I DETTA NUMMER
INNEHÅLL | ANGÅENDE TOLKIEN | NYHETER
TOLKIEN I SVENSK ÖVERSÄTTNING | TOLKIENS VÄRLD -- DEL I
RINGARNAS HERRES
HISTORIA: RINGVERSEN
| OMRÖSTNINGEN

Tolkien i svensk översättning:
Från Hompen till Ringarnas herre

Av: Beregond, Anders Stenström
Översättning: Daniel Möller

Anders Stenström -- Beregond i Tolkienkretsar -- är en internationellt erkänd expert i ämnet, som också varit delaktig i arbetet med nyöversättningen. Här berättar han om den svenska översättningshistoriken till dags dato.

Tidiga Tolkienutgåvor
venska utgåvor av Tolkiens texter har en lång historia. ”MS Bodley 34. A re-collation of a collation”, en artikel av hans hand (skriven tillsammans med SRTO d’Ardenne), publicerades i den svenska tidskriften Studia Neophilologica 1948*. Än mer anmärkningsvärt är att Hompen dök upp redan året innan, med god marginal den första utgivna översättningen av The Hobbit, och således av någon text av Tolkien. Jag har inte någonstans sett angivet vilket vaket öga hos utgivarna, Kooperativa Förbundets Bokförlag, som upptäckte boken, men den översattes av Tore Zetterholm, och illustrerades av dennes yngre bror Torbjörn Zetterholm (omslaget och kartorna tecknades av Charles Sjöblom). Båda bröderna Zetterholm var begåvade och befann sig i början av långa karriärer som författare respektive konstnär**.

Bortsett från att vara den första, är översättningen idag kanske mest känd för att Tolkien ogillade att Tore Zetterholm ändrade hobbit till hompe***, ett val som dock inte gjordes helt utan anledning. Formen hos ordet hobbit har inga nära paralleller i svenskan mer än lånordet gambit, medan det uppfunna hompe låter trovärdigt inhemskt. Än mer anmärkningsvärd, och långt mindre försvarbar, är ändringen av Bilbo till Bimbo.

Hur elf och goblin behandlades är också intressant. Den direkta motsvarigheten till ordet elf hade försvunnit ur svenska språket. Kvarlevan i vår folktro var en feminin avledning, vars moderna form är älva. Varelserna som åsyftas uppfattas också oftast som kvinnliga väsen, men det är fullkomligt möjligt att tala om Oberon som en älvkung, för att ta ett exempel. Tolkiens elves heter således, aningen olyckligt, älvor i Zetterholms översättning: den etymologiska släktskapen finns där, men älva uppfattas närmast som engelskans fairy. Engelskans goblin, å andra sidan, har ingen självklar svensk motsvarighet, varken som ord eller som föreställning; Zetterholm översatte det till svartalf. Den faktiska motsvarigheten till elf hade för länge sedan återinförts, i form av ett litterärt lån från fornnordiskan, då som alf, och termer från isländsk mytologi, som ljusalf och svartalf, etablerades i svensk artonhundratalspoesi. För att komplicera saken utvecklade lånordet två varianter, en form med naturaliserat uttal, i dag således stavat alv, och en form där F:et uttalas som F, som alltså förblivit alf i modern stavning. En svartalv eller svartalf är ett illvilligt underjordiskt väsen, vilket förklarar Zetterholms val.

Bild: Taurrohir
Översättningen "älva" kan ge fel associationer.


Det tycks inte ha gjorts något omtryck av Hompen, och boken har blivit sällsynt och värdefull. Fem av illustrationerna finns återgivna i The Annotated Hobbit.


* Studia Neophilologica
vol. XX, nummer 1-2. Artikeln finns på sidorna [65]-72.

** Tore Zetterholm, 1915-2001. Författare till 28 skönlitterära böcker utgivna mellan 1940 och 1995; skrev även böcker om Kina, Tibet, buddism, litteraturhistoria; litterära antologier; har förutom The Hobbit översatt verk av Arthur Koestler med flera (bland annat en samling av Chestertons Fader Brown-berättelser). Var även en tid ordförande i Sveriges Dramatikerförbund.
   Torbjörn Zetterholm, 1921- (Tores yngre bror). Konstnär inom olika tekniker, särskilt träsnitt; typiska motiv är landskap, djur och växter. Han har deltagit i konstutställningar över hela världen. Har även, förutom The Hobbit, bland annat illustrerat HC Andersen.

*** Se brev 190:8 i Letters. I brev 188:2 finns en mer övergripande kritik.



Härskarringen

Det var ett annat förlag, Gebers, som prövade lyckan med The Lord of the Rings. I det fallet var svenskan, efter holländskan, det andra språket till vilket verket översattes, och de tre volymerna gavs ut 1959, 1960 och 1961. Den främsta drivkraften bakom detta var Disa Törngren, redaktör på Gebers. Till översättare valde hon Åke Ohlmarks, som tidigare (bland annat) hade översatt Eddan. Han kunde därför förväntas göra rättvisa åt de ”germanska” elementen i Tolkiens text*.

Än en gång ligger översättningens anspråk på internationell berömmelse i Tolkiens dokumenterade kritik, och hans irritation över bilden Ohlmarks gav av honom i bokens förord. ”Ohlmarks är en mycket fåfäng man (vilket jag upptäckte i vår korrespondens) som föredrar sina egna fantasier framför fakta, och är synnerligen benägen att simulera kunskap han inte har” (Letters, brev 228:6), löd Tolkiens adekvata observation; exemplen i brev 229 illustrerar detta.

I vissa fall kom dock Ohlmarks förtrogenhet med fornnordiska termer och deras litterära eller arkaiska motsvarigheter i svenska till sin rätt. För elf använde han alv, och räddade därmed ordet från att försjunka i samma glömska som van och dis. Valet kan tyckas självklart i efterhand, men som vi kunnat se ovan var så inte fallet för Zetterholm. Det var ett djärvt drag (liksom Tolkiens bruk av elf på, sätt och vis**) och passade perfekt – den belagda användningen av ordet uppvisade liknande konnotationer som engelskans elf. På ett likartat sätt översatte Ohlmarks Westron med väströna, som hade en förebild i det sällsynta gamla ordet norröna (syftande på språkgemenskapen kring Nordsjön under den nordiska heroiska
Omslaget till första utgåvan, av Rolf Lagerson.
litteraturens tid), vilket säkerligen mycket få av läsarna någonsin hade hört. Återigen ett välgrundat val som skulle kunna ha upplevts som alltför kuriöst, men som visade sig fungera utmärkt.

I andra fall kände dock Ohlmarks inte igen släktskap som borde ha varit uppenbara. Som Tolkien påpekade i ”Guide to the Names in The Lord of the Rings”***, översattes elementet harrow i Dunharrow med harv, som jordbruksredskapet, och inte harg, som är svenskans formella motsvarighet och som förekommer i ortnamn. Trollshaws, ett namn som står att finna på kartan, översattes till Trollbergen, trots att kartan visade att det rörde sig om en skog, och att shaw är samma ord som svenska skog (fast en mer arkaisk synonym vore att föredra som översättning av det arkaiska shaw).


Ordet hobbit skonades inte heller denna gång. I svenska substantiv slutar böjningsstammen vanligen på en betonad stavelse; om den lexikaliska formen slutar med en obetonad stavelse faller den vanligen under ett av vissa specifika mönster: vissa typer av obetonade ändelser kapas (måne – mån-ar), andra förlorar sin vokal (öken – ökn-ar), vissa bibehålls helt sonika (viking – viking-ar), och ytterligare andra betonas i pluralböjda former (motor – motor-er). Ett ord som inte är välkänt och som inte passar in i ett bestämt mönster kan orsaka förvirring (böj tango utan att tveka!). Som nämndes ovan är det enda existerande substantiv som slutar på ett obetonat -it, och som skulle kunna bilda mönster för hobbit, det ovanliga ordet gambit****. Ohlmarks tycks ha utgått ifrån att hobbit helt enkelt inte passade svenska språket; han menade att det skulle assimileras med den mångfald av ord som slutar på betonat –it (det grekiska och nylatinska suffix som uppträder som –ite i engelskan), och glömde att valet av pluralform på ett enkelt sätt skulle förhindra en sådan assimilering. Hans radikala lösning på problemet var att kapa slutet av ordet, och förvandlade det till hob. Det har en trevlig, rund klang, men fler förtjänster vill jag inte tillerkänna det.

I själva verket överdrev Ohlmarks storligen problemen med hobbit. Det finns jämförbara ord, som fänrik och i synnerhet robot (i svenskan uttalas ju det ordet med ett kort o i första stavelsen, vilket gör att det i det närmaste rimmar med hobbit): ingen har någonsin känt behovet av att förkorta robot till rob.


* Åke Ohlmarks, 1911-1984. Översättare av ett flertal titlar: fornnordisk litteratur, klassiska religiösa texter, Nostradamus, Shakespeare och förstås Tolkien. Författare till populälhistoriska och populärbiografiska böcker, religionshistoria, spådomskonst och andra ämnen.

** Angående hans tvivel om det lyckade i detta, se brev 151:2 i Letters.

*** I Jared Lobdells (red.) A Tolkien Compass, La Salle, Ill.: Open Court, 1975, sid. [153]-201.

**** Kredit är också en troki när det används som bokföringsrubrik, men är oböjligt.


Ohlmarks egenheter
Kännetecknande för Ohlmarks text är hans benägenhet att brodera ut varje beskrivning. I berättelsens inledning är inte enbart Bilbos rikedomar en legend (som i originalet), utan hans resor är även de ”sägenomsusade”. Folk började inte bara kalla honom väl bibehållen, utan de började ”framhålla” att han var det. Och så fortgår det rakt igenom; jag ger bara ett slumpvis utvalt exempel från var och en av de följande volymerna. I kapitlet ”Guldhallens konung” säger originalet: ”His voice rang clear as he chanted in the tongue of Rohan a call to arms”. Ohlmarks återger detta med “Hans stämma klang klar som en stormklocka när han på Rohans språk högtidligt framsjöng det gamla vapenropet”. I ”Tornet vid Cirith Ungol” förvandlas Tolkiens raka ”Then he heard the hideous voice speaking again” till ”... och så kom det en hest morrande, vidrig orcherstämma”. Det senare exemplet uppvisar också en annan av hans översättnings egenheter, översättningen av orc till orch (i stället för ork, vilket vore normal svensk stavning).

Ohlmarks misstolkade ofta originalet. Ibland läste han helt enkelt fel. I kapitlet ”Rohirrim rider i fält”, till exempel, när ryttarna uppfattade ”no sight or sound” av fienden, säger översättningen ”varken suck eller läte”. Skillnaden mellan dead och death förbisågs: the Paths of the Dead blev Dödens stig och i ”Gondors belägring” skriver Tolkien att Pippin ”stopped dead”, när han kom ner till stadsporten just som Gandalf konfronterar nazgûlernas herre, vilket Ohlmarks fick till ”hade hejdat döden”. Lustiga exempel som dessa har gett svenska Tolkienfans mycket att skratta åt. Favoriten finns i slutet av ”Ryttarna av Rohan”,
när Aragorn talar om de forna skogarna, där ”the Firstborn roamed”. Ohlmarks berättar här för oss att ”den Förstfödde bölade”,

Bild: Taurrohir
Tolkiens "the Firstborn roamed" blev "den Förstfödde bölade".
och associerar på ett komiskt vis verbet roam med svenskans råma. När jag läste detta som barn fascinerades jag av den kvasimitraistiska föreställningen om något slags urtidstjur.

Irriterande nog är Ohlmarks mycket ofta inkonsekvent i sina namnöversättningar. Isengard, till exempel, uppträder först som Isengard, återkommer tre meningar senare som Isendor, strax efteråt som Isendal, återgår till Isengard och förblir i denna form under återstoden av den första volymen. Det är först i nästa volym som det får den slutgiltiga formen Isengård.

Själva bokens namn drabbades hårt. Den första volymen gavs titeln Sagan om Ringen*, utan någon titel för hela verket som sådant. I synopsen i början av den andra volymen var hela verket benämnt som Ringarnas Ring. I synopsen i den tredje volymen hade verkets titel blivit Härskarringen, och det är numera förlagets officiella namn på det. Men de flesta svenska läsare använder i själva verket Sagan om Ringen om både den första volymen och verket som helhet.

Och det finns oerhört många svenska läsare. Trots alla brister hos översättningen har verket – vilken dess titel än må vara – åtnjutit stor framgång i Sverige, och det sägs ha sålt i 2 miljoner exemplar (i en befolkning på 9 miljoner med 4,5 miljoner hushåll).

Verket var faktiskt framgångsrikt redan från början; det fick entusiastiska recensioner (tillsammans med ett antal negativa, naturligtvis), och försäljningen, om än inte stor nog att föranleda ett nytryck på ett antal år, var tillräcklig för att ge förlaget modet att ge ut en översättning (även den av Ohlmarks) av Farmer Giles of Ham – dess svenska titel är Gillis Bonde från Ham – samma år som den tredje volymen av Härskarringen.


* Det står faktiskt Sagan om ringen på första upplagans titelsida, men åtminstone på omslagen (jag har inte tittat på de olika titelsidorna) har förlaget även använt Sagan om Ringen (med versal), vilket jag betraktar som "normalformen". [Den vanligaste formen i bokens inlaga -- men inte i marknadsföringssammanhang -- verkar vara Sagan om ringen, varför den formen används annorstädes på Tolkiens Arda. Redaktörens anmärkning.]


Bilbo och Hallqvist
Det var förmodligen denna framgång som föranledde nyöversättningen av The Hobbit av Britt G Hallqvist, publicerad av Rabén & Sjögren (ett förlag som ärvt KF Bokförlag) under titeln Bilbo: en hobbits äventyr 1962. Som synes lämnades ordet hobbit intakt denna gång, liksom namnet Bilbo.

Britt G Hallqvist var en välkänd författare och översättare*. Första upplagan av Bilbo illustrerades av Tove Jansson, den finska konstnären och författaren som skapade mumintrollen. Janssons illustrationer till Bilbo är ibland idiosynkratiska (de skogsalver som dumpar tunnor i vattnet har horn som kor), men generellt sett mycket stämningsfulla, och Hallqvists text fångar originalets skiftande stillägen mycket bra, anser jag.

Ohlmarks gjorde senare gällande att det var Tolkien som krävde av Rabén & Sjögren att hobbit skulle användas, och att det besvärade dem. Det är inte omöjligt att Tolkien bad om eller till och med krävde detta, men det är förvisso även möjligt att Hallqvist helt enkelt ansåg att hob var ohållbart.

Oftast hämtade dock Hallqvist namn och termer från Ohlmarks översättning. Mörkmården som översättning av Mirkwood är ett exempel, om vilket det kan sägas att författarens kritik i ”Guide to the Names …” inte är riktigt rättvis: mård är förutom ett djurnamn faktiskt ett ortnamnselement som betyder ”hård mark”. Ett ovanligt sådant, men allmänt känt som en del av namnet på skogen Kolmården, en gång ökänd för sina stråtrövarband. Så Mörkmården är faktiskt ett plausibelt, och måhända passande olycksbådande, namn på en mörk skog, och det arkaiska mården gottgör det faktum att svenskans mörk är ett vardagligt ord, till skillnad från engelskans mirk. Vad som försvinner i översättningen är att Mirkwood specifikt speglar ett gammalt germanskt uttryck (av vilket den regelbundna svenska motsvarigheten är Mörkveden**). Andra fall är Dimmiga bergen för the Misty Mountains och Ensamma berget för the Lonely Mountain (fastän Hallqvist i det senare fallet är konsekvent, medan Ohlmarks omväxlade med Ensliga bergen – ja, plural) och hon använde också hans Bagger för Baggins. Men i stället för att låna Ohlmarks Hobsala behöll Hallqvist Hobbiton oförändrat, troligen för att hon inte använde hans hob. Hon lämnade även Sackville och, i synnerhet, Rivendell oöversatta; Ohlmarks hade översatt det namnet till Vattnadal, vilket som Tolkien påpekade i ”Guide to the Names…” tydligt ”antyder att översättaren trodde att Riven- var härlett från river”. Det skulle ha varit intressant att se vad Hallqvist skulle ha kommit på om hon hade försökt att skapa svenska versioner av dessa namn.

Lyckligtvis instämde Hallqvist även i Ohlmarks översättning av elf till alv. Till det svåra goblin valde hon vätte: i svensk folktro ett ord för ett mer eller mindre kusligt väsen, och en så god lösning som någon.


* 1914-1997. Mer än 40 barnböcker; poesi; psalmer. Bortsett från The Hobbit och (som vi ska se) Smith of Wotton Major översatte hon verk av Richard Adams, HC Andersen, TS Eliot, Goethe, bröderna Grimm, Kipling, Jean de la Fontaine, Edward Lear, CS Lewis (Min morbror trollkarlen), AA Milne, Nesbit, Mary Norton, Beatrix Potter, Shakespeare, Pamela Travers, Peter Weiss, Oscar Wilde, Laura Ingalls Wilder med flera. Hon var medlem av en liturgisk kommission och hedersdoktor i teologi.
   Av en egendomlig slump var Tore Zetterholm en av mottagarna av Svenska Dagbladets årliga litteraturpris 1950, och samma år mottog Britt G Hallqvist samma tidnings barnlitteraturspris.

** Det kan dock noteras att Ohlmarks var konsekvent i detta fall, i det att han senare använde Mörkmården för att återge myrkviðr i sina översättningar av fornnordisk litteratur.


Den sentida antologin Sagor från en farofylld värld innehåller Gillis Bonde från Ham, Tom Bombadills äventyr, Blad av Niggle, och Sagan om smeden och stjärnan.
Mellan Ringen och Silmarillion
Liksom över hela världen tilltog Tolkienintresset avsevärt i slutet av 60-talet. Första pocketutgåvan av Härskarringen kom 1967 och försäljningen började skjuta i höjden. I 70-talets början grundades de första svenska Tolkiensällskapen. Det tilltagande intresset ledde också till en ny våg av översättningar. Av tilläggen till The Lord of the Rings hade endast ”Historien om Aragorn och Arwen” samt fjärde tillägget inkluderats i Härskarringen. 1971 utgavs en volym kallad Ringens värld innehållande samtliga tillägg (fast avdelningen om runor återgavs i sammanfattning), översatta av Ohlmarks. (Jag fick boken i julklapp; jordisk lycka kunde inte bli större.)

Följande år gav oss inte mindre än tre nya översättningar: Gebers och Ohlmarks producerade Tom Bombadills äventyr (The Adventures of Tom Bombadil; formen Bombadill är ytterligare en av översättarens egenheter – han måste ha avsett att namnet skulle betonas på sista stavelsen) och Träd och Blad (Tree and Leaf), medan Rabén & Sjögren och Hallqvist gav oss Sagan om Smeden och stjärnan (Smith of Wootton Major), med Pauline Baynes illustrationer.

Ytterligare ett par av Tolkiens verk kläddes i svensk språkdräkt av Åke Ohlmarks. Om Beowulfsagan (1975) innehåller översättningar av tre av Tolkiens akademiska texter: Beowulf: The Monsters and the Critics, ”Prefatory Remarks on Prose Translation of ’Beowulf’”, och ”English and Welsh”. En översättning av The Father Christmas Letters, under titeln Breven från jultomten, gavs ut samma år som originalet (1976). Men Ohlmarks översatte även böcker om Tolkien av Paul H Kocher och Randel Helms, och publicerade en allmän presentation, Sagan om Tolkien (1972), samt en uppslagsbok, Tolkien-lexikon med allt från Alvhem till Örtplyte (1976), i eget namn, innan hans osämja med Christopher Tolkien förändrade allt.

Ohlmarks version av detta är att han ville ge en försmak av Silmarillion genom att publicera en redogörelse för dess innehåll, baserad på information som Christopher Tolkien hade gett honom under ett besök i England i slutet av 1974, och med en inledande beskrivning av Christopher Tolkien själv och hans hem och familj. När han mottog ett ogillande brev blev han så sårad att han aldrig besvarade det. Kanske var detta anledningen, eller kanske hade helt enkelt bristerna i hans översättningar uppmärksammats. I varje fall fick Gebers, där nu Erland Törngren, Disas son, var den ansvarige Tolkienförläggaren, de svenska översättningsrättigheterna till Silmarillion enbart på villkoret att de hittade en annan översättare än Ohlmarks*.


* Detta var inte riktigt slutet på Ohlmarks karriär som Tolkienöversättare: han anlitades för att översätta dikterna av Tolkien citerade i Carpenters biografi, och en ny upplaga av Ringens värld 1980 innehöll (utöver tilläggen, och de två översättningar av Ohlmarks som först publicerats separat 1972) hans översättning "Beorhtnoths hemkomst". Samma år gavs hans översättning av David Days A Tolkien Bestiary ut. Men han ägnade sig allt mer åt att svartmåla Tolkien och alla med anknytning till honom, alltifrån traktaten gentemot Christopher Tolkien, Tolkiens arv från 1977, till angreppet mot de svenska Tolkiensällskapen, Tolkien och den svarta magin från 1982 (se min artikel "Tolkien in Sweden" i Inklings 1984); 1980 hörde jag honom i ett föredrag lägga fram teorin att JRR Tolkien inte hade författat The Lord of the Rings, utan enbart omarbetat ett manuskript ärvt från EV Gordon.


Roland Adlerberth
Valet föll på Roland Adlerberth, en översättare med lång erfarenhet*. Hans Silmarillion gavs ut 1979, och de Tolkienböcker som dykt upp i Sverige efter detta är översatta av honom: Sagor från Midgård (Unfinished Tales), 1982; Herr Salig (Mr. Bliss), 1983; samt De förlorade sagornas bok (The Book of Lost Tales), del ett 1986 och del två 1988. Alla dessa hanterades skickligt och hade ett bra flyt i språket efter vad jag har hört sägas: jag har faktiskt inte läst dessa översättningar själv.

Det är intressant att notera att ordet älva togs i tjänst på nytt i De förlorade sagornas bok, denna gång för att översätta fairy (till vilket det lämpar sig). Adlerberth använde generellt sett Ohlmarks namn och termer, som alv och orch, och han behöll även Hallqvists vätte. Till fay valde han , nog så passande.

Med undantag för Herr Salig utgavs Adlerberths översättningar med imponerande omslagsbilder av Inger Edelfeldt**. Under samma period gjorde hon även omslag till nya upplagor av Härskarringen (tre olika uppsättningar), Ringens värld samt Gillis Bonde från Ham. Tolv av hennes målningar valdes ut till 1985 års Tolkienkalender från Allen & Unwin.

Listan över Adlerberths översättningar antyder mycket riktigt att Tolkien behöll en stor läsarskara genom hela 80-talet. Och gör så fortfarande. Med detta i åtanke är det besynnerligt att förlaget aldrig har ansett det mödan värt att översätta hans Letters.

Gebers slogs i början av 90-talet ihop med det stora företaget Norstedts, och ett decennium senare blev även Rabén & Sjögren del i samma förlagsgrupp.


* 1923-1993. Översättare av åtskilliga böcker av dussintalet författare (till exempel Alexandre Dumas, Joseph Conrad, Michael Ende, Robert Heinlein, VS Naipaul, Jules Verne): huvudsakligen deckare, science fiction, fantasy och naturböcker.

** 1956-. Illustratör till diverse böcker. Författare av ett tjugotal titlar: romaner, noveller, serier, barnböcker, dikter. Mottagare av ett flertal litterära priser.


Nyöversättningen
Samtidigt som den här artikeln färdigställs 2004, förbereds en svensk nyöversättning av The Lord of the Rings. Den här gången ska prosan skötas av Erik Andersson*, och poesin av Lotta Olsson**. Ingen av dem har ägnat sig åt Tolkien tidigare, men Andersson är en väletablerad översättare och Olsson en skicklig poet. Den här gången blir det inget hob eller Vattnadal, så mycket står klart. Ända sedan företaget tillkännagavs, tidigt 2003, har det mötts av intresse och på de flesta håll förväntningar hos svenska Tolkienfans. Allmänheten är också intresserad; tidningar, radio och tv har uppmärksammat projektet genom mångtaliga rapporteringar.

Ett par av de lösningar av bokens namnfråga som Andersson övervägt har blivit offentliga. Baggins översätts till Secker (nära Sækker, valet i den danska översättningen av The Lord of the Rings, och Sekker, i den första norska). Många läsare tycker mycket om Bagger, men kruxet är att översätta Bag End med ett besläktat namn med passande betydelse (Ohlmarks ersatte Bag End med Baggershus och Hallqvist följde hans exempel), vilket enklare låter sig göras med något i linje med Secker. Anderssons villighet att förkasta inrotade namn för att hålla sig nära originaltexten bådar gott***. Ett antal långtida studerande av Tolkiens verk (inklusive undertecknad) har också rådfrågats angående fakta och nomenklatur.

Nyöversättningen av Andersson och Olsson kommer att få en ny titel, Ringarnas herre, och den första volymen kommer att kallas Ringens brödraskap. En härskara av fans och andra läsare väntar.


* 1962-. Översättare av 37 titlar, huvudsakligen science fiction och deckare; författare till noveller, essäer och tre romaner.


** 1973-. Diktsamlingar, barnböcker, ett par översättningar.

*** Dock har vi hört att Andersson tänker använda sig av Ohlmarks översättning av the Shire till Fylke, utan att ta hänsyn till en väsentlig egenhet hos originaltermen: dess grammatiskt bestämda form. Dessutom syftar fylke huvudsakligen på norska län, vilket gör det till ett underligt val i en svensk översättning. Men för många läsare är det tvivelsutan helt enkelt ett namn som låter bra, med en obskyr betydelse.

---------------

BEREGOND, ANDERS STENSTRÖM, har varit Tolkienentusiast sedan 1967, och bär tillnamnet Beregond sedan början av 1976, när han blev intagen i Tolkiensällskapet Forodrim. Han har forskat i olika aspekter av Tolkiens verk, och hans artiklar har kunnat läsas i många publikationer, inte minst årsskriften Arda. Hans bidrag vid den internationella Tolkienkonferensen 1992, hundra år efter författarens födelse, finns med i den publicerade konferensskriften. Tillsammans med Kristina Valinger är han ansvarig för den svenska textningen av Peter Jacksons filmatisering av Härskarringen. Han bor i Uppsala och arbetar som kyrkvaktmästare.

---------------

Kommentera (8)

---------------

Denna text publicerades på originalspråk som "Tolkien in Swedish Translation: from Hompen to Ringarnas herre", Beregond, Anders Stenström, i Translating Tolkien: Text and Film. Redaktör: Thomas Honegger. Zürich och Bern: Walking Tree Publishers, 2004, s. 115-124.


Upp

© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare