I DETTA NUMMER
INNEHÅLL | ANGÅENDE TOLKIEN | NYHETER
INTERVJU: ERIK ANDERSSON | TOLKIENS VÄRLD -- DEL II
RINGARNAS HERRES HISTORIA: MERRY | OMRÖSTNINGEN

Tolkiens värld
andra delen av två

Av: Panu Petteri Höglund


Inte många författare har så hängivna fans som JRR Tolkien. Men alla är inte lika glada. Debattörer har stundtals hävdat att Midgård är en rasistisk och fascistisk värld. Den finländske språkvetaren Panu Petteri Höglund har en annan syn, och menar att beskyllningarna om fascism är ett utslag av missriktad tokvänsterparanoja. Här synar han Tolkiens författarskap och kommenterar kritikers respons.

olkiens motbjudande orker har gärna tolkats som en avhumaniserande karikatyr på den moderna arbetarklassen, och därigenom som ett bevis på hans "reaktionära" och rent av "fascistiska" inställning. Att han vantrivdes i industrialismen är välkänt; det är precis därför som han har blivit något av en profet eller ideolog för naturskyddarna. Beskyllningarna om fascism anser jag däremot vara ett utslag av missriktad tokvänsterparanoja.

Bild: Taurrohir
Det må väl vara sant att Tolkien -- som i sin person förenade ett intresse för forngermansk mytologi och en varm kristen tro -- ur vänstersynpunkt framstår som högst suspekt; men eftersom Tolkien var katolik i England, ett land vars nationella medvetande formats under århundraden av kamp mot katolicismen, så torde tron i hans fall ha fungerat som en återförsäkring mot snäv nationalism och som en påminnelse om behovet av ett allmänmänskligare perspektiv. Tolkien var givetvis en engelsk patriot -- mindre kan vi inte vänta oss av en Somme-veteran* -- men den nationalistiska dimensionen i hans författarskap handlade nog snarast om att ge England eller den engelsktalande världen en egen mytvärld som kunde mäta sig med den keltiska eller den finska, som han avundades. Hans mytopoetiska livsgärning var sålunda ett kulturpatriotiskt projekt av den sort som var typisk för de nyvaknade nationerna i Östeuropa (inte minst Finland) eller i de keltiska randområdena av Storbritannien.

* Redaktörens anmärkning: Tolkien deltog i offensiven vid Somme under första världskriget, se fråga 1 i faq:en.


Vänstern inget för vänstersinnade
Det är välkänt att Tolkien hade en reaktionär inställning till mycket som på hans tid ansågs stå för framsteg, men jag avråder gärna "vänstersinnade" från att tanklöst solidarisera sig med vad som uppfattades som "vänster" eller progressivt på Tolkiens tid. Mycket av detta gäller det i dag -- när världsalltets stora hjul vridit sig -- att i radikalismens namn bekämpa. Sådan har alltid världens ordning varit, några har bara inte håxat det ännu. Många är de kommentatorer som orkat slösa bläck och krafter på att himla sig över att Tolkien kunnat bli fadder åt de gröna, så reaktionär som han var -- en del antigröna polemiker också utnyttjat Tolkien som stöd för sina försök att utmåla ekologer som fascister -- ett populärt propagandatrick nu för tiden. Vi bör inte bry oss om propagandan: Tolkien var främst en sentimental naturvän och som sådan en fiende till industrialismen. Sålunda hade han kanhända i lämplig miljö vissa förutsättningar att bli mottaglig för fascistiska influenser, men det är också allt som man kan säga. Hade Tolkien varit tysk hade han antagligen börjat som en Hitler-anhängare och slutat som en medlem av den kristligt inspirerade motståndsgruppen "Kreisauer Kreis".

Hur är det då med The Lord of the Rings som en allegori om andra världskriget? Åke Ohlmarks har i sitt Tolkiens arv kategoriskt slagit fast att huvudfienden Sauron är Stalin och bedragaren Saruman står för Hitler. Göran Hägg har i sin Världens litteraturhistoria utan vidare övertagit denna smörja -- man undrar om den redan blivit någon sorts officiell Tolkientolkning i Sverige. Tolkienforskaren Tom Shippey håller inte med, och jag gör det än mindre. I sitt förord till The Lord of the Rings, där Tolkien löjligt nog försöker förhandsförbjuda alla tolkningar av boken som en allegori om andra världskriget, skissar han upp en alternativ handling för boken som enligt honom skulle vara en allegori; och här motsvaras Sauron tydligt av Hitler och Saruman av Stalin.*

* Redaktörens anmärkning: Detta förord till andra upplagan, som länge funnits med översättningar som den tyska och finska, publicerades för första gången på svenska i nysläppta Ringens brödraskap.

Hitler i Midgård
Det finns betydligt större skäl att tolka Sauron som Hitler: han har redan i sina tidigare inkarnationer fört krig mot det tolkienska "Västern"; och Mordors land har helt nyligen återuppstått efter en tid i skymundan, som Tyskland efter förlusten i första världskriget och alla de problem som Weimarparentesen innebar. Det finns anledning till att åter påminna om att Tolkien var en veteran från första världskriget, något som alldeles säkert påverkat hans själsliga och litterära utveckling och även hans åsikter om storpolitiken. Mordor är ett arkaiskt, mytologiskt ont, ett rike av spöken och monster, som snarare får en att tänka på det på många sätt pseudoarkaiserande, mytologiutnyttjande och metafysiserande Tredje riket än på Sovjetunionen. Å andra sidan utmärker sig Saruman som en naturskövlare och maskinbyggare mot vilken till slut själva träden drar i krig (industrialism) och som i hobbitarnas Fylke upprättar en besynnerlig diktatur med stränga regler där hans handgångna män samlar till sig alla matvaror under förevändningen att sedan fördela dem rättvist (socialism). Särskilt det senare är, påpekar Shippey, något mycket ovanligt i Midgård, där det onda sällan ids idka skenhelighet. Insisterar man på att tolka The Lord of the Rings som en allegori om samtida världshistoriska händelser, så är det nog enligt min mening bättre att tolka Sauron som Hitler, inte som Stalin.

Allt detta förklarar givetvis inte varför The Lord of the Rings är så populär och varför epigonerna för det mesta inte lyckats utmana Tolkien vare sig i popularitet eller i litterära kvaliteter. Varje fantasyskribent vill bli en ny Tolkien, men för det mesta är försöken föga imponerande: oftast lyckas de inte ens bli kända utanför genrens egen läsarkrets. David Eddings producerar helt enkelt vulgära plagiat, och föraktar öppet sina läsare. David Gemmell satsar främst på handlingen och sensmoralen, medan hans sagovärld alltid är samma stiliserade blandning av operettantik och operettmedeltid, där både romerna, kelterna och kristendomen går att igenkänna under ett rätt så tunt kamouflage. Resultatet blir böcker som vid första läsning nästan känns som riktig skönlitteratur men som vid andra gången yppar sig som underhållning, låt vara av någorlunda anständig kvalitet. Eftersom Gemmell (ungefär som rymdoperaförfattaren Lois McMaster Bujold) har uppfunnit en formel som funkar -- ty hans böcker är både läsbara och högst beroendeframkallande -- är han åtminstone ett kommersiellt geni. Philip Pullman har skapat en alternativ värld som är ordentligt originell och fascinerande, men han har aldrig riktigt nått den grad av popularitet som intellektuella fantasyfans anser honom förtjäna. Detsamma gäller Guy Gavriel Kay.


Bild: Wargen
Tolkien beskrev en gång sin fantasi som en sjudande kittel, fylld med det stoff han fått i sig genom läsande och studerande.
Tolkiens framgångsformel
Vari består då den särskilda tolkienicitet som de alla fikar efter men inte riktigt får tag i? Tuomas Nevanlinna sade en gång att saker och ting vanligen lyckas bäst när man inte medvetet eftersträvar dem -- att den bästa av världar bara kan uppstå som en biprodukt när någonting helt annat avsetts. The Lord of the Rings hör absolut hemma i Tuomas Nevanlinnas "biproduktifierade" idealvärld, ty till att börja med var det bara en fortsättning till Tolkiens populära och helt läsbara barnbok The Hobbit: or There and Back Again (Bilbo: en hobbits äventyr -- den finska översättningen heter Lohikäärmevuori). Denna handlar om hur den jordnära och fridsamme hobbiten Bilbo av ett gäng dvärgar och trollkarlen Gandalf sjanghajas ut till mer eller mindre kaotiska äventyr, utan den sammanbindande handlingen hos The Lord of the Rings. The Hobbit-romanen appellerar åtminstone till mig -- atmosfären påminner en hel del om Mumindalen när den är som bäst. Framför allt är det omöjligt att inte tycka om den motvillige hjälten Bilbo, som är läsarens naturliga identifikationsobjekt. Som Veijo Meri säger: "när någon är lättskrämd och svag och inte orkar springa och när folk ändå skrämmer och slår och jagar honom så är det humor"; han nämnde Chaplin som ett exempel. Han kunde lika gärna ha nämnt Bilbo, som av naturen är en maklig, lugn och stadig hobbit, men som ändå tvingas vara med om skrämmande och tröttsamma äventyr.

Världen i The Hobbit är egentligen inte The Lord of the Rings Midgård. Mytologin låg visserligen till största delen färdig när The Hobbit kom till, men denna bok anknyter bara mycket löst till den silmarillionska mytvärlden. Det är betecknande att Tolkien ännu inte hade utarbetat sin egen runrad, utan i The Hobbit använde riktiga fornengelska eller skandinaviska runor. Han hade tydligen ännu inte börjat ägna sig åt de konkreta detaljerna i sin fantasivärld.

Fogarna syns
Hobbitarnas värld är i sagans pseudomedeltida miljö definitivt en anakronism: hobbitarna står tveklöst närmare den nutida läsaren i världsbild och livserfarenhet än de människor som bor i Esgaroth (i The Hobbit) eller i Gondor och Rohan (i The Lord of the Rings), för att nu inte alls nämna dvärgarna eller alverna. Hobbiten är den nutida välfärdsmänniskan förflyttad till sagovärlden.

Detta blev också tydligare i The Lord of the Rings än i The Hobbit. Det framgår av Tolkiens första skisser till The Lord of the Rings, som publicerats i volymen The History of Middle-earth, part six: The Return of the Shadow, att han i början hade mycket svårt att tänka sig hur berättelsen skulle fortlöpa efter Bri, där den definitivt lämnar hobbitarnas sista utpost. När den passerar gränsen mellan hobbitvärlden och det övriga Midgård passeras även gränsen från det jordnära och konkreta till mytologin och sagan. Att på ett smidigt sätt svetsa ihop två så olika världar som det mysiga, i vissa detaljer snarare artonhundratalistiska än sagolikt medeltida Fylke och det mytiska Midgård krävde en hel del möda, men till slut lyckades Tolkien -- just för att han lät fogarna synas och hobbitarna uppträda som bondska intränglingar från verkligheten. Detta märks också i språket: hobbitarna talar en lantligt färgad modern engelska, medan alverna och människorna tenderar till biblisk, pompös arkaism. (Det här har inte nödvändigtvis alla översättare fattat.)

Här finns kanske den viktigaste nyckeln till Tolkiens popularitet -- att han framför allt ser sin sagovärld genom ögonen på så föga heroiska, så osagolika, figurer som hobbitarna. De lyckas aldrig ta de mytiska dimensionerna helt på allvar, eller snarare: de förhåller sig till dem med samma bondskt konkreta och praktiska inställning som till allt annat. Sålunda lyckas de göra sagovärlden i all sin overklighet verkligare, genom att fungera som brobyggare mellan det vardagliga och det mytiska. Det rent mytologiska kompendiet The Silmarillion känns betydligt mindre läsbart av precis denna anledning -- det saknar hobbitar.

---------------

Kommentera (13)

---------------

Läs också:
Tolkiens värld -- första delen av två


Artikeln har tidigare utkommit i Ny Tid och i ETC:s Internet-bilaga i januari 2002. Den utges här i lätt reviderad form. Del ett publicerades i förra numret.

Upp

© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Ardangóle | Alster | Arkivet | Faq | Om | Främjare