsutveckling, varefter de återvänder hem "med livet och lyckan i behåll". Det här är givetvis rena smörjan. Frodo får aldrig det liv och den lycka som borde tillkomma honom; han tillbringar resten av det jordiska livet sjuklig och deprimerad, och när han förlänas privilegiet att lämna världen tillsammans med alverna så handlar det faktiskt om en oåterkallelig hädangång likvärdig med döden: det är den enda läkedom som kan bota Frodo.

Bild: Taurrohir
Frodo får aldrig det liv i Fylke som han förtjänat -- han tillbringar resten av det jordiska livet sjuklig och deprimerad.

Hela Frodo-gestalten är ett bra exempel på hur Tolkien systematiskt underminerar sina egna hjälteideal med moraliska skrupler. Frodos heroism är inte av den militära sorten, och det är precis därför som han sedan blir bortglömd. I grund och botten är det förgäves som Gondors och Rohans soldater bekämpar Saurons trupper: om Frodo lyckas slänga Ringen i Dombergets eld gör det egentligen ingen skillnad om Saurons trupper segrar eller inte, och lika litet kan soldaterna kompensera hans eventuella misslyckande. Alla de ståtliga bataljer som utkämpas mot slutet av boken börjar sålunda te sig lika meningslösa som västfrontens köttkvarn i första världskriget. Till slut är det Merry och Pippin, som stridit i Gondors och Rohans arméer, som hemma i Fylke hedras som hjältar. Frodos sega arbete vinner kriget, men det är krigarna som roffar åt sig äran och berömmet. Ty deras hjältedåd är allmänt begripligt; Frodos är det inte.

Boken innehåller dessutom en hel uppsättning moraliskt tvetydiga och vacklande gestalter: Boromir, Saruman och inte minst Gollum. Många unga läsare av Tolkien har utan vidare begripit vad professionella kritiker tydligen har varit för professionella för att fatta -- att Gollum-gestalten är The Lord of the Rings största anspåk på verklig litterär storhet: till en början ett motbjudande monster, men vars kluvenhet med tiden blir klar; till slut börjar läsaren genuint att bry sig om och till och med solidarisera sig med figuren. De som kallat The Lord of the Rings "en bibel för nynazister" har tydligen medvetet struntat i Gollum.

Gudadyrkan
När de sista alverna (och med dem Frodo) lämnar Midgård, försvinner även den direkta kontakt med det gudomliga som är utmärkande för Tolkiens mytvärld. Alverna är odödliga, och de kan färdas fritt mellan gudsriket och Midgård. "Odödliga landen" är i det tolkienska världsalltet till att börja med en konkret existerande landmassa bortom havet, ungefär som Tír na nÓg -- den eviga ungdomens land -- i den gaeliska mytologin. Människorna får till att börja med en egen ö -- Númenor -- mellan Midgård och gudsriket, men när invånarna i detta land grips av hybris och vill bli odödliga som alverna, försöker de invadera gudsriket i en militär expedition. Detta vedergäller Ilúvatar dem genom att låta Númenor sjunka i havet: endast en handfull räddas för att bli utbygdsjägare i ödemarkerna. En av dessa, Aragorn, kommer sedan att spela en avgörande roll i Ringens krig, som inte bara för med sig att de sista av gudomlighetens direkta representanter på jorden -- de odödliga alverna -- seglar bort: den absoluta skönheten behövs inte längre som en motpol till den absolut onde Sauron, utan den återvänder till himmelriket och drar in stegen efter sig. Världens struktur är förändrad, Gud-Ilúvatar har plockat bort Odödliga landen och slängt resten av världen som en klump i det kosmiska sopnedkastet, där vi alltjämt befinner oss.

Betraktad i kontext med The Silmarillion och det material ur Tolkiens kvarlåtenskap som nu finns publicerat (Unfinished Tales, The Book of Lost Tales 1 och -2 och hela rubbet i The History of Middle-earth) är The Lord of the Rings sålunda främst en religiös allegori om syndafallet, eller hos Tolkien snarast om förlusten av en direkt, organisk förbindelse ("the Straight Path", "the Lost Road") till Gud. Det är betecknande att Midgårds folk praktiskt taget inte har någon religion värd namnet. Alverna tillber vala-halvgudinnan Varda-Elbereth-Gilthoniel, men för dem är hon en konkret existerande varelse och ingenting metafysiskt: mitt ibland sig har de äldre släktingar som personligen mött henne. Faramir, son till drotsen i Gondor, vänder
vid kvällsvarden sitt ansikte rituellt mot väster, där Guds eget land förr i

Bild: Hanna Olsson
Står för ett dåligt språk.
världen, före Númenors fall, verkligen låg geografiskt: denna ritual, bevittnad av Frodo och Sam på sin väg till Mordor, kan visserligen tolkas som protoreligiös, men med betoning på "proto-". Gud-Ilúvatars existens betvivlas ännu inte: Han är en del av historien, inte av mytologin.

Ful i munnen
I själva verket är det inte genom religiösa ritualer utan genom språkval (!) som människorna demonstrerar sin lojalitet mot Gud och det goda: Ilúvatars trogna i Númenor talar alvspråken quenya och sindarin öppet och förföljs därför av avfällingarna och konungen, som (nationalistiskt!) föredrar sitt eget språk, adûnaiskan. Detta var typiskt för Tolkien, ty han tenderade att tänka att det fanns "objektivt" vackra eller fula språk. (Finskan var för honom objektivt vackert: han behärskade vårt förstaspråk tillräckligt för att kunna studera Kalevala, och både eposet och språket tog han djupa intryck av.)

Ett fult språk var i Tolkiens värld främst Mordors svarta språket, "Black Speech"; och en del av dess fulhet var förfallenheten, ty i munnen på de kärlekslösa orkerna sönderföll det i sinsemellan oförståeliga dialekter. Hobbitarna Merry och Pippin, kidnappade av en hord orker, kunde sålunda följa deras inbördes trätor och intriger: kidnapparna hörde till olika dialektgrupper och var tvungna att samtala på det även för offren förståeliga samspråket. Tolkien uppfattade tydligen de klassiska, "rena", tungomålen som riktiga "språk" och framställde diversifieringen av dialekterna som en degeneration karakteristisk för orker och liknande låga varelser, utan kärlek till orden (det vill säga "filologi"). Även om han visserligen på unggrammatiskt sätt älskade att härleda ett språk från ett annat -- ljudlagarna för övergången från quenya till sindarin är noga utarbetade -- är motorn bakom språkförvandlingen, den talspråkliga bekvämligheten och uttalslättjan, för Tolkien bara jargongisering, vulgarisering, språkförfall och "fördömt orksnack". Eller snarare: "quod licet Jovi, non licet bovi", det vill säga: förr i världen var det de gamle tillåtet att "utveckla" latinet till en precis likadan jargongisering, vilket gav spanska, franska, katalanska och andra fina litteraturspråk; men om det sker i dag är det förfall. Tolkien skulle antagligen inte ha kunnat tänka sig den melanesiska pidginengelskan som ett funktionsdugligt litterärt uttrycksmedel, vilket den dock i dag är.

---------------

Kommentera (14)

---------------

Artikeln har tidigare utkommit i Ny Tid och i ETC:s Internet-bilaga i januari 2002. Den utges här i lätt reviderad form. Del två publiceras i nästa nummer.


"'I beg your pardon, but I had no idea you were still in business.'
   'Where else should I be?'
[...] Indeed for your old grand-father Took's sake, and for the sake of poor Belladonna, I will give you what you asked for.'
   'I beg your pardon, I haven't asked for anything!'
   'Yes, you have! Twice now. My pardon. I give it you.'"


-- Bilbo och Gandalf konverserar.

Upp

© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare